Föräldrapenningen och den sociala ingenjörskonsten

Jag blev idag filmad av Aktuellt för ett inslag i kvällens sändning om regeringens utredare Anna Hedborg och hennes slutsatser om den obetalda föräldraledighet som folk tar ut.

Hon har undersökt 40 000 barns familjer och kommit fram till att kvinnor tar ut 9,5 månader föräldraledighet men är hemma 13,5 samt att pappor tar ut 2 månader men är hemma 3,5 månader. Detta obetalda uttag av föräldrapenningen är ett problem ur jämställdhetssynpunkt menar hon och borde förbjudas. 

Vi tar det igen.

Pappor tar alltså ut 1,5 månad mer än de idag kvoterade pappamånaderna och detta betraktas som ett problem? 

Men visst, det är förstås en logisk slutsats av den kvoteringsdebatt som förts att om inte kvotering fungerar gå vidare till att förbjuda folk att betala själva. Ändamålen helgar medlen, fungerar i vanlig ordning som motto åt de som gillar att ägna sig åt social ingenjörskonst. 

Människor gör prioriteringar och uppoffringar, drar in på konsumtion etc för att kunna spendera mer tid med sina bebisar den korta tid de är små. Och är hemma mer tid än systemet ger dem. Är det ett problem i samhället att folk tar ansvar över och spenderar mer tid med sina barn, eller är det ett problem att de tar för lite ansvar över barnen?

Om nu papporna tar ut MER tid än pappamånaderna, och dessutom utan ersättning, är väl ändå detta något som är bra?

Enligt Försäkringskassans egen statistik har pappornas uttag av föräldrapenningen ökat med 130 % från 2000. Och de är så gärna hemma med barnen att de är det utan ersättning till och med. Detta visar med all önskvärd tydlighet att vi snabbt går mot ett mer jämställt uttag av föräldrapenningen utan vare sig mer kvotering eller jämställdhetsbonusar. Statistiken visar i en riktning mot MINDRE statlig inblandning, inte mer. 

Men Hedborg vill alltså ha mer.

Hon vill tvinga folk att vara hemma med full ersättning OCH förbjuda folk att vara hemma ännu längre utan ersättning. Om vi tar en tredje pappamånad som exempel skulle alltså de pappor som idag tar ut 3,5 månad, vara 1,5 obetald tvingas att vara hemma 3 månader istället fast med full ersättning. Verkar detta rimligt?

Den här åsikten kan man bara hysa om man bara bryr sig om systemet och inte människorna. Man ska straffa en bra sak för att det inte ryms inom systemets ramar. 

Vad exakt kommer då hända om folk i Hedborgs samhälle är så fräcka att de ändå tar ut föräldradagar utan ersättning? För föräldraledighet är något mellan personen och deras arbegtsgivare främst. Ska folk få betala böter? Kommer de straffas med att föräldrapenningen dras in? Eller hur tänker hon att detta ska efterlevas?

Strikt samhällsekonomiskt, för att förhindra att pensionerna blir lägre, folk hamnar efter i karriären etc, borde vi egentligen låta alla föräldrar börja jobba direkt efter förlossningen och staten ta över vårdnaden om spädbarnen på dagarna. Är det rimligt? Nä. Är det önskvärt? Nä. För att man kan inte se frågan så stelbent och fyrkantigt och den innehåller en massa fler dimensioner. 

Jag tror att det är nödvändigt att backa lite för att få perspektiv: vad är det vi försöker uppnå här? Är inte målet att papporna ska ta ut mer föräldraledighet? 

För om vi istället gör det Hedborg föreslår skickar vi signalen: satsa inte på dina barn och gör uppoffringar, för det krånglar till det i systemet. Och så kan vi INTE ha det. Minsann. Nix. Håll dig i boxen, medborgare. 

Hedborg använder jämställdhet för kvinnor som argument för sina förslag. Men om hon verkligen vill göra skillnad på det området ska hon istället rikta sina insatser där de gör mest skillnad – yrkeslivet. För kvinnor jobbar fortfarande i majoritet i kvinnodominerande yrken i offentlig sektor. Utan reell möjlighet att påverka sin lön med extra ansträngning och flit då alla löner förhandlas kollektivt av facket, vilket innebär att det knappt blir någon skillnad mellan den lata sura kollegan och den ambitiösa. Det är den verkliga kvinnofällan. 

Att se de få år barnen är bebisar som största, och ibland enda, målet för att uppnå en ideologisk grundad förutbestämd målsättning om jämställdhet är ett mycket endimensionellt sätt att se just jämställdhet. För barn bor hemma minst till 18 års ålder. Och det är i den vardagen relationen byggs upp mellan barn och förälder. Vem som hämtar på dagis, vabbar, skjutsar till träning, tittar på fotbollsmatcher och ser teaterföreställningar. 

Dessutom vill folk, hör och häpna, bestämma själva. Över 80 % av folket anser att de ska bestämma själva över sin familj. Dagarna är redan idag 50/50 till vardera förälder och man måste alltså ta ett aktivt beslut att föra över dagar mellan varandra om man vill dela annorlunda. Det gör människor för att de vill.

Paradoxalt nog är Hedborg mest bekymrad över medelklassens kvinnor. För det är här den obetalda föräldraledigheten finns. De med lägre inkomster är hemma i mycket högre utsträckning endast med full ersättning och skolar därmed säkerligen in sina barn på dagis tidigare också. Men medelklassens kvinnor är verkligen inte förlorarna när det kommer till jämställdhet generellt. Tvärtom visar ju all utveckling att de är vinnarna. SCB släppte idag statistik som exempelvis visar att medianinkomsten ökar mest bland kvinnor. Vi har precis haft en riksdag med mycket jämn fördelning av könen och en regering där majoritetn av statsråden varit kvinnor, flera runt eller under 40 år. Kvinnor ökar som företagare, chefer, etc.

Det är snarare bland de låga inkomsterna som vi ser ett mycket mer traditionellt levnadssätt vad gäller man och kvinno och fördelning av föräldraledighet etc. 

Om nu staten alltså har något att göra med hur folk lever sina liv i sina familjer.

Vilket den inte har. 

Håll tassarna borta. Tack. 

 

3 kommentarer
  1. <ironi>
    Jag tror att du missförstod vari diskrimineringen ligger. Om du läser den här meningen:
    “kvinnor tar ut 9,5 månader föräldraledighet men är hemma 13,5 samt att pappor tar ut 2 månader men är hemma 3,5 månader”

    30% av den tid som kvinnor är hemma med sina barn är obetald medans 42% av den tid som männen är hemma är obetald. Slutsatsen är att männen tycker så mycket mer om sina barn så de väljer att stanna hemma även om de inte får betalt.
    Hon vill helt enkelt att mammorna ska ta sitt ansvar.
    </ironi>

  2. Jag håller med dig i en hel del, men har en kommentar om lönebildning i offentlig sektor. Jag jobbar själv som lärare, där vi har individuell lönesättning. Problemet är att det är svårt att mäta lönekriterier. Det blir godtyckligt och flummigt. I en affärsdrivande verksamhet är det lättare. Du slår i flera meter betongpålar än dina kollegor, du drar i land flera affärer till företaget. Högre lön. Men hur mäter man en bättre lärare eller sjuksköterska? Fler toppbetyg eller fler botade patienter? Knappast. Då är det mera logiskt med fasta lönestegar. Jag tror inte lösningen är att offentliga sektorn börjar likna den privata, utan att alla är mer medvetna om vad valen innebär. Offentliga mer trygghet, men mindre möjlighet till stora löner. Privata mer konjunkturberoende, men möjlighet till större löner för mer arbete. Lite som räntefonder vs aktier. Sen kan man såklart uppmana kvinnor att välja att satsa mot chansen till högre lön i traditionellt manliga yrken. Frågan är dock varför de skulle göra det. Då får de betala priset detta val innebär (farligare, slitigare, mer risker, mer krav, pendla längre, borta från familjen, mer övertid etc). Istället kan de ju hitta en karl som gör allt det och ta relationsmakten över familjens inkomster och utgifter. Äta kakan och ha den kvar. Enda risken är att han vill skiljas efter ett tag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *