Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell.
Det är en av landets största politiska bloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad, med toppar på upp till 160 000.

Är du journalist och vill använda material, maila mig eller ring så ordnar vi det.

Vill du bli prenumerant på bloggen och donera valfri summa per månad via Patreon, klicka här.

Ursäkt? Eller inte?

Jag har funderat lite grann på det här med ursäkter. För det har under en period nu framförts krav på sådana, ibland direkt adresserade till något, till exempel Moderaterna, ibland och vanligare, mer svepande.

Just dessa ursäkter avkrävs på grund av migrationsfrågan men dessa krav poppar upp då och då historiskt när det gäller något särskilt politikområde.

Få saker har väl varit så infekterade som just migrationsdebatten så det är inte konstigt att ursäkten gäller den. Att avkräva ursäkter från politiker för ditt och datt är inget nytt, det händer regelbundet. Antingen från något de sagt eller något politiskt beslut de fattat nyligen eller för länge sedan.

Men nu gäller ursäkten debatten och de som ska be om ursäkt är svepande alla de som brunmålade de personer som tidigt skrev om problemen, och fick kopiöst med skit för det. Det handlar inte om att Sverigedemokrater ska få ursäkter. Utan olika debattörer och journalister. Men någonstans lurar även något privat i ursäktskraven. Att man också känner sig orättvist behandlad av folk som är närmare. Kanske partikamrater, kollegor eller till och med vänner.

Jag ingår i gruppen som brunmålats. Redan 2012 skrev jag bland annat den här krönikan i Aftonbladet om att skrika rasist efter SD var fel strategi. I april 2014 fick bland annat jag på Expressen Kultur kritik för att fräckheten att jag pratade med en Sverigedemokrat på Twitter. Man fick inte ”chitt-chatta” om vädret utan då tar man inte sitt ansvar som offentlig person.

Jag ska inte vältra mig i det här, alla vet exakt hur tonläget är och min poäng är inte att börja sticka offerkofta utan faktiskt precis tvärtom. Jag är dessutom långt ifrån värst drabbad av just detta.

För att olika offentliga personer vill ha ursäkter från andra offentliga personer för en massa elakt vi vet förekommit i debatten är inte rätt väg att gå tycker jag.

Vi vet allihop, såväl de inblandade inklusive avsändarna, som alla utanför att otroligt orättfärdiga beskyllningar, epitet, anklagelser och ad hominen flugit runt i debatten och där dreven avlöst varandra. Där påhoppen inte avgränsats sig till verbala slag utan att man ibland dessutom kontaktat arbetsgivare för att förutom att ta heder och ära av någon även siktat in sig på att ta deras försörjning. Där människors inneboende lilla person från skolgården ryckts med när det luktar blod för att antingen få slå själv eller bara för att berusningen över majoritetens övertag var omöjlig att motstå. Det kittlade för mycket.

Det kräver mod att våga köra på sin linje i det läget. Det är inte ett jobb för alla. Och definitivt inget som alla fixar att göra i längden. 

Men vi hade rätt.

Nu tvingas en efter en att krypa till korset. Kräla i stoftet. För internet glömmer aldrig. Förut kunde människor verkligen hävda att de aldrig tyckt något annat och alla fick acceptera det. Men tack vare fantastiska internet, och ännu mer fantastiska sociala medier, finns det alltid kvar.

Internet never forgets. 

Det är skillnad på att ha rätt och få rätt.

Men det härligaste är när man både har rätt och får rätt. 

Där är vi nu. Vi som hela tiden jobbade för att få rätt, för att vi visste att belackarna hade fel och vi i minoritet hade rätt. Men till slut fick vi alltså rätt. Trägen vinner och när man är övertygad om något vet man att verkligheten och sanningen kommer i kapp de andra också. Det är bara att bida sin tid och köra på.

Njut av den segern istället. Att kräva ursäkter av människor som man vilken dag som helst kan belägga med alla de åsikter de nu hävdar de inte någonsin haft är ingen sport, det är inte ens kul. De vet att de hade fel. Vi vet att de hade fel. Alla andra ser att de hade fel. Och vi hade rätt.

Att kräva ursäkter är dessutom också ett passivt sätt att erkänna att deras fula påhopp och dåliga stil tog. Att vi brydde oss om det.

Nej, det är verkligen gott nog att de nu förödmjukas alldeles på egen hand. För att ändra sig och säga att man aldrig tyckt annorlunda trots att det tar 5 sekunder att motbevisa det är att hälla en tunna bajs på sig själv. Varje gång. Det är snarare att likna vid ett självskadebeteende tycker jag. För att slippa det kan man just säga ”jag hade fel förut” men att kräva det är meningslöst. Det är inte ens kul. Det är många gånger roligare att se dem köra den där masochist-dansen med sig själva.

What goes around comes around, är ett jättebra uttryck tycker jag. Det lutar jag mig alltid på när jag tycker någon gjort bort sig rejält. Att de kommer falla på eget grepp. För det gör de oftast, man får bara vänta lite.

Dessutom kräver en ursäkt inte bara att man erkänner att man haft fel. Det är fusk. Utan det kräver för att tas på allvar att man dessutom ber varje person om ursäkt personligen för påhoppen och brunmålningen. Nej, kräva ursäkter tycker jag vi ska stå över.

En annan aspekt få vill prata om är att det inte är vi debattörer som stått längst bort i skottlinjen. Vi har inte heller stått där längst tid. Långt ifrån. Även vi var en del av konsensus. De som på riktigt betalat det högsta priset för sina åsikter, det som alltså nu är regeringspolitik märk väl, är politiskt aktiva Sverigedemokrater. Det vore klädsamt om vi i ursäkts-krävande erkänner att vi inte är de hårdast drabbade men att ursäkterna som krävs inte inkluderar dessa personer behöver inte sägas högt. Det är självklart. Någon åsiktskorridor är på riktigt inte riven.

Jag tycker inte man ska tåla vad som helst men då försvarar man sig och det har alla vi som brunmålats gjort. Igen och igen och igen. I spalterna, i sociala medier, i alla sammanhang där vi som har en hett eftertraktad plattform kunnat. Vi har försvarat både oss och våra åsikter och fortsatt. Vi gör det för att vi vill få rätt och nu har vi fått det bästa kvittot som vida övertrumfar all världens ursäkter.

Jag tycker istället alla de som i olika grad varit den modiga minoritet som inte accepterade premissen åsiktskorridor utan körde på det som är rätt och riktigt utan konsekvensberäkningar ska luta sig tillbaka och njuta. Kräv inga ursäkter.

Det räcker så gott med att vi vann den här matchen. Så kan vi fokusera på att ta nästa.

 

 

Moraliststopparen

Jag är som ni som följer den här bloggen vet djupt engagerad i personlig frihet alldeles oavsett vad det handlar om. Vissa tycker att det är okej att göra undantag i kravet på att vuxna människor ska få bestämma själva hur de lever sitt liv bara för att de hatar rökning. Det gör inte jag. All form av moralism och uppfostrande av vuxna människor ska bort.

Jag har därför gjort en liten film om det.

 

Svenska Manliga Målareförbundet strikes again

För ett år sedan, närmare bestämt den 8 april 2016, skrev jag ett inlägg om att LO-förbundet Målarna bestämt sig för att strejka. 

Detta firade de med tårta. Strejk är en av de bästa sakerna en LO-gubbe med reflexväst älskar nämligen, i synnerhet Målarna. De gillar strejk så mycket att de förbeställde 35 tårtor från ett bageri i Älvsjö. Det måste man nämligen göra om man vill ha 35 likadana tårtor.

De beställde tårtorna en vecka de utlyste strejken.

 

Nu är det såklart dags igen och som LO alltid fungerar är därför allt tillåtet. Hitta på saker till exempel. Det vi kan kalla lögn med ett gammalt ord, eller alternativa fakta med ett nyare. De hittar på vad motståndaren säger och vill och kan sedan få strejka och äta tårta även det här året.

Jag tror däremot inte de någon gång igen lägger ut bilderna på tårtorgien online. Det blev inte så bra sist. Men internet never forgets.

De öppnar starkt med kampen för den goda samtalstonen och kallar Måleriföretagens förslag för ”dravel”. Det kan ni se på den här lilla ”roliga” filmen de nyss släppt.

Notera hur de porträtterar måleriföretagaren. Handen upp som tror att en skallig korpulent gubbe i tredelad kostym Lex bankir är your random måleriföretagare? Oftast är det ju målare som startar egna bolag. De är alltså MÅLARE själva. Inte bankgubbar i någon fantasi som närs i LO-borgen.

Vad är det då de säger nej till så mycket att de vill strejka igen? Förutom lusten till tårta då.

De påstår att de sagt nej till delade turer. På svenska betyder det att man kan jobba 9-12 vara ledig till 15 och sedan jobba ett skift till. Som en håltimme.

Problemet är att detta är lögn. Ingen har föreslagit det här. Vilken arbetsgivare vill ha folk som kommer och går på ett bygge? Plockar fram och tillbaka penslar, sätta sig in i arbetet etc? Det tar en halvtimme att komma igång på vilket jobb som helst och det skulle alltså företagen FÖREDRA istället för att folk jobbar klart?

Men sanningen är något LO-fackförbund förhåller sig mycket flexibelt till, det är sedan gammalt. Och när det är avtalsrörelse är luften helt fri för vad man får göra. För de dryga 75 000 kronor per månad som ordförande Mikael Johansson tjänar kan medlemmarna förvänta sig lite fart under galoscherna.

Alla som målat om hemma vet att målare vill dyka upp okristligt tidigt. Man har små barn, ska stressa iväg till dagis, duscha etc och en målare plingar på helst klockan 7 om han får bestämma. På byggen är det väl en sak. Men målande hemma är en helt annat.

En sak kanske många inte vet att just inom måleriyrket så växer antal tjejer. Förbundet har knappt 15 000 medlemmar och 9 % är just nu kvinnor. Eller det var så 2015 då artikeln är ifrån. 

Många av de nya kvinnliga målarna är unga.

Men Målareförbundets ledning beter sig som ledningen ser ut: gubbigt. Och som om hela medlemskåren är samma personer – gubbar. Som älskar att jobba 06.30-15.30. Hans fru tog ju ändå hand om barnen på morgonen.

Nedan ser ni bilden på deras förbundsledning. Hitta kvinnan.

Men så ser livet inte ut nu.

Dagens pappor vill vara med sina barn. Varför ska just en målare aldrig kunna lämna sitt barn på dagis? Utan smita iväg tyst från hemmet för att inte väcka familjen som kanske fortfarande sover för att jobbet kräver att man åker hemifrån senast klockan 6 på morgonen för att hinna? Och de mammor som valt att bli målare har samma problem. Ingen av dem får mysa och ta det lite lugnt med nyvakna rufsiga barn på morgonen. Äta ägg och prata om vad man ska göra på dagis idag. De som är gifta med en målare får heller aldrig se dem på morgonen.

Vad gör då företagen?

Jo, de tänker att man kan komma överens om tiderna.

Om var ens 8 timmars-pass ska ligga. Ska det vara som det brukar, 06.30 – 15.30 eller kanske det passar just dig bättre att börja kl 9 och jobba till kl. 18? Om man då kan pussla efter folks prefenser och jobben så kan de som föredrar att börja jobba kl 9 jobba hos privatpersoner som i många fall föredrar att jobbet utförs just under kontorstid. Och man kan dessutom bemanna byggen under mycket längre tid på dagen.

Exakt så här resonerar också några av de målare som kommenterat på Målareförbundets officiella Facebooksida nyss. 

Man vill ha mer flexibilitet.

Men i fackets värld finns inte olika former. Där ser alla likadana ut alldeles oavsett om man har snippmössa på huvudet eller inte. (jag vet att det var Byggnads som hade just de mössorna men de har samma problem).

One size fits all. 

Alla målare ska jobba som de alltid gjort. Punkt. Och en målare är morgonpigg. Punkt. Kom inte här med ert dravel om flexibilitet och bidra till att livspusslet fungerar bättre. Livspussel? När vi började jobba fanns inte det. Vi pusslade inte. Vi målade. Det var frugan som pusslade.

Allt handlar om makt. 

Målareförbundet är tuppen på gödselstacken och när det är avtalsrörelse finns det tre ledord:

1) Hitta på. I krig, kärlek och facklig kamp är allt tillåtet

2) Förhandla inte. Inget riktigt fack förhandlar. Man ställer krav. Sedan strejkar man.

3) Ät tårta. 

 

Konsumentfrågor – en annan facklig bastion

Om jag säger konsumentfrågor, vad tänker ni på då?

Förmodligen Konsumentverket och kommunala konsumentvägledare. Kanske också tidningen ”Råd och Rön”, Konsumentverkets tidning. Fast det var deras tidning. Mellan 1958 och 2006. Men nu ägs den av en förening som heter Sveriges Konsumenter.

Sveriges Konsumenter är alltså inte en myndighet utan en förening som i sin tur ägs av ett gäng medlemmar. Ni kan se vilka på bilden nedan.

Och som många gånger när man lyfter på stenar i mitt jobb kryper LO och sossar ut. För PRO, LO, ABF, Unga Örnar och HGF är just det.

Även om de sistnämnda officiellt lämnat arbetarrörelsen så är de värderingsmässigt och även personkopplingsmässigt i allra högsta grad en aktiv del av rörelsen.

 

De skriver på sin hemsida att de jobbar för ALLA konsumenter.

Men deras perspektiv och värderingar styrs av medlemmarnas och deras värderingar känner vi ju till. LO:s definition av rättvisa arbetsvillkor till exempel, vilka de använder Fairtrade till att driva som de äger ihop med Svenska Kyrkan.

För alla de konsumentföreningar jag hittat och det är ett gäng för när vankas bidragsförsörjning är det många som är framme med mössan, har det gemensamt: det är en helig allians mellan LO, Svenska kyrkan och Naturskyddsföreningen, som har sina fingrar i många syltburkar i samhället. Många fler än folk förstår.

Sveriges Konsumenter är i sin tur delägare i Fair Finance, ni hör nog på namnet vart det barkar där och vad deras idé är – ett Faritrade för finansvärlden kan man säga.

Allt som rör konsumentfrågor och som inte är myndigheter verkar vara en helig allians mellan miljöaktivister, 68-vänstern även kallad Svenska Kyrkan och olika varianter av sossar.

Hur finansieras då Sveriges Konsumenter, som har alla dessa medlemmar?

Skatt, så klart. Från SIDA till exempel. Bland annat har de ett projekt som heter Fair Finance. Faktum är att detta bara en av många konsumentföreningar som finns och som har samma aktörer men jag inleder med dem.

Om man då kollar på Fair Finance,  där man då driver frågan att banker och pensionsfonder ska överge idén om maximal avkastning för kunderna för att istället ”investera etiskt” vilket enligt deras definition av inga företag som de tycker är dåliga för miljön, till exempel.

De granskar alltså banker, mäter dem efter sina egna värderingar och försöker sedan påverka konsumenter att byta bank.

Vilka ligger då i sin tur bakom Fair Finance, mer än Sveriges Konsumenter?

Diakonia, vilket är Svenska Kyrkan, Amnesty, Naturskyddsföreningen och Fair Action.  De finansieras helt av SIDA som det verkar. 

Viktigt att poängtera att deras version av vad som är ”fair finance” givetvis styrs av deras medlemmarnas åsikter om detta. Och Naturskyddsföreningens och Fairtrade-ägarna Svenska Kyrkans åsikter om dessa vet vi alltså på förhand. Det är inte något som helst objektivt här utan ren opinionsbildning.

Två av två föreningar inom konsumentbranschen är alltså röd/grön/kyrklig röra.

Vad är då Fair Action? Man kan nästan gissa. 

Även denna förening använder granskningen som metod.

Fair Action verkar inte ägas av föreningar men de har ett ”nätverk”.  Här dyker alltså Fair Finance upp igen. Fair Action är medlemmar i Fair Finance, och Fair Finance är en del av deras ”nätverk” ihop med organisationer jag inte hört talas om tidigare: SwedWatch, Changer your shoes och Schyst resande.

 

Hur finansieras då Fair Action?

Med skattebidrag of course. Om man läser i deras årsredovisning för 2016 kan man se att flera miljoner kronor i reda bidrag från skatt går ner i deras fickor. Bidrag från Konsumentverket, SIDA och Forum Syd framför allt. De har även lyckats få EU-bidrag. Union to Union är en internationell facklig organisation.

I styrelsen för Fair Action hittar vi…..miljöaktivister och folk från LO. Såklart.

Där sitter till exempel Jenny Johansson som även jobbar för Medveten Konsumtion. Ordföranden Cecilia Nässman har jobbat för Fairtrade. Daniella Nenander har jobbar med asylfrågor för ABF. Sofia Sjöberg jobbar för Svenska Kyrkan. Irja Sundin har jobbat för Fair trade forum och Fair trade Återförsäljarna. Sofia Stenfeldt jobbar för fackförbundet Handels.

Fair Action fick Sveriges Konsumenters eget pris Blåslampan 2014. De fick priserna för att de tycker samma sak som Sveriges Konsumenters ägare, dvs LO, gissar jag är en mer korrekt motivering.

Nu är alltså tre av tre möjliga ”konsumentföreningar” föreningar som ägs och drivs av samma organisationer. Vi letar vidare, och hittar de som är med i Fair Actions nätverk.

SwedWatch till exempel.

Och vilka hittar vi här om inte exakt samma föreningar igen?

SwedWatch ägs alltså också av Svenska Kyrkan, Naturskyddsföreningen och Fair Action men även Forum Syd-finansierade Latinamerikagrupperna och Afrikagrupperna.

En sak är intressant i bidragsentreprenörsvärlden. Att de alla använder meningen ”partipolitisk obunden”. Vilket ska ge intryck att de är opolitiska men detta är bara en bra förpackning. För partipolitiska betyder just bara det. De är inte del av ett parti. Men de är ändå politiska. När man läser tänker man i sitt huvud ”opolitiska” men det är inte det som står. Det står partipolitiskt obundna.

Inga av föreningarna som äger vare sig SwedWatch eller någon annan ”konsument”-förening är opolitiska. De är i själva verket mycket politiska.

De beskriver sin verksamhet ”att granska och påverka företag samt informera konsumenter om svenska företags fotavtryck i verksamhetsländerna. Granskningarna resulterar i rapporter, filmer och föreläsningar”.

Sedan kommer det politiska in:

Arbetet och planeringen av vilka granskningar som ska göras sker i samverkan med våra medlemsorganisationer Svenska kyrkan, Naturskyddsföreningen, Fair Action (f.d. Fair Trade Center), Latinamerikagrupperna, Afrikagrupperna och Diakonia. Medlemsorganisationernas representanter utgör Swedwatchs styrelse”

Hur kommer pengarna in då?

Ni vet redan. Från skatt.

Av de 8,6 miljoner kronor de drar runt enligt årsredovisningen 2016 kommer 8 miljoner kronor från SIDA. Till ”granskningar” som alltså är beställningsjobb från de högst politiska föreningarna som äger SwedWatch men som vi skattebetalare får nöjet att betala.

Börjar det bli rörigt? Jag kommer sammanfatta allt längst ner men viktigast är att fyra av fyra föreningar inom konsumentfrågor är nu bevisligen samma gäng.

Schyst resande är också del av Fair Actions nätverk. Man kan ana av namnet redan vilka som äger dem.

Facket. Såklart. I allians med Svenska Kyrkan, igen, och IOGT-NTO som dyker upp som gubben i lådan. 

Den sista medlemmen i Fair Actions närverk är deras eget projekt, men i den här världen håller de på att ange sig själv som medlemmar överallt så inga konstigheter. Allt för att verka vara större än de är.

Change your shoes är nämligen just ett projekt som Fair Action driver.

En annan förening som dök upp som medlemmar i Svenska Konsumenter är Medveten Konsumtion.

Medveten Konsumtion har styrelseledamöter med följande bakgrund: biståndshandläggare SIDA, Miljöpartiet/WWF/Naturskyddsföreningen, Svanen, Naturskyddsföreningen, Miljöpartiet/Konsumentverket.

Men störst av alla inom konsumentbranschen är alltså den privata ideella föreningen Sveriges Konsumenter, som bara med sitt namn antyder att de snarare är någon officiell del av Sverige än en privat förening. Och denna förening driver anrika tidningen ”Råd & Rön”.

Denna förening gav alltså sitt eget pris till Fair Action 2014. Tidigare pristagare är Isabella Lövin, Rättvisemärkt (dvs Fairtrade) och Konsumentföreningen i Stockholm, som är en del av KF som i sin tur ju är en del av arbetarrörelsen.

Hur objektiva är då Sveriges Konsumenter?

Som man kan förvänta sig. Inte alls. De har till exempel skrivit debattartikel tillsammans med en av ägarna Hyresgästföreningen för att hjälpa dem driva sin opinion om hyresrätten.

 

De driver också opinion om skatt, specifikt ”skatteflyktingar”, som de i artikeln ”hotar välfärden”. Vad nu detta specifik har med konsumentpolitik att göra. Men det behövs ju inte eftersom Sveriges Konsumenter är ”partipolitiskt obunden”. Att de sedan ägs, drivs och därmed också driver klassiska vänsterfrågor som LO och miljörörelsen gör är bara naturligt..

Råd och Rön kan man tro är en ren konsumenttidning som testar produkter och ger poäng. Som Konsumentverket gjorde.

Men de ägs som sagt sedan 2006 av arbetarrörelsen i huvudsak, eftersom det är arbetarrörelsen som i huvudsak äger Sveriges Konsumenter. Där dyker det därför upp en ”granskning” av hur sportkläder tillverkas där påståenden utan belägg om arbetsförhållandena i sportklädesfabriker.

Som av en slump är det bland annat just detta SwedWatch sysslar med – granskar fabriker i Kambodja. Nu är långt ifrån allt på Råd och Rön politiskt, faktiskt hittade jag även en väldigt balanserad artikel om ekomat. Men artikeln om sportkläder visar inte alls samma objektivitet utan känns som copy paste från vilken rapport från ägarna till Sveriges Konsumenter som helst.

Man ska inte luras att tro att Sveriges Konsumenter är neutrala, att de på något sätt är en förlängning eller en del av Konsumentverket. De är en förening som ägs av arbetarrörelsen i huvudsak och som ägnar sig åt opinionsbildning.

Men jag kan ruttna på den här medvetna glidningen att en massa organisationer, som Naturskyddsföreningen är experter på, smyga runt och outtalat påskina det. Deras status sanktioneras också av politikerna. Tyvärr.

Konsumentverket heter myndigheten. Därifrån kommer givetvis en massa pengar till dessa olika grader vänsterorganisationer som driver opinion för ”rättvisa löner” och annat deras ägare definierat åt dem. Allt är Fairtrade fast med annat namn egentligen.

Enligt Konsumentverkets årsredovisning delades följande bidrag ut 2016:

 

Mest får alltså den av arbetarrörelsen styrda Sveriges Konsumenter som enligt Konsumentverket ”arbetar för konsumenternas bästa”. När det borde vara ”de arbetar för sitt eget och sina ägares bästa”. Så fungerar nämligen opinionsbildning, vilket är det Sveriges Konsuments sysslar med och inget annat. De säljer en uppfattning och denna uppfattning styrs av vem som äger eller vem som betalar.

Om jag ska sammanfatta åt er har vi alltså den största organisationen Sveriges Konsumenter, som har medlemmar som till största del är LO och sossar inklusive Hyresgästföreningen. Där ingår även den lilla föreningen Medveten Konsumtion, vars styrelseledamöter nästan samtliga kommer från miljörörelsen på något sätt, med Naturskyddsföreningen och Miljöpartiet i topp.

Ett projekt som Sveriges Konsumenter äger är Fair Finance, som i sin tur finansieras av SIDA men de som ligger bakom är även Amnesty, Diakonia, Naturskyddsföreningen och Fair Action.

Fair Action i sin tur fick incestuöst nog Sveriges Konsumenters pris Blåslampan 2014. I deras styrelse hittar man TCO,  ABF Stockholm, Medveten Konsumtion, Fairtrade etc. I Fair Actions så kallade nätverk hittar man i sin tur SwedWatch, Change your shoes och Schyst resande. Budget: drygt 3 miljoner kronor per år.

Schyst resande ägs av Fair Action, Hotell och Restaurangfacket HRF, Svenska Kyrkan, IOGT-NTO, Unionen och Union to Union.

SwedWatch ägs också av Svenska Kyrkan, Diakonia och Fair Action, Naturskyddsföreningen men också av Latinamerikagrupperna och Afrikagrupperna. Budget; 8,6 miljoner kronor.

Fairtrade har jag skrivit mycket om och de ägs av LO och Svenska Kyrkan. De får också bidrag av bland annat Konsumentverket.

Under varje sten man lyfter på inom ”konsumentbranschen” ligger det olika typer av miljöaktivister ihop med sossar och facket i gemensam säng byggd av skattebetalarnas pengar. 

Allt dessa föreningar gör är bilda opinion. Som jag gör. Skillnaden är att jag inte försöker lajva myndighet eller lever på skattebetalares surt förvärvade pengar. LO, Svenska Kyrkan och Naturskyddsföreningen tycker jag kan betala sin egen opinionsbildning.

Kommunals återbäring för partistödet till S

Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen, är en känd fras från Robin Hood. Fast här handlar det inte om skatt så mycket som bara återbäring. Betalt helt enkelt.

I veckan meddelade regeringen att de vill ta bort karensdagen och införa ett ”karensavdrag” istället. 

Regeringen och de gamla kommunisterna gjorde gemensamt utspel.

Detta är ingen ny idé utan något fackförbundet Kommunal bland annat drivit i många år.  2011 skrev dåvarande förbundsordförande i Kommunal Anneli Nordström en artikel i Norrländska Socialdemokraten om exakt detta. 

Nuvarande ordförande för Kommunal skrev en artikel i Dagens Samhälle som krävde exakt detta den 3 mars 2015.

Han skrev även tillsammans med före detta ordförande Nordström den 23 juni 2013 exakt samma sak i Svenska Dagbladet. 

Jag skulle inte kalla detta förslag politisk så mycket som ett rent beställningsjobb faktiskt.

LO sitter i Sossarnas partiledning och såväl LO som en rad fackförbund skänker varje år stora summor pengar till partiet av medlemmarnas pengar. De redovisar inte det i sina egna årsredovisningar jättetydligt men däremot redovisar Socialdemokraterna sina intäkter. De som ligger upp är från 2009 till 2015.

Där kan man läsa följande:

21 miljoner kronor av Kommunals medlemspengar har sedan 2009 skyfflats ner i sossarnas partikassa.

Förutom dessa pengar har andra delar av medlemspengarna också gått dit, via LO. För en viss andel av medlemsförbundens avgifter till LO skänks i sin tur till sossarna.

LO har under samma period sprätt iväg 46 miljoner kronor till sossarna.

Totalt har det sedan 2009 således gått 67 miljoner kronor i rena kontanta bidrag till sossarna från Kommunal och LOs medlemmars pengar, där Kommunal ingår som största förbund och alltså motsvaras av störst andel av även det bidraget. 


Men detta räcker inte.

Kommunal har även lagt avsevärda summor på opinionsbildning själva under den här tiden.

Dels har de satsat 20 miljoner kronor på Arena-gruppen, som är sossarnas och fackets tankesmedja/media-koncern vars uppgift är att driva opinion för de frågor bland annat Kommunal tycker är viktiga.

Här ser ni även praktfiaskot Politism som Kommunal, som verkar ha en förkärlek för att satsa på hopplösa ekonomiska projekt som exempelvis lyxkrogar och hotell (Lex Lyran och Metropol Palais). Men det avskräcker inte Kommunal och fortsätter med konstjord andning in i ”opinionssajten” vars största genombrott sedan 2013 lite oväntat som hälsokostkritiker. Men de får ju vara glada för de segrar de får någonstans.

Jag skriver ”opinionssajt” för att de absolut innehåller massa åsikter, faktiskt bara åsikter. Men påverkar opinionen gör de dessvärre inte.

Utöver detta lägger de runda summor själv varje år. Enligt årsredovisningen 2015 la de ca 40 miljoner kronor på opinionsbildning, 10 miljoner kronor på mediautveckling och 100 miljoner kronor på ”marknadsfunktion” som kanske har med medlemsvärvning att göra, de tappade ju många.

De lägger faktiskt ca 40 miljoner kronor varje år på opinionsbildning.

Sedan 2009 har de alltså satsat 280 miljoner kronor på opinionsbildning. Där ingår just frågan om karensdag som de alltså drivit i många år.

Nu är vi uppe i 347 miljoner kronor som har bytt ägare från Kommunals medlemmar och LO till partiet Socialdemokraterna.

Det räcker inte heller.

För Kommunal äger lägenheter, bland annat i fastighetsbolaget Polstjärnan. Eller Pampstjärnan som man borde kalla det.

I Pampstjärnan, som äger fastigheter i centrala stan, bor det en massa personer. De som inte bor där är vanliga personer som fått lägenhet via den vanliga bostadsförmedlingen. För dit har Kommunal inte lämnat några lägenheter alls på 18 år nu trots att 50 % ska gå dit.

Men varför det inte gått att lämna några lägenheter förstår man när man kollar vilka som bor där. De har helt enkelt fullt upp med att fixa lägenheter till sig själva, till sossar och inte minst, till sina barn.

När det äntligen, för Komunals del, blev sossar i regeringen igen och man skulle få tillbaka lite av investeringar man gjort i form av ren politik, var de snabba ut och gav en lägenhet till en av regeringens nyckelspelare – Wallström. Well played. Wallström själv betalar 32 kronor per månad för att hon får ersättning som statsråd för dubbelt boende.

Kommunalarbetaren, deras egen tidning, gjorde tidigare en förtjänstfull genomgång redan 2004 över Pampstjärnan och de andra fastigheterna Kommunal ägare. Det visade sig att en massa barn också fått lägenheter genom en form av pamparistokrati som fortfarande lever och frodas inom rörelsen. Även om det var ett tag sedan sätter det ändå tonen hur det fungerar, de har ju fortfarande inte lämnat lägenheter till kön.

Men före detta ordförande Anneli Nordström bor givetvis också i Pampstjärnans hus på Sveavägen, trots att lägenheten rimligtvis borde vara utan besittningsskydd. Men facken verkar inte jobba så.  Trots att hon åkte ut och inte ens fick ansvarsfrihet. En av de många bristerna revisorerna påtalade var att Kommunal inte upphandlat entreprenad korrekt, bland annat hade det skett muntligt.

Redan 2011 flyttade nuvarande Kommunals ordförande Tobias Baudin in i Pampstjärnans hus.

Kommunal ger inte bara socialdemokratiska statsråd och de egna pamparna och deras barn lägenheter. De ger även gamla socialdemokratiska kommunalråd och före detta chefer för rörelsens bolag lägenhet i Pampstjärnans hus.

Och Kooperativa Förbundet, som är en gammal del av arbetarrörelsens, får givetvis också ta del av den manna Kommunal delar ut för att smörja rörelsens pampar. KF:s VD fick också en paradvåning hos Pampstjärnan. 

 

Det är bara att gratulera Kommunal för att ha lyckats med ett av de politiska mål de har haft länge och som den Socialdemokratiska regeringen nu vill leverera.

Kostnaden sedan 2009 för både Kommunal och LO är förutom alla lägenheterna Kommunal använt som smörjmedel och därför inte kunnat lämna en enda lägenhet till förmedling, i runda slängar 350 miljoner kronor.

Men smakar det så kostar det. 

 

Viralgranskaren hade fel och Alhassani hittar på

The never ending story, skulle man kalla den här SAS/slöj-debatten som nu rasat sedan innan valborg.

Och den fortsätter.

Igår svarade jag, som en del av er kanske noterade, på Metros frågor från Viralgranskaren. Men på min egen blogg. De fick väldigt bråttom och slängde sedan ut det hafsverk till granskning som nu ligger ute.

Sedan fick Viralgranskaren viralgranska sitt eget inlägg. För de hittade sakfel och fick införa en rättning mindre än ett dygn efter att de publicerat inlägget. Den här rättelsen upptäckte jag i morse.

Huvudpersonen här, Aye Alhassani, skrev en mycket upprörd och arg debattartikel i Nyheter24 som svar på mina inlägg på bloggen, där hon bland annat kallar mig islamofob, att jag sprider konspirationsteorier och manipulerar information.

Hon avslutar storstilat med att meddela att hon nu polisanmält mig. För vad framgick inte. Artikeln publicerades den 5 maj klockan 14.30.

Den 6 maj mailade jag därför polismyndigheten i Stockholm för att få veta om jag är polisanmäld.

Det svaret kom idag.

”Polisen kan inte finna någon aktuell polisanmälan mot dig

Virangranskaren publicerar inlägg med sakfel och slöjaktivisten själv hittar bevisligen bara på saker i artiklar och uttalanden. 

Tror att det detta räcker som kommentar faktiskt.

Viralgranskaren hörde av sig

 

Idag på väg till ett lunchmöte fick jag plötsligt ett sms. Jag hade haft telefonen på Stör ej hela förmiddagen för att jag behövde jobba ostört. Jag svarar dessutom aldrig i telefonen för okända nummer på grund av otrevliga samtal eller, som de flesta är, trevliga men långa samtal från läsare och andra. Jag har tyvärr inte tid att prata i telefonen om det inte är jätteviktigt, som från min farmor.

Sannolikheten att de på Metro och Viralgranskaren vill granska något jag skrivit har ökat i takt med att bloggens storlek och räckvidd ökar så jag blev inte förvånad egentligen. Slöj-historien blev viral. De gör bara sitt jobb och därför är det heller inte intressant vad personen heter som hörde av sig därför har jag maskat det.

För här dök det upp ett perfekt tillfälle att i realtid demonstrera det jag har skrivit en hel bok om och som kommer i augusti – sociala mediers betydelse i det nya medielandskapet. 

Boken heter ”Nätsmart – en guide till påverkan genom sociala medier” och kommer på Lava Förlag i augusti.

Traditionell media, här representerad av Metro, vill via sin Viralgranskare, ställa frågor till mig för ett eventuellt eget ”avslöjande” på sin plattform. Viralgranskaren är visserligen ett bra initiativ tycker jag vad gäller att sätta fokus på falska nyheter och gör en bra jobb där. Men de är också en del av traditionell media och deras huvudsakliga jobb är att dra trafik och därmed intäkter till sin arbetsgivare – tidningen Metro. Det ligger inget altruistiskt motiv bakom utan Viralgranskaren är en del av tidningen. Viralgranskaren finns med i min kommande bok som just ett bra exempel på att sätta fokus på källkritik, bland annat deras samarbete med IIS.

Inläggen de ställer frågor om gäller ”SAS-debatten är förklädd aktivism” och ”Nya offensiven från muslimska aktivister”

Journalisten insisterade på en telefonintervju men jag gör inte sådana. Det blir sällan bra för de har övertaget där. De är proffs på sitt jobb och de kan därför de tekniker som krävs för att få ut det de vill. Tystnad och överrumpling till exempel och det är därför lätt att antingen pladdra på för att det blir tyst eller att bli paff. Ju mindre förberedd andra änden på luren är desto lättare för journalisten i det läget. Det är därför journalister ogärna vill specificera sitt ärende innan de ringer till exempel, så att mottagaren har mindre möjlighet att förbereda sig.

Inga konstigheter alls och de gör som sagt bara sitt jobb. Så hade jag också gjort. Om jag vore journalist. Men nu är jag inte det utan opinionsbildare. Jag driver heller ingen tidning utan en åsiktsblogg.

Och jag behöver inte media för att besvara de frågor de bygger sitt case på.

Jag kan publicera och bemöta kritiken på min egen plattform. Detta är det nya medielandskapet.

Där media inte längre har kontrollen över skeenden som detta. Jag besvarar gärna frågor och det kommer jag att göra. Jag fick frågorna på mail efter att ha insisterat. Ingen har skyldighet att svara på medias frågor, även om de vill göra intrycket av det. Man väljer själv. Men jag är gärna transparent och jag har inga problem att bemöta deras kritik,

Men jag gör det på min egen plattform. Varför ska jag ge bort tolkningsföreträde och dessutom trafik till Metro? Den ynnesten hade inte de gett mig. Så Viralgranskaren och Metro ska absolut inte ta detta personligt. It’s business 🙂

 

 

  1. Vi har inte kunnat hitta belägg för att Alhassani skulle ha gått med i Rätten till våra kroppar innan SAS-intervjun. 
  2. Har du hittat några nya belägg för att Alhassani skulle hållit på med aktivism innan detta?

Inte jag heller, som svar på fråga 1.

Nej, är svaret på fråga 2.

Jag har heller inte påstått att hon gått med i gruppen vid någon särskild tidpunkt eftersom jag inte har hittat belägg för när exakt just hon gick med. Om Viralgranskaren kan visa belägg för när just Alhassani gick med eller någon annan skulle jag gärna se det för Facebook visar inte när enskilda individer går med i Facebook-grupper vad jag vet. Det visas bara på individens eget användarkonto, eller kanske inte ens där. Synd nog för jag skulle gärna, som opinionsbildare, givetvis kunna få information när personer gick med i grupper på Facebook.

Det står också ordagrannt i mitt inlägg att jag inte hittat belägg för att Alhassani tidigare varit aktiv i någon slöjdebatt eller organisation men att hon bevisligen är det nu. 

 

 

Längre ner i samma inlägg skriver jag igen att hon är aktiv i den rörelsen (Rätten till våra kroppar). Inte påståenden om tidpunkt utan i presens bara, eftersom det är den fakta som går att verifiera. Hon är aktiv just nu. Det tror jag också jag och Viralgranskaren ändå är överens om.

3. Alhassani går inte medieaktivism. Har du några kommentarer på det?

 

 

Min kommentar på fråga till: nej. För jag har aldrig hävdat det.

I första stycket längre upp står det:

För aktiviteten är ett klockrent exempel på vad som bland annat lärs ut på den här kursen vid det universitet som kvinnan själv studerar på: Medieaktivism 15 poäng vid Södertörn.”

I andra stycket som är inklippt från bloggen står att artikeln hon medverkade i inte ska ses som något annat än medieaktivism, som lärs ut på Södertörn.

Jag har ingenstans i något av de tre blogginlägg jag hittills skrivit hävdat att hon går eller har gått kursen Medieaktivism 15 poäng helt enkelt för att jag inte vet om hon har det. Däremot går hon enligt egen uppgift på Södertörn och den kursen ges alltså på samma skola hon går på.

4. I inlägget har du klippt bort AJ men behållit kommentarerna. Finns det någon anledning till det?

De syftar på den här bilden som också fanns med i Expressen-artikeln.

 

 

Svar: ja, det finns ett jättebra skäl till det. Som ni kan läsa direkt under skärmdumpen faktiskt.

 

 

En sluten grupp.

Som jag givetvis inte är med i och aldrig skulle bli insläppt i, vare sig innan mina inlägg för att jag är delvis en offentlig person, men absolut inte efter inläggen. Bild och text är hämtade från det andra inlägget som publicerades dagen efter ”SAS-debatten är förklädd aktivism” som vid tidpunkten hade legat ute ett dygn.

Givetvis har jag fått dumparna från någon annan. Ett tips. Precis som Metro och andra tidningar regelbundet får. Dumparna skickades till mig, den och alla andra från den slutna gruppen ”Bojkotta flygbolaget SAS” anonymt via mail. Jag tyckte att det framgick tydligt av texten, underförstått. Men åtminstone har Metros Viralgranskaren tolkat det annorlunda.

Tipsaren hade alltså själv klippt dumparna, inte jag. Jag publicerade dem bara. Vill Metro veta varför han/hon valde att klippa just där får tyvärr Metro vända sig dit.

5. Har du några ytterligare kommentarer?

Det har jag faktiskt. Tackar som frågar.

Mina avslutande kommentarer är att jag tycker att en tjänst som kallar sig Viralgranskaren och som drivs och ägs av kommersiella tidningen Metro ändå borde läsa det de granskar lite mer noggrant innan de kontaktar skribenten bakom texterna med frågor. Som ni alla kan se finns alla frågornas svar  i texten, alltså är det svårt att se varför det ens uppstod några frågor.

Det här gör mig lite besviken för jag har hittills alltid haft stor respekt för Viralgranskaren och tyckt att de bidrar med något bra. De har fått priser och jag har också fram till ny tyckt att de varit väldigt professionella. Men just detta var ju ganska slappt ändå. Någon kanske hade en dålig dag bara.

Så här i efterspelet av slöj-historien har tyngdpunkten på kritiken, även inbakade i Metros frågor underförstått tycker jag, utgått från den felaktiga premissen att jag på något sätt är ute efter att ”sätta dit” just Aye Alhassani. När jag inte har något intresse av henne alls. Jag visste inte vem det var innan och vet det inte nu heller. Jag har hela tiden bara varit intresserad av sakfrågan och de stakeholders som finns bakom.

Men i flera dagar när SAS-debatten härjade innan mitt inlägg byggdes min irritation upp på grund av det faktum att det återigen var ett företag som utmålades som en bov när de inte gjort något fel.

Det är så himla lätt att få företag och företagare till den onda i en historia nämligen, det är ett välkänt narrativ inom journalistiken. Ibland är företagen boven men ibland är de faktiskt inte det. Precis som i övriga livet, ingen är alltid skyldigt till allt. Och framför allt inte hela tiden.

Ingen stod upp för SAS och alla andra företags självklara rätt, och som de har stöd av enligt EU-domen, att det är DE och inga andra som bestämmer hur man både ska klä sig och uppföra sig när man jobbar där.

Även medieföretag har policys hur man förväntar uppträda när man är på jobbet, och på sociala medier, och ofta någon form av uttalad eller outtalad klädkod. Jag tror inte man får komma till Metro och jobba i bikini till exempel hur varmt det än är ute.

Därför skrev jag. När jag började rota dök massa bekanta namn upp som gubben i lådan och precis som när jag börjar skriva om något och gräva runt så dyker nyheten upp av sig själv. En nyhet jag ofta inte hade någon aning om innan jag satte igång. Det är mer regel än undantag att nyheten hittar sig själv under arbetet, som ofta inleds av något annat skäl.

Eftersom jag skriver en bok om sociala medier och påverkan var det ett klockrent exempel på hur man kan använda traditionell media i kombination med social media för att påverka.

Att ingen annan såg det eller åtminstone inte skrev om det förvånade mig så jag skrev även av det skälet. 

Först reagerade aktivisterna i nätverket med att blåneka att det var en PR-kampanj. Sedan har de i allt större utsträckning börjat anklaga mig för att vilja förbjuda dem (och alla andra än jag) att använda opinionsbildning för att påverka.

Sedan blev jag tydligen polisanmäld. Jag har ännu inte fått svar från min begäran från polisen att få ta del av anmälan, vilket jag har rätt till. Vi får se om det finns någon och vad den i så fall innehåller. Enligt uppgifter från min tipsare har de i den slutna gruppen även sagt att de mailat Thomas Mattson på Expressen och krävt att artikeln tas bort. Inte ens kungen lyckas med sådant, kan tilläggas.

Om de tipsat Viralgranskaren att granska mig eller om Metro kommit på det själv har jag ingen aning om. De jobbar precis som jag både på tips och på egna idéer så de vet bara de. Men jag hoppas i alla fall att de är nöjda med svaren.

Mindre nöjda med att de inte fick publicera dem på sin egen sajt och få trafiken kan vi däremot utgå från att de är.

Men sociala medier är ingen fluga. Vi som har lyckats bygga upp en stor plattform helt vid sidan om och inte ens med hjälp av traditionella medier är här för att stanna. Vi kommer bara bli fler och debatten om sociala mediers ansvar, filterbubblor, falska nyheter och allt annat som traditionella media driver på med för att ta tillbaka makten kommer också att fortsätta.

För den drivs av makt och pengar. De äldsta och vanligaste drivkrafter i mänsklighetens historia.

 

 

Anklagelserna haglar

Som alltid när man gräver runt lite bland landets muslimska aktivister haglar beskyllningarna om islamofobi, rasism och brunhöger omedelbart. Det är deras strategi och det har fungerat ganska länge för dem.

Detta beteende har gett dem den stora maktbas och stora intäkter av skattemedel som de har idag. Att politiker av rädsla för att bli stämplade har accepteras deras problemformulering som sanning.

Jag blev kallad rasist av Mehmet Kaplans medarbetare när jag granskade honom när han var minister så detta är vardag för mig och inget som påverkar mig eller framtida beslut om granskningar heller.

Men det kan ändå vara bra att förtydliga mina bevekelsegrunder.

Just för att det finns folk som medvetet vill missförstå. Och att det byggs en massa halmgubbar. 

Jag har skrivit några stycken inlägg av snart 400 inlägg om islamisterna i Sverige. Skälet är framför allt för att de lever på bidrag och jag inte tycker att religion ska finansieras alls. Jag tycker också att skattepengar ska gå till nödvändiga saker som polis, militär, vård och skola och inte till olika bidragsentreprenörer som kammar hem miljoner kronor varje år i bidrag för att få jobba med sin hobby ”ideellt”.

Jag är allergisk mot slöseri med skatt. 

Men det finns ett annat skäl och det är att jag är demokrat. Jag kallar mig borgerlig och är medlem i Moderaterna sedan förra veckan, har många liberala värderingar och jag värdesätter frihet högst. Alla friheter. Yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet men även frihet från saker. Friheten att slippa vara med i föreningar och ingå avtal till exempel. Och friheten att slippa tvång, som bland annat finns i hederskulturer. Dessa friheter kan vi bara ha om vi har en fungerande demokrati.

Därför är det djupt problematiskt att vi har låtit ett litet gäng radikala islamister få så mycket makt och pengar i Sverige.

En liten hård kärna, där samma namn dyker upp igen, och igen och igen. De dök upp i min islamistgranskning förra året, de dök upp i min granskning om rättighetsindustrin och de dök upp nu igen i slöjdebatten. De har händerna i alla syltburkar.

Långt ifrån alla muslimer är islamister. Men majoriteten av de organiserade radikala muslimerna i Sverige, de som dyker upp överallt, är just islamister. Alla islamister förespråkar inte jihadism. Men de vill avskaffa vår demokrati och ersätta med sharia. Det är bland målet Muslimska Brödraskapet har, att med hjälp av västerländska politiken och demokrati till slut avskaffa demokratin i de länder de verkar.

Alla jihadister är islamister men alla islamister är inte jihadister. Viktigt att komma ihåg både det och att de allra flesta muslimer i Sverige bara vill leva ifred. Många vill leva sekulärt, få tycker att denna hårda kärna radikala representerar dem.

Eftersom jag är liberal, och därför dessutom är emot slöjförbud, är jag oroad över att personer som har samma åsikter om demokratin som Nordiska Motståndsrörelsen, som ironiskt nog delar islamisternas syn att den borde avskaffas, getts så mycket makt och pengar. 

”Rätten till våra kroppar” är bara ett av dessa många varumärken som finns som syftar till rättigheter utan skyldigheter och kräver att religionen ska få en särställning i Sverige. Men inte alla religioner. Samma människor står inte i Malmö och skyddar utsatta judar från trakasserier på stan till exempel. Tvärtom är just antisemitismen extra stark bland islamister i Sverige och attacker från muslimer är den vanligaste antisemitiska attacken enligt Brå. Jag säger inte att just ”Rätten till våra kroppar” är antisemiter, bara att det är inom den islamistiska communityn den finns. Hatet mot judar har dessa människor också gemensamt med nazisterna ironiskt nog. Och fixeringen många rättighetsaktivister har på hudfärg, etnicitet och rasåtskillnad. Att personer ÄR sin hudfärg och kulturella bakgrund och därför ska ha rättigheter på grund av detta.

Men just vad gäller SAS har jag ett ännu större skäl till min kritik: företagens rättigheter. För mig handlar EU-domen och den här slöj-kuppen i media mest om det.

Jag hörde folk från från nätverket stå och skrika i Göteborg (från en film på Youtube) om att företag inte ska ha några rättigheter. Ni hör ju hur det låter.

Dessa muslimska slöjaktivister kräver rättigheter utan skyldigheter.

Och blandar medvetet ihop stat och företag. SAS är ett privat företag. Vi har 1 miljon företag i Sverige.

EU-domen ger företagen rätt att bestämma vad som är lämplig klädsel på jobbet. En helt korrekt uppfattning. Det är företagen som leder och fördelar arbetet på företag och de ska avgöra vad som krävs för att kunna utföra arbetsuppgifter.

Måste man täcka sitt hår på grund av religiös övertygelse finns det massa arbetsplatser där det är okej. Jag jobbade en sommar på Pååls bageri i Göteborg. Där måste alla täcka håret för att inte hår ska falla ner i bröden. Till och med på SAS går det utmärkt, jag kollade om policyn gällde alla tjänster. Men den gäller bara där man avkrävs uniform. Det går utmärkt att jobba med kundservice eller sälj till exempel och ha hijab. Även på SAS.

Men det här att protestera mot att man inte får se ut som man vill på jobbet är befängt och barnsligt. 

Det är lika relevant att kräva att få ha bikini på sig på jobbet varma dagar. Många företag har till och med förbud mot shorts på sommaren. Jobbar man i receptioner kräver företag ofta vårdad klädsel, som kavaj och att tatueringar inte är synliga eller piercings. Det är inte konstigt.

Min makes kompis spelar i ett svartmetallband på fritiden. Han jobbar som sjuksköterska på en vårdcentral på dagarna. Då tar han bort sina piercings han har i läpp och ögonbryn. För att jobbet kräver det pga bakterierisken. Inga konstigheter alltså.

Det är också företag som bestämmer om man måste ha skyddskläder. På byggarbetsplatser krävs hjälm och andra skyddskläder. Många tyngre jobb kräver skor med tåhätta. Vill man inte ha skor med tåhätta kan man alltså inte jobba på den arbetsplatsen. Jobbar du som badvakt på stranden måste du ha badkläder på dig och kunna simma.

Just SAS har andra krav än uniform. Man får till exempel inte vara under 160 cm eller längre än 190 cm och man måste kunna simma. Men jag har ännu inte hört den delen av befolkningen min man tillhör, de över 190 cm, skrika diskriminering.

Det handlar inte om religion. Faktiskt. Det handlar om att företag alltid måste ha rätt att avgöra lämplig klädsel och andra krav på det företag de bestämmer på.

Vill man bestämma allt själv rekommenderas att starta ett eget företag. Då kan du skriva dina egna regler.

Men jobbar du åt andra får du acceptera att andra bestämmer.

Det finns massa jobb du inte får ha till exempel politiska symboler på jobbet heller. Som T-shirts med politiska budskap eller knappar. Kör du buss är jag säker på att du inte får ha en pin med vare sig KD eller SD på. Men du kan köra i slöja eller turban.

För de protesterande rättighetsaktivisterna i ”Rätten till våra kroppar” handlar det inte egentligen heller främst om slöjan. Det handlar om makt.

De vill ha makt av politiker att få bestämma över företag de inte äger. De är politikerna som är målet med alla aktioner. Ängsliga vänsterpolitiker inom V, MP, Fi och S som redan går i deras ledband delvis, som låtit sig förledas. De ska ge dem rättighet efter rättighet. Rätt att kvoteras in baserat på etnicitet, hudfärg, religion. Rätt att kräva att få uppträda som de önskar på arbetsplatser, rätt att klä sig som de vill. Företagens rättigheter ska underordnas deras. Och deras rättigheter grundar sig på religion.

De kräver inte bara rättigheter. De tar sig även en del friheter. De ger sig själva rätt att beskylla all form av kritik som rasism, förtryck av bruna kroppar och annat dumt. Och ger sig själv rätt att diskriminera ”vita” från att ha några som helst åsikter ens i debatter som rör allt kring integration, diskriminering men även feminism. Debatten inom den feministiska rörelsen håller just nu på att snurra runt att ”rasifierade” feminister vill diskvalificera ”vita” feminister från en del av debatten.

Det är detta jag protesterar emot. Detta är bevekelsegrunden för mina granskningar.

I ett liberalt sekulärt samhälle som styrs demokratiskt ska nämligen inte religionen i något fall överordnas andra och andras rättigheter. I ett liberalt sekulärt samhälle ser man folk som individer, inte som en hudfärg, etnicitet, religiös tillhörighet eller sexuell läggning.

Man ser personer. Och därför kan inte en människa bytas ut mot en annan i ett kvoteringssystem. 

Eftersom alla är individer kan mina små pojkar, födda i Sverige av svenskfödda föräldrar, ha svarta, bruna eller gröna förebilder, manliga som kvinnliga, straight som gay. Förebilder är förebilder. Ser man människan i människor kan vem som helst vara en förebild även om man på ytan ser olika ut.

Religionsfriheten är att få utöva och tillhöra vilken religion du vill.

Vilket du får i Sverige. Men denna frihet innebär inte rätt att kräva särbehandling och att din religionsfrihet trumfar alla andras rättigheter i hela samhället. 

Ha på dig vad du vill. Tro på vad du vill. Gå i vilken kyrka du vill. Det bryr inte jag mig om och inga andra som är vettiga heller om.

Men krockar dina livsval med ett företags rättigheter får du ta konsekvenserna av dina val.

Någon skrev att dessa religiösa rättighetsaktivister måste växa upp och bete sig som vuxna. För att skrika kränkt och diskriminerad så fort de fria livsval man tagit visar sig ha konsekvenser är barnsligt. Alla som har barn vet att konsvekvenstänk av handlingar är något som kräver en viss mognad. Mina 6-åringar har ännu inte utvecklat detta fullt. Att de kan tänka i flera steg och fatta beslut därefter.

Jag respekterar alla människors livsval.

Jag skulle önska vi kunde föra vuxna samtal om rättigheter kontra skyldigheter och livsval kontra konsekvens. Tills dess får vi göra vad vi kan för att hålla emot rättighetsindustrins påtryckningar om politisk makt och pengar.

Nya offensiven från muslimska aktivister

Jag skrev igår om SAS-debatten och slöjan som egentligen inte alls handlar om jobb utan om aktivism från muslimer som hittat ett nytt sätt att få uppmärksamhet, makt och pengar.

Det finns flera bevis för att det inte handlar om något annat och som jag visade igår. Men det finns mera.

Den 26 april kl 12.46 publicerades Expressen nyheten om Alhassani och slöjan. Det vill säga dagen efter dagen hon själv hävdar hade intervjun.

Sedan i SVT.  Intervjun med Aye Alhassani publicerades kl. 13.23 den 26 april, alltså en trekvart efter Expressen.

22 minuter senare publicerades samma nyhet i Aftonbladet.

Redan den 19 april lades denna post upp i Facebookgruppen för demon Rätten till våra kroppar planerat, alltså den aktivitet Alhassani ville bilda opinion för genom sin intervju, och sedan plantering av ”nyhet” i media.

Den 28 april firar Alhassani och hennes muslimska aktivistkompisar, bland annat konvertiten Johnnie Dunberg som själv hävdar att han är liberal. Han gratulerar till ”grymt bra opinionsarbete”. Hon bekräftar själv att det är enda syftet. Hon sa också i intervjuer att hon inte tänkte söka några andra jobb för att fokusera på ”det här fallet”. Jobbet var alltså inte viktigt.

De har en egen Facebook-grupp, en sluten grupp som de kallar Bojkotta SAS och därifrån kommentarerna är dumpade. I den uppmuntrar en av medlemmarna att man ska köra en konsumentmaktskampanj och helt enkelt ringa ner deras växel.

Dunberg har närmat sig ett flertal i den liberala sfären online tidigare men är alltså en av de drivande i den här nya organisationen för att flytta fram positionerna för landets mest framträdande islamister som Rashid Musa, Omar Mustafa och andra kända ansikten. Dunberg översatte artikeln till turkiska.

De planerade att via formgivning få artikeln att se ut som ett brev och skicka runt för spridning, förmodligen med målet att nå turkisk media. Av Erdogan kontrollerat statsmedia alltså.

Dunberg är också engagerad att få artikeln översatt till arabiska för att få spridning i arabiskspråkig media.

Aye Alhassani är för övrigt admin för gruppen att bojkotta SAS. Tillsammans med ett anonymt konto döpt till Christian Stoor.

Valet av namn är ändå intressant. Christian som kan tolkas på en anspelning på kristen. Och ordet stor. Stor kristen. Anonymt konto och inget som dyker upp på Google signalerar för mig att det är anonymt. Stor vill få många medlemmar till den slutna gruppen.

Han har skrivit det här meddelandet. Känns osannolikt att hans påståenden som ”konsument” av SAS tjänster är annat än påhitt, ett led i kampanjen. Någon Christian Stoor finns förmodligen vare sig i SAS bonussystem eller i andra delar av verkligheten.

Texten ovan är uppdaterad 170508 på grund av att den kan missförstås på grund av ett dåligt ordval. 

Här bekräftar Alhassani än en gång om att målet är opinion och inget annat. Hon vill ”göra skillnad”.

SAS har förtydligat sin policy på sin hemsida. Att policyn om uniform gäller alla anställda på flygplatser och i luften.

”Säkerheten kommer i första hand. För flygande personal ska inga plagg hindra syn eller hörsel och kunna riskera förmågan att hjälpa passagerare vid ett nödläge”

En sjal kan lätt åka ner över ögon och öron vid kraftig turbulens, ett plan som dyker etc. Ett plan är i luften och vad som helst kan hända teoretiskt. Alltså är just huvudbonader inte bara en fråga om att ha en neutral klädsel utan också en säkerhetsaspekt.

Jag mailade dem för att få ett förtydligande om att policyn alltså inte gäller personal som arbetar med andra funktioner, som kundservice, sälj eller ekonomi.

Gina Dirawi är den senaste i raden att engagera sig. Hon har jobbat mycket åt SVT. Som själva har exakt samma policy. De som syns i rutan får inte ha religiösa symboler, de som inte syns i rutan får ha det.

Det här har just islamisterna varit ute efter. Kitmwba Sabuni till exempel var ute och kritiserade detta redan 2013. Och krävde representation.

Det har ännu inte lyckats.

Och så dyker möjligheten att använda SAS som hävstång upp och blåsa liv i den här gamla debatten om rätten att villkorslöst i alla lägen på alla arbetsplatser klä sig efter eget behag i strid mot arbetsgivarens vilja.

Vips, dyker Sabuni upp i den video som laddades upp samma dag. Ihopklippt från personer som Rashid Musa och Behrang Miri som från olika städer filmat sig själva för att marknadsföra 1-maj demos och vara en del av den kampanj SAS-artikeln skulle vara fire-starter till. Vilket det lyckades med.

Filmen kan ni se här

I gruppen för att bojkotta SAS hittar man en bekant till – Amanj Aziz. Som fick pengar av Göteborg för rättighetsprojekt och bland annat bjudit in hatpredikanter för bidragen. 

Jag hittar även Elvir Gigovic, också känd från mina tidigare inlägg och från såväl den muslimska aktivistsfären som rättighetsindustrin. Omar Mustafa och Rashid Musa dyker upp som gubbarna i lådan.

De muslimska aktivisterna som koordinerade sina attacker mot SAS har också spammat deras FB-flöde med otrevliga kommentarer.

Det kom så många att SAS blev tvungna att rensa och spärra folk, förmodligen för att de var så otrevliga.

Dunberg, en person jag tror att man ändå ska hålla lite koll på i de här kretsarna, tänker högt om alla med hijab ”skulle strejka”. Nu fungerar den svenska arbetsmarknaden inte så att anställda får avgöra själva när och hur de strejkar utan det avgör facket men det verkar vara helt obekant för Dunberg. Tycker ändå bara tanken han luftar säger något om graden av aktivism vi ser i det här nya nätverket.

Ett annat mål var att precis som autonoma rörelser brukar göra störa demokratiska möten för egna syften. Nätverket kuppade helt enkelt Löfvens tal i Göteborg och använda megafon för att överrösta honom med slagord.

”Vi kämpar bara för vår rätt att försörja oss”

Det är bara det att största problemet för muslimska kvinnor inte är att de inte får jobb som flygvärdinnor. Utan att de verkar ignorera alla de arbetsplatser som inte alls har några problem med slöjor. Till exempel SAS och deras kundservice eller ekonomiavdelning.

Summa summarum syftar alltså hela den här cirkusen till en enda sak: via medial aktivism som Alhassani lyckades med, använda utnyttja media och få till ett drev med internationella återverkningar för att få stöd och säkert finansiering i slutändan från muslimer i andra länder.

Nätverket Rätten till våra kroppar är bara ytterligare ett försök för samma gamla vanliga gäng att kräva representation, särskilda regler, pengar och makt i slutändan. Än så länge har de vad jag vet inga bidrag men jag har mycket svårt att se att inte dessa skickliga bidragsentreprenörer som är engagerade redan har det som ett av målen. De startar väl något projekt med ”rasism/demokrati/femiminism….fill in the blank” och viggar deg från Arvsfonden och min favorit MUCF.

För oss som granskar den här branschen är det bara fler personer och ännu en förening att hålla reda på och kontinuerligt lyfta på olika stenar runt om för att jaga bort skuggorna.

SAS-debatten är förklädd aktivism

Mot bakgrund av den nya slöj-debatten där en kvinna helt enligt SAS anställningspolicy inte gick vidare i rekryteringsprocess för att hon inte accepterade villkoret att uniformen inte får inkludera religiösa eller politiska symboler, som pins, knappar, smycken med kors eller davidsstjärna eller huvudduk, tänkte jag kommentera detta lite.
 
För det handlar egentligen inte om SAS. Det handlar om politisk aktivism från islamister. 
Hon har sagt att hon ska anmäla till DO men DO kommer med stöd av det prejudikat som finns från Europadomstolen inte ens ta upp fallet. Arbetsgivare har rätt att bestämma klädpolicys så länge förbudet mot religiösa och politiska symboler är samma för alla religioner och partier. Detta vet hon redan. Alltså använder hon DO som hävstång bara. 
 
Det handlar om medieaktivism.
 
Jag har inte än så länge hittat några belägg för att kvinnan tidigare varit aktiv i vare sig slöjdebatten eller någon muslims aktivistorganisation men så kan det givetvis vara. Men hon är det nu. 
 
För aktiviteten är ett klockrent exempel på vad som bland annat lärs ut på den här kursen vid det universitet som kvinnan själv studerar på: Medieaktivism 15 poäng vid Södertörn.
 
Att använda media för PR-syften är hela PR-branscens affärsidé. Men att använda en nyhet man tipsar media om själv på ett ämne man är engagerad i och sedan via sociala medier skapa ett form av drev är just det man kallar medieaktivism.
 
Hon fick omedelbart stöd av personer inom slöjdebatten. För detta är en av de många arenor islamisterna verkar på och det verkar som om allt mer fokus har flyttat dit nu när andra dörrar stängts, till exempel när bidragen till organisationer som SUM försvunnit. 
En av dessa kallar sig Rätten till våra kroppar
Fiffigt namn för det ska anspela om att det handlar om att kvinnor generellt ska ha rätt till sina kroppar, en klassisk feministisk kamp. Men det handlar bara om rätten för kvinnor att bära slöja. Jag ser inte de kämpa emot hederskulturen och rätten att inte bära slöja till exempel, som kampanjen My stealthy freedom i Iran.
Här har du Pantrarna (autonom vänster inblandad i morden på Vårväderstorget, SUM som nyligen tappade bidraget pga att de inte är demokratiska och Fatima Doubakil och Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén.

Nätverket Rätten till våra kroppar är nytt och bildades bara för att protestera mot EU-domen att arbetsgivare har rätt att välja policy kring arbetskläder. De har en nyskapad Facebook-grupp och arrangerade marscher för att demonstrera för slöjan på ett antal städer den 1 maj.

I Stockholm demonstrerade de tillsammans med Syndikalisterna. 

I Göteborgsposten avslöjar de just sin affärsidé men också att syftet är att politikerna ska förmås att ge ännu mer bidrag till rättighetsindustrin genom att skapa en särskilt öronmärkt fond just för detta. Ingen från organisationen ville svara på frågor.

Ser man i Facebook-gruppens flöde hittar man snart ett inlägg från just kvinnan från SAS-artikeln, som uppmanar folk i Rätten till våra kroppar att sprida hennes nyhetsartikel.
Kollar man bland de som deltog i demonstrationen hittar man också henne. Hon är alltså i allra högsta grad aktiv i den rörelsen och nyhetsartikeln ska inte ses som något annat än ett led i den mediaaktivism som lärs ut på Södertörn – att skapa nyheter och använda media i aktivistsyften för att skapa en hävstång åt den verkliga opinionsbildningen man ägnar sig åt, i det här fallet nätverket Rätten till våra kroppar.
Hon spelade medierna som en violin och lyckades skapa otroligt stor massmedial uppmärksamhet för nätverkets aktiviteter den 1 maj.
Andra personer man kan hitta bland de som deltog i demon var Mattias Gardell, Omar Mustafa, Foujan Rouzbeh (Hijab-uppropret, Feministiskt Initiativ), Somar al Naher (ledarskribent Aftonbladet som bl a krävt kollektiv ursäkt från svenskar), Nabila Abdul Fattah (Hijabupproret) och poeten och vänsteraktivisten Athena Farrokzad, mest känd för sitt Sommar i P1 och låtar om att skjuta borgare. Även FI:s partiledare Victoria Kawesa var där. När dörren till Miljöpartiet stängts är FI den här typen av muslimska aktivisters bästa väg in i politiken.
De fick inte tala den här 1 maj för att de gick med Syndikalisterna och det var deras utvalda talare som fick tala men de siktar på att få göra det redan nästa år, enligt en av nätverkets aktivister och som själv jobbar på Sveriges ungdomsråd.
Och en bekant person från min granskning av rättighetsindustrin – Nadja Awad.
Talaren från Syndikalisterna 1 maj var inte vem som helst utan Leila Khaled, den palestinska terrorist som kapade plan på 70-talet. 
Men det är ingen nyhet att just Mattias Gardell tycker våld är en okej metod.
Han försvarar det ofta, till exempel i den här artikeln på DN Debatt från 22 mars 2015 där fler bekanta namn dyker upp – Håkan Thörn och Irene Molina, forskaraktivisterna som är aktiva i bostadsdebatten.
Slutsatsen är att ”nyheten” om kvinnan och SAS i själva verket är medieaktivism i syfte att skapa uppmärksamhet dels inför Rätten till våra kroppars arrangemang på 1 maj, dels för frågan de driver – att Europadomstolens dom är fel och att muslimer ska kunna tvinga sig till jobb i Sverige i strid med den. Och att mer skattepengar borde satsas på rättighetsindustrin i vilken de själva ingår.
 
Ytterligare ett gäng bidragsentreprenörer inom islamistisk aktivism alltså.