Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell.
Det är en av landets största politiska bloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad, med toppar på upp till 160 000.

Är du journalist och vill använda material, maila mig eller ring så ordnar vi det.

Vill du bli prenumerant på bloggen och donera valfri summa per månad via Patreon, klicka här.

Ordbingo

Hela havet stormar i politiken.

Ni vet, den där leken där man har en stol mindre än vad man är personer, sätter på musik och när musiken stoppar handlar det om att inte bli utan en stol. Då är man ute.

Det politiska läget i Sverige har nog aldrig varit rörigare.

Och egentligen är det inte märkligt, för under Alliansens sista mandatperiod hade man nästan majoritet. Det räckte med att några enstaka riksdagsledamöter glömde att votera så fick man igenom förslag, vilket faktiskt hände någon gång när en Vänsterpartist om jag inte minns fel glömde bort att det var votering. I praktiken fick man igenom en del förslag tack vare SD men det var lätt att bortse ifrån rent mentalt.

Men sedan 2014, när SD fick 13 %, har läget varit annorlunda. 

Man behöver 175 röster i riksdagen för att få igenom förslag. Först då har man majoritet. Men regeringen tillsammans med Vänsterpartiet har bara 158 mandat. En historiskt svag regering. Alliansen har ännu färre. De har 142. SD fick 49 mandat. De blev reella vågmästare, där deras röster alltså i princip kan avgöra svensk politik. Den rollen hade Miljöpartiet länge, men eftersom de valde att alltid samarbeta vänsterut har de inte egentligen haft något praktisk vågmästarroll. När man förhandlar budget med S mandatperiod efter mandatperiod är man knappast något egentligt mittenparti ens mandatmässigt.

Först testade alla partier att försöka parlamentariskt isolera SD, genom den märkliga och impopulära Decemberöverenskommelsen. Som gick ut på att oppositionen lovade att inte försöka få igenom sin egen politik, mot att S lovade detsamma vid en Alliansseger.

De borgerliga som en sekund trodde att DÖ skulle överleva en valförlust för S är nog fåräknade. Sossarna hade brutit DÖ direkt när de var förlorarna av avtalet. 

Det enda DÖ resulterade i var missnöjda, överkörda väljare som i ännu högre utsträckning skulle kunna tänka sig att rösta på SD. De har idag 18 % till 25 % i mätningarna.

För vuxna väljare ogillar taktiserande och märkliga politiska spel. Däremot vill de att det parti de röstat på försöker få igenom sin politik.

DÖ var en usel idé och skapade bara mer politikerförakt. Den satte på pränt den märkliga mobbarmentalitet som blivit legio mot ett av de demokratiskt valda partierna och befäste att de väljare som röstade eller kan tänka sig rösta på dem inte var lika mycket värda som övriga i befolkningen.

Debatten och det politiska spelet har också tyvärr i många år centrerat kring just SD, och spelteori. Istället för att fokusera på Sveriges politik. Det har bara SD tjänat på, ingen annan. Många förlorare, en vinnare alltså trots att syftet varit det motsatta.

Man får tycka hur illa om SD och deras politik man vill. Men att hela tiden prata om dem samtidigt som allt handlar om hur man kan isolera dem fördummar debatten, skapar förakt och inte minst, gör att Sverige inte tar tag i och löser de problem som politiken är valda att lösa i den omfattning man borde.

För vem har tid med det när allt man fokuserar på är SD?

Det är nog många med mig som är hjärtligt trött på allt tjat om detta 13 procentsparti.

DÖ dog men andemeningen levde kvar ytterligare över ett år och oppositionen la det ena meningslösa utspelet efter det andra samtidigt som de koncentrerade sig på att inte få igenom något.

De satt och åt klementin på avbytarbänk och hoppades att någon skulle stuka foten.

Jag gissar att Moderaterna parallellt suttit i evighetslånga förhandlingar med småpartierna för att bena ut hur man ska göra. Ni som tror att AKB plötsligt fick en ingivelse och kastade sig åt medievargarna förstår inte hur mycket av det politiska arbetet som sker innanför partierna. Eftersom man sett månaderna gå utan att nå någon framgång i förhandlingarna med framför allt C och L, sett sitt eget opinionsstöd sjunka och allt fler internt känt sig frustrerade över just att hela tiden värma upp men sedan ändå få sitta på bänken beslutade man sig i partiledningen att ta kontrollen över situationen.

Bra tycker jag. Och min teori är att väljarna kommer att belöna dem, för vi är många som är otroligt less på att den mest socialistiska regeringen på länge utan majoritet i riksdagen får igenom det ena skadliga förslaget efter det andra för att oppositionen duckar.

Moderaterna och AKB har orättvist fått svara för hela Alliansens underlåtenhet och få klä skott för all passivitet. När man nu gör som man själv tycker är bäst får äntligen de som hela tiden skulle fått frågorna och utkrävas ansvar, – Centern och Folkpartiet, med rätta vara de som får stå till svars.

Centern och Folkpartiet räddar Löfven och socialismen. Så är det.

Deras besked i dagsläget är att de hellre låter socialismen breda ut sig och lägga sig som en fuktig yllefilt från DDR över Sverige än att få igenom sin politik med hjälp av fel sorts röster.

Men nu har alltså den ordbingo som pågått sedan för evigt känns det, alltså fått frispel helt och hamnat i debattens fokus.

Det är dessa ord det handlar om:

  • Aktivt stöd
  • Passivt stöd
  • Samarbeta
  • Prata
  • Förhandla
  • Göra upp

Men vad betyder de? Ja, du. Den som det visste. För detta är det finurliga någonstans. Om inget parti egentligen jättetydligt definierar exakt vad varje ord betyder kommer man sedan, vid valet 2018 när man ska förhålla sig till ett valresultat, först då leverera en fullständigt glasklar definition och hepp! Så vinner man hur man än gör.

Nu har alltså C och L sagt att man inte vill lägga gemensam Alliansbudget förrän i valet 2018. Det är tydligt. Givetvis visste AKB detta, det är ju ett av de områden de suttit och evighetspratat om förmodligen. Vissa menar att eftersom hon visste att det inte var möjligt skulle hon avstå från utspelet.

Men varför då? Moderaterna måste ju vara tydliga med vad de driver för politik. Menar samma personer att regeringen skulle låta bli att försöka lägga till exempel kvoteringslagen för att de långt innan, faktiskt sedan valresultatet, vetat om att det skulle bli omöjligt då hela Alliansen och SD varit mycket tydliga med ett nej till lag om det. Det tror jag knappast.

Om man inte berättar vad man vill som parti vet inte väljarna vad man tycker. Enkelt. 

Menar samma personer att ett parti alltså aldrig ska lägga fram ett förslag de i dagsläget vet att de kommer ha svårt att få igenom utan bara prata om saker som de vet finns en majoritet i riksdagen för? Knappast, för det vore det verkligt orimliga.

AKB har också sagt att man nu vill bryta isoleringen och prata med SD, kanske till och med göra upp i sakfrågor.

Detta säger alltså Centern och Folkpartiet nej till. De vill fortsätta äta klementin på avbytarbänk. Eller? Samtidigt skrev Annie Lööf på sin Facebook att prata med SD gör hon och C redan idag eftersom det är hyfs. Och jag råkar veta att folk faktiskt både säger hej och svarar på tilltal från SD i utskotten. Alltså betyder prata lite olika saker.

Så prata är okej, förhandla nej. Men Alliansens stoppade alltså nyligen kvoteringslagen redan i utskottet, ihop med SD. Här skulle någon kunna invända – de samarbetade faktiskt inte! Nej, kanske inte det. Men de tyckte alltså samma sak, röstade därför på samma förslag och regeringen fick däng.

Här är det luriga. Det Centern och Folkpartiet alltså säger är att lägga förslag man vet passar SD är inga problem. Men i en konversation anpassa sitt förslag för att passa SD går inte för sig.

Det kokar ner till semantik. Hela tiden. Ordbingo.

För väljarna blir resultatet ändå detsamma – förslaget röstades ner. Om det var resultatet av att någon frågade ”hur ska ni rösta” eller man kollade detta i partiprogrammet och tidigare utspel och sedan la ett förslag anpassat till det är egalt. Varför man nu inte efter det ”hej” Lööf säger att hon redan idag yttrar, följa upp med ett ”hur tycker ni?” skulle vara så stor skillnad och en omöjlighet förtäljer inte historien.

Nu har KD gett sig in i ordbingot och meddelar att man inte tänkt förhandla med SD. Däremot prata har de alltså inte sagt något om. Utan förhandla, vilket betyder att man ger något tillbaka. AKB har också använt begreppet ”göra upp”. Vilket inte heller är exakt samma som förhandla, dvs ge något tillbaka. Det kan lika gärna betyda prata i den politiska kontexten.

”Vi vill inte regera med aktivt stöd av SD” har lite olika företrädare från småpartierna till höger sagt.

När man frågar vad detta betyder har jag fått som svar: om Alliansens är störst handlar det om passivt stöd. Är Alliansen mindre än rödgröna är det aktivt stöd. Alldeles oavsett vad SD alltså själva får i valet.

Istället för passivt stöd tycker jag man kan använda hoppande majoriteter.

För det är ett betydligt mer vedertaget begrepp vad gäller parlamentarismen. Så styr man enklast ett land med minoritetsregering – man gör upp i sakfrågor med det parti utanför regeringen som är lättast att få med sig helt enkelt. För Alliansen skulle man då kunna i vissa frågor göra upp med sossarna, i andra SD. Detta är enligt åtminstone Centern alltså inte stöd utan passivt stöd av SD. Och detta sätt att regera är alltså okej enligt Centern såväl som Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Samarbeta däremot är ett tyngre ord. Vad varje parti lägger i det är dock oklart. För mig personligen innebär samarbete ett etablerat sådant, där budgetsamarbetet är det centrala. Vänsterpartiet samarbetar med regeringen. Men inte med Folkpartiet, trots att de alltså röstade för kvoteringen av pappamånad nummer tre förra hösten till exempel. Det är inget samarbete bara för att man ibland röstar på samma förslag. Att SD skulle rösta på samma förslag är alltså inte samarbete, inte heller om S skulle göra det.

Mig veterligen har inget parti i riksdagen sagt att de vill samarbeta med SD formellt, allt fokuserar på sakfrågor och då har termerna ”prata” samt ”göra upp” varit de centrala. Om ni har en annan bild får ni gärna höra av er för det inte lätt att hänga med i svängarna vad som sagts senaste dagarna.

Förvirrade?

Ni är inte ensamma.

Generellt verkar alla partier gladeligen vilja svara ett utspel som innehåller ett av orden på listan med ett påstående om ett helt annat, i klassisk goddag yxskaft. Som KD:s obegripliga ”vi samarbetar inte med SD” när AKB sagt göra upp med och prata med.

Sammanfattningsvis tror jag att allt kokar ner till följande: 

1. Alliansen är tills något annat gäller fortfarande en enhet i valet 2018.
2. De kommer gå till val på ett gemensamt valmanifest med den politik som just nu förhandlas mellan partierna.
3. Blir Alliansen större än rödgröna kommer Stefan Löfven att avsättas och nya statsministerna heta Anna Kinberg Batra – Sveriges första kvinnliga statsminister. De kommer då regera med hoppande majoriteter, där stödet är passivt från såväl SD som de övriga partierna i de frågor man gör upp om.
4. SD kommer att rösta för en Alliansbudget utan förhandling (Åkessons besked från januari 2016).
5. Till valet 2018 kommer Moderaterna i utskotten från och med nu att prata med SD i utskotten. Om sedan C, L och KD väljer att inte rösta för sin egen politik för att M pratat med SD i utskotten är oklart. Jag gissar nej på det. Till syvende och sist vill även dessa partier få igenom sin egen politik.
6. Regeringen kommer få se en betydligt mer offensiv oppositionspolitik fram till valet även om inga budgetar läggs. Men allt utanför budgeten riskerar att fällas i de fall Alliansen och SD tycker samma sak.
7. Framför allt C och L kommer vara de som får svara på fler frågor från och med nu, med rätta. Om varför de föredrar socialism till exempel.
8. Ingen har tänkt att samarbeta med SD lika lite som man tänkt samarbeta med MP eller V. SD kommer heller inte utgöra regeringsunderlag. Båda dessa är glasklara besked från samtliga partier.
9. Ordbingot är nog tyvärr långt ifrån avslutat. Det finns för många som tjänar på att det kvarstår oklarheter.

OM Socialdemokraterna menar allvar med att upplösa blockpolitiken och isolera SD räknar jag med att Stefan Löfven står utanför AKB:s rum när Alliansens första dag som regering inleds efter valet 2018 och erbjuder att samarbeta.

Men eftersom ”bryta blockpolitik” i sossehuvud betyder ”borgerliga blocket ska utplånas” kommer detta hända när grisar flyger. 

 

 

Svenskarna och oron

I kväll är jag med SVT Opinion och diskuterar oron i samhället. Eftersom vi precis nu har en diskussion om Brå ska rapportera sin statistik fördelat på födelseland igen, deras nationella trygghetsundersökning NTU kommit ut och lite annat tänkte jag passa på att gå igenom fakta.

Blir vi mer oroliga? Ökat våldet i samhället? Minskar förtroendet för polisen? Är oron ogrundad och vi egentligen tryggare än någonsin?

Jag började med att kolla Brå:s NTU från 2010 för att jämföra med 2016. Efter ha att gått igenom båda rapporterna tänkte jag inleda men sammanfattning, för att sedan gå in mer i detalj, och passa på att avliva några myter:

  • 2010 utsattes 11,4 % för brott mot enskild person, ungeför samma siffra 2014. Förra året var siffran 13,3 %. En ökning på över 16 % på ett år.
  • Anmälningsbenägenheten har enligt Brå minskat till 24 %, högst värde var 2010 på 33 %. Man kan alltså inte skylla hela ökningen på att anmälningsbenägenheten ökat för brott, vilket vissa gärna vill göra.
  • 2010 utsattes 1 % för sexualbrott, en siffra som även gällde för 2014. År 2015 ökade den till 1,7 %. En 70 %-ig ökning alltså.
  • 54 % av de som utsätts för brott har blivit det 3-4 gånger tidigare. Siffran för 2015 var 57 %.
  • Andel utsatta för hot har också ökat kraftigt – från 4 % 2014 till 5,1 % 2015. På ett år.
  • Såväl egendomsbrott som misshandel minskar däremot.
  • Andel oroliga för att brotten ökar i Sverige har ökat från 22 % 2015 till 25 % 2016.  Siffran var 19 % 2014, så de senaste åren har oron ökat. Mest oroliga är de som själva utsatts eller bevittnat ett brott, de som bor i flerfamiljshus i storstäder, de med låg utbildning, utrikes födda och kvinnor.
  • Barnfamiljer oroar sig mest över sin familj och närstående.
  • 2010 hade 75 % stort förtroende för polisen, enligt NTU 2016 hade siffran sjunkit till 61 %.

Idag är det 31 % av kvinnorna som oroar sig. En av tre.

Kanske hänger det ihop med att sexualbrotten är den brottskategori som ökat mest. Som ni kan se på diagrammet från Brå:s hemsida pekar kurvorna skarpt uppåt.

 

 

Läs hela inlägget »

Kapitalisterna SSU

SSU är ju ständigt aktuella. Är det inte möten som förbjuder vita är det krav på löntagarfonder 2.0 eller som nu, att ordföranden kört en klassisk pamp och tagit taxi från Sälen för 8 000 kronor.

Jag skrev en debattartikel idag om deras problem med att hålla isär deras och andras pengar. För de lever delvis på skattepengar. 

Jag skriver delvis, för SSU är landets i särklass rikaste ungdomsförbund, trots att de inte är störst. Det är MUF.  Är man rikast tycker man kanske att taxi från Sälen är rimligt, jag vet inte.

För de drar in 33-45 miljoner kronor per år på att sälja lotter. SSU äger nämligen hälften av Kombilotteriet, som tidigare hette A-lotteriet. A står för Arbetarrörelsen och är sossarnas egen spelverksamhet. Eller snarare så äger de häflten av den ekonomiska förening som äger Kombilotteriet.

Värdet på lotteriföretaget/föreningen är 140 miljoner. 

MUF, det till antalet medlemmar största ungdomförbundet, har en genomsnittlig årsomsättning på 9-12 miljoner enligt uppgift. SSU är alltså fyra gånger rikare.

 

 

Som ni kan se på deras senaste årsredovisning som ligger online, vilket är från 2014 och inte 2015 av någon anledning, fick de in 32 miljoner kronor på lottförsäljningen. Vilket var 9 miljoner kronor mindre än året innan.

Men det är 32 miljoner kronor per än andra ungdomsförbund tjänar på att sälja lotter, för de äger nämligen inte ett spelbolag. 

 

Läs hela inlägget »

Mattias Hagbergs dystopi

Jag sa att jag skulle återkomma till journalisten Mattias Hagberg, som i en tre artikel lång serie om liberala ledarsidor och opinionsbildare han inte gillar försökt begå ett lustmord men inte lyckats.

Han använde en blandning av guilt by association, slapp research, gissningar och med precision bortvald fakta för att försöka bevisa att liberalismen är död, på alla ställen utom Dagens Nyheter och några obskyra lokaltidningar. 

Själv kallar sig Mattias Hagberg för ”vänsterliberal”. Personligen har jag väldigt svårt för det epitetet eftersom jag anser att det finns en inbyggd motsättning mellan orden ”vänster” och ”liberal” men låt gå, han har rätt att definiera sig själv som han vill och vänsterliberal är ändå en existerande titel.

Hagberg valde att gå igenom Göteborgsposten och Expressen specifikt, men enligt uppgifter i artikeln har han även läst Dagens Industri och Svenska Dagbladet. Den enda ledarsidan har inte läst är Dagens Nyheter, som av en slump är tidningen som köpt artikelserien och publicerat den på sin kultursida.

Eftersom Hagberg valde bort DN har jag kollat lite på hur DNs ledarsida utvecklats sedan 2010.

Jag har sökt på nätet  och inte suttit på KB och därigenom har inte 100 % av artiklarna av någon anledning dykt upp. Men bilden är ändå tydlig.

Jag har precis som Hagberg kollat på 2010 års första nio månader och jämfört med samma period 2016. En av Mattias Hagbergs kritik mot dagens liberala ledarsidor (exkl DN) är att de inte längre skriver om saker som klimatet, vindkraft och feminism. 

 

 

Läs hela inlägget »

Feministiskt Initiativ politik gammal skåpmat

Jag skrev en artikel i valrörelsen om FI:s partiprogram som delades nästan 50 000 gånger.

Detta partiprogram var från 2013.

Igår gick Anneli Nordström, fd ordförande för LO-förbundet Kommunal, ut i en debattartikel på Dagens Nyheter och berättade att hon bytt parti från S till FI. Hon gjorde arrangemang för dem i Almedalen så överraskningen kanske inte var total men Schyman har länge haft en noggrann strategi att plocka från kvinnliga LO-väljare. Nu kanske hon kan lyckas med Nordström i stallet.

Nordström är mest känd för att ha betett sig som mängder med andra fackpampar före henne oavsett snopp eller snippa – spritfester, lyxkrogar, utnyttjat medlemmarnas kursgård för semestrar, lägenhetsaffärer etc.

Är det någon som gjort underverk för att göra ordet ”fackpamp” könsneutralt är det Anneli Nordström. 

 

 

FI utmålas ofta som något nytt i svensk politik. Men det är bara en rosa förpackning. I själva verket är deras politik en nästan perfekt återvunnen samling punkter från såväl Vänsterpartiets som Miljöpartiets nuvarande  och tidigare partiprogram. Man kan göra underverk med lite ny färg bara. Som rosa.

Läser man alla de drygt 100 sidorna kommer väldigt lite nytt fram som inte åtminstone yttrats av någon kommunal batikhippie i lokal media från någon av dessa partier. 

De har sedan 2013 års version tagit bort några få av de värsta formuleringarna, till exempel att män ska tvingas gå omskolningskurser i hela EU. Men det mesta är kvar.

Jag kommer ge er en sammanfattning alldeles strax. Men först råkade jag en slump se vad min LO-pampsfavorit Hans-Olof Nilsson på Livsmedelsarbetarförbundet skrev på sin egen öppna Facebook-sida som kommentar till Nordström.

”Förvånad? Nej. Redan som ordf i Ommunal var hon mera inriktiad på sin egen person är medlemmarna. Passar bra att hitta en ny plattform

Men det allra mest intressanta kommer i kommentarsfältet där Nilsson avslöjar att Nordström på ett internt möte i förra avtalsrörelsen föreslagit att återinföra sambeskattningen

Tack, Hans-Olof för den upplysningen.

 

Läs hela inlägget »

Mattias Hagbergs odyssé

Veckans snackis är utan tvekan den artikelserie i tre delar Dagens Nyheter publicerat där vänsterskribenten Mattias Hagberg påstås ”undersöka” den liberala opinionsbildningen på ledarsidorna.

Att det just är Dagens Nyheter som publicerar denna, och att passande nog inte DN:s egen ledarsida ens nämns med en enda rad i tre artiklar är inte märkligt. DN har sedan 2013 och den agendasättande journalistikens införande av Peter Wolodarski tagit steg efter steg mot irrelevansens hörn.

Idag ligger DN efter SvD i de flesta mätningar jag sett, både på trafik online och upplaga. Ledarsidan ligger långt efter i till exempel Idagoras mätningar, som mäter delningar och trafik till just borgerliga ledarsidor såvä nationella som lokala.

Jag gisssar att Peter Wolodarski nästan kissade på sig av pur entusiasm över artikelförslaget som Hagberg mailade in gissningsvis i mitten på hösten. En chans att få, om inte klubba ner, så åtminstone ställa alla andra borgerliga ledarsidor och debattörer i en virtuellt hemmabyggd skampåle måste varit oehört frestande.

Ska man hitta ett sammanfattande ord för odyssén Hagbergs ger sig in på med målet att känga till så många borgerliga eller liberala ledarsidor och debattörer som möjligt är att de tre artiklarna till ungefär 90 % har fokus på kvinnor. 

Mattias Hagberg, en skribent jag ärligt talat faktiskt aldrig hört talas om innan detta, har tidigare in sin karriär bland annat inriktat sig på feminism.

Jag kommer i nästa blogginlägg ge mig in på en liknande resa Hagberg åkt på och kolla vad han själv skrivit och tyckt sedan 2010 och framåt.

Missa inte det. Men här är ett smakprov.

ABF ordnade ”feministisk mötesplats” där Hagberg 2011 diskuterade djuretik i en feministisk kontext apropå boken han skrivit med titeln ”Herredjuret talar”

 

Efter att ha lusläst Hagbergs tre artiklar gjorde jag en bild som jag  tycker sammanfattar andemeningen ganska väl tycker jag.  

Orden häxa eller högerhäxa har inte funnits med i artiklarna. Ett roligt ord tycker jag. I det här goda sällskapet är jag dessutom mer än gärna både borgarbracka och högerhäxa.

 

Läs hela inlägget »

Kapitalism FTW, Wiehe

Mikael Wiehe tar låter sällan ett tillfälle för uppmärksamhet gå förbi då han antingen får antingen en diktator, hylla socialismen eller kritisera kapitalismen. 

Fidel Castros död är inget undantag. 

Han skrev därför en liten dikt på sin Facebook-sida till Castros ära. 

Ja, Fidel Castro ville verkligen att alla skulle dela med sig av överflödet. Men inte han själv förstås.

Hans förmögenhet uppskattas av Forbes till 900 miljoner dollar. Alltså nästan 9 miljarder svenska kronor. 

 

Han var inte ens född fattig utan var barn till en rik plantageägare med 400 anställda och gick på internatskola och universitet. 

 

Han ägde som diktator, förutom mycket annat, en jättestor yacht och en privat ö. Den tog han helt sonika till sig själv och lät dessutom muddra kraftigt för att hans stora båt skulle kunna köra ända in till bryggan. 

 

Men Castros privata miljardimperium har Wiehe inga problem med. 

Inte heller med massmördaren och diktatorn Lenin, för han blev mäkta stolt när han fick Leninpriset 2015 och tog utan att blinka emot de 100 000 kronorna. 

 

Han har däremot slutat att kalla sig kommunist, av PR-skäl verkar det som. Istället kallar han sig antikapitalist.

 

Själv har han inga problem med att ta betalt.

Ett gig av honom kostar 65 000 kronor, åtminstone var det summan norrländska skattebetalare fick hosta upp då han medverkade på en ”familjedag”, som partiarrangemanget kallade sig för att kunna skicka notan till landstinget. 

 

Att ta lågbeskattad utdelning har Wiehe inte heller några problem med, vilket han bland annat gjorde 2016 enligt bokslutet. För han har ett aktiebolag. 

 

Det gör han varje år. Bilderna är från boksluten 2015, 2014 och 2013. 

 

Just 2016 (han har brutet räkenskapsår) var inget toppenår men han har tidigare år omsatt mellan 3,6 miljoner och 3 miljoner kronor per år. 

Bilden kommer från allabolag.se

Han har lyckats bygga upp en ganska rejäl buffert också och har över 4 miljoner  i Fritt eget kapital för tillfället.

Eftersom han tidigare haft höga lönesummor får han ta ut mer utdelning än han gjort så gissningsvis har han en hel del utdelningsutrymme sparat i bolaget. Det ska bli intressant att se om Wiehe kommer att ta ut det nästa år för att slippa drabbas av de försämringar i 3:12-reglerna vänsteregeringen flaggat för att införa. 

 

Hans beskattade lön inkomståret 2015 var 1 460 000 kronor. I och med att han har brutet räkenskapsår blir alltså inte lönekostnaden i årsredovisningen egalt med deklararerad inkomst. Men jag ringde Skatteverket.  Wiehe hade även 92 131 kronor i kapitalinkomst 2015.

2014 tog han ut en lön  på 1 394 900 kronor och hade 108 390 kronor i privat kapitalinkomst. 2013 tog han ut lönen 2 662 900 kronor och hade 93 871 kronor i kapitalinkomst. 

Uppdatering 161206: kapitalinkomsterna är förmodligen utdelning efter skatten dragits. 

De tre senaste åren tjänade Wiehe löner som en VD i ett ganska stort företag ocb drog in knappt 300 000 kronor i kapitalinkomster. 

Så antikapitalisten Wiehe har inga problem att tjäna mycket pengar eller ta ut en lön som den högst betalda procenten i landet. 

 

Men att kalla sig själv antikapitalist och samtidigt ge sig själv löner i storleksklassen som en VD för ett hyfsat stort företag och den procent i Sverige som har högst inkomster är väl inte konstigt när man ägnat hela sin karriär åt låtsas som om verkligheten är något man egentligen inte måste förhålla sig till. Det viktiga är vad man pratar om. 

Till exempel 2007 då han påstod att Kuba är det land i regionen som bäst försvarat de mänskliga rättigheterna. 

Att inte ha någon fri press, fängsla och förfölja oliktänkare och förbjuda fackföreningar är exempel på det. Aron Modig som skrev artikeln stycket är hämtat ifrån fängslades själv på Kuba i fem dagar när han som KDU-ordförande besökte oppositionella. 

.

Egen våldsromantik kan man även hitta i en del av Wiehes egna texter, som till exempel utdraget nedan från en av hans senare plattor. 

 

Wiehe själv bor i en bostadsrätt i centrala Malmö där priserna är 35 000 kronor per kvadrat. 

 

Det blir lite svårt att ta det där med antikapitalist på allvar när man vet att Mikael Wiehe varje år ger sig själv en elitlön och har kapitalinkomster varje år.

Det verkar vara en lukrativ bransch, det där att vara antikapitalist. 

Kapitalism for the win, är väl det enda jag kan säga.

Vilket Wiehe också borde stämma in i om han inte var så upptagen med sin socialistimage. 

 

Guilt by association – DN:s nya linje

Få har nog missat att det kristdemokratiska kommunalrådet och fd ordförande för KDU Sara Skyttedal mött Dagens Nyheter i domstol nyss. Dom avkunnas 22 december tror jag. 

Det handlar om att DN stal bilder från Skyttedals privata Facebook-konto och publicerade i sin tidning utan att vare sig fråga om lov eller betala för dem. Då skickade Skyttedal en faktura, som praxis är när en fotografs bilder används. 

 

Bilderna DN stal är det här. Klassiska semesterbilder. 

 

Sara Skyttedal har under processen bemött DN:s påståenden, och gör det igen på Twitter: bilderna föreställer inget av det DN påstår. Stridsvagnen är en gammal övergiven från Syrien och har inget med Västbanken att göra, Ebba Busch Thor har inte en T-shirt från israeliska armén på sig (som ni kan se) och var hon gör tummen upp ser i alla fall inte jag. Däremot ser jag att hon pekar. 

 

Men DN betalar hellre 370 000 kronor i advokatkostnader än ber om ursäkt. 

Räcker det här då?

Nej, Dagens Nyheter vill befästa den pågående förtroendekrisen för medier i synnerhet och Dagens Nyheter generellt genom ett klassiskt guilt by association-påhopp, från DN:s redaktionschef Caspar Ortiz. 

 

Vi upplyses som läsare att Sara Skyttedal anlitat samma ombud som Kent Ekeroth.

Vad denna tilläggsinformation har för relevans för Skyttedals mål och DN framgår dock inte. Trots att god journalistisk sed är att saker bara ska tas med i en artikel om det anses ha relevans för vinkeln. Vilket Ekeroth givetvis inte har. 

Enda skälet är att läsaren ska få bilden av att Skyttedal på något sätt har med Kent Ekeroth att göra eller att järnrörsskandalen och att DN snor bilder online är på något sätt samma sak. 

Jag kommer osökt att tänka på trollargumentationen på Twitter som ironiskt kan porträtteras så här: ”Jasså, du läser tidningen? Vet vem som också läste tidningar? Hitler!

I själva verket är Staffan Teste just specialiserad på upphovsrätt och det är skälet varför någon som har problem med att till exempel en stor dagstidning går in på din privata Facebook, tar bilder på din kompis för att hon kandiderar till partiledare och tjänar pengar på bilderna anlitar honom. När du vill ha betalat hävdar de att de kan stjäla bilder av dem som helst på Facebook för att det är ”allmänt intresse”.

Domen är viktig för den kommer bli prejudicerande. Vinner DN kommer alla tidningar kunna fritt stjäla vilka bilder som helst av vem som helst om ni råkar vara vänner med någon känd person. 

Fundera lite på konsekvenserna här. 

 

Men givetvis försökte DN via sitt ombud redan innan målet kom upp i domstol att skrämma privatpersonen Skyttedal med risken att behöva betala en saftig nota för advokatkostnader. De skulle gärna riva räkningen OM Skyttedal gick med på att få noll kronor. Fint erbjudande. 

Lite i stil med: ”Fin bil du har. Jättefin. Tänk om den skulle…..gå sönder”

 

Peter Wolodarski, chefredaktör, tycker inte ens att målet hör hemma i domstol och sprider den felaktiga bilden att det är Skyttedal som dragit det till domstol när det är DN som gjort det.

 

Men ska vi köra på guilt by association så kan vi nysta lite i vem DN själva anlitar. Han heter Peter Danowsky och representerade bland annat Landstinget i Uppsala län när Centrum för Rättvisa stämde dem.

 

Landstinget hade låtit TV3 filma hans dödskamp och när personalen pratade om det, utan att fråga familjen om lov. 

Detta försvarade alltså Danowsky i egenskap av advokat. Landstingets rätt att filma döende patienter för TV-underhållning. 

 

Minns ni The Pirate Bay-målet?

Thomas Bodström var justitieminister, hans statssekreterare hette Dan Eliasson (ja, rikspolischefen). De stängde ner sajten efter påtryckningar från amerikanska upphovsrättsorganisationer och blev KU-anmälda på kuppen. 

 

Ombud för musikbolagen som fick Bodström med på noterna representerades av Danowsky. 

Fler än jag som ser ironin att mannen som var med och stängde Pirate Bay för olovlig fildelning, dvs tog andra människors verk de hade upphovsrätt på, nu försvarar Dagens Nyheters rätt att göra exakt det, ta någon annans verk och sprida utan att betala?

 

Jag brukar tycka att vara språkpolis är futtigt men just här tänker jag ägna mig åt det. För det syftningsfel Caspar Ortiz gjort i DN-bloggen är relevant. 

Han skriver att Sara Skyttedal i likhet med Kent Ekeroth försökt försvåra för medierna att publicera järnrörsfilmen. 

Givetvis menar de inte så men det är ändå det som står. 

 

Vad en persons ombud gjort tidigare har noll och inget att göra med nuvarande mål. 

Att Dagens Nyheter nedlåter sig till en sådan neslig debattteknik som guilt by association och inte kan hålla sig i från sitt ”agendasättande journalistiska uppdrag” ens när de kommenterar ett pågående och uppmärksammat rättsfall är framför allt tecken på det förfall som DN är inne i.

Men också ett beklämmande bevis på hur stor den pågående mediekrisen faktiskt är och hur lite tidningarna bryr sig att ta något ansvar över det. 

Att människor tappat tilltron till media är ett stort hot mot demokratin. Det borde vara varje redaktions största fokus att reparera det skadade förtroendet.

För det är när människor inte litar på media som vad som helst kan få fäste. 

Tragiskt att se att Dagens Nyheter inte bara kastat in handduken utan istället utan att blinka passar på att slänga in en dunk bensin i syfte att smutskasta och fula ut åsiktsmotståndare när de borde föregå med gott exempel. Inte minst med anledning av debatten om tonläget vi just haft. 

Var är Jonas Gardell när man behöver honom? För det är DN som borde skämmas, inte Mark Zuckerberg. 

 

Jonas Gardell och yttrandefriheten

Jonas Gardell har äntrat scenen för debatten om falska nyheter. 

Gardell, till vardags komiker och författare,  tar nu på sig mediekritikerhatten och sällar sig till den allt växande högljudda kör som utmålar falska nyheter som det största hotet sedan klimatet och kampen för isbjörnarna. Och målet är Facebook. 

För sin vana trogen att ta sig själv, yrket till trots, på lite för stort allvar i rollen som samhällets stöttepelare, skrev han ett öppet brev till Facebooks grundare – Mark Zuckerberg. Gardell publicerade brevet på sin fasta kolumn på Expressen Kultur.

Titeln som ska locka Zuckerberg är: ”Du måste skämmas – annars är vi förlorade”. 

Om man inte visste bättre kunde man redan här börja misstänka att Gardell inte alls vill att hans brev ska bli läst av Zuckerberg utan att det bara är en förpackning för Gardells opinionsbildande. Men om man är en av samhällets stöttepelare gör man inget själviskt eller i eget syfte. 

 

Han börjar i ödmjuk ton när han konstaterar att han och Mark Zuckerberg inte känner varandra, ännu. Och att han är en av de som använder Facebook dagligen, det vill säga en av de ”du tjänar pengar på ”(du = Zuckerberg).

 

Sedan går Gardell utan omsvep direkt in på sitt favoritämne – sig själv.

Brevet domineras av exempel på saker som enligt Gardell skrivs och sprids specifikt på Facebook i form av hat, hot och personliga påhopp. 

Under rubriken ”Dags att ta ert publicistiska ansvar” tar han sedan ett exempel utanför sitt eget liv på något där Facebook alltså borde ”tagit sitt publiscistiska ansvar”.  Det handlar om en SD-politker som spridit konspriationsteorier om att bilden på Alan Kurdi var falsk. 

 Det Gardell inte nämner i sitt brev är att Lindholm redan vid tidpunkten för kocko-inlägget endast var ersättare i kommunfullmäktige i Sala. Inte för att det rättfärdigar beteendet men det känns som ett rätt klent belägg för påståendet om demokratins förfall ändå. Jag tycker Gardell ger Bo Lindholm lite för stor makt över vår demokratis tillstånd faktiskt. 

 

Sedan axlar Gardell domedagspredikantens svarta kappa.

Jag syftar inte på galenpannorna på gatorna i till exempel New York med skyltar om att ”Jesus will save you, the end is near” utan på de präster, som vi också hade i Sverige för 100 år sedan, som byggde hela sitt engagemang på predikningar om synd, skam och djävulen. 

Jag tror få andra i Sverige, som är ett av de mest kristendomsfientliga länderna, för vi är i vår sekularism väldigt obekväma med just vår egen statsreligion samtidigt som vi är väldigt toleranta till vilken annan religion som helst i övrigt, hade kommit undan med att blanda in Gud som argument. 

Med eftersom Gardell är folkkär gör han det. Han använder Bibeln och Gud som verktyg. Personer som Trump, och indirekt, Zuckerberg är gudlösa. Om inte Zuckerberg gör som Gardell kräver och känner skam alltså. 

För andra religiösa personer är beskyllningar om gudlöshet en rätt kraftig förolämpning. Jag gissar att om Zuckerberg ändå surfat in på Gardells krönika och kommit så här långt så gissar jag att han nu känner sig sjukt osugen på att ens läsa mer, ännu mindre svara. Om han själv är troende i alla fall. Förolämpningar brukar inte trigga just dset.

 

Nu ska jag sluta grotta ner mig i Jonas Gardells självbild, pekorala stil eller det allmänt orimliga i att blanda in Gud i det här. Utan gå vidare med sakdebatten – falska nyheter.

För om han var seriös i att ta upp en diskussion om falska nyheter, Facebook och hur de påverkar debatten hade han kunnat fokusera just på det och gjort lite research. 

Jag skriver just nu en bok om sociala medier och påverkan och jag har med ett avsnitt om falska nyheter, även om jag bara berör ämnet ytligt.

Men ytligt för mig och ytligt för Gardell vad gäller ämnen är nog inte samma sak. 

Boken kommer på Lava förlag i vår och jag håller som bäst på att avsluta manusskrivandet och gå in i redigeringsfasen. 
 

Det är lätt att slänga sig med luddiga begrepp, som falska nyheter, men för att kunna föra en seriös diskussiom om problemet måste vi först definiera vad en falsk nyhet är. 

Redan här stöter man på problem. För det är en flytande gräns.

En falsk nyhet kan vara en från början till slut falsk artikel, publicerad på en sajt någonstans på internet. Det är nog det jag tror de flesta menar med falsk nyhet. Antingen är det en artikel producerad av en riktigt trollfabrik, vars enda syfte är massproduktion av kommentarer, profiler och även artiklar online i syfte att driva en politisk agenda. Putin jobbar till exempel så här

Eller en falsk artikel producerad enbart i syfte att tjäna pengar. En rad sajter, bland annat startade i Georgien, dök upp under det amerikanska valet, som började med artiklar om både Clinton och Trump men som fokuserade på Trump enbart på grund av ekonomiska skäl. 

Det finns också relevant kritik mot påståenden om att det är någon form av epidemi av falska nyheter som sprider sig, framför allt i sociala medier.

Den amerikanska sajten Buzzfeed var till exempel en av de som starkast drev den teorin efter valet av Donald Trump.

Men en falsk artikel kan också vara ett enskilt faktafel i en i övrigt korrekt artikel. Eller en artikel som inte är felaktig men är vinklad för en sida av saken och därmed inte följer god journalistisk sed. Vilket till exempel inte opinionsbildare gör, det är därför de inte är journalister. En sista kategori av falska nyheter är de artiklar som folk helt enkelt inte gillar för att de har fel åsikter. 

Ni ser redan här att gränsdragningen om vad som är en falsk nyhet är oerhört svår. 
 
Men det finns absolut falska nyheter som cirkulerar, alldeles oavsett vad definitionen är. Och de är ett problem. Däremot måste man även diskutera hur stort problem det är. 

Kritiken mot Facebook är nämligen inte alls ny.

Detta är viktigt att ta i beaktande när det gäller diskussionen om falska medier, som också riktar sig till Facebook. 

Debatten har pågått i flera år och domineras av att stora mediehus ogillar att Facebook  fått så stort makt.  Globalt har de över 2 miljarder konton.  Sverige har 4,5 miljoner konton och 7 av 10 svenska internetanvändare loggar in på Facebook minst en gång om dagen. 

Kritiken mot Facebook har framför allt varit mot allt deras algoritmer som skruvas hårdare och hårdare för att skapa en sådant indivduellt innehåll som möjligt för varje användare. Vad dina vänner läst och delat hamnar högst upp i ditt flöde och baserat på vad du tidigare gillat. Individualiserad kommunikation, motsatsen mot masskommunikation. 

Givetvis finns det nackdelar med dessa algoritmer. De anklagas till exempel för att bidra till filterbubblor. Att folk bara ser det de vill se och det som bekräftar dem. 

Men det är också så att en del av kritiken från mediebranschen härrör från det faktum att de tappat makten över informationen. Informationsmonopolet traditionella media hade innan sociala medier är för alltid borta. 

Det är därför de kräver, och länge har krävt flera saker, bland annat att Facebook erkänner att de är ett medieföretag och att de därför anställer någon form av ansvarig utgivare. Inget av det gör bolaget utan fortsätter att vidhålla att de inte är ett medieföretag. 

Ska man betrakta en distributör av andras material, och en plattform som är helt användargenererat, som mediehus? Det är frågan här. Vad medierna tycker vet vi. 

Kritiken mot falska nyheter och huruvida de påverkade amerikanska valet har gett mediehusen ännu mer bensin i den flera år förda kritiken mot Facebook, bland annat från Schibsted och framför allt Aftonbladet. 

Det tål att upprepas att jag inte tror på konspirationsteorier och att det givetvis finns relevans i kritiken mot Facebook.

Men den måste nyanseras med till exempel drivkrafter och stakeholders. Det är inte svart eller vitt. 

Det finns kritik mot kritiken av falska mediers påverkan, som förs i bland annat USA men som jag inte sett komma hit riktigt ännu. Ett av exemplen Jonas Gardell har med i sin artikel är nyheten att påven skulle stödja Trump, en klassisk helt falsk artikel.

Den fanns med i den analys som den amerikanska sajten Buzzfeed gjorde av falska nyheters påverkan. Och den verkar en hel del av de svenska debattörerna läst, inklusive eventuellt Jonas Gardell. 

Men en annan tidning kollade hur analysen gjorts. 

 

I en artikel på Reason citerade de Tidningen Washington Examiners undersökning av Buzzfeeds analys, som visade sig bygga på Facebooks engagements, det vill säga antalet delningar, reaktioner och kommentarer, av en handfull artiklar.

De hade också bara valt ut 20 riktiga nyheter men inte redovisat hur urvalet av källor gjorts. 
 
Den största falska nyheten i analysen var den om att påve Franciskus stödde Donald Trump. Artikeln fick 960 000 engagements. Den verkliga nyheten de jämförde med var en som jämförde Donald Trumps korruption med Hillary Clintons.
 
Problemen är flera.

Bland annat att antalet engagements inte räcker som mått, för kommentarer och delningar kan göras för att man ogillar innehållet eller till och med vill tala om att artikeln måste vara falsk för sina egna följare.
 
Buzzfeeds mätning tog heller ingen hänsyn till originalkällan utan utgick i sin mätning från att människor har Facebook som sin enda informationskanal. Vilket få har om ens någon.
 
Historien om påven visade sig komma från sajten EndTheFed.org som vid tidpunkten enligt mätverktyget Alexa var den 2 488 992 mest populära sajten i världen. Bara i USA var 363 000 sajter mer populära. Artikeln om Clinton och Trump kom däremot från Washington Post, som rankade 195 mest populära i världen och på plats 40 i USA.
 
Washington Examiner konstaterade också att om teorin om en epidemi av falska nyheter vore sann skulle The New York Times vinna.

För tidningens egen historia av att publicera falska nyheter kan dateras till 1930-talet, då deras journalist Walter Duranty fick ett Pulitzer-pris för artiklar som förnekade svält i Sovjet, under en period när miljoner dog av just svält.
 
Nyare exempel är en historia från 2008 om att presidentkandidaten John McCain skulle haft en relation med en lobbyist, vilket resulterade i en stämning från lobbyisten där tidningen tvingades betala en summa i en uppgörelse till slut. Även andra stora amerikanska tidningar har spridit falska nyheter regelbundet. The Washington Post tvingades till exempel 1981 att ge upp ett Pulitzer-pris då det visade sig att det vinnande bidraget var falskt, en historia om en 8-årig heroinist i en förort till Washington.
 
Poängen Washintong Examiner vill göra är att falska nyheter alltid funnits, att deras påverkan är överdriven men att man ändå alltid ska kritiskt granska allt man läser.
 
Beroende på vem du väljer att tro på är antingen alltså falska nyheter en epidemi som kommer slå ut hela media eller en konspirationsteori skapad av traditionell media.

Det finns gott om människor på båda sidor här som har mycket att tjäna på sin version.
 
Ett problem med att lösa problemet med falska nyheter är att de uppstått för att många människor verkar ha tappat tilltron till traditionell media.
 
Därför litar de hellre på andra källor, som inte lyder under samma kontroller eller krav. I sin vilja att hitta information utanför traditionell media skapar de därför en marknad för bland annat falska nyheter. För det finns ingen seriös aktör inom traditionell media som medvetet sprider falska nyheter, men det finns gott om dem utanför.
 
Röster har därför hörts om krav på att Facebook till exempel förutom att medge att de är ett medieföretag också ska utse en ansvarig utgivare.

Även Jonas Gardell stämmer in i denna kör att Facebook är ett medieföretag och därför måste ha en ansvarig utgivare. 
 
 

Men det är av många skäl en dålig lösning på problemet med falska nyheter. För att folk som inte litar på traditionell media gör det i huvudsak för att de inte litar på redaktionernas ärlig uppsåt i urvalet av vad som publiceras. 
 
Att antingen ha ett team redaktörer under en ansvarig utgivare som ska bedöma vad som är sant och falskt, eller skapa algoritmer, kommer leda till kritik som idag redan finns mot traditionell media: att folk försöker dölja åsikter de inte gillar och att andra försöker kontrollera vad vanligt folk ska få läsa.
 
Bara för att man är populär och känd och därmed har många följare i sociala medier innebär det inte att man är expert på andra saker. Det här är problemet med sådana som Jonas Gardell, som surfar på sin popularitet som komiker, och passar på att använda plattformen för påverkan. För expert på vare sig sociala medier, påverkan eller mediekritik är inte Gardell. 

Men det spelar ingen roll, för när man har kända vänner som supporterar och är en känd person får ens åsikter ändå stor påverkan, alldeles oavsett innehåll egentligen. 

 

Det här är ett dilemma med sociala medier som Jonas Gardell inte alls känner sig sugen på att kritisera. Eller att han, som känner sig som en av de Facebook tjänar pengar på, själv tjänar en massa pengar på kanalen. 

Gardell använder framför allt sin egen officiella sida, som har 255 000 gilla, just för att sälja saker. Sina egna föreställningar, böcker och inte minst, sprida sina artiklar. 
 

Och problemet jag försöker påtala visade sig direkt idag, när självaste kulturministern inte bara medger att hon läst artikeln, utan läst den ”med stor behållning”.

 

Sedan kommer det mest häpnadsväckande: kulturministern yppar censur-tankar. För det är det ”tvingande åtgärder” i praktiken betyder. 

Jonas Gardells odyssé i bibliska citat, anklagelser om gudlöshet och anekdotisk bevisföring med sig själv och en ersättare i Salas kommunfullmäktige som främsta exempel har alltså på ett dygn påverkat den högst beslutande makten i landet så till den grad att hon överväger censur. 

 

Ni förstår nu kanske varför jag skriver en bok om sociala medier och påverkan, som snart kommer ut i bokhandeln. 

Se där, lite självfokus och reklam Lex Gardell. 

 

Förbud är gratis, Wikström

Det finns en sak den här dåliga regeringen inte kan anklagas för: att ligga på latsidan när det gäller förbud. 

Förbud är nämligen gratis. 

Vips kan man säga att vi har uträttat X, Y, Z under den här mandatperioden. Med enorma problem inom i stort sett varje politikområde är det regerinens mest meningslösa frågeportfölj som får dominera – Folkhälsoministerns. 

Och han har jobbat hårt i förbudsfabriken. Eller vad sägs om detta resultat sedan han tillträdde den 3 oktober 2014: sitta är det farligaste som finns, förbud mot mentolcigaretter, förbud mot rökning utomhus (förslag), förbud mot att sola i solarier under 18 år och förbud mot vinklubbar (köpa alkohol online).

 

Jag undrar stilla när Gabriel Wikström ska förbjuda utlandsresor för barn under 18 år, för en tvåveckors-resa till solen motsvarar fem års solariesolande 10 minuter per vecka

 

Men det är inte bara riktiga cigaretter Wikström vill förbjuda, han riktar även in sina förbud på låtsascigaretter, som örtcigaretter. 

 

Nästa väderkvar Wikström vill slåss med är sockret och meddelade i juni att han vill utreda sockerskatt. 

Fredagsmys, be afraid. Be very afraid. 

 

I budgeten för 2017 ökar anslaget till just förbudsverksamheten med 30 %, från 164 miljoner kronor 2016 till 214 miljoner kronor 2017.

 

Trots att det enligt samma budget medges att folkhälsan förbättras och alltså är bättre nu än tidigare. 

 

Kollar man specifikt på tobak konstaterar regeringen i sin budget också att trenden är nedåtgående. Samma sak med alkohol och riskbeteende till exempel, där allt färre dricker inom riskzonen. Men det spelar alltså ingen roll, folkhälsan ska ändå få 30 % mer i budget. 

För att förbud är gratis. 

 

En sak som däremot inte minskar utan ökar exponentiellt är antalet MRSA-fall i Sverige, det vill säga människor som är sjuka i multiresistenta bakterier där antibiotika inte hjälper. Diagrammet är från Folkhälsomyndigheten och visar ökningen grafiskt. 

På ett år har antalet fall ökat med hela 30 %.

Vi har gått från 1 000 fall per år 2005 till att bara tio år senare ha nästan 4 000 fall, en fydubbling alltså. Och det beror på det kraftigt ökade flyktingmottagandet, då de som är smittade är utlandsfödda, enligt Folkhälsomyndigheten. 

 

MRSA är förkortning för ”meticillinresistent Staphylococcus aureus” och är multiresistenta bakterier, den vanligaste är gula stafylokocker som vid MRSA blivit motståndskraftig mot vanlig antibiotika. Gula stafylokocker orsakar sårinfektioner, lunginflammation, hjärnhinneinflammation och svårbehandlade infektioner i skelett och leder. 

 

2016 publicerade Folkhälsomyndigheten en rapport om MRSA och framtida vårdkostnader på grund av ökningen av dem. 

Enligt den kan de extra kostnaderna i vården, om dagens trend fortsätter, uppgå till 5 miljarder.

Men om vi får en liknande situation som i Italien kan kostnaderna 2024 uppgå till 25 miljarder extra. 

 

I budgeten nämns att den globala rörligheten kan leda till att MRSA når Sverige. Samtidigt som Folkhälsomyndigheten redan flaggat för en 30 %-ig ökning på ett år, vilket regeringen visste när budgeten skrevs. 

Regeringen antog en strategi för MRSA i april 2016 men där nämns inte med ett ord sjukvårdens ökade kostnader och ökningen av MRSA som flyktingvågen orsakat. Istället är det störst fokus på djurhållning och antibiotikaanvändningen där.

Det är inte oviktigt men varför ignoreras helt den ökning av MRSA som människor står för?

 

Det går inte att bli smittad själv av MRSA genom att äta kött som har dem om man tillagar det ordentligt. Istället är den största risken med MRSA-spridning de som jobbar i djurhållningen, som bönder, veterinärer etc som kan bli smittade på jobbet. 

Sverige är det land som använder minst antibiotika till djur dessutom. 

.

Att MRSA-fallen ökat på 400 % på bara 10 år och 30 % på ett år, de senaste fem årens utveckling framför allt beroende på det generösa flyktingmottagandet verkar alltså regeringen inte tycka är så viktigt. 

Men att förbjuda vuxna människor att köpa vin på nätet, röka örtcigaretter eller sitta ner är fokus. 

Det känns stabilt.

Förbud är som sagt gratis. Att lösa verkliga problem är däremot dyrt och svårt.