Elefanten i rummet

Nu ska vi prata om det ingen vill prata om. 

Invandringspolitiken. Det största skälet varför SD fick 13 %.

Medan politiker och elit tävlat om vem som är mest tolerant, mest antirasist och vem som kan öppna sina hjärtan mest har väljarnas frustration över att ingen vill prata om integration och segregation ökat lavinartat. Medan demonstrationstågen överröstat SD med att skrika ”inga rasister på våra gator” har folk i villor och lägenheter i landet ställt frågor ingen velat höra och därför inte svarat på: ”Hur? Hur ska vi kunna hjälpa alla, med bostäder, jobb, vård, språkundervisning etc? Hur fixar vi de problem vi redan har bland utrikesfödda, med bostadsbrist, frustration i förorter, hög arbetslöshet. Svara på den frågan först så bestämmer vi oss sedan”.

Och det är en rimlig fråga att ställa.

För vi har sedan decennier en invandringspolitik som fungerar väldigt dåligt. Med det menar jag egentligen integrationspolitik. Och det är den verkliga elefanten i rummet. Alla partier vet det. Och nu betonar jag än en gång det viktiga här: invandringsPOLITIK. Systemet. Politiska beslut. Det handlar alltså noll och ingenting om människorna som kommer hit. Och det är här detta politiska sprängstoftsämne just blir explosivt: att man blandar ihop kritik mot politik och främlingsfientlighet. Det är, som jag skrivit igen, en salig röra av äpplen och päron just nu. 

De som verkligen är rasister tycker inte om invandrare, människor som är födda utomlands. Punkt. De ogillar deras religion, att de kommer hit och ”tar svenska jobb”, ”tar” bostäder från svenska ungdomar, kostar pengar etc. De skyller samhällets och sina personliga problem på invandrare. De ser ett nollsummespel och därför är andra människor ett hot. Och sådana finns det. De röstar garanterat på SD. Vissa har till och med representerat partiet. Vi ser dem skymta fram i media, vi hör dem på Twitter men mest av allt smyger de runt i samhället och lever helt vanliga liv faktiskt. Vanliga liv med hemska åsikter. Men de utgör definitivt inte majorteten av de 13 %, inte ens bland de 5,6 % som röstade på SD 2010. Så de lämnar jag utanför den här analysen. De har redan fått alldeles för mycket plats i valrörelsen 2014. 

Innan vi går vidare är det viktigt att reda ut en sak: långsiktigt är invandring definitivt en vinst för Sverige. Vi har blivit ett rikare land kulturellt, matmässigt och demografiskt etc tack vare invandring. Vi är många som är resultatet av det. Jag själv skulle inte finnas om inte min farfar hade fått komma hit från Italien efter kriget och jobba på ASEA. Och vi behöver invandring för att klara försörjningen av vår allt större äldre del av befolkningen, då vi föder färre barn nu är tidigare. Vi behöver fler människor i landet som jobbar och som skapar nya jobb genom företagande. Jobb är inget nollsummespel. Företag, jobb, innoviationer etc skapas hela tiden av duktiga människor. 

Så vilka problem har vi då med invandringspolitiken?

För det första måste vi konstatera att INGET av partierna i riksdagen vill ha fri invandring. Inget.  

Alla partier är för reglerad invandring. När Centerns idégrupp föreslog fri invandring i sitt idéprogram (inte att förväxla med partiprogram) fick de löpa gatlopp. Reglerad invandring innebär bland annat att ett antal villkor beslutade i riksdagen måste uppfyllas för att du ska betraktas som flykting och få PUT. Uppfyller du inte villkoren får du inte stanna. Du kan överklaga i en instans. För att får en rättslig prövning och eliminera eventuellt godtycke i processen. Får du nej även där utvisas du. 

Och här kommer termen ”papperslös” in. Eller illegal invandrare. För väljer du att strunta i utvisningsbeslutet och gömma dig istället är du illegalt i landet. Och 70 % av de som får nej väljer detta. Du kan få nej för att du inte kommer från ett land vi tar emot asyl från, din identitet kan inte styrkas, du är kriminell, du har ljugit i ansökningsprocessen etc. 

Riksdagen beslutar alltså om reglerna som Migrationsverket följer då de delar ut PUT. De som får nej har alltså i förlängningen fått nej från den folkvalda parlamentariska församlingen. Ändå har vissa av de partier som fattat dessa beslut, i nya politiska beslut, gett illegala invandare utökade rättigheter. Vi pratar inte om akut sjukvård, det har de fått länge och är en mänsklig rättighet. Utan rätt till annan sjukvård och skola, utan att personal får ange dem. Till exempel. Och här tror jag väljarna ser ett stort problem faktiskt. Att politker fattar beslut som, när de följs av myndigheten, skapar en grupp som INTE följer beslutet, och nu fattar samma politiker beslut som ger denna grupp rättigheter.

Förvirrat, och det skapar politikerförakt. 

Ett av de största problemen med dagens system är att det i snitt tar 7 år för en person att få ett jobb, från att de fått PUT (permanent uppehållstillstånd). Dels är det krångligt och tar långt tid för akademiker att omvandla sina examen till validerade i Sverige, men framför allt, har vi för höga lägsta löner och för få okvalificerade jobb. Det konstaterar regeringens egen utredare i rapporten Invandringen och de offentliga finanserna.

Men det är stor skillnad på sysselsättning mellan olika invandrargrupper. Det är fel att klumpa ihop alla utrikesfödda i den heterogena gruppen ”invandrare”. För de skiljer sig otroligt mycket åt. Det går inte att jämföra en analfabet från Somalia med en iransk akademiker . Somalier har som grupp den aboslut längtsa sysselsättningsgraden, enligt rapporten Somalier på arbetsmarknaden – har vi något att lära? är bara 21 % sysselsatta. Utomeuropieska invandrargrupper har sämre sysselsättning är inomeuropeiska,  därför kan man inte heller jämföra den stora grupp invandrare vi fick från Balkan på 90-talet med de flyktingströmmar vi har nu. Vi borde alltså sluta klumpa ihop en massa människor som inte har något annat gemensamt än att de är födda utanför Sverige och börja prata om dem som mindre, mer homogena grupper. Detta för att enklare kunna lösa just deras problem då de har olika förutsättningar.

Vi hade också tidigare i Sverige ett överskott på bostäder runt om i landet. På de flesta ställen är det idag bostadsbrist. Idag väntar 12 000 personer på mycket trånga flyktingförläggningar på att få flytta till riktiga hem. 

Förorterna brinner. Ibland. Frustrerade ungdomar i invandrartäta förorter till Stockholm, Göteborg och Malmö bränner bilar, kastar sten på poliser och annat, i frustration över en hopplöshet som finns. 

Allt det här ser väljare runt om i landet. Och de är oroliga. De har vänner och kollegor som är utrikesfödda. De tycker att vi ska hjälpa folk i nöd. Men de ser det här. Och sedan hör de att vi de närmaste åren kommer att ta emot upp mot 100 000 personer. Varje år. Och att om bara vi ”öppnar våra hjärtan” så löser det sig. SD fick 13 %. De litar inte på att det kommer lösa sig. Den signalen är tydlig. 

Och HÄR hittar vi de välutbildade, etablerade väljarna i städerna. Gissar jag. I den här gruppen hittar vi de 5,15 % som bor vid Nytorget. Eller de på Östermalm. Eller de i alla de andra tätorterna i landet som röstade på SD för första gången 2014. 

För samtidigt har de i flera år hört vänstern skrika ut att borgerligheten ”dragit isär” landet. Välfärden går på knäna, skolan med. Landet är trasigt. De fattiga har ökat, pensionärerna har blivit ännu fattigare. Och de har trott på dem. De tror nu att landet snart är på ruinens brant på alla områden, trots att fakta visar tvärtom. Men de har hört politiker säga det om och om igen och nu tror de på det.  Och HUR ska vi då har råd att ta hand om 100 000 flyktingar, när vi knappt har pengar till välfärden idag?

Och sedan hör de en enad borgerlighet som bara pratar om tolerans. Öppna hjärtan. Som påstår att utanförskapet i områden de mätte 2006 har blivit mycket bättre, tills det avslöjades att det inte var sant utan att man försökte mörka genom att ”ändra beräkningsmetod” (äpplen, päron igen). Sandviken-rapporten som visade sig visa totalt motsatt. Signalen man gav till väljarna är att sanningen inte är så viktig. Det finns ingen konspiration men väljare som redan innan inte litar på det får bara sina misstankar bekräftade genom sådant här. 

Borgerligheten visade också tydligt hur lite de ville prata om annat genom att de från egna skyttegravar formligen sköt ner KDUs Sara Skyttedahl, när hon försökte glänta på dörren och lufta väljarnas frågor. Hennes egna partikamrater ”kräktes” på Twitter, mitt i valrörelsen. Liksom Sjöstedt pekade även Lööf finger på Åkesson i TV-studion under debatter så fort invandringen kom på tal. 

Och där satt väljarna. Mitt emellan vänster och höger. Med sina frågor i händerna i soffan framför TV-debatterna. Med kunskapen att landet går på knäna, en redan stor flyktingmottagning som förväntas bli rekordstor de kommande åren och obesvarade frågor om HUR. Och eftersom de enda de tyckte ens ville närma sig frågorna var SD valde de följaktligen också SD söndagen den 14 september.  

För att få denna del av SDs väljarbas att komma tillbaka till de partier de röstade på 2010 måste alla politiska partier börja svara på frågan HUR.

Ironiskt nog har hela valrörelsen varit fattig på ideologi.

Vi är många som velat se mycket mer. Men just i frågan om invandring har det endast varit ideologi och inte ett uns praktisk politik. När politikerna i allt från skolan till sysselsättningen utantill rabblat upp sina A- och B-kolumner från Excelfilerna i sina respektive laptops har de i just om frågan om invandring inte pratat en enda siffra. Inte en enda praktisk lösning. Utan just här här ideologin fått råda allena och vi har bara för höra om tolerans, fri rörlighet, medmänsklighet, mänskliga rättigheter etc. Vilket väldigt många ställer upp på. Ideologiskt. Men så har vi också den andra delen, den verkliga. För flyktingarna som kommer är i allra högsta grad verkliga. Med samma behov som vi. 

Politik bygger på idéer men är praktik. Resurserna är begränsade, såväl de finansiella som de mänskliga, i form av socialarbetare, byggnadsarbetare, tolkar, lärare etc. 

Om de politiska partierna slutar vara endast ideologiska när det kommer till invandringspolitiken och blir mer praktiska, och om de är mer ideologiska i alla de övriga områdena de glömt bort ideologin kommer vi se ett annat valresultat 2018. 
 
 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!