Om 13 %

Följande text tar inte upp invandringspolitiken. Den kommer i ett eget inlägg.

Jaha.

Nu har alltså 13 % lagt SDs gula valsedel i ett kuvert i en vallokal runt om i Sverige. I 4 år kommer SD kontrollera 13 % av knapparna i riksdagen, där landet styrs. 

Hur hanterar vi det?

Nu drar kanske vissa läsare andan: när kommer hon skriva att det är vedervärdigt? När kommer hon ta avstånd från SD? När kommer hon skriva att resultatet är hemskt? Nä. Det gör andra så himla bra, i överflöd. Faktiskt finns det mängder med skribenter som inte verkar göra något annat än just det. Och det är, som jag skrev i min text ”Till 87%”, mycket kontraproduktivt. Jag är inte intresserad av att plocka godhetspoäng, jag är intresserad av att få rätt. Och det är stor skillnad på att HA rätt och FÅ rätt. Vad menar jag då med att få rätt? Det reder jag ut nedan. 

Först och främst måste vi skilja på olika saker. Vi måste skilja på SD som parti och väljarna. Vi måste också skilja på de som röstat på SD främst för att de vill begränsa eller faktiskt helt ta bort invandringen och de som röstat på SD av andra anledningar. Och vi måste skilja på hur SD ska hanteras i riksdagen, hur vi får ett SD som är betydligt mindre 2018 och hur invandringsfrågan ska hanteras. 

För en sak har de flesta av de valanalyser som formligen skjuter ut från tyckare och debattörer just nu gemensamt: de är röriga och blandar ihop äpplen och päron, som bäst. Som värst visar de att skribenten inte förstår något om politik.

Om jag börjar bakifrån: hur ska vi 2018 få ett SD som är betydligt mindre än idag, kanske till och med åker ur riksdagen? För det ser jag som ett av målen. Valet 2014 är över, det kan vi inte påverka.

Först och främst måste vi lära känna de 760 000 personer som röstat. Vilka är de? Hur bor de? Vad jobbar de med etc? Och viktigast av allt, varför röstade de på SD? Vilka problem tycker de att SD hade bäst lösningar på?

Vi kommer garanterat hitta stora skillnader mellan väljarna 2010 och väljarna idag. Då var begränsning av invandring det absoluta skälet till varför majorieteten av de 5,7 %-en röstade på SD. En del som röstade är garanterat rasister. De flesta av de 360 000 personerna ville begränsa den eller skyller den på de flesta problem de ser i samhället, och de själva, har. De var i mångt och mycket unga arga män på landsbygden, som blivit omsprungna av globaliseringen. De längtade tillbaka till folkhems-Sverige. SD var  ett parti för folk i små orter. 

Men så ser det inte ut längre. SD fick 5,15 % vid Nytorget. Mitt i landets största hipstermecka. Eliterna inom media, kultur och konst hänger eller bor här. Det kan vi inte förklara med ”unga arga underklassmän på landsbygden”. Det kostar 70 000 kr per kvadrat att köpa en bostad där. Hyresrätter med förstahands-kontrakt här är värda en förmögenhet, antingen på bytesmarknaden eller som svart-kontrakt. 

Så bara valresultatet i sig visar oss att bilden av SD-väljaren förändrats. Det hindrar givetvis inte debattörer att redan dagarna efter valet börja lägga ut texten om ett land som ”svikit landsbygden”. Om avfolkningsbygder i Norrland. Om hopplöshet som ”borgerligheten skapat genom att ha dragit isär landet”. SD har sitt största fäste i Skåne. Har dessa debattörer ens varit i Skåne? Det tar ca 1,5 timme att åka kust till kust. Avstånden är minimala. Det är knappast avfolkningsbygder utan små orter nära olika tätorter och en del av den dynamiska Öresundsregionen, som med bron fått ett stort uppsving och har hög inflyttning. 

Nu har jag inte, liksom alla andra, en susning om vem SD-väljaren idag är. Jag hoppas någon snart gör en stor undersökning. Tills dess kan jag också bara gissa. 

En gissning är dock att de personer som 2010 röstade på M men som i detta valet valde SD bland annat tycker att M helt släppt sina gamla profilfrågor: försvaret och en stark rättsstat. De ser med oro på Putin och hans dröm om ett Ryssland från fornstora dagar. De minns Sovjet och järnridån och är rädda. De ser ett IS som skär halsen av småbarn och lägger kvinnor och män i massgravar, vissa levande. Som hotar det västerländska sättet att leva. Ett samhälle där skattebrott straffas hårdare än våldtäkter men där fokus fortfarande ligger på gärningsmannen och hans ”dåliga uppväxt” etc. Folk som åker till Syrien som jihadister och som välkomnas hem igen. Och de är oroliga. 

Jag tror inte dessa personer röstade på SD för att de främst ogillar invandring. Jag tror att de personer, som i gamla M samt i Kd hittade ett hem i det konservativa, idag är vilsna. Kd vågar inte ta en rejäl konservativ position och M har i sin strävan efter att bli ny släppt sina konservativa ideal. Och dessa personer ser idag inget annat parti som har konservativa värderingar än just SD. Invandringsfrågan här är underordnad, ta bort den ur ekvationen just nu. Borgerlighetens tapp till SD mellan 2010 och 2014 tror jag till större delen kan förklaras just med detta. 

Och med….. utanförskap.

Nu menar jag inte utanförskap som i den definitionen politikerna haft sedan 2006 utan en ny definition: de som känner sig utanför det som det offentliga samtalet fokuserar på genom de elitiser som driver den. Politiker, debattörer, journalister och kulturmänniskor. De som syns och hörs absolut mest i TV, radio och i tidningarna men som själva representerarar en liten liten pytteliten klick. Ironiskt nog hänger många av dem just vid 5,15 procents-Nytorget. 

Queerteorier, transpersoners rättigheter, rasifiering, separatism, strukturellt förtyck, partriarkatet, HBTQ, ensamståendes rätt till insemination, hen, anti-ziganism, kvotering till bolagsstyrelser, fyra föräldrar, tvångsdelad föräldraförsäkring, semester i Kambodja, genuspedagoger, normkritik, microbryggerier, IPA, kön är en social konstruktion, Tintin i Kongo är rasistiskt, New York, vita heterosexuella män, rosa kläder på tjejer är fel, surdegshotell, Stutterheim, rättvisemärkt kaffe, ekologiska kläder, helskägg, det är ingen skillnad mellan män och kvinnor. 

Ni vet nu kanske vad jag menar? Och de personer som representerar allt detta föraktar ofta allt det som innefattas i det geniala begreppet ”verklighetens folk”. 

Jag pratar om skillnaden mellan elitisterna i innerstan och taco-svenskarna. Uttrycket taco-svensk hörde jag från en person som själv beskrev sig så och tycker att det fångar in Svensson mer än just begreppet Svensson. De senare är dessutom många gånger fler, ironiskt nog. De utgör majoriteten i Sverige.

Ullared,  fläskfilé på krogen, Harrys på fredagar,  calzone på söndagar, Finlandsbåt,  foppatofflor, kan åka och handla i mysbrallor, färgar håret hemma, Postkodlotteriet, E-type, Läckberg i pocket, uterum och hammockar, semester till Rhodos,  jag har fött barnen och vill vara hemma mest, bag-in-box, Charlotte Perelli, öl på Arlanda kl. 9 på morgonen, tribaltatueringar, svanktatueringar, leggings, Thomas Ledin, dansband, camping, Ellos, fryst Pizza, Lotto med joker, Capri-byxor. 

I den här valrörelsen har det fokuserats på VI och DOM. I bemärkelsen vi = antirasister, och dom = rasister. Men det vi-och-dom som jag gissar har påverkat valet mest är den versionen vi INTE pratat om. 

Skillnaden mellan eliten och taco-svenskarna. Lite gann handlar det om landsbygd kontra storstad, men mindre än man tror. För det bor massor av taco-svenskar i förorterna till de stora städerna. Och på landsbygden finns det tätorter. Visserligen mycket mindre än Stockholm, Göteborg och Malmö men den regionens ”huvudstad”. Dit ungdomarna flyttar, där kulturen, krogen, jobben, studier, innelivet finns. Framtiden. Tätorterna ökar i befolkning i hela landet. Jag vet att några av er kanske är helt chockade men ja, det finns folk som inte är bonnläppar och som vill bo i städer men inte i Stockholm. Folk som INTE är misslyckade bidragsberoende ensamstående rasister. 

Jag tror att SD mellan 2010 och 2014 i allt högre grad uppfattats av många väljare vara någon typ  av ”verklighetens folks parti”. De har också själva ganska skickligt fångat in just det, bland annat i den reklamfilm som rullade med Jimme Åkesson i en bil, country i bakgrunden och han pratar om att han struntar i att vara obekväm. Ser man på vilken position han tagit i debatter har han också i mycket större utsträckning än tidigare pratat just om ”ni eliterna”, försvarat kärnfamiljen etc. Och han har dessutom vänt sig till pensionärerna. De som ännu mindre känner sig hemma i dagens Sverige och som på många sätt tycker att det var bättre förr. Givetvis har han pratat mycket invandring, det är ändå deras profilfråga. Men jämfört med 2010 har verklighetens-folk-retoriken fått ta mer plats. Att han både av programledare och av alla de övriga partiledarna behandlats just som någon typ av särling, har väckt mer sympati dessutom. Ju mer det funnits en konsensus mellan alla de övriga partierna att ge sig på Åkesson, desto fler röster tror jag faktiskt han plockade. 

Det är skillnad på att ha rätt och få rätt.

SD är idag verklighetens-folk-partiet, som fångat upp de vilsa konservativa, det-var-bättre-förr-personerna och taco-svenskarna. De som tidigare lyssnade på Eddie Medusa för att protestera mot fina eliten men nu röstar SD.  Detta är en del av SD. Den andra delen är den vi inte vill prata om. De välutbildade, etablerade personerna som röstade på SD på grund av invandringsfrågan. Den delen av SD analyserar jag i nästa inlägg. 

Och när vi förstår vilka som röstat på SD 2014 kan partierna börja möta upp deras problem, ett i taget. Det är klassisk politik – folk byter parti hela tiden och val handlar om att locka tillbaka de som lämnat och locka över de som inte tidigare röstat på just ditt parti. Inte skrika rasist, inte störa deras möten, inte peka finger.

Utan lyssna, lära och erbjuda väljarna de politiska lösningar på ALLA de problem de ser. För SD är inget enfrågeparti längre. 

Jag har inte alla lösningar och mycket kunskap saknas. Men några reflektioner på lösningar: M borde ta tillbaka sin gamla profilfråga försvaret, tillsamman med Fp. Och de borde prata mer rättspolitik. Hårdare straff för våldsbrott, ta bort automatisk 2/3-straff, samtyckeslag,  etc. Alliansen bör dessutom tillsammans lägga motion om att ta dra in passen för de som deltar i strider för IS och andra internatinellt terrorstämlade organsiationer. KD borde profilera sig som riktigt konservativt, det kommer fungera utmärkt utan att för den skull äventyra Alliansen.  

Arbetet med att försöka få tillbaka väljarna måste börja nu. Inte om 4 år. Då kommer SD för första gången i sin historia tappa väljare.

Elefanten i rummet här – invandringspolitiken – tar jag i ett separat inlägg. 

 

 

 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!