Kaoset i gamla stan

Följande inlägg har medvetet inget om SD då det kommer ett helt eget inlägg bara om dem senare.

Löfven vann. Men beter sig som en förlorare. 

För vad ska man annars säga om det konstiga som händer just nu? Att den av vänstern så uttalande samförståndsmannen med episkt stor förhandlingsvana, förnedrar Sjöstedt så fort efter valet att Sjöstedt fortfarande förmodligen luktade lite öl efter valvakan. 

Visst var det underhållande att se den innan så dryga Sjöstedt vara så arg att han nästan började fulgrina framför TV-kamerorna. Hade hemskt gärna sett Rosanna Dinamarca sätta morgonkaffet i halsen av ilska också men man kan inte få allt.

Men att LO-pampen inte ens försökte spela det spel som är LOs signum – att spela strategiskt med media som den tredje förhandlingsparten – är underligt. Varför valde han inte det givna, att inleda förhandlingar och låtsas som att regering var möjlig och sedan avbryta på grund av “strandade förhandlingar” och därefter säga att V därför är utesluten från regeringen. Att ge V illussionen om att regering fanns inom räckhåll? De hade kunnat hitta ett läge när V var enig att de inte skulle komma överens och fått behålla värdigheten. Men nix. Offentlig förnedring. 

Och innan Sjöstedt ens hunnit ner på stan för att tröstshoppa ny sidenslips från någon boutique i kvarteren på Östermalm kör Löfven politiska varianten på tjat-sex: för femtioelfte gången frågar han chans på C och Fp, med tillägget att säger ni nej “tar ni inte ansvar för nationen”. 

Med andra ord: kom och lägg i er den här jobbiga sängen jag bäddat själv för egentligen är det ni som bäddat den och gör ni inte som jag säger skvallrar jag för mamma. 

Nu kan man tro att Löfven hittat på taktiken själv här, som ett svar på valets resultat. Men  själva verket är det bara ett led i att uppfylla det mål S haft länge: att splittra Alliansen. 

För att Alliansen bildades är S största mardröm som besannats. En enad borgerlighet. Och allt sedan badandet i Högfors 2004 har Alliansen som enhet varit S största motståndare. Först trodde man att det var snack, ungefär som Ines Usmans berömda “internet är en fluga”. När Alliansen vann 2006 och chocken lagt sig försökte man splittra den genom att hävda att M åt upp alla småpartier. Det funkade inte. När chocken lagt sig efter valet 2010 valde man Juholt. Den historien berättar sig själv och när chocken efter Juholt lagt sig var strategin att sänka C:s nya partiledare Annie Lööf. En ung oerfarenn kvinna med Thatcher och Rand som idoler – hon skulle bara plockas och sossarnas partitidning Aftonbladet höll i sågen som skulle såga av grenen Lööfet satt på. Det gick inte. Sedan var strategin istället att hela C skulle ut ur riksdagen. Det gick inte heller.

Så nu är strategin alltså att krama ihjäl samma Lööf, och partiledaren vars EU-affsicher Ung-sossarna ritade Hitler-mustascher på. Eller ömsom krama, ömsom hota. För att få dem att stödja S-budgeten. 

Sossarnas stödtrupper i media och i sociala medier har redan börjat haka på i tjat-sex-kampanjen: stödjer ni inte oss sviker ni nationen. 

Bra strategi. Verkligen. Jag menar, vilken person har ju inte som högsta önskan att först få stryk, sedan hotas av sparken, sedan efter månader av stalking säga “självklart dumpar jag mina polare, säger upp kontakten med dem för all framtid, sviker alla mina väljare så att jag definitivt kommer få sparken nästa val och partiet åka ur för att DU, Stefan ska kunna bli chef och genomföra DIN politik”. 

Aint gonna happen. Tjena mittbena.

2 kommentarer
  1. Bra! Och roligt. Det är klassiskt att borgarna alltid måste ta ansvar, när socialisterna inte har klar majoritet. Men det blir nog bra. Knähunden viker sig och borgerliga stödjer då och då. Fast vilket nedköp för oss alla!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *