Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell.
Det är en av landets största politiska bloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad, med toppar på upp till 160 000.

Är du journalist och vill använda material, maila mig eller ring så ordnar vi det.

Vill du bli prenumerant på bloggen och donera valfri summa per månad via Patreon, klicka här.

LO vill bli myndighetsutövare

I morgon röstar riksdagen om det ska bli lag att kräva kollektivavtal vid offentlig upphandling. Den offentliga marknaden är varje år över 600 miljarder kronor, som det offentliga handlar av det privata. En lag om krav på kollektivavtal skulle alltså få långtgående konsekvenser. 

Redan 2013 formulerade LO sin idé, för den kommer från dem. De döpte den till ”Vita jobb” så att alla ska få uppfattningen att utan deras modell är jobben svarta. Fult. Jag skulle hellre kalla dem röda jobb.

För att kräva kollektivavtal för all offentlig upphandling är den första av många avbetalningar Socialdemokraterna nu gör för de många tiotals miljoner kronor de får varje år, och alla de mantimmar, annonsering etc de också får inte minst i valrörelsen. 

 

Men det är inte bara den som deltar i upphandlingen som ska avkrävas kollektivavtal. Även alla det företaget anlitar i sin tur måste ha kollektivavtal – och det är företagets ansvar att kontrollera det.

I praktiken innebär det att om till exempel ett företag upphandlas för att ge personalen i en kommun utbildning så måste utbildningsföretaget garantera att den som gör formgivningen för kursmaterialet har kollektivavtal, tryckeriet som trycker det, IT-företaget som byggt webb-utbildningen etc. 

Ni ser hur absurt det är.

Och varför LO älskar idén för det skulle i praktiken leda till att de har rätt att kräva kollektivavtal av oändligt många som vill sälja till det offentliga, utan att de ens deltagit aktivt i upphandlingen. 

 

Men det allra främsta skälet varför de driver den här frågan så hårt är: kontrollanter. 

 

För att kontrollera att anbudsgivare har kollektivavtal vill LO införa kontrollanter. Att bara visa upp ett påskrivet kollektivavtal ska inte räcka. 

Varför inte det, kanske ni tänker. Nej, om det räckte hade LO nämligen inte kunnat uppfylla det stora syftet med ”vita-jobb”-modellen – att få tillgång till företagens uppgifter.

De vill kräva att via lag få se all information som de ber om i princip: kompletta anställningslistor, lönelistor, skatteinbetalningar etc. 

 

Och här kommer det fina i kråksången – de har tänkt sig att de själva ska vara dessa kontrollanter. Som alltså på uppdrag av offentlig verksamhet, exempelvis en kommun, ska inklädas en sort myndighetsansvar backade av lag att få se all känslig information ett företag har. När de har fått tillgång till detta kan de dessutom utan problem kunna sätta igång olika bearbetningskampanjer för att få fler betalande medlemmar i sina respektive fackförbund.

För genom anställningslistor inklusive personnummer ser de lätt vilka som är medlemmar och inte. 

 

På 1980-talet skulle LO stjäla 50 % av landets företags aktier genom lagstadgade löntagarfonder. 

Det fungerade inte. 

Nu kräver LO att genom lagstiftning få stjäla landets företags konfidentiella information istället, i syfte att få fler medlemmar, fler kollektivavtal och därmed mer makt och pengar till LO. Och de har tänkt att landets riksdag dessutom i förlängningen ska ge dem myndighetsansvar genom att de blir personerna som ska få kontrollera. 

Tack och lov kommer den icke-socialistiska majoriteten i riksdagen i morgon att rösta emot förslaget då Sverigedemokraterna, som tidigare varit för, sett det orimliga i att ge LO sådan enorm makt över landets företag. 

Detta är skälet till sossarnas och LO:s gemensamma ”27-kronors kampanj” som de kommer rulla fram till valrörelsen.

Jag skrev om varifrån siffran kommer i ett nyligen publicerat inlägg. Det är en enskild anonym taxichaufför som uppgett det i en helt ovetenskaplig ”undersökning” av 100 taxichaufförer som SR gjorde i maj 2015 inför sin radiodokumentär ”Taxikungen”. Ingen annanstans finns den siffran. 

Att genom att hävda att folk tjänar 27 kr/h utan kollektivtal, dvs drygt 4 000 kronor /månad före skatt, ska de driva kampanj fram till och genom valrörelsen att detta är alternativet till att ge LO absolut makt inom upphandlingen av de 600 miljarderna skattekronor vi årligen handlar för på den offentliga marknaden. 

Senast idag skrev LO-ordförande Thorwaldsson i Corren om 27-kronorsmyten

 

Det är fullständigt skandalöst att de får fortsätta sprida råttan-i-pzzan-myten oemotsagda men tyvärr verkar än så länge ingen mer än jag intresserade. För att bygga politiska förslag och kampanjer av dessa på vad någon säger anonymt i radio för 1,5 år sedan är just det. Skandalöst. 

Men kan man inte vinna schysst vill man vinna fult. Och Stefan Löfven har redan sagt att han inte frivilligt lämnar ifrån sig nycklarna till Rosenbad. 

Valrörelsen har redan börjat

 

Tesdrivet i Dagens Industri

Dagens Industri har idag en artikel i Di Digital om kvinnor och start-ups. 

Eftersom företagarfrågor är ett av mina huvudfokus är jag alltid intresserad när det skrivs om framför allt kvinnors företagande, för jag är van att den rapporteringen tyvärr ibland är färgad av den allmänna jämställdhetsdebatten. Där felaktiga siffror, teser, missuppfattning och myter dominerar. 

Rubriken i Di-artikeln är ”Nio av tio tech-investeringar går till till män

 

Artikeln inleds sedan med en stor bild med massa män och några få kvinnor. Vi läsare ska direkt får intrycket om den skeva fördelningen, att riskkapitalisterna öser ut pengar över män men nästan inget till kvinnor. 

Di har utgått från den tjänst de själva ligger bakom, Nordic Tech List och den beta-version som ligger ute. Inget fel i vare sig det eller på själva listan. Problemet är ett annat.

Det första är att de inte redovisar sin uträkning utan bara resultatet. Så vi som läsare kan inte se källan, Jag loggade in som användare i Beta-versionen men blev inte klokare hur Di räknat fram sina siffror. 

 

Det andra, och största problemet är att man inte kan dra några slutsatser om det är svårare för kvinnor att få riskkapital utan att först utgå från hur många bolag som startas av kvinnor.

Och den siffran har inte Dagens Industri med i artikeln. Först måste man se hur stor andel av bolagen som startas av kvinnor. Därefter kan man kolla hur stor andel av riskkapitalpengarna de får, i relation till andel kvinnliga ägare. 

Annars blir det bara tesdrivet, vilket Di-artikeln är. De vill bevisa tesen att kvinnor missgynnas. Inte ta reda på om det är så. 

Sådant här gör mig alltid så less. För jag tycker att journalistik inte ska vara tesdriven utan vara nyfiken och berätta om verkligheten, baserat på fakta. 

Hur ser då kvinnors företagande ut?

För någonstans måste vi börja. Enligt Tillväxtverkets databas startades det 2015 70 125 företag. Antalet nya företag per år har växt från 59 000 år 2009 till 70 000 år 2015, men efter att vänsterregeringen tillträtt sjunker nu antalet igen. Det startades 1 533 färre företag år 2015. Med hot om socialisering av välfärdsföretag och kraftigt försämrade 3:12-regler fortsätter gissningsvis tyvärr den här resan nedåt under 2016 men det kommer vi kunna veta först i vinter när de siffrorna sammanställts. 

 

34 % av alla nystartade företag startades av kvinnor 2015.

Samma siffra 2014 och 2013. 2012 och 2011 startades 31 % av alla nya företag av kvinnor. Andelen går alltså upp stadigt. 

I nästan alla branscher är de manliga företagarna fler men det finns tre undantag: utbildning, vård/omsorg och andra serviceföretag/personliga tjänster. Här dominerar kvinnor. 
 

  • Inom Utbildning startades 53 % av kvinnor år 2015 (1500 kvinnor mot 1336 av män).
  • Inom Vård/omsorg var siffran 52 % (1722 kvinnor mot 1602 män).
  • Inom Andra serviceföretag var siffran ofattbara 78 % kvinnor. 

 

Inom programmering, där Tech-startups finns, var siffran 461 företag, som 2015 startades av kvinnor. Enligt Tillväxtverket fanns inga företag registrerade med gemensam ledning. Eller så har de slutat mäta det. 

Hur stor andel av de nya IT-bolagen startades då av kvinnor?

13 % år 2015. Av totalt antal företag var siffran 0,6 %.

Sex promille av totalt antal nya företag 2015 var IT-företag startade av kvinnor. 

2010 startades 9 % av alla IT-företag av kvinnor, så utvecklingen går framåt. På bara 5 år har andelen av de nystartade IT-bolagen som grundats av kvinnor ökat med över 30 %, från 9 % till 12 %. Det är 3 %-enheter men motsvaras av en 30 %-ig ökning. 

 

Mina siffror går inte att jämföra med Dagens Industri rakt av eftersom vi har olika källor. De har kollat på sin egen lista, jag har kollat på Tillväxtverkets officiella statistik. 

Men det finns ändå en relevant poäng. 

Enligt Dagens Industri fick bolag startade av män 82 % av investeringarna. Om man kollar på statistiken i Tillväxtverkets databas ägs 87 % av bolagen av män. Eftersom det inte finns statistik på ägarstrukturer med både män och kvinnor i deras databas är det enklast att utgå från statistiken för bara män. 

Om 82 % av investeringarna gick till bolag med enbart män trots att de äger 87 % av dem har alltså företag med enbart kvinnor, eller kvinnor och män, fått en betydligt större andel av kapitalet än de borde om man kollar enbart på proportionerna av ägande.  

Läser man vidare i artikeln bekräftas också gynnandet av bolag med kvinnor som ägare, för det statliga riskkapitalet fördelas i proportion efter deras egen statistik över sökande och kön. Inte i proportion till faktisk andel utan baserat på de som söker, vilket givet att kvinnor har så mycket färre företag gynnar dem. 

Vinnova går i vanlig ordning längre och uppger att 60 % av pengarna gått till bolag som har inte bara har män som ägare. 

 

Statliga Vinnova missgynnar alltså aktivt tech-bolag på grund av fel kön. På något annat sätt kan man inte tolka det. 

Vinnova ger 60 % av pengarna till bolag med minst en kvinna som ägare, trots att dessa bara är 13 % av bolagen. Sannolikheten att du som kvinnlig företagare inom IT ska få pengarna av Vinnova är alltså jättestor, bara du söker. 

För det startas bara drygt 400 nya bolag per år av kvinnor. Om 60 % av pengarna öronmärkts till dessa behöver alltså dessa bolag inte konkurra om pengarna med de 3500 nya företag per år som startas totalt inom IT utan bara med de med enbart kvinnor. 

 Dagens Industris tes att kvinnor inom IT missgynnas stämmer således inte, utan tvärtom gynnas de när det gäller kapital. 

Parallellt med detta har statliga Vinnova en uttalad strategi som direkt missgynnar män.

Varför då? Är inte poängen med statligt riskkaptial att få fram de företag som den privata riskkapitalbranschen inte vågar eller kan investera i? På vilket sätt får vi skattebetalare, för det är våra pengar Vinnova spenderar, mest valuta för pengarna när urvalet inte är bästa företag utan bäst av de få bolag som har rätt kön på ägaren, dvs kvinna?

Det pratas ofta om att det är så viktigt att fler kvinnor startar IT-företag. 

Jag vill invända mot det här. Det är inte alls viktigt.

Könet på företagaren är nämligen inte viktigt. Könet är alltid oviktigt. Det är en sak att se till att förutsättningarna finns.

Men vi har idag redan avgiftsfri skola och universitet, generellt studiestödsystem och hög IT-mognad. Vi är ett av de mest uppkopplade länderna i världen, wifi finns överallt i städer och de flesta har smarta telefoner. En mycket stor andel av befolkningen använder internet, av dessa loggar hälften in på Facebook varje dag. Vi har en kvinnlig befolkning som är bland de högst i delaktighet på arbetsmarknaden, över 80 % av kvinnorna jobbar. 

Och det viktigaste, vi har en kultur i Sverige där kvinnor har exakt samma rättigheter som män och där vi dessutom förväntas utbilda oss och jobba. Fråga den mamma som väljer att vara hemma längre än 18 månader med sina barn och fråga om hon känner sig som ett ufo i det svenska samhället eller helt socialt accepterat av alla. Alla som hört rågångarna om vårdnadsbidraget vet vad jag talar om. 

Förutsättningarna är alltså fantastiska. 

Så varför startar inte fler kvinnor IT-bolag?

För att de inte vill. 

Samtidigt som alla från politiker och Vinnova till Dagens Industri fokuserar på de kvinnor som driver IT-företag, och driver på att de är för få, ägnas det kilometervis med spalt åt att fullständigt göra ner kvinnor som driver företag i två av de tre branscher där de redan idag dominerar: välfärden. 

Om man för en sekund tänker på att IT-företagen ägda av kvinnor är 6 promille av totalt antal företag ser man hur oproportionerligt mycket fokus de får, av såväl politik och debatt som av media.

Visst är det viktigt att hitta fler enhörningar (bolag som värderas till över 1 miljard dollar) och visst är det coolt att Skype, Spotify, Mojang etc är svenska men samtidigt kan inte hela företagarfokuset ligga där. Det är nämligen inte där det stora antalet nya jobb finns och därmed inte heller där de nya skattepengarna till Sverige hämtas, för detta är skälet till all näringspolitik. Jobb och skatteintäkter. 

Enligt en granskning Ny Teknik gjort har de 25 mest hypade tech-bolagen skapat 150 svenska jobb vardera. 

Varför är det så otroligt viktigt för alla att kvinnor ska driva fler IT-företag när det samtidigt är så otroligt oviktigt att ge de kvinnor som redan dominerar företagarvärlden i sina branscher ens rimliga villkor? 

För det är inte rimliga villkor att kalla dessa kvinnor för giriga, parasiter och andra invektiv och dessutom med politisk makt hota att ta ifrån dem möjlighet att göra vinst. 

Så här ser verkligheten ut: vi öser ut skattepengar via bland annat Vinnova, på kvinnor som gillar att programmera eller åtminstone vill utveckla företag inom det. 

Men inte nog med att kvinnor som startar bolag inom vård, utbildning och service inte får en enda krona statliga riskapitalpengar – dessa kölhalas i media och av politiker varje vecka och hotas att via lagstiftning inte ens få göra vinst

Dessa kvinnor är det okej att spotta på, för det är deras livsverk som är ”vinst-i-välfärden”-debattens företag. Dessa kvinnor är det okej att säga att för att du äger ett privat bolag är du en dålig arbetsgivare, en dålig utförare av vård, omsorg eller utbildning och du är dessutom en dålig medborgare i landet eftersom du ”parasiterar” på skattepengar. Dessa kvinnors 60-timmars arbetsveckor, privata lån på villan när de drog igång, sena kvällar och semestrar där det alltid jobbas, är det okej att stampa på. 

Men en kvinna som älskar teknik ska vi inte bara hylla, henne ska vi ösa riskkapital på, skattepengar. Och bära fram i media som stora förebilder. 

Jag har ingen annan förklaring än att traditionellt kvinnodominerande branscher av såväl politik som media betraktas som något fult, något mindre värt. Medan nya, trendiga branscher, som tech (IT) och fin-tech (betalningslösningar online), är de fina. 

Som en 2010-tals virtuell version av skolgårdsmobbningen, där de mesiga, de tjejiga knuffades av de coola i rökrutan som hängde med äldre killar.

Branscher som traditionellt dominerats av män upphöjs alltså fortfarande som finare, av personer som samtidigt i feminismens namn trampar på den stora majoriteten kvinnliga företagare. 

Ser ni inte hur knäppt det här är?

 

Vad håller ni på med?

Beställ min första bok!

Den kom ut i bokhandeln den 7 november men passa på att beställ ert egen ex innan den första upplagan är slut. 

Temat är hyckleri, slöseri och pampfasoner.

Perfekt som julklapp till dig själv eller någon du tror skulle gilla mina texter. 

Här hittar ni länkar till förlagen, klicka på företagsnamnet bara.
Bokus
Adlibris​​​​​​​

 

Per Kornhall och pengarna

En av de högsta rösterna i friskoledebatten tillhör gymnasieläraren och forskaren Per Kornhall som även sitter i Kungliga Vetenskapsakademien. För tillfället jobbar han bland annat på Mälardalens högskola. 

Kornhall ogillar verkligen vinst i välfärden. De flesta av hans debattinlägg fokuserar därför kring det. Han bloggar bland annat på Skolvärlden.se.

2013 skrev han bland annat under en debattartikel som undertecknades med ett flertal ur just Kungliga Vetenskapsakademien där de krävde stopp av skolvalet och de privata välfärdsföretagen, framför allt möjligheten att göra vinst. 

 

Tittar man på Kornnhalls twitterflöde handlar mycket om just vinstförbud och privata välfärdsföretag. 

 

På sin blogg på Skolvärlden fylls sidorna om texter mot vinst i välfärden och olika konspirationsteorier om att Svenskt Näringsliv, Kreab, Timbro och allmänt giriga diverse riskkapitalister i maskopi styr debatten för vinster i välfärden. 

Han avfärdar alla andra åsikter än att vinst är dåligt med att den forskning som visar att friskolorna har bättre resultat är korrumperad, en av hans måltavlor är skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren. Slutsatsen verkar vara att alla som inte tycker som Kornhall är på något sätt köpt av kapitalet, all forskning som stödjer det är också köpt och därmed inte sann.

 

Kornhall själv har skrivit en bok om just korruption. I beskrivningen om boken står det just om lobbyism, kapitalet och välfärdsföretagens maskopi. Boken är utgiven på Leopard förlag, som är Henning Mankells gamla förlag och som profilerar sig med en rad vänsterprofiler, som Maria Sveland, Kajsa Ekis Ekman och Mattias Gardell.

Per Kornhalls politiska hemvist behöver ingen betvivla. 

 

Kornhalls tes är, precis som alla som är emot vinst i välfärden, att privata företag inte borde få varken göra vinst eller ta utdelning och att de inte hör hemma i skolan. 

Hur försörjer sig då han själv? Förutom att han forskar har han ett eget aktiebolag. Och som av en händelse säljer han själv skolutvewckling, undervisning etc. Hans kunder är skolan, finaniserat av 100 % skattepengar. Samma pengar han tycker ska stanna i skolan. När det gäller andra företagare det vill säga. 

Uppdrag han tar är bland annat stöd för kollegialt lärande, systematiskt kvalitetsarbete och naturvetenskap och teknik i skolan. 

 

Men motståndet mot att göra vinst och ta utdelning har Per Kornhall mot andra som säljer saker inom utbildning. Inte att han själv ska låta bli.

För både 2014 och 2015 tog Kornhall själv så mycket utdelning man kan utan att behöva skatta för det som inkomst av tjänst

 

Genom att sälja sina konsulttjänster till skolor finansierade helt av skattemedel tjänade Per Kornhall nästan 1,2 miljoner kronor förra året.  Rörelseresultatet EBIT blev 609 581 kronor, ett jättebra resultat. 

Årets resultat landade på 356 723 kronor, det mesta skulle kategoriseras som övervinst enligt Reepalu-utredningen Kornhall själv gillar så mycket. 

 

Han har själv gjort kraftiga ”övervinster” inom skolan alltså, om man ska definiera det enligt Ilmar Reepalu, vilket vi ska eftersom det är den utredningen Kornhall själv vill ska bli verklighet. 

För ”övervinst” innebär allt över 7 % på operativt kapital, enligt deras definition eget kapital plus skulder. Kornhall har 50 000 i eget kapital och 268 815 kronor i skulder. 7 % på 318 815 kronor blir 22 317 kronor. 

Det är summan Kornhall borde tagit ut istället för 160 000 kronor. Om han nu tycker att det är fel att tjäna pengar på utbildning. 

 

Det är det här som är så svårt att förstå.

Att Per Kornhall och andra likt honom som ägnar kopiöst med tid åt att utmåla andra företag som tjänar pengar på utbildning som skurkar men har inga problem själv med att både tjäna bra pengar på skattefinansierad verksamhet, som att föreläsa och hålla kurser för skolor, och själva ta ut vinst. 

Men det är just det, att det inte är vinst som är problemet.

Det har aldrig varit det. Utan det har aldrig handlat om kvalitet och vad man får för pengarna. Jag är övertygad om att marknaden aldrig gett Kornhall fler uppdrag om han levererat kass kvalitet, alltså får han uppdrag för att han ger valuta för pengarna. 

Och gör han det spelar det ingen roll att pengarna från de skattefinansierade verksamheterna har jobbar för går till vinst till honom själv. 

Tänk om han kunde se andra företag inom välfärden på samma sätt som vi som är för vinst i välfärden ser på hans. 

Uppdatering 161124

En sak jag glömde skriva igår var att Per Kornhall gärna framhåller Kungliga Vetenskapakademien. Men där sitter han inte som ordinarie ledamot för något särskilt forskningsområde. Han är medlem i deras skolkommitté. Han är alltså inte invald för sina forskningsmeriter, det är viktigt att poängtera. Att vara medlem i en kommitté är inte att jämställa med att vara ledamot i några av deras forskningsområden. 

För Kornhall är visserligen doktor, dvs PhD. Men inte inom skolforskning. Per Kornhall är expert på blommor. 

Han är doktor i systemisk botanik och skrev 2004 en avhandling om flenörtsväxter. 

 

Kornhall har själv inga meriter inom skolforskning.

Han är som sagt botanist. Men det hindrar honom inte att försöka läxa upp folk som har. Exempelvis Gabriel Heller Sahlgren, som till skillnad från Kornhall själv alltså forskar på utbildning vid LSE i London.  

 

Personligen tycker jag Kornhall borde ligga lite lågt med att kritisera faktiska forskare inom skola då han själv inte har några egna meriter men fortsätter han ser jag fram emot att Jacob Lundberg, forskare inom nationalekonomi, och Gabriel Heller Sahlgren försöker läxa upp honom om blommor. 

 

Sanningen om 27 kronor per timme

Socialdemokraterna med Ardalan Shekarabi i spetsen kommer inte kunna leverera det de lovat LO för mångmiljonstöden de får varje år – krav på kollektivavtal i offentliga upphandlingar. 

Skälet är att det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Som är emot

Det måste kännas nesligt nu när Löfven med kollektivavtalstorpeden Shekarabi i spetsen tvingas bryta löftet till LO. För att demokratin står i vägen. 

Men istället för att acceptera att slaget är förlorat kör nu sossarna igång en kampanj. De hävdar att syftet är att få SD och Alliansen att ändra sig men då inga partier ändra uppfattning baserat på motståndarens krav syftar kampanjen egentligen till att redan nu inleda valrörelsen. 

En av kampanjlinjerna kommer vara hur man sviker arbetare, särskilt SD då nu enligt opinionsmätningar är största parti inom LO.

Shekarabi har under lång tid fått komma undan med påståendet om att folk tjänar 27 kronor i timmen om inte kollektivavtal krävs av alla. Det argumentet använder såväl han som andra sossar när de bland annat diskuterat kalkonutredningen vinst i välfärden – att det behövs reglering på vinst för att folk tjänar 27 kronor i timmen. 

Det finns flera exempel när Shekarabi använt 27 kronor som argument. 

I Dagens Nyheter den 19 maj 2016 skrev statsministern och Shekarabi följande: 

När färdtjänst upphandlades i Sockholm hade lönerna dumpats till 27 kronor i timmen

 

Den 14 september i Expressen skrev Shekarabi själv:

”27 kronor i timmen för att köra våra äldre från vårdcentralen till hemmet. Elva kronor i timmen för att städa åt den offentliga sektorn

 

Nu har Socialdemokraterna skapat en kampansajt.

På hemsidan meran27kronor.se hävdar de att ”oseriösa företag tar våra skattepengar” under rubriken ”Är landets arbetare värda mer än 27 kronor i timmen”.

Man kan fylla i namnlistan. Jag testar alltid sådant. Kalle Gunnarsson är nu reggad med obefintlig mailadress utan problem. Så den listan kommer att vara värdelös alldeles oavsett hur många namn de får in. Men det är inte det som är poängen. Kampanjen är poängen. 

 

Vi ska få intrycket att 27 kronor i timmen är standard.

Och att det är högerns fel. 

27 kronor per timme motsvarar en månadslön på 4 320 kronor per månad. Före skatt.

 

Det är märkligt att politiker kan stå och upprepa en siffra gång efter gång i offentliga sammanhang och inte en enda journalist ställer frågan: varifrån kommer den?

Jag ville däremot veta det.

Varifrån har de fått 27 kronor i timmen?

I landet med några av världens starkaste fackförbund och en lagstiftning sedan 70-talet och 80-talet som med sitt ensidiga skydd av anställda stänger ute resten av befolkningen. Är det sannolikt?

Jag letade mig tillbaka till en radiodokumentär i P1 om Taxikungen.

Den sändes den 21 juni 2015 och handlar om Rolf Karlsson, mannen som byggt upp det företagsimperium inom taxibranschen som tidigare hette Fågelviksgruppen, numera Cabonline Group. Taxi Kurir och Taxi 020 är varumärken som ingår i koncernen, som 2014 omsatte 5 miljarder. Varav 50 % genom upphandling av färdtjänst och skolskjuts.

 

Det här är Shekarabis och Stefan Löfvens källa när de hävdar löner på 27 kronor i timmen. 

Vad syftar det på då? 

Källan, som dessutom nämner siffran 20 kronor per timme, är en åkare med 7 förare som intervjuas.

Han säger i inslaget att tidigare har just färdtjänstjobben, som är mitt på dagen vardagar, varit livsviktiga inkomster för taxibranschen för att det är så få andra som åker då och man måste ha körningar även då. Stora bolag, som framför allt Fågelviksgruppen, kunde därför konkurrera ut de små bolagen på pris genom att de kunde sänka priset. Så å enda sidan är många förare beroende av körningarna då det är så dåligt med jobb mitt på dagen. Å andra sidan har upphandlingarna pressat priset så mycket att det är dåligt betalt. 

Här kommer det viktiga: de körningarna motsvaras av timpris så låga som 20 kr/timme enligt denna enskilda åkare. Det är inte timlönen genrellt. Utan det gäller färdtjänstkörningarna, som kan bli så låga som detta. Det var hans uppfattning. För att ersättningen är så låg och resorna kunde ta lång tid, vilket gjorde att man egentligen förlorade pengar. 

Varifrån kommer då 27 kronor ifrån?

Det finns enligt Taxiförbundet ca 16 000 registrerade taxibilar i Sverige. Vi kan anta att de allra flesta körs aktivt som taxi och inte står och samlar damm. 

Sveriges Radio redovisade den 5 maj 2015 resultatet av en helt ovetenskaplig undersökning de själva gjort – de hade frågat 100 taxichaufförer om deras arbetsvillkor. Hur dessa valts ut framgår inte. 

Faktum är att den ”undersökning” Sveriges Radio byggt sina uppgifter överhuvud taget inte redovisas. Bara de slutsatser redaktionen själva sedan valt at dra på den. 

En av dem uppger en timlön på 27 kronor per timme. De tio sämst betalda uppgav en timlön på 54 kronor per timme. 

 

Statsministern och civilministern tycker att alltså att det är en hederlig argumentation.

Att påstå att mängder med arbetare tjänar 27 kronor i timmen när det handlar om vad en  (1) individ i en helt ovetenskaplig undersökning själv uppgivit att han tjänar. 

Inköpsrådet skrev om det här den 2 oktober. Då de också avslöjade myten bakom den andra siffran Shekarabi använder – 11 kronor per timme för städning. Det visade sig också vara ett enskilt exempel ett enda privat företag betalat och har inget med offentlig upphandling att göra. Den siffran går alltså inte ens att använda i debatt om offentlig upphandling. 

Baserat på siffror helt tagna från luften vill Socialdemokraterna införa något så långtgående som krav på kollektivavtal för alla företag som vill sälja en enda sak till det offentliga oavsett vad  – från suddigummin eller gurkor till vägar. 

Man baxnar av det oseriösa. Som att kasta tärning när man ska välja argument. 

Hur ska människor känna tillit och förtroende för politiker som inte har någora problem med att så här totalt skarva med siffror och sanningen, allt för att vinna en politisk kamp?

Det minsta man kan begära är att politiker försöker argumentera efter verkligheten. Inte ta en siffra från en enskild radiodokumentär där en person vid ett enda tillfälle uppger till journalisten att de tjänar 27 kronor i timmen. 

När vi har 16 000 taxibilar i Sverige. 

27 kronor gäller alltså färdtjänst. Ändå tvekar inte Shekarabi att använda samma siffra när han diskuterar vinst i välfärden.  Trots att det alltså är det offentliga och inte de privata välfärdsföretagen som sätter priset på färdtjänst. Siffran 27 kronor hör inte hemma i den debatten överhuvud taget.  

En annan sak som ytterligare problematiserar det här är nystartsjobben. De ger den som anställer en person hela arbetsgivareavgiften betald av staten. Och just inom taxibranschen har nystartsjobben ökat markant senaste åren, från 420 till nästan 2 500 personer.

Det vill säga, det finns nu flera tusen personer som kör taxi vars lön till 60 % betalas av staten.

Är det konstigt att det finns företag som kan lägga väldigt låga anbud på upphandlingar, till exempel, när de bolag de konkurrerar med har 30 % högre lönekostnader automatiskt?

Och det är staten som dumpar lönerna. 

 

Det finns dessutom ännu en faktor.

Sveriges Radios dokumentär från 2015 bygger på uppgifter från det gamla taxiavtalet Stockholms läns landsting hade. Under 2015 gjordes en ny upphandling , värd 1 miljard per år. Dokumentären sändes i juni, upphandlingen blev klar i november.

Siffran Shekarabi bygger på ett gammalt avtal. 

 

 

Så Socialdemokraterna använder alltså en siffra en enda person själv uppgivit han har i timmen enligt en helt ovetenskaplig undersökning Sveriges Radio gjorde av 100 förare de inte ens redovisat hur de valt ut, av de 16 000 som finns i landet.

Och som dessutom bygger på ett gammalt avtal med Stockholms landsting. 

Nu önskar jag att ingen Socialdemokrat, vare sig de heter Ardalan Shekarabi eller något annat, kommer undan en enda gång till genom att hävda att människor tjänar 27 kronor per timme utan att få en motfråga varifrån siffran kommer ifrån.

Det är inte okej att låta politiker få sätta en bild av verkligheten som de själva hittat på. 

 

Vi måste prata om dubbelmoralen om tonläget

Elfenbenstornet på Kungsholmen har idag gett sig in i diskussionen om den dåliga tonen på nätet. 

Jag uppskattar en seriös debatt om samtalstonen.

För jag är en av de som drabbas allra hårdast av det. Varje dag får jag blocka någon som är rejält otrevlig, varje vecka ser jag grova övertramp riktat mot mig. 

Tyvärr landar inte DN ens nära en seriös debatt. Utan vill mest kasta paj som det ser ut. För en seriös debatt är inte en samling liknande Politisms ”Veckans värsta högertweets”. Utan tar avstamp i hur verkligheten ser ut snarare än att försöka få klick genom skärmdumpar från Twitter och inget mer. 

 

Det jag anklagas för som övetramp är ”humorlösa sosse”. 

På ett sätt är det här ett bevis för det jag alltid får upprepa: jag är inte en del av det språkbruket som finns online.

Mina politiska motståndare har försökt i flera år att påstå det men det är en kampanj. För det finns inga belägg. Jag må ha en vass debattstil, ibland konfrontatorisk. Eller snarare ofta. Jag använder medvetet humor och ironi mycket och räds inte att kritisera och granska i princip något eller någon. 

Men debattstil är något helt annat än plumpa övertramp och dålig ton.

Personligen vill jag ha mer energi och hetta i svensk debatt som ibland är så tråkig så klockorna stannar. Det är min personliga preferens. 

Så länge DN och andra som vill ta en seriös debatt om tonläge och samtalsdebatt istället springer i ledkoppel till de som vill fula ut alla åsikter de inte gillar till taskig ton och näthat kommer vi inte komma någon vart.
.
För att förstå tweeten DN lyfter fram som ett kraftigt övertramp har jag bifogat bilden den åsyftar. 

För allt hat och påhopp som väller ut från nätet mot mig som person, varje dag, hanterar jag på samma sätt. Motsatsen mot det jag egentligen vill. 

Varje gång jag blir nergjord och attackerad är min spontana reaktion att säga något riktigt jävla elakt tillbaka.

Men mitt svar är aldrig det. Trots att jag vill. Trots att de förtjänar det. Mitt svar är som värst ordet pajas, ackompanjerat med en bild på en clown och därefter block. 

Ibland använder jag det här vykortet, och sedan block. Sist skrev jag ”du är tragisk. Lycka till”. Och så vidare. 

När någon skriver något elakt om någon annan till mig i mitt flöde säger jag ifrån att det där är inte okej. 

 

Ett exempel på påhopp jag får regelbundet är vikthånen. 

Något alla kvinnor i offentligheten drabbas av.

Först klär han in en förolämpning i en komplimang, klassisk härskarteknik för övrigt. Sedan kommer påhopp nummer två: jag anstränger mig inte. 

Mi

Eller som LO-förbundet HRF:s ordförande i Stockholm och ledarskribent på ETC, Jenny Bengtsson som kallar mig skräcködla.

Ett vanligt epitet för att föra ner kvinnors utseende. 

 

För det är just det här. Hatet jag får kommer allra mest från etablerade personer. Debattörer och journalister. 

Det är just därför jag tycker att DN:s taffliga försök idag inte är seriöst. För de ignorerar det mest basala: hatet från vänster kommer till stor del inte från anonyma troll utan från etbalerade debattörer. Även politiker och artister, som Gurra G från det på 90-talet stora bandet Just D.
 

Cecilia Dalman Eek är socialdemokratisk politiker i Göteborg. Bagdad Bob är tyvärr något fler politiker har slängt sig med, det gör det inte trevligt för det. 

Aftonbladet före detta chefredaktör Jan Helin kallade mig troll och blåbrun som beblandar mig med rasister samt att jag spelar upprörd när jag, liksom i detta inlägget, vill peka på hatet jag får online.

Han vill samtidigt alltså göra gällande att när jag mottar hat på Twitter så ska det inte föranleda upprördhet, tvärtom spelar jag själv. Två förolämpningar i en. 

 

När jag fick vikariatet på Dagens Industri kallade Ehsan Fadakar tidningen för trolltidning för att de anlitat mig som skribent. Han satt då i Aftonbladets redaktionsledning när Jan Helin var chef. Nu gör han inte det. 

 

Nyligen skrev Lars Sörman på lokaltidningen Nerikes Allehanda på ledarplats att jag är slakshöger, som kastar avträde.

 

Kulturjournalisten PO Tidholm, som nyligen gjorde en serie om landsbygt på SVT, har kallat mig ondska med obehaglig maktbas. 

 

Johannes Klenell är chef på serietidningsförlaget Galago och har jobbat på vänsterbokförlaget Ordfront, är en av de värre online. Han har bland mycket annat kallat mig psyksjuk

 

Ledarskribenten på Aftonbladet Daniel Swedin har kallat mig bloggande rövhål men till skillnad från Kakan Hermansson aldrig någonsin bett om ursäkt utan har raderat tweeten bara. 

 

Den av Kommunal och Schibstedt finansierade sajten Politism, som marknadsförs på Aftonbladet, har kallat mig ohederlig, Fox News, konspiratorisk, samvetslös, tokhöger.

 

Vänsterdebattören och del av Research-gruppen som jobbat åt Expressen, Loan Sundman vill med en hotfull underton ”sätta stopp” för mig. 

 

Rasist, Hitler, avskydd, hänsynslös drevare som bara vill bli kändis. 

 

Jag har låtit cancersjuka ta livet av sig och den samlade högern har många lik på sitt samvete. 

 

Tyvärr är det inte enda gången jag beskylls för mord. 

AFA-aktivisten Ayman Osman spred den här bilden på Twitter och via Facebook. Och den delades och gillades av en hel del etablerade debattörer. 

Hur tror ni det känns? Att bli beskylld för att mörda två barn?

 

Jag och min man Markus jobbar inte bara inom samma bransch, vi har numera dessutom företag ihop.

En av de få nackdelarna är den härskarteknik folk utsätter mig för på grund av det, där jag ska ta ansvar för min mans uttalanden eller beskyllningar att jag  bara fått mitt jobb tack vare honom. 

 

Genomgående etablerade personer i svensk offentlighet. 

Och den här typen av kommentarer får jag VARJE DAG på Twitter. Jag blockar minst en person om dagen för att det är mitt sätt att slippa. Och låta bli att provoceras. 

Jag tvingas dessutom, till skillnad från framför allt debattörer till vänster, att få de grövsta påhoppen från media och journalister. Som ni kan se. 

Men det här visar också den ofantliga dubbelmoral som finns.

För hela den här debatten om god ton blossade upp för att vår socialförsäkringsminister Annika Strandhäll drog ett plumpt skämt om rösträtt. 

Ministrar ska granskas och kritiseras. Det är en viktig del av demokratin. Men gud förbjude när man behandlar en sosse på samma sätt som borgerliga ministrar. 

Minns ni när vi hade en migrationsminister? Och när denna
e, som hette Tobias Billström och är moderat, sa ordet ”volym” 2013?

Total mediastorm med krav på avgång. 

Eller när den moderata statsministern Fredrik Reinfeldt använde uttrycket ”etniska svenskar”? Total mediastorm med krav på ursäkt och avgång. 

 

Men en socialdemokratisk minister ska alltså få skoja om manlig rösträtt utan att få ett uns av kritik och inte nog med det, kritiken beskylls för att vara dålig ton (!).

Tänk för en sekund att vi haft en moderat minister. Säg att han hette Gunnar Hökmark (nuvarande EP för Moderaterna). 

Och han hade skojat om kvinnlig rösträtt. 

Just det. Kritiken hade formligen vällt in och han hade fått avgångskrav på tre sekunder. Men när det är en sosse som skämtar om manlig rösträtt är alltså kritiken mot skämtet det som ska kritiseras? 

Ursäkta uttrycket här men det är ju sinnessjukt. 

 

Den här dubbelmoralen, när det som kommer från vänster accepteras och relativiseras bara för att det kommer från vänster, står mig upp i halsen. Varje dag faktiskt eftersom hatet jag får kommer just därifrån. 

Men istället för att dra igång en seriös debatt väljer alltså DN att köra en Politism och dessutom fokusera på vad olika högerdebattörer sagt och gjort. 

Det är extremt lätt att sitta och proklamera vikten av god ton när du inte simmar i skit.

Men trots att jag gör det är alltså det värsta media kan hitta som jag sagt är ”humorlösa sosse”. 

Om media är seriöst beskymrade över varför folk tappar förtroende för dem, vilket jag är eftersom det är extremt allvarligt i en demokrati, borde de ta sig en funderare på hur de själva bidrar till det. 

Artikeln idag är ett tydligt exempel på det, även den pliktskyldigt hade med enstaka övertramp från vänster. 

För vilket ansvar tar ni i media över att inte publicera den typen av påhopp jag själv nu visat?

Vilket ansvar tar ni över vad era egna anställda skriver på Twitter?

Varför kräver ni inte att de ber om ursäkt själva när de begår dessa övertramp?

Och varför ställer ni olika krav på politiker och debattörer beroende på vilken politisk hemvist de har: 

För som ni ser gör jag mitt jobb redan för att hyfsa debatten.

Vad gör ni själva?

 

Uppfostringstrenden

Det är något som har hänt när det gäller kommunikationen. Har inte fler av er märkt det?

Bara på senaste året finns ett otal exempel på den här trenden inom framför allt reklam men även från statligt håll: uppfostringstrenden. 

På 70- och 80-talet uppfostrades medborgarna via politiskt indoktrinerade barnprogram på TV och med reklamkampanjer från myndigheter. Vilka minns inte brödkampanjen eller kampanjen med Hoa Hoa Dahlgren för att få män att ta ut föräldraledighet?

Men reklamen var fokuserad på att sälja saker, humor började också användas i större utsträckning. 

 

I våras gick Cancerfonden ut med pressmeddelande att man skulle dra igång kampanjen #nejtillcancer som syftade på att säga nej till saker som sägs orsaka cancer. Frontfigurer för kampanjen var Kakan Hermansson och Musse Hasselvall. 

Kampanjen stoppades efter massiv kritik. 

 

I våras lanserade köttföretaget Scan produkter av grönsaker. För att minska köttkonsumtionen. Eller åtminstone få folk som vill det att ändå äta korv. Men även om inte detta exempel är lika tydligt som Cancerfondens kampanj om uppfostran så finns det ändå där. 

 

I höstas fick Åhléns mycket uppmärksamhet och kritik för sin reklam de döpt till ”Bryt klädmaktsordningen”. Intressant analys för övrigt då Sverige måste vara ett av de mest androgyna klädländerna som finns. Alla går omkring i byxor, tröjor och skjortor som sedan flera år inte ska vara figursydda helst utan boxiga, långa kappor, mössor, sneakers etc. 

Men poängen från Åhlén är uppfostran. Man vill säga till oss att vi klär oss könsstereotypt och att vi borde sluta med det. 

 

Coop har också nyligen hakat på uppfostringståget med sin anti-köttkampanj där de påstår en massa saker som är negativt med kött och uppfostrar kunderna att köpa mindre kött. 

De vill också få alla kunder att köpa ekologiskt genom  en annan form av uppfostringskampanj – någon form av hälsostatusmätning. 

 

Både Åhléns och Coops kampanjer är framtagna av byrån Forsman Bodenfors, som även ligger bakom en tredje uppfostringskampanj. Den av Systembolaget finansierade opinionsbildningsorganisationen IQ vill nu lansera ”andrahandsdrickande”, som ska skapa associationer till  ”second hand smoking”.

Medborgarna ska uppfostras att inte dricka, helst alls, inte bara av hänsyn till sin hälsa utan även nu av hänsyn till exempel till husdjur. 

En serie andra uppfostringsfilmer som släppts i höst är Försäkringskassans filmer som hånar de som inte delar föräldraledigheten 50-50. Och som syftar till att uppfostra medborgarna att dela som staten vill, inte som de själva vill och som passar just deras familjesituation bäst. 

 

Jag har ju skrivit om Unionens mansplainings-akut nyligen och den platsar utan tvekan i den här uppfostringstrenden av vuxna som pågår via kampanjer. De hävdar att de vill säga fokus på trakasserier på arbetsplatser men i själva verket är det bara män som avses i kampanjen, alla bilder är på vita män som förklarar saker och i samtliga texter refereras till män. Män är alltså syftet här, att skuldbelägga och uppfostra. 

 

Det sista exempel – alla kampanjer jag har tagit som exempel är från senaste halvåret – är Audigate. Där Audi anlitade bland annat Kakan Hermansson, som hatar män, vita och poliser framför allt, att formge varsin bil som sedan folk skulle få rösta på med chans att vinna en bil. Det i sig har inget med uppfostran att göra.

Men att använda en socialistisk person som står för hela identitetsvänsterns batteri av åsikter är. 

Antingen vill Audi försöka hitta nya köpare genom den sämsta varumärkesanalysen i historien, eller så försöker de uppfostra sina gamla. De vita medelålders cis-männen, de som kör Audi,  ska bli lite mindre avskyvärda vita cis-män genom Kakan.  

Kampanjen drogs in efter massiv kritik och går inte ens att hitta online längre. 

 

I politikens retorik går företagshatet och rågångar mot kapitalism höga och inte sedan löntagarfonderna har det fria näringslivet varit utsatt för så stora hot som nu, med ren socialisering av vissa typer av företag som faktiska förslag från Socialdemokrater. 

Och vi ska alltså bli uppfostrade i reklamen av andra företag. 

Jag tror inte vi varit så här mycket DDR-Sverige igen på länge. Frågan om den här uppfostringstrenden i svensk reklam är en tillfällig trend eller en permanent. 

Att flera av kampanjerna fått blåsas av antyder att fler än jag inte uppskattar att bli skrivna på näsan hur jag ska leva mitt liv. 

 

Kommunal satsar loss

Fackförbundet Kommunal är nog mest kända för allmänheten just nu för pampskandalen i vintras då det kom fram att ledningen bott gratis på egna skärgårdshotellet, festat loss med medlemmarnas pengar och haft porrshower på den egenägda ”lyxkrogen” Metropol Palais.

När sajten Politism lanserades i Almedalen 2013 med buller, bång och stora löften, gick Kommunal in med grundplåten på 3 miljoner kronor tillsammans med LO.

Sedan starten har Politism enligt årsredovisningen gått 6,6 miljoner kronor back. 

 

Det finns en bra förklaring: de är varken intressanta eller relevanta och trots att de marknadsförs på Aftonbladets startsida har de inte fler än drygt 50 000 unika besök per vecka. Sedan den 7 november har de skrivit inte mindre än 10 artiklar om Trump. Ingen aning hur intresserade Kommunals medlemmar är av amerikansk politik men Politism redaktion är i alla fall otroligt intresserade. 

Förutom Trump och några enstaka artiklar om arbetsmiljö och vinst i välfärden hittade jag  de här aktuella artiklarna. 

 

Nedan kan ni medlemsavgifterna för olika inkomstintervall.

För till exempel en undersköterska (största gruppen i förbundet) som tjänar 18 879 kronor, det vill säga 13 215 kronor efter skatt, motsvarar medlemsavgiften inkl a-kassa 2,5 % av disponibel inkomst. Medan den som tjänar 10 000 kronor per månad (disponibel inkomst 7 000 kr) motsvarar den det dubbla, nästan 5 %.

334 kronor efter skatt betyder något för någon som tjänar så lite. Då vill det till att den faktiskt går till något vettigt. 

 

Enligt Kommunals egen hemsida går avgifterna till ”förhandlingar med arbetsgivaren, fackliga studier, förbättra arbetsmiljö och skapa inflytande”. 

 

Men trots att Politism är en flopp valde Kommunals ledning att satsa ännu mer pengar på förlustmaskinen. Resumé publicerade igår nyheten att de går in med ytterligare 2,5 miljoner fram till 2018.

 

Enligt Kommunals egen tidning Kommunalarbetaren har Kommunal hittills satsat 6,5 miljoner kronor av medlemmarnas pengar på sajten mest känd för ”Veckans högertweets”.

 

Jag har räknat ut hur många månadsavgifter en undersköterska fått lägga på en sajt få läser och ingen bryr sig om. 

Det motsvarar nu 19 461 undersköterskors månadsmedlemsavgifter. 

6 500 000 kr / 334 kr = 19 461. 

Unionen ”mans-plainar” sina medlemmar, Kommunal satsar nu när de lagt ner lyxkrogsambitionerna på kalkonprojekt. 

Facket har nog aldrig varit så irrelevanta som nu. 

 

Unionen fack-splaining, del 2

Jag har haft en dialog med Unionen om deras ”mansplaining”-akut de drog igång idag. 

Som de alltså påstår fokuserar allmänt på jämställdhet men som bara har otrevliga män på sina bilder som kör härskarteknik. 

De hävdade nämligen att 20 % av kvinnor har utsatts för trakasserier på grund av kön. Nu är jag lite frågvis så jag ville givetvis få se källan till det påstående. 

 

Det är 2015 års Mångfaldsrapport från Unionen som är källan till påståendet. 

Den rapporten bygger i sin tur på en panel från Sifo med 2 000 personer. Förra året. 

 

Enligt Unionen på en fråga från mig om just svarsfrekvens, vilket inte finns med i rapporten, uppgav de att bara 25 % svarat. 3/4-delar svarade inte. 

Det innebär att underlaget är byggt på 500 personer. 

 

Enligt rapporten var 37 % kvinnor, alltså svarade 185 kvinnor och 315 män. 

 

När jag letar efter siffran 20 % som de uppgivit hittar jag ingen. Istället hittar jag siffran 10 % – bara 3 % har upplevt sig trakasserad på grund av kön fler än en gång senaste året. Men en gång är givetvis en gång för mycket. 

Sedan finns bara en svepande formulering om att fler kvinnor än män upplevt sig utsatta. Ingenstans finns källan. Enligt deras rapport är det alltså 50 personer som upplevt trakasserier på grund av kön senaste året. 

 

Enligt deras egna slutsatser har lika stor andel upplevt sig bli trakasserade på grund av ålder. Ändå finns alltså ingen ”Åldersnoja-akuten”. 

 

10 % blev 20 % utan hänvisning eller källa mer än ”betydligt fler”. Varför inte dubbelt så många, när det är det de påstår?

Men okej, om det alltså är dubbelt så många av kvinnorna jämfört med totalt antal respondenter handlar det alltså om 20 % av 185 personer. Alltså 37 individer. 

På samma glidande icke-belagda sätt drar Unionen glatt slutsasen att det är mer lönsamt att jobba med ”mångfald” än inte. 

”Ur Unionens synvinkel framstår det som logiskt att…….”

”Likaledes framstår det som självklart att medarbetare……”

Slutsats: det är mer lönsamt att jobba med mångfald.

Hur kan ett fackförbund med 600 000 medlemmar bygga en hel kampanj på helt ovetenskapliga gissningar om ”logik” enligt Unionen?

Och påstår offentligt att det ÄR så här när de inte har en aning egentligen?

 

Men de nöjer sig inte med det. 

Utan fortsätter gissar på Twitter.

Att 37 personer i undersökningen) upplevt sig trakasserade på grund av kön senaste året ”kan delförklara varför män tjänar mer än kvinnor, blir befodrade snabbare etc”.

 

Jag värderar som bekant fakta högst av allt, även inom opinionsbildning. Och det här är bara för slappt och dåligt av Unionen tycker jag. De har enligt egen uppgift 1 000 anställda och de omsätter mer än 1 miljard. 

De har råd att göra ett bättre jobb än så här.

Än att bygga sin opinionsbildning om jämställdhet på gissningar, icke fastlagda siffror och tesdrivna slutsatser utan någon koppling till statistik och verklig data. 

Men då har man i och för sig inte förmånen att få gissa sig till de slutsatser man vill kunna dra av materialet utan måste förhålla sig till verkliga resultat. 

 

Unionen facksplainar

Unionen är ett fackförbund som gärna testar lite nytt och fräscht. 

För en tid sedan blev det känt att de till exempel använder sig av psudovetenskapen ”kommunikologi”, både för utbildning internt och för förtroendevalda. 

Problemet är att de klassat kurserna som fackutbildning och därför skickar de gladeligen notan till landets företagare och andra arbetsgivare om deras ombudsmän vill gå på ”känna-med-kroppen”-kurser utan vetenskaplig förankring alls. Kreativt. Men inte hederligt. 

Jag skrev om det i januari i ett inlägg med titeln ”Mumbo Jumbo på arbetstid”

Nu har någon haft på sig tänkar-hatten igen och de lanserar därför nu ”Mansplaining-akuten”. 

Det kan man läsa på Unionens Facebook-sida. 

 

På sin hemsida förklarar de varför: mansplaining betyder att män självsäkert och ofta nedlåtande berättar för andra (läs mest kvinnor, red.anm) hur landet ligger. 

 

Unionen påstår på samma sida att ”män tenderar att överskatta sin intelligens” i mycket större utsträckning än kvinnor. 

Källa?

En (1) forskningsstudie. 

 

Under en vecka kommer en skara utvalda antar jag experter på just ”mansplaining” att sitta på ett journummer dit alla kan ringa och ventilera sin frustration eller ställa frågor. 

Tel: 08 – 503 15 500

Här hittar vi bland annat grundaren av FATTA, Ida Östensson, tjejen som blev känd genom att prata mens – Clara Henry, Rättviseförmedlingens Seher Yilmaz, HBTQ-aktivisten Moa Svan och Miljöpartiets fd partisekreterare Anders Wallner. 

 

Nina Hemmingson har illustrerat till kampanjen. 

Hennes bilder är tydliga – dryga män sitter och förklarar oviktiga saker för kvinnor och utlandsfödda. nbsp;

 

På kritik svarar Unionen däremot att ”mansplaining” inte alls ska tolkas som att det bara har med män att göra. Utan det kan vara kvinnor som mansplainar (?). 

Om man vill göra en kampanj som verkligen riktar sig till alla och som adresserar det Unionen i sitt försvars-svar hävdar dennas syfte är, nämligen härskarteknik, borde döpt kampanjen till ”härskarteknik-akuten”. Men det har de alltså inte gjort.

 

Personligen har jag som kvinna och en person som tar plats, under mina snart 20 år i arbetslivet, uteslutande haft mest problem med andra kvinnor.

Framför allt de som är en bit äldre än mig men även  jämnåriga. Den röda tråden är osäkra och därmed otrevliga, revirpissande kvinnor som förfinat härskarteknikerna till perfektion och inte haft några problem att försöka till exempel göra bort eller platta till mig helst offentligt. 

Den sämsta chef jag någonsin haft är en idag typ 55-årig kvinna, som är kommunikationschef på ett större företag. 

Den här erfarenheten delar jag med massa andra kvinnor. Framför allt andra framgångsrika kvinnor.

Men ett av landets största fackförbund med nästan 300 000 medlemmar som är kvinnor utgår alltså från att i princip ingen av dessa delar min erfarenhet. 

Det är istället enbart männen som är problemet. 

Ett exempel på denna dubbla hållning kan den här kommentaren representera – ”hej alla upprörda män”.

 

Det här just det här som är problemet.

Att även organisationen som har alla sorters medlemmar, och är beroende av dem för sin försörjning, klampar klumpigt in på områden som generaliserar, dumförklarar och polariserar.

Och rakt av köper genustrumpeternas förklaringsmodeller på samhället, trots att de är värderingar och inte kunskap eller vetenskap.

De är teorier byggda på värderingar. 

Det finns inga vetenskapliga belägg för att ”mansplaining” ens existerar. Det är ett populärkulturellt uttryck som just nu är trendigt, framför allt inom feministdebatten. 

Ändå har alltså ett fackförbund med 600 000 medlemmar inga som helst problem med att skuldbelägga majoriteten av sina medlemmar. 

För Unionen har 55 % män som medlemmar. 

De lyckas alltså  med konststycket förlolämpa 330 000 personer med sin kampanj. Minus de som antingen själva erkänner att de mansplainar och gärna blir tillrättavisade förnumstigt av sitt fackförbund som de försörjer. Eller de som tillhör den kanske minoritet av männen som faktiskt inte håller på så. 

 

De flesta medlemmarna i Unionen tjänar över 19 000 kronor per månad.

Så för 2 700 kr per år får man alltså inte bara gå gratis på pseudovetenskapliga kurser som påstår att om man rör vissa delar av kroppen blir man smartare i vissa delar av hjärnan. 

Man kan också få bli kallad ett annat ord för mansgris i en kampanj. 

 

Enligt förra årets årsredovisning fick de in 1,2 miljarder i medlemsintäkter. De mansplainande männen betalade alltså in 660 miljoner kronor av dessa till Unionen. 

 

Som ni kan se går den fackliga verksamheten inte så bra. Resultatet av den är minus 230 miljoner kronor. Deras årsresultat räddas av överskott både via försäkringsdelen och finansiella poster. 

Man undrar verkligen varför det går dåligt. 

 

Ordförande för Unionen och 1:e vice ordförande heter Martin och Peter. 

Jag tycker att de borde döpa om kampanjen. Från mansplaining till ”fack-splaining”