Till 87 %

Till alla er som postat saker om att ni tillhör de 87 % som inte röstat på SD. Till alla som skrikit på SDs möten så att deras företrädare inte hörts. Till dig mamman, som när Jimmie Åkesson intervjuades av P3 på Kulturhuset sa högt till sina barn, så att kanske de åhörare som var där för att de övervägde att rösta på SD hörde: ”han tycker inte om andra människor för att hans mamma var dum mot honom när han var liten”. Till dig som kastade bajs på SDs affischer i T-banan. Till alla er tyckare och journalister som skrivit så många spaltmeter om hur avskyvärda SD är så att texterna skulle räcka ända till Ulan Bator om de lades ut på marken i en lång rad. 

Grattis!

Ni är ett skälen varför att 760 000 personer röstat på SD. Ni har bidragit till just det ni sa er kämpa emot.

Ni som fyllda till bredden av självuppfylld godhet satt upp Aftonbladets ”Vi gillar olika”-kampanj på er Facebooksida. Fast ni gillar inte olika. Ni gillar den typ av olika som ni tycker är god. Ni som bara är intresserade av att ”ta avstånd”. Ni vill egentligen mest av alls visa för andra, och för era vänner, att ni är fina människor.

Jag pratar med er. 

Vi är många som i åratal varnat om risken med att kalla SDs väljare rasister. Jag skrev en artikel i Aftonbladet om just det här för flera år sedan. 2010 röstade 360 000 personer på SD. Vi har knappast så många rasister här. Och skrika rasister till människor som inte hittar lösningarna på just sina problem i de etablerade partierna kommer bara göra att ännu fler röstar på SD nästa val. Synd att ha rätt. 

Vi skulle för länge sedan ha slutat skrika rasist. Faktiskt sluta skrika, punkt. Slutat sända och börja ta emot. För vi har inte lyssnat alls. Vi har inte frågat alla de personer som röstade på SD – varför är ni missnöjda? Vilka problem har ni? Hur borde vi lösa dessa?

Nästan 800 000 personer tycker inte något annat parti har några bra lösningar på samhällets problem som de ser det. Och trots att de kallas rasister, fascister, nazister, trots att folk på Facebook säger att de säger upp kontakten med den som visat sig röstat på SD, trots det sociala pris det kräver, röstar de ändå på SD. Det är röster som innan la sina valsedlar med namnet på något annat parti i de tre vita kuverten bara för några år sedan. 400 000 människor valde så sent som 2010 ett annat parti. Inte för att de är rasister utan för att de tycker att SD erbjuder de bästa lösningarna på de problem de har. Och långt ifrån alla har främst problem med invandring. Men det här vet knappt någon.

För hur ska man kunna veta det när man inte pratar med folk utan är upptagen med att spela trumpet på ett SD-möte eller rita Hitlermustacher på affischer?

I valrörelsen 2006 vägrade alla politiker utom två att ens ta en debatt med SD. Dessa två politiker var Mikael Söderlund, då moderat borgarråd i Stockholm,  och Fredrick Federley, då riksdagskandidat för C. Tidningarna vägrade att publicera annonser från SD. De skulle mötas med tystnad. De fick 2,6 %. Utan vare sig pengar, en professionell organisation eller ens ett litet twitterkonto. Inga annonser, inga debatter, ingen TV-reklam.

Jämför nu med FI som fick 3,1 % med enorm massmedial uppmärksamhet. Med gullande hemma-hos-reportage, mys och kram-artiklar och ett ensidigt hyllande av såväl kulturelit som medieelit. Den rosa revolutionen. Spaltmeter skrevs om dem och de blev intervjuade i radio, inbjudna till debatter och TV. SD fick 2,6 % trots kompakt tystnad. 

Det här säger väldigt mycket om kraften i missnöjet. En kraft alla förbisåg. 

Valet efter togs debatter med dem. Tidningarna tog in annonser. Men Tåget av Godhet inleddes med start av Aftonbladet ”Vi gillar olika”-kampanj. Nu skulle det protesteras och skrikas rasist. SD fick 5,6 %, kom in i riksdagen och spöade såväl KD som V. 

Godhetståget rekryterade nu nationellt och en massiv uppslutning inleds. De har inte hört att de är rasister så nu skriker vi ännu högre. Nu ska alla deras möten förstöras och varenda krönikeutrymme fyllas med avsky. En miljon tecken av demonisering, ni-är-rasister-och-jag-avskyr-er, har nog publicerats under de här åren fram till valet. Men jag gissar bara. 

Väljaren knöt handen i fickan, tänkte ”din jävla döva elit, nu ska ni få se. Ni kan inte tysta mig. Ni kan dra åt helvete. Nu röstar jag på SD”.  Hat föder hat. 

Kan ni bara sluta?

Jag pratar fortfarande med dig som ”gillar olika”. Du har garanterat nyss postat en Facebookstatus att du tillhör de 87 %-en. Efter EU-valet postade du ”så här många röstade SD på min gata (= titta, vi är lite extra goda just där jag bor).

Jag pratar med er, 87 %. 

Nu har vi testat att visa avsky. Testat att demonstrera, avslöja rasister i SD, avslöja Jimmie som spelmissbrukare, kallat SD nazister, rassar, nyfascister, bruna. Testat att sätta ”Vi gillar olika”-knappar i sociala medier, förstöra affischer, förstöra deras möten. Vi har tagit så mycket avstånd på så många sätt att jag inte ens minns alla. Hur tycker ni det funkade?

Dags att testa något nytt, kanske?  

Egentligen pratar jag inte med 87 % utan med 86,5 %.

För de 0,5 % som jobbar som skribenter och skriver debattartiklar på Aftonbladet, ledare på Dagens Arena och krönikor på Nyheter24 och Nöjesguiden osv, ni har redan fortsatt att inte lyssna.

Ni har fortsatt på inslagen bana att hälla ut samma avsky, tecken för tecken, via era plattformar. Redan innan sista rösten räknats ännu har ni flertalet artiklar publicerade, där analysen att det är borgarnas fel att SD växt. För varje tecken ni publicerar mår ni säkert jättebra och får säkert massor av dunkar i ryggen av era vänner. Men ni har också, ord för ord, övertygad en person till att rösta på just SD i nästa val. Om inget annat för att de är så less på just dig och dina goda polare. 

Så ni kan tuffa vidare på Godhets-tåget. Hej hej. Trevlig resa. 

Vi andra tänker fokusera på att lösa problemen. 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!