Mer socialdemokrati och mindre blockpolitik är nödvändigt

Den här artikeln hade kunnat vara den som publicerades på DN Debatt den 6 december. 

Därför blir det nyval. Här i ingressen har jag inte tänkt att prata om min politik alls utan bara peka finger på Sverigedemokraterna och kalla dem fascister. 

Fascism = avstånd mot kommunism, liberalism och konservatism, militäriserat politiskt liv inklusive partimilis. Upphöjande av ungdomen och motsätter sig fack, strejk, lockout, frihandel, fri företagsamhet. Parlamentarismen ersätts av en “auktoritär” demokrati med militären i centrum.

I onsdags blev jag jättesur. Och utlyste därför extra val. Det handlar om två frågor: Alliansen måste samarbeta och låta oss sossar bestämma. Det var det ena. Och det andra. 

I över 100 år har sossarna fått bestämma merparten av tiden. Och vi gillar det. Vi har kunnat peka ut borgerligheten som syndabockar så fort de fått makten, och även i varje valrörelse när vi suttit i regeringsställning, sedan barnen Hedenhös. Det har varit ytterst framgångsrikt. Därför kommer jag aldrig agera på ett sätt som enkelt ger makten till borgerligheten, då vore jag ju dum i huvudet. Istället tänker jag jobba med två syndabockar: borgarna OCH Sverigedemokraterna. Ingen av dem respekterar att det är vi som borde bestämma. Jämt.

För det andra, igen, handlar valet om vägen framåt för Sverige, alltså oss sossar. Man tycker att det borde räcka att jag säger det en gång men tydligen inte. Alla andra partier innebär bakåt. I den budget som ingen ville ha, mer än jag och Gustav, Ulla Andersson och några till, fanns så mycket spännande framtidsmaterial, som min fantastiska Framtidsminister hjälpt till att tänka fram. Vår gamla politik om eviga sjukförsäkringar, rätt till heltid, höjd a-kassa och hitte-på-jobb etc hittade hon i ett arkivskåp. Återanvändning är ju framtiden. Sjukt modernt. 

Den samlade högen högerspöken i riksdagen stoppade helt fräckt mina planer. Man sitter alltså i riksdagen och tror att man ska driva sin EGEN politik? Makalöst fräckt. Och inte modernt. Runt om i vårt land sitter nu stackars kommuner och landsting med en månads varsel och måste fortsätta jobba efter samma förutsättningar de haft i 8 år. Ni bryr er verkligen inte om alla människors rätt till att slippa monotont arbete. 

Låt mig berätta om bakgrunden till att jag bestämde att låta Sverige gå till val igen. Jag vill bestämma. Väljarna röstade för 2,5 månader sedan på oss röda med mycket stort mandat på en promilles ökning sedan förra valet. Tydligare än så kan inte bli. Ändå vägrar borgarna acceptera denna otroligt starka vänstervåg och lägga sig platt. Har de aldrig hört termen “lämna walk over”? Och eftersom jag vill walk all over you drar jag nu en rövare och tänker smacka till med minst 5 promilles ökning. Det borde lära dem vem som bestämmer. 

Utifrån valresultatet bedömde Fredrik Reinfeldt att han hade så stor respekt för mig som sossehövding att han valde att pysa istället för att bli förnedrad. Bra beslut.  Det borde de andra också gjort. Men istället börjar de käbbla om vallöften (vet inte vad det är men det har med valet att göra) och väljarna. Så nu är det parlamentariska läget för mig att få bestämma otroligt komplicerat, för att inte säga obefintligt. Jag var väl medveten om det redan när jag vaknade med betongkeps i min säng den 15 september. Sabla ont i armen hade jag också, efter att ha sträckt ut handen ett helt år i sträck. Därför bjöd jag in högerspökena till mitt rum och låste dörren så de kunde sitta där i de fula blå fåtöljerna som Rajraj köpte in (fortare än ni kan säga Malmsten ska de ut och ersättas med röda) medan jag förklarade vem det är som bestämmer. Och att dom inte skulle få något julkort om dom inte släppte den här befängda tanken på egen politik. De blev sura och krävde att jag skulle låsa upp dörren. Dom sa nej till mitt generösa erbjudande. Jag blev chockad. 

Det fanns alltså ingen som helst vilja att göra om sin politik till den bästa politiken – socialdemokratisk. Go figure. Så jäkla ansvarslöst. Sköt dig själv, sa dom. Allihop. Jag hade vid denna tidpunkt inget annat val än att respektera deras beslut. Men min regeringsbildning byggde på en grundläggande förutsättning sedan hjulet uppfanns, från både min och de borgerliga partiernas sida –  att socialdemokratins politik är praxis. Vår budget måste igenom och det är bara för de andra att följa praxis. 

Nu vet vi att så inte är fallet. Sverigedemokraternas val att inte följa praxis och rösta på vår budget nu eller alla framtida – det gäller mest oss eftersom vi ju är de som ska sitta i regering alltid – betyder också att de sviker löftet till sina väljare. De borde röstat på vår budget, som ju är praxis. Och är den bästa budgeten för alla partier. Men röstar de på någon annans budget är det alltså inte praxis och ett jäkla oskick. 

Vi befinner oss därför i ett nytt och mycket oroande läge i svensk politik. Socialdemokratin har inte fått sin vilja igenom, vilket inte hänt någonsin tidigare. Eftersom jag tror på den politiska tradition vi länge haft i det här landet – att andra partier när det behövs har gjort som vi säger – bjöd jag i tisdags på kaffe med dopp och en liten luring för “samtal”. Vi brukar kalla det så när vi storsint erbjuder andra partier att sluta upp bakom sossehegemonin. 

De ville inte. Då heller. Jag är chockad. Igen. De bestämde sig dessutom redan innan de blivit erbjudna kaffe. Så fräckt. De sa tydligt att de vägrade att rösta på vår, de gamla kommunisternas och barnen från fältbiologernas fantastiska budget. Och de presenterade inte ens en färdig lösning hur jag nu skulle fixa det här, vilket inte alls är som det brukade vara när jag hade hörnkontor i LO-borgen. Då kom det lösningar hela tiden som någon annan tänkt ut. 

Det går inte stillatigande acceptera det uppror som nu sker till höger. De står varken för det jag VET att jag hörde att de lovade mig när jag åkte hiss med Lööf på fyllan från Aftonbladet partiledardebatt (när jag inte kunde hitta de där sabla röda och gröna korten tillräckligt snabbt) – att stödja mig oavsett vad som händer – eller något annat jag tror jag minns att vi sagt. 

Det lämnar Sverige i en helt ny situation. Jag bestämde mig för att försöka igen. Det var inget lätt beslut eftersom väljarna inte fattade förra gången vad jag sa, och det de tyckte att jag lovade har jag aldrig sagt. Men jag kände mig lite wild and crazy och tänkte  – vem kan egentligen motstå mig? Det saknar motstycke i svensk historia att borgarna sitter i mer än 4 år. Även 8 år var en omöjlighet så statistiskt sett kan de alltså inte vinna i mars. 

Jag önskar att vi inte hade behövt gå in i en ny valrörelse för det är så sjukt jobbigt men jag ser fram emot det med den sortens tillförsikt bara en person som gått Bommersviksakademins “Sossesjälvförtroende – magisternivå”, kan ha. Jag tänker kämpa för det Sverige vår framtidsminister Kristina säger att ni egentligen vill ha om ni bara inte var så tröga. Nu ligger makten hos er, trögbollar. 

Eller som man säger i framtiden, bollen är er. 

Stefan Löfven, (S) som i självklart. Och som i statsminister. Givetvis. Än så länge i alla fall. Så det så. 

 

5 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *