Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell.
Det är en av landets största politiska bloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad, med toppar på upp till 160 000.

Är du journalist och vill använda material, maila mig eller ring så ordnar vi det.

Vill du bli prenumerant på bloggen och donera valfri summa per månad via Patreon, klicka här.

Förbudspartiet MP strikes again

En gång i tiden påstod Miljöpartiet att de var liberala. Och vissa gick på det. Det var under den tiden liberalismen åkte runt på segertåg runt om i världen. Så jag förstår varför Miljöpartisterna så gärna ville ha den etiketten. Men det var inte sant då. Och det är ännu mindre sant nu.

Det finns inget liberalt med deras parti.

Istället är de rödare än socialdemokraterna. Gröna socialister. 

En kombination av att förbjuda allt man inte gillar, öka statens makt, beskatta sönder allt och mer makt till politiker.

De har snart kongress och jag har läst alla motioner.

Tyvärr har de slutat ha fri motionsrätt på alla kongresser utan har det bara varannan så de värsta tokstolliga förslagen finns därför inte med den här gången.

Men MP levererar i vanlig ordning ändå för de finns gott om knäppa grejer. 

De vill till exempel ”återföra värdeökning på mark i attraktiva områden till samhället”. Hur då? Och var är äganderätten här?

Starta statlig affärsbank. Nu har vi redan SBAB och även Nordea som delvis ägs av staten. Men vi behöver en till alltså.

De vill bygga specialhus för folk med känsliga slemhinnor.

Motionärerna till idén om att starta en public service-tidning har helt missat den pågående mediekrisen och papperstidningarnas problem tror jag.

Ett annat hjärngäng vill förbjuda Sverigedemokraterna.

De vill slopa ”belysningsraseriet” (?).

Några andra vill införa ett anonymt lönesättningssystem. Genialiskt.

Partistyrelsen yrkar avslag för att det inte går att genomföra rent praktiskt. Önskar de var lika klarsynta när det gäller många andra delar av MP.s politik, där just möjlighet att införa inte verkar vara ett kriterium.

En motion som var hyfsad oväntad var en om problemet med djurpruttar och att lösningen därför borde vara att skjuta massa älgar samt slakta kossor.

Det skulle finansieras genom att man först beskattar de som föder upp kossor och sedan ger tillbaka till dem när de slaktar.

Så kallad MP-ekonomi.

I en motion kräver man lagstadgad märkning av klimatpåverkande reklam……

En MP-kongress är inte fullständig utan en motion om lokala valutor.

Miljöpartiet var de som införde de mest restriktiva flyktingreglerna på decennier. Men i motionshäftet hittar man till exempel förslag på att inte alls utreda om folk har flyktingskäl utan bara ge uppehållstillstånd till vem som helst. För att man ”slösar pengar på utredningar”.

Kolla id ska man inte heller göra eller ha något återvändaravtal med Afghanistan.

Och införa en full ”flyktingamnesti”, men de som är illegala är alltså inga flyktingar så egentligen är det bara amnesti som är rätt ord.

Alla tiggares barn ska i hela Sverige ha rätt att gå i skolan.

Tiggare borde också få exakt samma rättigheter som medborgare i vårt samhälle.

Alla nyanlända ska ha rätt till betald semester. Som om brist på semester var deras största problem.

Vi borde också återinföra det helt värdelösa friåret men nu med fokus på att nyanlända kan få jobbet medan den som har det kan slappa ett år.

Vi borde även införa basinkomst. Jobba har aldrig varit miljökoftornas linje utan de har alltid företrädit ledighetslinjen/någonannanbetalar-linjen.

Förbud är också som sagt något de bara älskar, nästan mer än miljö faktiskt.

Så vad sägs om förbud mot solarier, mot butiker som säljer tobak, mot alla bilar som inte är elbilar, mot bensin och diesel, mot mobiler i bilar, och mot fyrverkerier utan tillstånd?

På varje MP-kongress finns något om sänkt rösträttsålder och denna kongress är inget undantag. I en motion föreslås att gränsen för att rösta i EP-valet sänks till 16 år.

Intressant nog tycker några andra motionärer att vi borde köra en Swexit, i likhet med Sverigedemokrater de vill förbjuda alltså. Samma retorik används också – vapen, narkotika och terrorister flödar fritt över gränsen……

I detta tillväxthatande anti-ekonomiparti där man mycket hellre bygger luftslott än använder en miniräknare är motioner om ekonomi särskilt spännande.

En motion tycker till exempel att nationalekonomi är ortodoxt och att det behövs ”nya ekonomiska perspektiv”. Matematik är något nyliberalt så man borde därför formulera om ”vad ekonomi kan vara”.

En annan motion kräver fokus på en ”feministisk ekonomi”.

Vi borde även ha ”ekologisk ekonomi”. För att lansera MP-definitionerna av ekonomi, som alltså inte rimmar med någon annans uppfattning, borde vi ha ett statligt styrt centrum. Där jag antar att miljöpartisterna själva tänkt jobba efter de förlorat regeringsmakten 2018.

Vi borde också ha ett annat typ av statligt centrum, fast för ”solidarisk ekonomi”.

Vi behöver också en ny sorts bolag som skulle ha som syfte att ”skapa nytta för alla berörda intressenter”.

Vi borde även införa ”stresstester” på banker och försäkringsbolag för att ”blotta utlåning och investeringar som inte är linje med en fossilfri ekonomi”. Det vill säga, ingen får förmedla aktier eller äga aktier i bolag som Scania, Saab och Volvo antar jag?

Man kräver också att bara fonder som enligt MP klassificerats som socialt etiskt och miljömässigt hållbara får finnas i pensionssystemet och att AP-fonderna inte försöker maximera sin avkastning utan istället ska fokusera på samma aspekter.

En av de första sakerna regeringen MP+S gjorde var att halvera och förstöra ROT och RUT. Men nu dyker det upp flera motioner som vill utöka ROT. Man kan ju tycka att det hade varit enklare att inte förstöra det från första början men det här är miljöpartister vi pratar om. En annan logik gäller. Det vill säga ingen logik.

I den MP-logiken är fokus för skönhetsvård rimligt, för att ”det sätter tjänstekonsumtion före prylsamhället”.

Indoktrineringen av den gröna socialismen ska börja tidigt och därför borde klimat- och miljöfrågor skrivas in i läroplanen för 7-åringar.

Barn på fritids borde också utbildas obligatoriskt i ”genusfrågor”.

Och man borde öronmärkta pengar till ”rätt typ av forskning” enligt Miljöpartiet, det vill säga den om klimat.

Man borde också öka kunskapen om sand och sands betydelse.

Lokala ”kemikalierådgivningar” som jag antar att de tänkt att polarna på till exempel Naturskyddsföreningen ska köra. Det står inte men det är inte långsökt.

Mer bidrag till föreningar, såklart. Det är ju MP:s favoritgren – bidragsentreprenörerna.

En motionär vill avskaffa hela försvaret.

En annan vill tvinga 100 000 personer, inledningsvis, att göra ”civilpliktsutbildning”, företrädesvis folk som är arbetslösa. Vad dessa ska göra är oklart eller hur det ska finansieras, men så länge tvånget är med är miljöpartisten glad. Det eller förbud.

Skatt är de gröna socialisternas närmaste vän. I motionshäftet hittar man en uppsjö, bland annat skatt på att slänga mat, parkeringsskatt, kolskatt och ännu mer kärnkraftsskatt. Trots att man nyss gjorde en uppgörelse i riksdagen om just kärnkraften.

Men det här med att sitta i regering är ju inte riktigt Miljöpartiets grej. Så flera motioner handlar om att de vill kunna ha kakan och äta den, det vill säga sitta i regering men ändå opinionsbilda emot regeringen. Samtidigt. MP-logiken igen alltså.

För att underlätta jobbet med att vara i opposition till regeringen samtidigt som man är i regering vill flera motionärer att språkrören inte får bli ministrar.

De hatar ju som bekant alla transporter som inte är cykel och några motionärer vill ha 90 km/h som maximal hastighet i hela Sverige.

Alla kommuner och landsting borde ha samma biljettsystem.

Spårvagnar borde byggas i minst 13 städer.

Start- och landningstider för flyget borde begränsas och auktioneras ut.

Bromma läggas ner och inte en meter på Arlanda borde byggas ut. Och införa flygskatt såklart men det ligger redan i budgeten trots att utredningen visar att det inte minskar klimatpåverkan utan bara flyttar transporter till bilar. Men de tänker sig väl att det inte gör något eftersom de ändå ska förbjuda bilar.

Någon-annan-betalar-linjen är genomgående inom MP och ett led i detta är att alla ungdomar i hela Sveritge ”ska erbjudas sommarjobb”. Det handlar om flera hundra tusen sommarjobb eftersom det finns 100 000 personer per generation och dessutom ska asylsökande inkluderas. Hur detta ska gå till är värdsliga saker för en miljökofta.

Gratis mensskydd till alla flickor.

Av alla märkliga motioner finns det två som sticker ut. Dels denna om hijaber. Och dels en om det här med att hälsa på kvinnor (lex Yasri Khan).

”Alla har inte en högerhand att hälsa med…..”. Bra argument.

Men även en blind höna hittar ett korn och jag har hittat en handfull vettiga förslag faktiskt. Som att sänka arbetsgivareavgifterna generellt, höja maxtaxan på dagis, alla ska få arbeta till 70 år som vill, sammanslagning av a-kassa, sjukpenning och socialbidrag, HPV-vaccinering även för killar, minska fackens makt över arbetskraftsinvandring och att ta bort den egna kvoteringen.

 

 

 

Bostadspolitiken och vänstern, del 2

I mitt första inlägg kartlade jag hur den autonoma vänstern samlas kring bostadsfrågan, närmare bestämt hyresrätten.

Att få reda på vilka personer som ligger bakom de olika föreningarna är som sagt svårt. Allt åt alla, som är en våldsam extremistorganisation enligt regeringens samordnare klassificering, är mest intressant eftersom de verkar vara ett av naven för den autonoma vänstern idag.

Efter ett tips kan jag avslöja att före detta Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engmans son Micke Nordin är en av de drivande. 

Barbro Engman hette fram till 1994 Engman-Nordin och har fyra barn, varav Mikael är ett. Nu menar jag inte att Engman har något ansvar över vad hennes vuxna son gör, bara att kopplingarna mellan den autonoma vänstern, bostadsdebatten och Hyresgästföreningen i allra högsta grad finns. Detta var bara en rolig detalj i det nätverket.

Men jag tänker inte upprätthålla mig mer kring vare sig honom eller Allt åt alla just i detta inlägg utan gå vidare med lite mer redogörelse för organisationerna i nätverken och sedan det opinionsbildningen kring hyresrätten förlitar sig på – ”forskning”. Jag har satt citattecken för att det snarare handlar om aktivism för forskningspengar.

Det finns fyra forskare som är mest aktiva i debatten och det är Irene Molina, Sara Westin samt Catharina och Håkan Thörn. De sista två bor alltså på Pennygången och var med och startade Nätverket Pennygången.

Efter att nätverket och sedan Penny-podden startats gick de vidare och startade Alla ska ha rätt att bo kvar.

I styrelsen sitter Catharina Thörn, ihop med bland annat Axelsson, Carlenfors och Amandus Carlenfors. Daniel Carlenfors är kontaktperson.

Opinionsbildning är grejen med organisationen, precis som Pennypodden.

Enligt Hyresgästföreningen är de ”jätteviktiga”, så finansieringen av dessa projekt är lätt att härleda.

De är flitiga i debatten och figurerar regelbundet i media, bland annat i detta inslag i P4.

Det var bland annat de som ordnade en manifestation nyligen med de här fina skyltarna:

En annan aktör är den anonyma bloggen Ohyresrätten. Där har även Carlenfors och Axelsson skrivit inlägg men då undertecknat dem.

Läser man igenom inläggen hittar man bland annat detta om ”klassresor”, precis som Allt åt alla i Stockholm ordnade.

Man kan också hitta Allt åt alla på en massa ställen:

Min gissning är att bloggen drivs av just Allt åt alla. De samarbetar också helt uppenbart med bland annat Pennypodden och Alla ska ha rätt att bo kvar. 

Så till forskningen.

Håkan Thörn är ju en av de forskare som inte gillade att Uppdrag Granskning granskade våldsvänstern och undertecknade relativiseringen av vänstervåldet i DN Debatt. Han citeras också i artikeln i Göteborgs Fria om Bostadsvrålet och Alla ska ha rätt att bo kvar.

”I många fall ser vi samverkan” (mellan aktivisterna och Hyresgästföreningen alltså)

Håkan Thörn har inte förvarat våldsvänstern en enstaka gång utan det är ett mönster. Till exempel i en debattartikel i Dagens Arena försvarar han Megafonerna, en del av den utomparlamentariska vänstern

En organisation som sagt att ”bara våld funkar” och att polisen inte ska åka till Husby.

I artikeln hänvisar han vidare till en Jessica Thornström som också bor på Pennygången och som skulle representera en vanlig boende.

Thornström har ett förflutet i det mest extrema partiet av alla – Revolution Kommunistisk Ungdom som är gamla KPMLR:s ungdomsförbund. Numera Kommunistiska Partiet, Sven Wollters parti.

En av hans akademiska meriter på Göteborgs Universitets hemsida är ”Rethinking urban social movements, ”riots” and uprisnings”. Mer våld alltså. Den skrev han med frun Catharina Thörn.

Catharina Thörn är som sagt en av mest engagerade aktivisterna i Alla ska kunna bo kvar och Nätverket Pennygången och intervjuas bland annat på Vänsterpartiets hemsida om sitt engagemang. 

Hon har tidigare bland annat medverkat i Linje 19:ons arrangemang på Cyklopen. Linje 19 som alltså är del i samma nätverk som Linje 17 som låg bakom upploppet i Kärrtorp och båda har kopplingar till AFA, även Cyklopen.

Hon försvarar också att ockupera som metod, en klassiker från våldsvänstern för övrigt.

Hon arbetar också på Göteborgs Universitet och forskar om gentrifiering. Hon har skrivit boken ”Den urbana fronten” som handlar om renoveringen av Kvillebäcken.

Hon är givetvis också aktiv i Bostadsvrålet. Catharina och Håkan Thörn är vad jag skulle kalla forskaraktivister, som kombinerar sitt jobb som forskare med att vara professionella aktivister. Förena nytta med nöje och kan då använda forskningspengar åt att ”forska” fram nya slutsatser att använda i sin opinionsbildning.

På ett event på Göteborgs Stadsmuseum krävde hon att folket ska göra motstånd i klassisk aktivistretorik.

I artikeln ”Trupprörelsen på den urbana fronten” på Internationalens hemsida pratar Catharina Thörn om motstånd, återta konfliktdimensionen” och att man måste länka samman bostadsfrågan till rasism.

Catharina Thörn är också en del av projektet Crush.

Crusch finansieras bland annat av Formas, som har beviljat dem 5 miljoner kronor om året fram till 2017.

Totalt alltså nästan 25 miljoner kronor fram till 2017.

Nyligen, i april, beslutade Formas plötsligt att ge ett ”akutbidrag” till en icke namngiven forskare just på Göteborgs Universitet och just om gentrifiering. Man undrar ju stilla vem denna kan vara. Och vilken summa.

I Internationalen kan man läsa om Crush och ”den organisering av motståndskrafterna” de är del av ihop med Föreningen Klyftan, aktivister och Alla ska kunna bo kvar. Bland annat.

 

Två andra forskare som bostadsvänstern använder sig av i sitt jobb att opinionsbilda är Sara Westin och Irene Molina.

2014 fick de hela 10,5 miljoner kronor av Vetenskapsrådet för ett projekt om genus i stadsplaneringen samt om retoriken och nya stadsplaneringsideal.

Sara Westin är personen som myntat ordet ”renovräkning”renovräkning” som är bostadsvänsterns favoritord.

Hon är också i allra högsta grad forskaraktivist och har bland annat skrivit under artiklar med Catharina Thörn, Håkan Thörn och Irene Molina samt andra från Crush. Artikeln kan sammanfattas med att hyresrätter och att inte renovera är lösningen på bostadskrisen.


Det är också Westin som tillsammans med Irene Molina skrivit den rapport som Pennygången, Alla ska kunna bo kvar och andra ofta hänvisar till i sitt opinionsbildningsarbete. Den skrev de åt Hyresgästföreningen. Ett rent beställningsjobb alltså.

Även Westin och Molina pratar om motstånd och gentrifiering i rapporten.

Så här ser det tyvärr ut. 

Forskare som är aktivister och använder skattefinansierade jättebidrag från statliga myndigheter till att bedriva aktivism. Vänsteraktivism förklädd till forskning. 

För det dessa forskare gör är inte bara att försvara våld som metod, som till exempel Håkan Thörn gjort, eller utomparlamentariska metoder som ockupation, som Catharina Thörn gjort. Utan de använder också samma retorik som våldsvänstern. Och deras ”forskning” används också för att legitimera bostadsvänsterns massiva opinionsbildning. De släpps in i finrummen tack vare den.

 

Autonoma vänsterns nya arena – bostadspolitiken

Uppdatering 29/4:

På förekommen anledning: alla de YIMBY-personer som nu hört av sig och är upprörda över att vara i så dåligt sällskap – jag har med loggan för Yimby Gbg i bilden för att:

1) de är med i Bostadsvrålet

2) är en central aktör vad gäller bostadsdebatten i Göteborg.

På samma bild finns även exvis ABF och PRO. Jag har inte hävdat någonstans att samtliga på bilden tillhör autonoma vänstern. Yimby Gbg tillhör dem lika mycket som PRO gör det. Men att inte ta med loggan trots att de är med i Bostadsvrålet och är en central aktör vad gäller bostadspolitiken som förs från Göteborg vore tjänstefel. 

………………………………………………………………………………………………………………………….

Vart tog AFA och resten av den autonoma våldsvänstern vägen kan man undra. Under 1990-talet och tidigt 2000-talet var våldsvänstern i centrum av händelserna när de ockuperade hus, kastade sten och härjade. Sedan blev det tyst. Deras mest våldsamma gren Revolutionära Fronten har till och med lagt ner.

En förklaring är att de som starta AFA, eller AntiFa som de själva kallar organisationen, helt enkelt blivit äldre och det var de som var eldsjälarna.

Men den autonoma vänstern har ingalunda lagt ner verksamheten. Bara omgrupperat – till opinionsbildningens arena. 

För ord slår sten som kraft i samhällsförändringar vilken dag som helst. Det har många av oss förstått långt innan de roade sig med att förstöra olika städer med ”manifestationer”, som till exempel i Göteborg under kravallerna där 2001. Men sent ska syndaren vakna.

Jag har tidigare skrivit om en av AFA:s grundare Mathias Wåg, som fortfarande är aktivist i allra högsta grad men den medelålders varianten. Han har också fokuserat sitt engagemang just inom bostäder, specifikt hyresrätten. Hur han med hjälp av astroturfing arrangerar olika ”boendeprotester” i Stockholm kan ni läsa i det här inlägget från 2015. 

Precis som Göteborg var centrum för fokuset 2001 är Göteborg, som det gamla socialistfäste det är, även kärnan runt mycket kretsar i den digitala vänsteraktivismen. Grunden i allt är hyresrätten, stoppa renoveringar av hyresrätter, stoppa försäljningar av hyresrätter även om det bara handlar om att byta värd (dvs inte bara stopp för ombildningar) och stoppa alla former av hyreshöjningar.

Jag har gjort en bild så ni ska förstå exakt hur stort det här nätverket av olika föreningar och organisationer är. Jag kommer i inlägget gå igenom vad de olika föreningarna gör och står för. 

Att kartlägga exakt vilka personer som ligger bakom vilken förening har visat sig vara omöjligt då ganska få har detta öppet. Pengarna är också långt ifrån transparent och gissningsvis finansieras vissa av dem åtminstone delvis genom bidrag, förmodligen genom projektanställning betala personers anställning på en viss procent. Mycket av engagemanget är garanterat ideellt.

Den första organisationen som fick genomslag är www.jagvillhabostad.nu.

Organisationen startade 2001 och finansierades av Hyresgästföreningen. Budgeten för 2016 var 1,8 miljoner kronor, varav 1,6 miljoner kronor i bidrag från skattemedel. Alla som jobbar på kansliet är stadsplanerare eller arkitekter. Rebecka Engvall, en av de som jobbar på kansliet, har även gått på konsthögskolan och medverkade i april till exempel i arrangemanget ”Våldet är planerat”. Om stadsplanering och orättvisor.

Jagvillhabostad.nu lever helt och hållet nästan på min favorit MUCF.

Sedan 2011 har de kammat hem 7,3 miljoner skattekronor i bidrag för att opinionsbilda för bostäder.

Jagvillhabostad.nu var den första och är ändå att beteckna som den mest seriösa aktören av alla.

Mitt fokus har inte varit på dem utan på Göteborgs-kollektivet. Där inleddes den stora offensiv av vänsterfokus på bostäder genom Nätverket Pennygången. 

Pennygången är ett stort bostadsområde från 50-talet i Högsbo i Göteborg som Stena Fastigheter ägt sedan 2005. I mars 2012 meddelar fastighetsbolaget att de vill renovera hela området, såväl byta stammar som byta kök och badrum. För att det är väldigt nerslitet helt enkelt. Då bildade några vänsteraktivister som bodde på Pennygången- nätverket och strategin genomgående i deras opinionsbildning har varit att sätta bilden av att de representerar alla boende. En känd strategi från alla möjliga typer av områden där självutnämnda representanter framgångsrikt får med sig media och politik.

För framgångsrika har de varit.

De som startade nätverket 2012 och som fortfarande är de centrala ledarfigurerna är Daniel Carlenfors (som sitter i distriktsstyrelsen för Vänsterpartiet), Mattias Axelsson samt Catharina och Håkan Thörn, båda forskare. Alla fyra bor på Pennygången.

Det finns 771 lägenheter på Pennygången och det bor ca 1 500 personer där. Nätverket och sedermera alla de andra organisationerna som startats efter det, har genomgående hävdat, och lyckats sätta bilden, av att ca 80 % av de boende skulle behöva flytta om hyreshöjningarna infördes.

Den siffran bygger på två olika enkäter. Den första gjorde nätverket själva redan 2012 då de skickade ut en egen enkät till den första etappen av den planerade renoveringen. 

I den kan  man läsa klart och tydligt att 75 % av hyresgästerna skulle bli tvungna att flytta om Stena genomförde renoveringarna och därefter hyreshöjningar. Så vad är fel med den här bilden?

Många. För det första var det bara 46 lägenheter som berördes av den första etappen och de som alltså fick enkäten. Av dessa kom 20 stycken in. En svarsfrekvens på usla 43 % och inget någon seriös person kan bygga påståendet att det gäller hela populationen Pennygången på 770 fastigheter. Men det är exakt det man gör.

För det andra var det 13 av dessa som angav att de skulle flytta för att de inte hade råd att bo kvar. 16 totalt sa att de skulle flytta, men 3 av dessa angav att de hade råd men hade ingen lust att lägga mer på hyran.

Rätt siffra här är alltså att 65 % av respondenterna i en enkät med 43 % svarsfrekvens angav att de skulle flytta på grund av att de inte har råd med den höga hyran. Om de övriga 26 hushållen som valde att inte delta i enkäten inte hade råd förtäljer inte historien men man kan ju tycka att just dessa personer borde vara måna om att tala om det, eller?

Av hela Etapp 1, bortfallet inräknat, var det blott 28 % som angav att de skulle bli tvungna att flytta vid en hyreshöjning.

Den andra källan till 80 % kommer från Hyresgästföreningens egen enkät. Enligt en artikel i Göteborg Direkt av en journalist som själv bor i Pennygången svarade ännu färre på HGF:s enkät – bara 40 %. Det var 6 av 10 hushåll som avstod.

Det är alltså inga 80 % egentligen för de flesta struntade i enkäten men det hindrade inte SVT från att till exempel kabla ut nyheten att 80 % måste flytta utan att ens nämna det dåliga deltagandet i enkäten på 40 %. 

Nätverket har lyckats imponerande med att få media och få dem på sin sida. Bra opinionsbildning med andra ord.

Nätverket bildades alltså i mars 2012, samtidigt som Stena Fastigheter annonserade sina renoveringsplaner. Drygt ett år senare kan man läsa den här Facebook-statusen av nätverkets grundare vänsterpartisten Daniel Carlenfors. HGF finansierar alltså satsningen. Carlenfors själv är även aktiv i Hyresgästföreningen tillsammans med Mattias Axelsson. 

Nätverket Pennygångens Axelsson och Carlenfors startade sommaren 2013 Pennypodden, en opinionsbildningspodd mot renoveringar och hyreshöjningar.

Pennypodden har sedan starten 2013 lyckats bli en maktfaktor inom den bostadspolitiska debatten och de får alla möjliga makthavare att ställa upp, från olika partiers bostadspolitiska talespersoner, ledarskribenter på Göteborgsposten och förbundsordföranden för Hyresgästföreningen till Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedts. Deras makt ska alltså inte underskattas opinionsmässigt.

Just Vänsterpartiet i Göteborg är extra engagerade, där sitter ju Carlensfors i distriktsstyrelsen. Redan 2012 skrev en riksdagsledamot från just Vänsterpartiet i Göteborg en interpellation till dåvarande bostadsminister Stefan Atterfall som byggde just på den enkät från HGF hela debatten grundar sig på, den med 40 % svarsfrekvens.

Men oavsett hur väl aktivisterna från Pennygången lyckats opinionsbilda vann de inte i vare sig Hyresnämnd eller Hovrätt och renoveringarna genomförs som planerat. Det hindrar inte Hyresgästföreningen i Göteborg från att fortsätta protestera. Bilderna ni ser nedan är exempel på vilka skyltar de tyckte var lämpliga att ha med. Som hämtade från valfri demonstration från den autonoma vänstern, var min spontana reflektion.

Och det är inte konstigt att det ser ut så här.

För den autonoma vänstern är i allra högsta grad närvarande i den här ”branschen”.

201startades Bostadsvrålet, gissningsvis var initiativtagarna gänget bakom Nätverket Pennygången men jag har inte hittat belägg för det. Bakom arrangemanget, som är en manifestation med bland annat seminarier, står ett 30-tal organisationer. Här hittar man flera bekanta, bland annat Förbundet Allt åt alla, Linje 19 och Pantrarna. Årets schema för Bostadsvrålet kan ni läsa här.

Betalar gör bland annat ABF enligt deras årsredovisning. 

Allt åt Alla är av Säpo klassat som en våldsbejakande extremistorganisation enligt Säkerhetspolisen och Samordnaren mot extremism, tillsammans med bland annat nu nerlagda Revolutionära Fronten, SUF och AFA.

Allt åt alla blev förmodligen mest uppmärksammade när de ordnade ”överklassafari” 2012. I en artikel i Aftonbladet dyker ett känt namn upp – Martin Fredriksson. Del av researchgruppen och välkänd våldsvänter inom AFA. Safarin var ett genidrag rent PR-mässigt och artiklarna strömmade in. Allt åt alla har en egen sammanställning. Förra året slog det ner en bomb i AFA-gänget – Fredriksson jobbade åt Säpo. Som jag nämnt tidigare är en annan av Researchgruppens grundare Mathias Wåg också bostadsaktivist, även han en aktiv medlem i Allt åt alla.

Förutom att vara del av Bostadsvrålet och hyresrättsopinionen är Allt åt alla engagerade i rätten att använda våld som metod både genom försvar av Revolutionära Fronten

De har även tillsammans med AFA och ABC Stockholm samlat in pengar till de 13 dömda för våldsamt upplopp i Kungsträdgården. Insamlingen var för ett år sedan så Allt åt alla har nära kontakt med AFA. 

Allt åt alla har sina fingrar med lite överallt inom den autonoma vänstern. Till exempel Kulturhuset Cyklopen,

Linje 19 är en annan av organisationerna bakom Bostadsvrålet, och även de har arrangemang ihop med bland annat Mattias Wåg. Han låg bland annat bakom Rätt att bo, ett projekt som gissningsvis HGF betalade. Linje 19 är en del av de så kallade Tunnelbanenätverken.

Linje 17 är en annan del av nätverket och de var arrangörerna av den manifestation i Kärrtorp som ledde till bråk mellan nazister och AFA, RF och andra från våldsvänstern. Joel Bjurströmmer från RF och AFA högg en nazist i ryggen och dömdes till 6,5 år för mordförsök.

Pantrarna är också del av Bostadsvrålet. Deras motto är den klassiska vänsterparollen ”Allt makt åt folket”.

Medlemmar från Pantrarna har också varit delaktiga i gängkriminaliteten i Göteborg, bland annat skjutningarna på Vårväderstorget 2015.

När Uppdrag Granskning gjorde ett program om våldsvänstern skrev en av grundarna av Nätverket Pennygången, Håkan Thörn, under en debattartikel i Dagens Nyheter den 5 april 2014 som forskare där han försvarade våldet. Artikeln har dessutom genomgående citattecken kring autonoma vänstern, som om begreppet går att ens ifrågasätta.

”Särskilt problematiskt blir det när det gäller ungdomar som söker sig till rörelser som radikaliserar ett demokratiskt samhälles centrala värderingar. Detta gäller främst den i utredningen utpekade ”autonoma vänstern”, vars ideologi präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper………”

”Vari ligger det demokratipedagogiska att myndighetspersoner behandlar ungdomar som vill ha stärkta rättigheter för dessa grupper, eller vill att fler samhällssfärer ska demokratiseras, som ett potentiellt extemisthot?”

Ja, du Håkan. Kanske för att de använder våld som metod? 

Vart man änder lyfter på för sten inom den bostadspolitiska debatten hittar man gamla AFA-aktivister och våldsvänster. Det är här de numera är. Och det luktar faktiskt lite illa.

Detta inlägg är en del av flera inlägg. I nästa inlägg kommer jag borra vidare i forskarna Catharina och Håkan Thörn, pengarna och hur Pennypodden klonat sig själv till fler organisationer.

 

 

 

 

 

Allt-är-farlig-mannen strikes again

 

Svensk politiks allra klåfingrigaste minister har hittat nytt villebråd i jakten på att skydda alla vuxna från sina egna beslut – läsken.

För det räcker inte med att förbjuda chokladcigaretter, varna folk för att sitta eller att vilja ändra demokratins fundament grundlagen för att kunna täcka cigarettpaket med bilder på cancer. Det räcker inte heller med att försöka tvinga ner all sorts tobak att smusslas med under disk som sprit under förbudstiden med den enda men mycket stora skillnaden att tobak är lagligt.

Nix.

Nu ska cola-flaskan väck. Detta opium för folket. 

För det är ju det här gamla vanliga. Människor klarar inte av att ta hand om sig själva. Alltså måste politikerna göra det. För alla är egentligen jättestora bebisar.

Argumentet för en läskskatt är att man vill minska konsumtionen på läsk. Det är så man säljer in den.

Men forskaren som SR intervjuade, Erik Hemmingsson, börjar istället babbla om att företagen tjänar för mycket pengar på läsk. Alltså är det inte mer än rätt att de ”bidrar” genom en extra skatt. Han jämför med tobak och tycker att de som månglar ut socker till folket måste ”betala skadorna” precis som tobaken redan gör idag. För tobaksskatten ihop med att folk dör tidigare är självfinansierad.

Wikström älskar ju som bekant förbud, de är dessutom gratis så han kan göra både Stefan Löfven och Magdalena Andersson glada. Men vill i alla fall vänta in en utredning som kompisarna på Folkhälsomyndigheten gör. 

Man hänvisar till USA men det räcker med att gå till vårt grannland Danmark för att hitta resultat på hur bra det är med sockerskatt.

De införde nämligen sockerskatt men fick ta bort den några år senare bara. Skälet var att danskarna köpte sina sötsaker i Tyskland istället. Och att de för att det söta blivit dyrare valde bort frukt och grönt istället. Helt kontraproduktivt alltså. Och bevis för att en sockerskatt är värdelös.

Ett skäl till varför förbudsivrare vill införa en till skatt förutom nöjet att få bestämma ännu lite mer om andra vuxna är att diabetes 2 ökar.

Men detta är inte riktigt sant faktiskt.

Andel insjunknade sjunker faktiskt varje år. Däremot blir det fler i antal. Vet ni varför? För att de lever längre och längre. 

Som skäl för en sockerskatt anger alltså Gabriel Wikström att diabetes 2 ökar. Trots att den inte gör det.

Men lite fakta har aldrig hindrat klåfingriga politiker från att bestämma över andra människor. Så vi får väl se. 

Lotteri? WTF?!

Jag försöker hämta mig från chocken om förslaget att ordna ett lotteri för platser på de mest populära friskolorna. Eller snarare, alla skolor som har kö. Här ingår inte kommunala skolor antar jag eftersom de styrs med närhetsprincipen men om detta är ju Skolkomissionen inte helt färdiga med heller.

Jag är som skoldebattör van med mycket dumt. Varför jag ens blir förvånad eller förbannad nu kanske ni undrar. För att när man inte trodde att det kunde bli dummare blir det alltid det.

SSU, denna klubb för inbördes beundran av historielösa medelklassungar som vill leka Che Guevera ett tag, föreslog nyss att närhetsprincipen helt borde avskaffas och ersättas av bussar. De sitter proppmätta i sina innerstadslägenheter   med palestinasjalar och fnissar på Snapchat via dyra iPhones byggda av delar tillverkade i deras version av Hin Håle (nämligen Israel) över hur revolutionära de är. Majoriteten av SSU:arna som nu vill förbjuda andra barn att välja skola har valt och gått i de bästa skolorna själva. Men alla är sig själv närmast. Även en övertygad socialist.

Eftersom Skolkommissionen, som jag ändå fram tills idag kände var seriösa, föreslår lotteri, ska nog ingen bli förvånad om detta att de ”överväger åtgärder angående närhetsprincipen” eller vad de nu sagt, poppar upp som en idé. Händer det tror jag på allvar att jag kommer svimma av ilska. Och depp över hur dumma i huvudet alla verkar vara.

Det enda jag vill säga: vad i helvete? Lotteri?!

Det mest rättvisa i världen är ju kö. Alla kan ställa sig i kö till en skola. Det kostar ingenting. Ju mer kö en skola har desto fler vill gå i den. Logiskt. Kan man tycka. Skolan är alltså POPULÄR.

Men plötsligt är alltså kö ett orättvist sätt att fördela platser. Slumpen är mer rättvist. Med den logiken, varför står vi i kö någonstans egentligen? Varför köar man till exempel för bostäder? Eller till bussen? Eller till konsertbiljetter?

Nej. Det är inte orättvist med kö. I själva verket är det 100 % rättvist. Alla har samma chans att köa sig till en plats, om du är tidig nog att ställa dig i kön. Men Skolkommissionen tycker alltså att de som köat en dag utanför affären när nya Harry Potter-boken släpptes fick köpa böckerna orättfärdigt. Folk som kom 5 minuter innan affären öppnade och därför inte fick ett ex har mer rätt till boken. Genom lottning.

En annan sak som är så sjukt dumt i skoldebatten är att alla verkar låtsas som att skolan plötsligt bara blivit dålig.

Av att folk fått välja. Hepp! Så blev resultaten dåliga.

Vi har tagit emot flera hundra tusen flyktingar de senaste åren. Utomeuropeiskt födda, människor med språk och kultur långt bort från vårt. Vissa kommer från traumatiska upplevelser. Alla barn har rätt att gå i skola och hamnar då i svenska skolor snabbt. Först i inslussning, sedan i vanliga klasser.

Hur kan någon person tro att detta inte automatiskt leder till sämre resultat?

Nu får jag påminna om den utmärkta rapport Skolverket själva gjort och som de fortfarande refererar till trots att det är från 2012 ”Likvärdighet i grundskolan

Figur 4,4 säger det alla vet men som ingen låtsas om. Istället ska vi låtsas som att det är alla elever som blivit dåliga och det är på grund av valfriheten.

Elefanten i rummet är det här diagrammet. 

För det är de utlandsfödda barnens resultat som drar ner hela skolans resultat. 

Det beror på flera saker.

Eleverna är i genomsnitt flera år äldre idag än de var tidigare när de kom till Sverige. Snittåldern har gått upp från under 7 år till 9 år. Det spelar roll.

Jag skuldbelägger inte utlandsfödda barn här, bara för att ha det sagt. Inte alls. Det är ju knappast deras fel att de inte kan svenska och kommit hit från krig. Men att de ökat så enormt i antal i svenska skolor påverkar givetvis resultaten mycket negativt.

Varför låtsas alla som att hundratusentals flyktingar från framför allt Mellanöstern, Somalia och Eritrea, inte påverkar varken skolresultat eller klasskillnader?

Såklart gör de det.

Ett klasslöst samhälle och stor flyktinginvandring är ömsesidigt uteslutande. Det måste alla acceptera. Det är humant att hjälpa många. Man gör det av mänskliga skäl. Men de som tror att detta på något sätt går att förena med klasskamp borde gå och lägga sig igen. Tar man emot en massa arbetskraftsinvandrare är det däremot en annan sak. De går direkt in och jobbar och bidrar till BNP.

Ju fler utlandsfödda en skola har desto svårare är det att jobba där. Barnen kommer alla från hem med den lägsta socioekonomiska statusen i samhället. Såklart. De har ju flytt och kommit med ingenting. De får börja om från början. Givetvis påverkar det barnen. Och det påverkar i sin tur skolorna. Framför allt påverkar det vilka lärare man kan attrahera.

Dessutom är många av de flyktingar som kommit de senaste åren lågutbildade. En tredjedel av de från MENA har bara förgymnasial utbildning, nästan hälften av gruppen från Somalia. Föräldrarnas utbildningsnivå spelar stor roll för elevernas prestationer. Det kan vi inte fixa genom politik. Man har de föräldrar man har.

Skolkommissionen och alla dessa socialister som vill förbjuda skolvalet ignorerar också den allra viktigaste faktorn för bra skolor enligt såväl OECD som PISA – bra lärare. 

Och vet ni vad? De bra lärarna väljer bra skolor. Gärna skolor som ligger i trevliga områden. Som i stan. Lärare är inga särskilda människor, de fungerar precis som alla andra och väljer arbetsgivare där det verkar trevligast att jobba, de skolor som ligger bäst till givet vart man bor och de som erbjuder bäst villkor där lön är en faktor. Skolorna i de sämsta områdena får följaktligen de sämsta lärarna.

Jag vet att alla lärare och inte minst facken blir otroligt förolämpade nu. Det blir de alltid när man hävdar att deras yrkeskår inte är unik. Men det finns massa dåliga lärare. Precis som det finns dåliga taxichaufförer, butiksbiträden och andra yrkesgrupper. Alla branscher har en kategori som är sämre.

Lärare är inget jäkla unikum av genomgående bra, härliga, superproffsiga lärare som brinner för sitt yrke. Det kan alla som gått en lärarutbildning vittna om och jag känner ett gäng som gjort det.

Alltså, de sämsta lärarna hamnar på de sämsta skolorna. Och även om det finns guldkorn även på dessa skolor – det är givetvis så att inte alla lärare på en skola är dåliga – kan inte enstaka lärare fixa en skola.

Sluta låtsas att vi kan fylla på den sämsta socioekonomiska gruppen med flera hundra tusen personer på några få år och ändå har skolor som är fina fisken. 

Alla skolor är inte bra. Tyvärr.

Men istället för att försöka göra de kassa skolorna bra ska man nu lotta platser till de bästa skolorna. För att kö plötsligt på något mirakulöst sätt blivit orättvist.

Blandade grupper.

Vet ni vad detta betyder men inte säga högt?

KAMRATPÅVERKAN.

En fullständigt vidrig idé, för det är en teori och inget som forskningen hittat belägg för, om att duktiga barns blotta närvaro i en skola påverkar omotiverade ungar att prestera bättre.

Vet ni vad man kan kalla det här med ett annat ord?

SOCIAL INGENJÖRSKONST.

Blandade grupper är ett annat ord för att säga att vissa ungar har av samhället utsätts ha ansvar över helt andra ungars utbildning.

De ska sitta och pysa ut motivation som på något sätt ska fångas in av de omotiverade ungarnas hjärnor och få dem att prestera. 

En annan sak man inte får säga när det gäller skola men som ändå är sant är att alla ungar är inte smarta. Det finns dumma vuxna och det finns dumma barn. Det finns även barn som helt enkelt inte vill lära sig. Nej, jag menar inte barn med olika diagnoser. Jag menar barn utan diagnoser som faktiskt inte gillar skolan.

Bara själva idén att en smart motiverad unge bara genom att vara i samma klass som dumma barn, dumma omotiverade barn och andra sorters barn, till exempel de som är smarta men omotiverade, ska bidra till bättre skolresultat är ju befängd. Att duktiga elever av politiker utses till ”kamratstödjare”, men kallas blandade grupper, för att genom blotta närvaron få andra elever att bli bättre i skolan.

En helt vidrig människosyn faktiskt. 

Barn har bara ansvar över sig och sin egen utbildning. 

Bara en person som anammar Stalins ”man  måste knäcka några ägg för att göra en omelett” kan faktiskt på riktigt resonera så här.

Men jag är för valfrihet. Så alla sossar och vänsterpartister kan väl då frivilligt bussa sina egna barn till olika förortsskolor? Så kan deras barn bli dessa sociala ingenjörsredskap? Om nu ”blandade grupper” är grejen.

Det finns heller ingen forskning som stödjer att ”kamratpåverkan” trollar fram bra skolresultat hos sämre elever. Däremot blir de studiemotiverade mindre studiemotiverade själva i takt med att de går i klasser där de som inte är motiverade dominerar för mycket.

Alla ska vara lika dåliga. 

En svensk klassiker. 

Bakom meningen ”ojämlikheten ökar” finns ett annat ord och det är mellanskolsvariation. Det är den som ökar. Skillnaden mellan olika skolor, där skolorna i de 53 utanförskapsområdena till exempel är de sämsta. Där det bor flest utlandsfödda. Allt hänger ihop.

Enligt rapporten rån 2012 kan man också läsa att den största faktorn är att studiemotiverade elever väljer skolor där andra studiemotiverade går. Det vill säga, de duktiga från förorterna och det är framför allt tjejer, utnyttjar det fria skolvalet och går i skolor bortanför sina bostadsområden. Det är detta Fridolin tycker är orättvist. Att unga invandrartjejer väljer bort Rinkebyskolan till förmån för till exempel Engelska Skolan.

Vad händer då med de dåliga skolorna när de med högst betyg väljer bort dem? Jo, skolans resultat går ner. Såklart. Om motorn bakom de högre resultaten plötsligt inte finns. Betyder det då att alla andra elever på skolan i ett slag blivit sämre? Nej. Bara att skolans resultat totalt inte längre påverkas av de mest begåvade elverna som alltså valt bort skolan.

En annan sak som är typiskt svensk är avundsjukan. Som bygger på premissen att folk som har något har fått det orättfärdigt. 

Premissen för skoldebatten är exakt så här. Det är orättvist att vissa barn bor i områden som är dyra och där mestadels höginkomsttagare bor.

Vi kan börja med det alla vet: livet är inte rättvist. Så har vi rett ut det. Men, och här är det som alltid saknas i den svenska debatten,

ALLT ÄR INTE ORÄTTVIST FÖR DEN SAKENS SKULL

Jag kommer själv från en klassresebakgrund. Min egen pappa är andra generationens invandrare och kommer från en arbetarfamilj. Alla jobbade på fabrik. Ingen hade ens läst på gymnasiet. Förrän min pappa gjorde det. Och sedan högskola. Tack vare att vår skola är gratis. För gratis skola är det som möjliggör en klassresa. Men gratis skola är inte en gratis biljett. Hårt arbete är biljetten.

Jag har själv fortsatt resan. Jag valde att läsa till ett typiskt karriärsyrke. Civilekonom. Det krävde höga betyg från gymnasiet. Så jag pluggade. Offrade tid ute med kompisar. Det är ett jävla hån att säga att det är orättvist att jag kom in. Men komma in räcker inte. Fyra års av stundvis så tråkiga kurser att man ville skjuta sig själv. Eller vad sägs om 10 poäng statistik? Jag skrev tentan 8 gånger. Sedan fick jag VG. Tentan dog väl av pur utmattning till slut. 160 poäng magisterexamen snyter ingen ur näsan. Det kräver också hårt arbete.

Fick jag drömjobbet sedan då?

Nix. Jag sålde annonser på telefon mitt första år i yrkeslivet. Dog uttråkningsdöden på en nischbank i fyra år efter det. Fattar ni? Fyra år och tråkigt på jobbet varje dag. Tror jag tjänade 23 000 kronor i månaden då. 2000-2004. Ett pangjobb alltså. En nyexad snickare har mer än så sitt första år.

Nu, 15 år senare, lever jag mitt drömliv. Men det har minsann krävt en massa. Massa skittråkigt jobb, chefer som är dumma i huvudet och andra nitar man går på i ett yrkesliv.

Min man har gjort samma resa. Från medelklass till övre medelklass. Hans morföräldrar var också arbetare. Vi har båda jobbat hårt för att komma dit vi är. Och vi jobbar forfarande. Jag lägger ner ca 50 h per vecka, och jobbar även när jag är sjuk, på helger, semestrar. Vi driver tre bolag ihop. Och vi kan nu ge våra barn en av de bästa uppväxterna. I ett lugnt tryggt område i stan. Bra förskolor och skolor. Mina barn är mycket priviligierade.

Men den som säger att det är orättvist vill jag skrika åt. 

Det är inte ett dugg orättvist. Det är rättvist. Jag har jobbat hårt för det.

Men nu står alltså olika prussiluskor och förståsigpåare och på fullt allvar hävdar att det jag har kämpat mig till är orättvist för att vissa barn bor i kassa områden med föräldrar som lever på bidrag. Vissa är födda här men många kom hit nyss.

När svaret på frågan är att saker både kan vara orättvisa och rättvisa på samma gång. Visst är det orättvist att vissa barn drabbas av krig och måste fly, precis som det är att vissa barn drabbas av cancer och dör. Livet är orättvist.

Men för att livet är orättvist på vissa sätt innebär det inte per automatik att det därför är orättvist att andra barn har jättebra liv. Det kan vara rättvist. 

Svaret på frågan kan därför aldrig någonsin vara lotteri. 

Kamma er, för i h-vete.

 

SVT och trollboken

SVT är liksom alla andra traditionella medier mycket aktiva i debatten om sociala medier. Min kommande bok om påverkan och sociala medier handlar om bland annat det.

De driver som mediebolagen på debatten inte ur något altruistiskt motiv om demokrati utan på grund av att informationsmonopolet är brutet och makten delad.

Nu har SVT släppt en liten digital bok om näthat ”Trollsnack – en liten guide till näthatets retorik”.  

Det låter som ett bra initiativ om det inte vore så att SVT medvetet blandar ihop allt möjligt med näthat.

Ett vanligt trick i debatten om tonläget online är att utgå från premissen att allt var så mycket bättre förut. Med förut menar man före sociala medier. Ibland till och med före internet. Även detta inlägg har den premissen även om den inte är uttalad.

För inget i texten är något nytt. Det är vanligt förekommande i all politisk retorik och har funnits där så länge människor diskuterat. Det är bara nya förpackningar.

Men SVT hävdar att med retoriska ”tjuvknep” kidnappar trollen samtalet på nätet. Och detta är alltså det de kallar näthat. Så kallade ”kidnappade” samtal på nätet. I filmen kan se exempel från Twitter. Alltså är detta källan till deras bok.

SVT använder vidare som exempel på ett av dessa tjuvknepp något de kallar för relativisering. Att påvisa en motdebattörs hyckleri i en fråga kallar de just detta. Som om det vore helt främmande att kräva att man lever som man lär. Som om politik inte bygger på förtroende, och då menar jag inte bara politiker utan alla som deltar i det politiska offentliga samtalet.

Med andra ord tycker alltså SVT att påvisa att till exempel miljöminister Åsa Romson målade sin båt med samma färg hon själv i sitt parti varit med om att förbjuda andra att använda är ett tjuvknep i debatten för att kidnappa samtalet.

Jag ser så många fel i den här lilla ”boken”, för det är en film och inte en bok. Vilket egentligen är synd då ett initiativ för att motverka näthat inte är dumt alls.

Det första felet är just att de kallar det näthat. 

Allt SVT beskriver i filmen och texten är politiska samtal. För på Twitter förs nästan uteslutande sådana. Det är en kanal för opinionsbildning. Även Facebook till den delen som inte är helt privat, med hänvisning till familjebilder etc.

Det är inte näthat att människor tycker olika. Det är ett samtal. Debatt. Och all debatt utgår från retoriken. Vill man så kan man bryta ner vilken debatt som helst i olika retoriska grepp och byggstenar. Det är ju det som är ämnet retorik. Konsten att prata.

Ändå vill alltså SVT göra gällande att alla lägen där en debatt pågår och där därför känslor börjar visa sig är någon form av näthat, vilket är befängt.

Det andra felet är att man i filmen använder en vanlig politisk debatt där politiker, som jobbar med både fakta och känslor, får tjäna som exempel på”gish-galopp”. Det vill säga när man försöker dränka motståndaren i fakta.

Ursäkta men att en politiker verifierar sina påståenden med fakta och rabblar siffror är inte i närheten av en gish-galopp.

I själva verket gör de sitt jobb. De backar upp vad de tycker med verifierade fakta.

Det tredje felet är att de kallar alla sätt att argumentera att ”kidnappa debatten” när det i själva verket ÄR debatten. Ett samtal med två eller flera personer på Twitter är en debatt. Bara för att någon belägger någon annan med hyckleri eller backar upp sina påståenden med länkar till fakta är det inte att kidnappa debatten. Att använda halmgubbar eller personangrepp är inte heller att kidnappa debatten. Det är att avsluta den. För så fort någon gör det försvinner ju själva diskussionen om sakfrågan.

Jag är även starkt kritisk till påståendet att det bara skulle röra sig om anonyma trollkonton.

I själva verket använder några av våra mest kända debattörer och journalister exakt dessa retoriska knep på Twitter. Under eget namn.

Och personangrepp och halmgubbar är på intet sätt något fenomen bara på sociala medier. Tyvärr skulle jag säga. Det är lika vanligt att journalister använder dessa knep i sina tidningar. Alla vi som är högerdebattörer kan vittna om att bli uthängd och utfulad i traditionell media är lika vanligt som att bli det i sociala medier.

Vad är egentligen värst här?

Att ett anonymt ägg säger något taskigt eller att en etablerad journalist i sin kolumn i en stor tidning kallar dig fula saker?

Men då räknas det inte. Inte i SVT:bok och inte från någon i traditionell media. Då handlar det inte om att ”kidnappa” debatten. För hade de tyckt det hade hade de inte hävdat att näthat finns online av anonyma troll utan att näthatet breder ut sig även i deras egen bransch.

Detta gör mig så trött.

Att traditionell media i sitt krig mot sociala medier för att de tagit en del av deras makt själva bidrar till att debatten om så viktiga saker som just näthat och tonläget i debatten blir skev och fel. 

Adam Svanell på SvD Kultur gjorde för något år sedan en artikel just på det här temat. Att tonläget i etablerade rum är stundtals lika illa. Det ironiska i det här är att för att jag inte anser att debatten förs korrekt och invänder med relevanta argument skulle SVT nu kunna beskylla mig för ”whataboutism”.

Eller så är det ett helt vanligt argument?

Det är nämligen relevant att föra in ett perspektiv i en debatt man deltar i som man tycker saknas. Ser ni hur gränsdragningen är omöjligt? När man katergoriserar snart allt i en politisk debatt till olika retoriska ”tjuvknep” kan man i sin tur döma ut egentligen den debatt man önskar som ”kidnappad” för att det passar ens syften.

Det enda som verkligen är påhopp är Ad hominem. Personagrepp. Tyvärr även dessa mycket vanliga i media av deras egna företrädare.

Men återigen kan man använda debatten om tonläget att tjäna sina egna politiska syften. För att det passar en. Som när Anders Lindberg på Aftonbladet plötsligt blev företrädaren för ”God Ton” i debatten.

Med risk för att SVT och andra journalister beskyller mig för både relativisering, whataboutism, gish-galopp och halmgubbe kommer ändå här ett axplock över hur etablerade journalister beter sig retoriskt men i sina egna tidningar:

Anders Lindberg,  ledarskribent Aftonbladet, 11 feb 2012:

(Med han syftar Lindberg på Anders Behring Breivik som mördade 76 barn och ungdomar).

Åsa Linderborg, redaktör Aftonbladet Kultur, 18 feb 2012:

Lars Ströman, politisk redaktör Nerikes Allehanda, 23 aug 2016:

Politism, 16 okt 2015

Alexandra Pascaolidu, journalist SVT, 27 feb 2017:

Jan Helin, chefredaktör Aftonbladet, 12 okt 2015:

Bok utgiven av Johannes Klenell på Galago: 

Johannes Klenell, redaktör Galago, 1 aug 2015

Fredrik Virtanen, ledarskribent Aftonbladet:

Jenny Bengtsson, ledarskribent ETC:

Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet, 1 juli 2015

PO Tidholm, kulturjournalist och författare, 16 sept 2015:

Anders Lindberg:

Jonas Gardell, kolumnist Expressen:

Ehsan Fadakar, kolumnist Aftonbladet:

 

Rättighetsindustrin del 2

Nätverket av bidragsentreprenörer av olika slag inom rättighetsbranschen är verkligen utbrett och personkopplingarna många.

Vad gör då alla de här byråerna?

Bra fråga.

Vi har nämligen mycket väl utvecklad lagstiftning när det gäller just diskriminering, till exempel diskrimineringslagen, som skärptes senast 2015 på en rad områden, och lagen om hets mot folkgrupp. Vi har även en myndighet – Diskrimineringsombudsmannen (DO) som har som uppgift att rättsligt driva processerna. Det är dit man anmäler om man anser att man blivit diskriminerad.

För att illustrera exakt hur hårda lagar vi har på det här området är det alltså förbjudet enligt lag att på en buss med minst 10 personer (finns ett HD-fall som är prejudicerande där 4 personer inte räckte för att fällas) säga att du till exempel skulle vilja döda alla bögar. Då kan du bli fälld i domstol. Du får inte heller säga att du vill döda alla svenskar, det räknas också som hets mot folkgrupp. Däremot kan du fritt säga att du vill döda alla rödhåriga. De är inte en folkgrupp utan en hårfärg och räknas därför inte in i lagen om hets mot folkgrupp.

Trots detta tycker alltså andra myndigheter, som MUCF, att vi behöver ha 21 stycken antidiskrimineringsbyråer, vars främsta uppgift enligt dem själva verkar vara opinionsbildning.

De ger visserligen råd men driver ytterst sällan några egna fall i domstol utan framför allt ”hjälper folk” att anmäla till DO samt försöker få de som anklagas att be om ursäkt och frivillig kompensera den påstådda oförrätten. Varför folk behöver hjälp att anmäla till DO är oklart då de har ett mycket enkelt webbformulär.

I centrum finns MUCF, Alice Bah Kuhnkes gamla arbetsplats, som spindeln i nätet. Det är framför allt därifrån pengarna från skattebetalarna slussas in i industrin. 

MUCF har ett så kallat ”insynsråd”. Men utan att själva ge oss andra lätt insyn vad de gör eller vilka de är. De har inte ens orkat lägga in länkar till någon annan webbplats som beskriver vem personen är och varför de valts att sitta just i MUCF:s insynsråd.

Så jag fick googla själv.

Som ni ser har jag markerat den mest intressanta personen i insynsrådet.

Om vi då går vidare till just Sensus, som är de som kapitaliserat mest på rättighetsindustrin och kollar på deras ledning hittar vi fler intressanta namn.

Yasri Khan dyker upp som gubben i lådan. 

En av de mest centrala i den islamistiska muslimska communityn i Sverige och en av de som lyckats allra bäst att använda de demokratiska institutionerna för att få mer makt och pengar åt de organisationer han arbetat för. Han var en hårsmån från att väljas in i Miljöpartiets partiledning när Mehmet Kaplan, en annan av dessa spelare, åkte ut. Nu är han inte politiker längre utan fokuserar på Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, organisationen Mehmet Kaplan var med och startade.

Kopplingarna till de muslimska ”representanterna” i Sverige, det vill säga de organisationer som själva gjort sig till talesperson för alla muslimer, är många.

En annan central spelare i rättighetsindustrin är en eller kanske den första organisationen – Fonden för Mänskliga Rättigheter (MR-fonden). Huvudman för fonden är sedan 2008 Sensus. 

Det står att de finansieras av bidrag från myndigheter men MR-fonden har ingen lust alls att redovisa summor eller något annat finansiellt för jag hittar i alla fall inte en rad om det på hemsidan eller online. Inte en enda årsredovisning.

MR-fonden driver i princip bara opinion. 2016 skickade de till exempel en rapport till FN ihop med en massa andra rättighetsföreningar, bland annat Uppsala antidiskrimineringsbyrå. I den kräver de bland annat tvångsdelad föräldraförsäkring, att lönekartläggningar för alla bolag ska tvingas göras ur ett ”intersektionellt perspektiv” och att alla tiggare i Sverige ska ha samma rätt till bidrag, vård, skola och bostad som medborgare har.

MR-fonden är en lobbyist-organisation som driver klassiska vänsterfrågor för skattepengar alltså. 

I styrelsen för MR-fonden dyker ännu ett bekant namn upp – Peter Weiderud. Han var tidigare ordförande för sossarnas kristna förening Tro och Solidaritet.

När han var ordförande för föreningen som då hette Broderskapsrörelsen och satt i sossarnas VU (idag heter ordföranden Ulf Bjereld) skrev han ett samarbetsavtal med Sveriges Muslimska Råd 1999 som skulle garantera sossarnas röster och SMR platser inom S. Detta skrev Ledarsidorna.se om i februari i år.

MR-fonden får givetvis också bidrag från MUCF. 2013 och 2014 fick de 450 000 kr respektive 415 000 kronor.

Yasri Khan dyker upp på fler ställen.

Han har till exempel föreläst på just DO om rättigheten SMFR tycker att de ska ha i vården, nämligen att slippa de hygienkrav Socialstyrelsen har satt upp att alla måste ha kortärmat.

SMFR är en av de rättighetsorganisationer som finns men som jag inte räknat in i listan den här gången eftersom de framför allt tillhör den muslimska communityn, som har mycket med diskrimineringsbranschen att göra. Det intressanta är att SMFR startade som ett projekt finansierat av Ibn Rushd och Sensus. 

Khan har även bakgrund på muslimernas studieförbund Ibn Rushd, en maktfaktor bland muslimerna och där Omar Mustafa är chef, och han har varit projekkoordinator för Kista Folkhögskola. 

Kista Folkhögskola är den första muslimska folkhögskolan och blev kanske mest känd när det blev klart att den första statliga finansierade imamutbildningen startade där hösten 2016.

Rektorn på Kista Folkhögskola heter Abdulkader Habib. Han är även ordförande för nätverket för muslimer inom just sossarnas Tro och Solidaritet, före detta Broderskapsrörelsen. 

Det finns täta kopplingar mellan dem och de muslimska organisationerna. Årsmötet 2014 hölls till exempel just på Kista Folkhögskola och styrelseledamoten Anna Ardin har jobbat som projektledare där. Hon satt även i referensgruppen till en utredning om islamofobi, där även en rad kända namn dyker upp: Elvir Gigovic, Fatima Doubakil, Omar Mustafa, Yasri Khan.

Notera att även föreningen Ungdom mot Rasism var med i det arrangemanget, de som nyss blev av med sitt bidrag från MUCF.

Men kopplingarna stannar inte där. I själva verket var de muslimska organisationer som startade hela branschen med diskrimineringsbyråer.

För en av de allra första heter Byrån för lika rättigheter. 

Informationen på hemsidan är mycket knapphändig och det är svårt att lista ut när de egentligen startade men om man googlar hittar man ändå ledtrådar.

I en artikel från 2006 i tidningen Mitt i Kista hittar man ett bekant namn – Mehmet Kaplan. Då var han verksamhetschef på Byrån för lika rättigheter.

Kaplan bekräftar det jag tidigare konstaterat, att de inte har någon myndighetsstatus och har inte sanktionsmöjligheter. Det de kan göra är att hjälpa personen att anmäla till DO.

2012 finns en artikel om att byrån stämt IKEA för att en handikappad flicka nekades att ensam leka i bollhavet utan tillsyn av mamman för att de inte bedömde att de kunde garantera hennes säkerhet. De förlorade.

I en artikel i Aftonbladet 2009 bekräftas att Byrån för lika rättigheter startats och drivs av olika muslimska organisationer: Sveriges Unga Muslimer (där Kaplan var ordförande), Muslimska Kvinnoföreningen i Stockholm och Islamiska Shia Samfundet. 

Byrån kallar sig Forum för lika rättigheter-CARE idag. Mellan 2012 och 2017 mottog de 4,8 miljoner kronor i bidrag från MUCF.

Vilka som jobbar där idag är tydligen hemligt.

En annan person som varit verksamhetsledare för byrån är Elvir Gigovic. 2009 var han enligt en artikel i Stockholms Fria det. 

2014 valdes han till ordförande för Sveriges Muslimska Råd.

Till vardags hittar man Gigovic på Folkbildningsrådet.

Den myndighet som har till uppgift att fördela pengar till folkhögskolor och studieförbund och är de som alltså finansierar bland annat Senus, Ibn Rush och Kista Folkhögskola.

Gigovic ansvarar just för uppföljningen av ekonomin. 

Det intressanta med Byrån för lika rättigheter slutar inte där. För de har adress Kista Torg 7. Samma adress som Kista Folkhögskola har.

Gigovic har varit inblandad i fler intressanta saker. Till exempel var han med och tog fram den alternativa ”rapport till FN” som de mest aktiva muslimerna gjorde 2013. 

Den gick framför allt ut på att försöka förhindra rättssamhällets jakt på muslimska terrorister. Men de passade också på att kräva muslimsk representation i TV.

Undertecknarna är idel kända namn inom islamisterna i Sverige, bland annat Helena Benaouda vars svärson Munir Awad 2011 greps för terrorbrott för tredje gången, den gången i Pakistan.

Andra kopplingar till muslimska organisationer kommer från Göteborgs Rättighetscentrum. De har fått 4,7 miljoner kronor sedan 2012 av MUCF.

Ett av deras mål är ”säkra och höga bidrag” så det måste man ändå säga att de lyckats med. 

Enligt Alla bolag är deras största kunder andra skattefinansierade verksamheter. 

En av de som jobbat där heter Amanj Aziz, ett känt namn inom svensk islamism. Flera debattörer har skrivit om honom, bland annat Johan Lundberg i den här artikeln i GP från april 2016.  2014 arbetade han på Göteborgs rättighetscenter som fått nästan 600 000 kronor från Göteborgs stad i bidrag till ett projekt om islamofobi.

Per Gudmunsson har också skrivit om Aziz, bland annat för att han vill avskaffa demokratin och för att han arrangerat en islamisk konferens där hatpredikanten och radikale jihadistförespråkaren Bilal Philips talade.

Inget bidragsentreprenöriellt komplex är komplett utan en paraplyorganisation så självklart har rättighetsindustrin en sådan. Sveriges antidiskrimineringsbyråer. I styrelsen hittar jag ännu ett bekant namn – Zakarias Zouhir.

Han var tidigare ordförande för Afrosvenskarna, en av de organisationer med mest makt inom rättighetsindustrin och där Kitimbwa Sabuni idag är ordförande.

Intressant nog medger paraplyorganisationen att deras jobb i princip enbart går ut på att ragga upp mer pengar till branschen.

Sabuni är lika flitig som Khan i branschen och har bland annat föreläst för Örebro Rättighetsscenter.

I styrelsen för Örebro Rättighetscenter sitter bland annat Nadja Awad. Hon var bland annat med 2015 på ett arrangemang Bang ordnade om islamofobi och feminism där uteslutande profilen inom den muslimska rättighetsgrenen deltog, bland annat Fatima Doubakil och Foujan Rouzbeh.

Awad arbetar idag som lärare på Alsalam-skolan i Örebro, en muslimsk friskola som Skolverket 2006 kritiserade för att undervisningen om sex och samlevnad enbart fanns inom ämnet religion och inte inom biologi eller fristående ämne samt könsseparerad simundervisning som dessutom bedrevs på lördagskvällar, något som man heller inte får enligt skollagen.

Alsalam-skolan har varit inblandad i fler kontroverser.

Till exempel jobbade IS-terroristen Osama Krayem åt den stiftelse som också äger och driver skolan. Kraymen var delaktig i terrordådet på flygplatsen i Bryssel 2016.

Stiftelsen Al-Risahla vill nu bygga ett 6 000 kvadratmeter stort center med motionsanläggning, skola och simhall i Örebro för 100 miljoner kronor. Ännu har de inte hittat marken att bygga på dock.

Nadja Awad är aktiv i slöjdebatten, hon var med 2015 och startade Facebook-gruppen Muslimska feminister och var en av undertecknarna i en debattartikel i Expressen om rätten att ha slöja 2015.

Awad har fattat det här med kraften i att vi öser pengar på föreningar, särskilt de som handlar om rasism och rättigheter.

2015 startade hon ”den radikala studiecirkeln Motkraft” med ambition att starta i flera olika städer. Syftet med cirkeln är att ”bryta sig loss från det vita tolkningsföreträdets handklovar” och vill vara en motkraft mot ”vita personers gränslösa privilegier och makt.

I Malmö finns det också ett stort rättighetscenter – Malmö mot Diskriminering.

Även de har haft arrangemang med olika andra rättighetsföreningar, bland annat Afrosvenskarna och Sabuni vilket man kan läsa i deras verksamhetsberättelse.

Medlemmar i MMD är en rad kända vänsterorganisationer, som LO, Byggnads, IF Metall, Handels, ABF och Hyresgästföreningen men även Behrang Miris organisation Gatans röst och ansikte.

De har sedan 2012 fått ca 5 miljoner kronor av MUCF i bidrag.

De har en av de få årsredovisningarna jag kunnat hitta online.

Där kan man läsa att de har 10 anställda och omsätter 4 miljoner kronor per år. Så resten av pengarna, det vill säga drygt 3 miljoner får de av Malmö stad antar jag.

Enligt verksamhetsberättelsen har de i vissa ärenden inte skett någon diskriminering, andra har de inte bevis för att något skett.

Ett enda ärende har de fått prövningstillstånd för på ett år.

Redan 2005 startade Diskrimineringsbyrån i Uppsala. De fick 2012 hela 3,7 miljoner för projektet PraLin om likabehandling i förskolan, med fokus på normkritik och intersektionalitet.

DU finansierades även av medel från bland annat Uppsala Kommun. De fick 2012 ett tre-årigt projekt om näthat beviljat från Arvsfonden, summan har jag inte hittat men gissningsvis i storleksordningen för PraLin som också var 3-årigt.

Men 2015 lades byrån ner på grund av oegentligheter med ekonomin. Föreningen hade då 3,5 miljoner kronor i skulder och ville ha 1,2 miljoner kronor extra från kommunen för att räddas.

De beviljades inte det och la ner. Om någon åtalats för bedrägeri framgår inte.  Uppsala Föreningsråd som drev byrån hade då hunnit få 3,7 miljoner kronor från MUCF mellan 2011 och 2015.

Byrån i Sydost har fått 4,8 miljoner kronor i bidrag från MUCF sedan 2011. De beskriver sin verksamhet att det just rådgiver. Och att anmälningar i sig driver opinion.

Om man jobbar mot diskriminering jobbar man alltså emot till exempel diskriminering på grund av sin religion av olika slag. Alla religioner skyddas av lagarna, även den kristna.

Verksamhetsledare för byrån är Maria Hammarström.

Därför är det så intressant att Diskrimineringsbyrån i Sydost skrivit en debattartikel som går emot det här. De är nämligen mot samvetsfrihet. När de rimligtvis borde ställa sig på Elinor Grimmarks sida i målet, som ju anser att hon blivit diskriminerad på grund av sin religion. Kan jag tycka i alla fall.

Med tanke på att Norrbottens byrån enligt redovisningen får 2,5 gånger i totala bidrag som bidraget från MUCF och den i Malmö får 3 gånger den summan i totala bidrag, när bidrag från regioner, kommuner och andra skattefinanseriade verksamheter inkluderas är det rimligt att anta att detta gäller hela branschen.

Eftersom antidiskrimineringsbyråerna pangat in minst 52 miljoner kronor i bidrag från MUCF sedan 2012 kan vi alltså utgå från att den verkliga summan spenderade skattepengar snarare är någonstans mellan 150 och 200 miljoner kronor under tidsperioden 2012-2017. 

Och överallt hittar man kopplingar till de muslimska organisationer som kräver mer makt, pengar och framför allt rättigheter som representation, dvs kvotering, in till samhällets samtliga maktcentrum från politik och media till näringslivet. Den islamistiska diaspora i Sverige som representerar några få tusen muslimer men som av media och politiker fått rollen som ”representant för landets muslimer”.

Dags att fler börjar granska rättighetsindustrin. Tycker inte ni det?

 

 

 

 

Rättigheter – en jätteindustri

Vi lever i vissa avseenden i ett mycket märkligt land.

För bara i Sverige kan en statlig utredning både konstatera att det inte finns någon svensk kultur eller etnicitet och föreslå icke partipolitisk nätaktivism som ett statliga initiativ mot rasism, och samtidigt göra diskrimineringsbyråer och mänskliga rättigheter till en bidragsfinansierad jätteindustri. En bransch vars enda verksamhet just går ut på att ”utbilda” i de rättigheter man har eller inte har på grund av bland annat etnicitet, som inte handlar om den svenska. Som inte finns.

Jag har granskat hela det nätverk av uteslutande bidragsfinansierade diskriminineringsbyråer, som visar sig ha täta kopplingar med några av de mest kontroversiella muslimska organisationerna. Och hittat otroligt mycket pengar som rullar ut från framför allt MUCF men även kommuner, regioner och andra myndigheter. 

2012 gjordes en statlig utredning som helt gått mig förbi. Den döptes till ”Främlingsfienden inom oss” och handlade om rasism framför allt. Tanken var kanske att den skulle handla om all form av rasism men när man läst resultatet är det tydligt att fokus ligger på två saker: islamofobi och högerextrema.

På ett enda ställe på 200 sidor hittade jag till exempel en mening om att flest hatbrott utsätts judar för i Sverige, inte muslimer. Däremot är förövarna till stor majoritet just muslimer, inte högerextrema. Jag skrev om det i ett inlägg 2015, att det är 9 gånger vanligare för en jude att utsättas för ett rasistiskt hatbrott än en muslim enligt Brå 2013. Jag skulle inte bli förvånad om siffran ökat i takt med att den muslimska invandringen ökat sedan dess.

Den statliga utredningen tillsattes i maj 2011 av Alliansen, ett drygt halvår efter att SD kommit in i riksdagen alltså. 

Om man kollar upp personerna som ingick kan man först direkt konstatera att Marie Demker är en känd statsvetare från Göteborg, gift med en annan känd statsvetare nämligen sossen Ulf Bjereld från Tro och Solidaritet. Lisa Bjurwald är journalist och försöker slå sig in som någon sorts expert på SD och högerextrema.

Camilla Abrahamsson jobbar nu åt Bah Kuhnke och uppdrog till exempel med henne åt DO att arbeta mer mot afrofobi. Annika Hjelm fick också toppjobb, hon är nu chef för rådet för mänskliga rättigheter i Stockholm, som är MP och FI:s pet project men vad jag vet inte är något annat än ett fint visitkort. Johanna Wistedt är ordförande i Stockholm RFSL, en annan rättighetsorganisation. Christer Åhlung har fått pris av Anne Ramberg och Advokatsamfundet för sitt jobb som MR-advokat. Erik Amnå är ordförande för Rättviseförmedlingens idé, eller kanske var det Lina Thomsgårds idé, om en utbildning för icke politiker. Höj rösten heter projektet som rullat något år nu.

Som ni kan se är de flesta som ingick i utredningen 2012 olika typer av rättighetsaktivister. 

Rätt snart i utredningen kommer stycket om bristen på svenskhet.

Och stycket om det oklara begreppet etnicitet. Vilket verkar syfta på att det bara är oklart när det gäller svenskar. Hela diskussionen är hur som helst märklig generellt men just i en utredning om främlingsfientlighet är det ännu konstigare. Staten ska ju någonstans förhålla sig neutral.

Utredarna tycker också att ordet PK, eller politisk korrekt, behövs förklaras närmare och konstaterar att det handlar om att man till exempel inte är främlingsfientlig. Vilket en ny definition om PK för mig.

Utredningen konstaterar fler saker utan att ge belägg för det. Till exempel att vardagsrasismen är ett utbrett och stort problem.

Eller att det är vanligt att lärare ägnar sig åt ”etnisk kategorisering”. Ett rätt magstarkt påstående kan jag tycka. Det tycker nog landets lärare också om man frågar dem.

För att motverka det stora problemet med framför allt islamofobi som utredningen fokuserat på föreslår den flera saker.

Till exempel att staten ”skapar ett alternativ” på internet i form av en motrörelse.

En politisk obunden men organiserad motståndsrörelse online som går in i kommentarsfält. Ringer det några klockor ännu på något som idag låter exakt som detta?

Utredningen från 2012 kallar en sådan rörelse för något i stil med Nattvandrare fast på nätet.

En Arg Blatte som både bloggar och är aktiv i olika sociala medie-kanaler gjorde mig uppmärksam både på den här rapporten och på att det den beskriver exakt är FB-gruppen #jagärhär.

Gruppen har i dagsläget 67 000 medlemmar, det är en sluten grupp och de går in och faktiskt spammar kommentarsfält där det finns enligt deras bedömning främlingsfientliga kommentarer. De jämför sig med nattvandrare. Gruppen har idag blivit ett vänsteraktivistfäste online. Tyvärr. Tanken är god men den opolitiska idén är förbi för länge sedan.

Både Lisa Bjurwald och Marie Demker är medlemmar. Jag tror inte på någon konspiration och att det är regeringen som uppmuntrat satsningen utan att det ärligt är ett eget initiativ från grundaren Mina Dennert. Däremot tror jag att just för att deras idé sammanfaller så väl med utredningens slutsatser så kommer det inte vara svårt att få finansiering av den.

Det här inlägget handlar däremot inte om #jagärhär utan om något annat utredningen föreslår.

Att det ska finnas fler diskriminineringsbyråer.

För idag, 5 år efter utredningen lagt fram sitt resultat, har det vuxit upp just olika rättighetscentrum och antidiskrimineringsbyråer som svampar ur marken.

Jag har hittills hittat följande som alla får bidrag från Ungdomsstyrelsen:

Göteborgs rättighetscentrum
Malmö mot diskriminering
Antidiskrimineringsbyrån Sydost
Antidiskrimineringsbyrån Helsingborg
Antidiskrimineringsbyrån Trollhättan
Diskrimineringsbyrån Humanitas
Antidiskrimineringsbyrån MRO-Diskanti
Byrån mot diskriminering i Östergötland
Örebro Rättighetscenter
Forum för lika rättigheter (Byrån för lika rättigheter)
Diskrimineringsbyrån i Uppsala
Rättighetscentrum Dalarna
Rättighetscentrum Västerbotten
Rättighetscentrum Norrbotten
Rättighetscentrum
Antidiskrimineringsbyrån Stockholm Syd
Rättvisebyrån Haninge
Röda korsets byrå mot diskriminering Norrbotten
Röda korsets byrå mot diskriminering Jämtland
Röda korsets byrå mot diskriminering Gotland
Röda korsets byrå mot diskriminering Västernorrland

Samtliga är finansierade till i princip 100 % med bidrag från fd Ungdomsstyrelsen MUCF i kombination med andra skattebidrag, från till exempel kommuner, regioner etc. 

Röda Korsets byråer fick bidrag 2011-2012 på sammanlagt 2,1 miljoner kronor.

SIOS är en organisation för olika etniska organisationer. De är huvudman för Stockholm Syd som mellan 2011 och 2017 fått 4,9 miljoner kronor i bidrag av MUCF.

Studieförbundet Sensus är huvudman för ett flertal byråer och de fick totalt mellan 2011 och 2017 tillsammans över 13 miljoner kronor i bidrag från MUCF.

Det är svårt att hitta totala bidrag byråerna, ingen av dem har någon årsredovisning upplagd och få har kontaktpersoner ens. De verkar vilja hålla sin undan och transparensen är noll på de flesta ställena, vanligt bland bidragsentreprenörer för övrigt.

En jag hittat är Rättighetscentrum Norrbotten, en av Sensus byråer. Där kan man se att de totalt omsatte 2,5 gånger bidraget de fick från MUCF men bara 200 000 av dem var egna intäkter.

Deras totala skattebudget var 2017 ca 2 miljoner kronor. 

 Malmö mot Diskriminering har från MUCF fått 5 miljoner kronor mellan 2012 och 2017.

Byrån mot diskriminering i Östergötland fick under samma period nästan 7 miljoner kronor.

Antidiskrimineringsbyrån Sydost fick 4,8 miljoner kronor av MUCF den perioden.

Antidiskrimineringsbyrån i Helsingborg har bara fått bidrag 2017, på 900 000 kronor. Tidigare hette de Antidiskrimineringsbyrån MRO-Diskanti  och fick mellan 2012 och 2016 hela 3,6 miljoner kronor.

Diskrimineringsbyrån Humanitas fick 2012-2017 hela 5,7 miljoner kronor av MUCF.

Göteborgs rättighetscentrum fick 4,7 miljoner kronor samma period.

Totalt har olika diskriminieringsbyråer och rättighetscentrum, som är samma sak men annat namn, ofattbara 52 miljoner kronor bara från MUCF mellan 2012 och 2017. 

Detta är den första granskningen av antidiskrimineringsbyråerna för jag får inte plats i ett inlägg.

I nästa inlägg kommer jag visa kopplingen mellan byråerna och de muslimska kontroversiella organisationerna i Sverige.

 

 

Naturskydds-föreningen och den skakiga grunden

De är mäktiga. De rullar runt hundratals miljoner kronor. De försörjs delvis av skattebetalare. De är miljörörelsens mäktigaste lobbyister.

Då skulle man kanske kunna tro att de stödjer sig på fakta när de bildar opinion. De är ju ändå 145 personer och har en hel del experter anställda. Men jag kommer i det här inlägget skala av lager efter lager av deras opinionsbildning och visa att kvar blir mest ogrundade påståenden och myter faktiskt.

Miljörörelsen blir mycket sällan ifrågasatt och när de blir det går en chockvåg bland landets gröna kollektiv. Jag är väl en av de få som gör det tror jag och nu har jag inlett en serie granskningar av hela miljörörelsen.

Miljöorganiseringen har förändrats. Förut kedjade de sig fast vid motorvägsbyggen och sittstrejkade mot biltrafiken. Idag sitter de i tunikor av ekologisk odlad bomull på varma kontor på olika statsfinansierade NGO:s och bedriver opinion genom Facebook. Det de säger har blivit liktydigt med fakta. Märkligt nog i källkritikens tidevarv så slipper de helt undan den debatten utan fortfarande betraktas framför allt Naturskyddsföreningen som sanningssägare både av politiker och media.

Ett av deras hatobjekt är kemikalier. Eller gifter, som SNF kallar dem. 

Det finns en anledning till varför de döpt sitt projekt till Giftfri förskola och inte Kemikaliefri förskola, till exempel. De vill med ordens makt driva opinionen att förskolan är en farlig plats för att det finns olika kemikalier.

Problemet är att de här rätt cyniskt utnyttjar många människors kunskapsluckor i naturvetenskap.

Sist jag själv läste kemi var 1991, i 9:an och så är det för många. Hur mycket kommer man ihåg efter den tiden? Det är nämligen så att allt på jorden är kemikaliska ämnen.  Till exempel våra kroppar, som till 97,5 % består av syre, väte, kol, fosfor, kväve och kalcium. Ett grundämne är ett ämne som bara består av en sorts atomer. Andra är kemiska föreningar.

Huruvida en kemikalie är farlig eller inte beror enbart på dosering. Vatten består av väte och syre, H2O. Det är en kemisk förening. En människa dör om den inte dricker vatten på 3 dagar men man kan också dö om man dricker för mycket vatten. 

Kemikalier är alltså liktydigt med giftigt i någon annans värld än miljörörelsens. Giftfri förskola startades 2013 och har producerat en rad rapporter och glättiga broschyrer med söta barn i syfte att skrämma upp småbarnsföräldrar att deras förskolor är giftiga för att de har plastsaker där. I jakten på att få mer pengar och makt av politiker alltså. Uppskrämda föräldrar är medlet, inte målet.

Operation Gift Förskola: Var med och avgifta barnen vardag”.

Inte alls alarmistiskt eller spekulativt. Inte om man är SNF och alltid jobbar så här.

Notera att den som ansvarade för det projektet på SNF alltså var Ulrika Dahl i sin dåvarande roll som avdelningschef för miljögifter. Nu är hon på Kemikalieinspektionen. 

Det är bara att säga grattis till Naturskyddsföreningen.

Hatten av för väl utfört lobbyarbete för vad hände i höstas om inte ett beslut från kompisarna i Miljöpartiet och landets regering om ”att stärka arbetet för en giftfri vardag”. 

Problemet är bara att vi inte har något problem med gifter i någons vardag, varken dagisbarns eller vår egen. Men sådana petitesser hindrar inte miljöminister Karolina Skog från att ge 375 miljoner kronor (!) till projektet. Av våra skattepengar.

Vilka är det då som är de stora vinnarna i detta pengaregn?

Jo, Ulrika Dahls nya arbetsplats Kemikalieinspektionen som hon gick till strax innan detta utannonserades.

Notera att ”Substitionscentrum” ska få 15 miljoner kronor under tre år. Behovet av ett Substitionscentrum skulle utredas och förslag lämnas 31 mars 2017, ändå fanns det 15 miljoner kronor avsatta redan i höstas. Märkligt.

Det här är så miljörörelsen jobbar nämligen. Det har i de decennier Miljöpartiet varit stödparti till maktpartiet Socialdemokraterna varit en strategi att få olika semistatliga nya organisationer, kommittér, sekretariat och annat man kan hitta på som belöning för stöd i olika frågor. För att bredda sin maktapparat utanför riksdagen och skaffa sig och sina kompisar nya jobb och mer makt. Inget finansieras av egen maskin, allt bakas in i skattebidragsmaskineriet och allra helst direkt under statsbudgeten eller via myndigheters årliga anslag.

Som exempelvis Chemsec som invigdes 2003 av dåvarande miljöminister Lena Sommestad. (Jag skrev om bland annat Chemsec redan 2015.) Det var på den tiden sossarna satt i regering själva och hade MP som stödmotor. Andra tider. Chem sec startades alltså av just Naturskyddsföreningen men får sedan 2003 skattepengar. 2016 fick de till exempel 5 miljoner kronor i bidrag av Kemikalieinspektionen. 

Chem sec ägs av Jordens vänner, WWF, Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna och de sitter även i styrelsen.

Ett annat sätt de jobbar på är att hela tiden se till att de ställen som finns ska få mer pengar, som till exempel Kemikalieinspektionen som visserligen startades 1986 men vars budget formligen exploderat på 2000-talet.

Varje gång MP har möjlighet att förhandla med S då de sitter i regeringen ökas anslagen.

Som ni kan se för statsbudgeten 2017 så ökar KemI:s anslag från 216 miljoner kronor 2015 (utfall) till hela 269 miljoner kronor 2020. Samma sak med Naturvårdsverket, deras budget går från 397 miljoner kronor (utfall 2015) till enorma 473 miljoner kronor 2020.

Kemikalieinspektionen kan alltså ser fram en 25%-ig ökning av anslagen på 5 år. Naturvårdsverket en 20 %-ig ökning. Lite mer än KPI eller inflationen alltså. För pengar ger makt och fler anställda. Simple as that. 

Bara mellan 2015 och 2020 har den rödgröna regeringen tänkt att sprätta loss 2 miljarder mer på bara miljöbudgeten.

Miljöorganisationerna är proffs på att klona och förstora sig själva.

Vad är då problemet med ”Operations giftfri förskola”?

Jag har gjort det många till exempel journalister inte orkar – läst rapporterna. Och tabellerna. Jag kan inte förklara deras projekt på ett annat sätt än pyramidspel. Den ena rapporten hänvisar till en annan rapport som hänvisar till en tredje rapport, där det står i princip ingenting.

För att göra det enkelt kommer här deras tes:

  • Det finns farliga saker i all typ av plast, farligast är ”hormonstörande”
  • Partiklar av detta gift hamnar i dammet
  • Barn andas och äter damm och får i sig farliga ämnen
  • Hormonstörande ämnen påverkar allt från Alzheimer till mäns fertilitet
  • Alltså måste all plast bort på alla ställen

Rapporten om att ”avgifta barn” på dagis, som om de vore knarkare, hänvisar till en rapport om det påstått farliga dammet som hänvisar till en rapport om männens fertilitet. För var SNF säger själva är den bästa källan.

För att bena ut allt detta virrvarr av påståenden tänkte jag att vi börjar med dammet. För grunden i giftfria förskolan är att dessa påstått ”hormonstörande” ämnen hamnar i dammet och vi på det sättet får oss dem. Inte ens SNF tror att vare sig barn eller vuxna suger så mycket på olika plastgrejer, eller äter dem, att vi skulle kunna få i oss allt dåligt den vägen.

Damm alltså. Som egentligen mest består av döda kvalster, hår och hudavlagringar från människor. Föreningen släppte rapporten ”Home sweet home” där de undersökte dammet från 12 olika länder inklusive Sverige. För säkerhets skulle la de till ”gifter under sängen” till titeln för att Hemma ljuva hem inte gör jobbet med att oroa folk.

När förklarat vilka giftiga överraskningar vi kanske lever med i och under sängen redogör de för gränsvärdena och att de satte dessa extra lågt i undersökningen.

De hänvisar till barnen. Normalt är riskvärdet 1, de bestämde sig för 0,8. För säkerhets skull.

Fanns det några kemikalier i dammet då, från dessa 12 länder?

Nix. Trots att de satte ett extra lågt gränsvärde fanns det inte en enda kemikalie som överskred det i något av proverna från något av länderna.

Dammet är helt enkelt ofarligt. Men det hindrar alltså inte SNF att starta projektet Giftfri förskola och sedan få regeringen att satsa 375 miljoner kronor.

En annan punkt på listan teser allt detta pyramidspel bygger på är att det finns ämnen som förstör mannens fertilitet. Hormonstörande. Låter ju jättefarligt. I ”Home sweet home” hänvisar de till en annan rapport om just hormonstörande.

Den döpte de till ”Rädda mannen” för att vara säkra på att alarmismen gick fram ordentligt. Omslaget är spermier och ett ägg, såklart. Redan i inledningen hänvisar de till sin rapport ”Home sweet home” och de resultat som alltså inte finns i rapporten om damm och kemikalier men de som inte läst rapporten (typ alla) ska få intrycket att den bevisar att det finns kemikalier i dammet.

I rapporten hävdar SNF att det finns vetenskapliga bevis för att hormonstörande ämnen från plast skadar fortplantningsförmågan. De påstår också massa andra saker, som att de orsakar fetma, diabetes och ADHD. Utan att redovisa ett enda belägg för det.

Jag baxnar faktiskt över hur oseriöst det är att påstå att ADHD orsakas av att mamman ”utsatts för hormonstörande damm”. Det är helt in linje med anti-vaccin-förespråkarna.

Efter dessa tvärsäkra påståenden tänker man sig som läsare att det kommer drälla av belägg för den forskningen som vetenskapligt bevisar att mäns fertilitet är hotad.

Det man hittar är en isbjörn.

SNF använder alltså att man hittar förbjudna PCB på isbjörnar på Svalbard. Argumentet är att ”isbjörnens hormonsystem skiljer sig inte stort från människans”. Nu låg inte just isbjörnar ens på topp 10-listan för de djur som är mest lik människan i DNA och annat men SNF kan ju sitta på helt nya uppgifter. Vad vet jag.

Om forskarna frågat isbjörnarna om de haft svårt att få barn förtäljer inte historien men det är ju det rapporten handlar om. Fertilitet.

En sak som är relevant här är också att just PCB redan är förbjudet i Sverige sedan flera decennier.

Redan 1972 delvis och totalförbud 1978. Innan man visste att det var farligt släpptes PCB ut i naturen och vattnet och det finns halter i viss fisk.

Även om isbjörnar hade varit ett problem för svenska mäns fortplantning var just dessa isbjörnar alltså i Norge. Varför SNF tror att det är ett relevant argument för svensk lagstiftning är oklart.

Ett annat oklart argument är mössen. För i rapporten om männens spermiekvalitet redovisar de att möss hittats med arsenik och bly i sig. Arsenik finns naturligt i naturen för övrigt. Bly med, som är ett grundämne. Ingen av dem är komponenter i den framför allt plast som de ”hormonstörande” ämnena.

När SNF redogjort för norska isbjörnar och möss i rapporten övergår de till något jag kan sammanfatta som fritt spekulerande – försiktighetsprincipen och cocktaileffekten. Alla miljöalarmisters bästa vänner.

Den fråga man ska ställa sig är nämligen, om det fanns otvetydiga belägg på att mannen är hotad tror ni inte det hade funnits med i rapporten? Och varför finns det inga undersökningar på till exempel män som jobbar i fabrikerna där dessa hormonstörande ämnen produceras? Där om något ställe, borde ju dessa fertilitetsproblem i så fall finnas.

Svaret är förstås att det inte finns några belägg.

Det har gjorts studier på just män som jobbar i kemikaliefabrik, i Sverige. Ingen hade dåliga spermier. Inget samband mellan ftalater och dålig fertilitet. 

Eftersom det inte finns något samband använder SNF norska isbjörnar, möss och alarmism för att krysta fram slutsatser. Allt kan vara farligt, alltså borde vi undvika allt. Och allt kan vara farligt ihop med allt, ytterligare ett belägg för varför allt borde förbjudas.

Hittills har jag alltså hittat följande: det finns inga belägg för att hormonstörande påverkar mäns fertilitet eller något annat på människor, det finns inga hormonstörande ämnen i damm.

Frågan som nu infinner sig är det här med hormonstörande. Vad är det egentligen och stör de hormoner?

Agnes Wold kämpar på som en av de få som utmanar miljörörelsens totala problemformuleringsprivilegium i debatten och gör det förtjänstfullt. I en artikel på Supermiljöbloggen från 2016 skriver hon just det som är helt uppenbart: det finns inga studier som bevisar att hormonstörande ämnen påverkar reproduktionsförmågan.

Hon avslöjar också något SNF utelämnar – att till och med begreppen EDC är omdiskuterat i forskarvärlden i Europa. 

Faktum att att 100 olika forskare protesterat mot begreppet, bland annat i den här artikeln där 18 redaktörer för vetenskapliga tidskrifter skrev under. Kom ihåg det nästa gång en miljökämpe hävdar att det finns en enig forskarkår.

Om det fanns studier på människor som konstaterade skador på människor orsakade av EDC kan vi lita på att MP och SNF är de första som skulle använda dem i politik och opinion. Att de inte gör det bevisar i sig att det inte finns några faktiskt. 

Kortfattat handlar diskussionen om begreppet hormonstörande kemikalier just om att hormoner inte är en homogen grupp vad gäller vad de gör i kroppen, hur eller varför. De beter sig olika. Alltså finns heller ingen grupp av kemikalier som påverkar dem på samma sätt.

Nedan ser ni en bild på en sådan hormonstörande produkt. Det är ingen kemikalie, tänker ni kanske. Det är ju en ärta. Eller en böna.

Korrekt. En sojaböna. De innehåller en sorts östrogen, kallad fytoöstrogen.

Fytoöstrogen är en annan sorts östrogen än vi har i våra kroppar men det har gjorts tester på män som fick äta onormalt mycket soja. De utvecklade förstorade bröst och fick erektionsproblem. Även om resultaten är ovanliga finns det alltså belägg för att soja stör hormoner och fertiliteten hos män.

Ändå nämner inte ens Naturskyddsföreningen det här i sin rapport Rädda mannen. Är inte det märkligt?

Det finns alltså fler tester på människor som visar att överdriven sojakonsumtion är hormonstörande och sabbar mannens reproduktion än det finns om hormonstörande kemikalier.

Kan oviljan att måla ut sojan som hot mot barnen kanske ha att göra med att sojan är helig inom miljörörelsen för det är ingen läbbig plast man kan måla ut som barnfamiljens utplåning utan i själva verket miljömänniskornas egen matmässiga kärleksaffär? För finns det något som omhuldas inom miljöorganisationerna så är det ändå vegetarisk mat som svaret på alla frågor. Och där är sojan kung.

Naturskyddsföreningen är inte bara landets mäktigaste lobbyister inom miljö och en lean mean selling machine. För drar man in 124 miljoner kronor på sälj är man det. Och dessutom lyckas få nästan 70 miljoner kronor extra i bidrag från skatt.

Utan de bygger dessutom sin opinionsbildning på rätt mycket varmluft faktiskt. En minst sagt skakig grund av ogrundade påståenden som de sedan upprepar genom att hänvisa till sina egna rapporter i ett slags pyramidspel tills det verkar som om det är sanning.

När det i själva verket är så här: 

  • det finns inga belägg för att hormonstörande orsakar några sjukdomar alls, allra minst fertilitetsproblem
  • det finns inga hormonstörande partiklar i damm ens med extra lågt satta gränsvärden
  • damm är därför inte farligt
  • plastleksaker på dagis är därför inte farligt

Naturskyddsföreningen har alltså lyckats få regeringen att satsa 375 miljoner kronor på något som inte är ett problem utan bygger enbart på argumentet ”allt-kan-ändå-vara-farligt-trots-att-vi-inte-hittat-bevis”.

Så kallade försiktighetsprincipen. 

Vi har redan gränsvärden för allt. De produkter som inte håller sig till gränsvärdena får inte säljas i Sverige. Under gränsvärdena, som dessutom är bra tilltagna, finns ingen risk för människor alls. Varför skulle man sätta ett gränsvärde annars? För att jävlas?

Det var allt. Eller vänta. Jag glömde ett av deras huvudargument i ”Operation giftfri förskola”.

Kretskorten i gamla apparater och elkablar kan vara farliga att suga på. Nu har jag som förälder helt andra skäl varför jag tycker att ett dagis som låter mina barn montera isär gamla el-prylar för att suga på kretskort eller slicka på elkablar inte är lämpligt.

Men risken för att få i sig flamskyddsmedel är inte ett av skälen.

 

 

 

 

Sjöfyllerilagen är bara en moralkaka bland många

Nu är det många som lägger i sina båtar och därför känns detta ämne aktuellt. Alliansregering gjorde mycket bra men allt var inte bra.

2010 infördes till exempel Sjöfyllerilagen, efter idogt lobbyarbete från IOGT NTO. Som av en händelse sitter nu deras gamla ordförande i Sahlins gamla skor som samordnare för extremism. Nykterist har alltså tydligen blivit en sorts kompetens inom militant jihadism.

Men nu är det Morgan Johanssons ansvar och med anledning av lagen fick han lite frågor om hur det gått i riksdagen av bland annat Moderaterna. 

Lagen införde alltså  att man sedan 2010 kan dömmas för sjöfylleri vid promillehalter på 0,2, vilket är exakt samma som på vägen. Detta är den stora kritiken mot lagen både innan den infördes och sedan dess. Att den jämställer trafik på sjön med vägar trots att de trafikslagen inte har något gemensamt.

Men lagen berör bara båtar som kan färdas mer än 15 knot och som är minst 10 meter lång. Små fritidsbåtar, som är mindre säkra, ingår inte. Värt att påminna att 0,2 promille får du om du dricker så små mängder som en stor stark, beroende på kroppsvikt och andra faktorer.

Sex månader är alltså samma straff som ringa misshandel. Att i en båt åkt i 5 knop över en fjärd eller sjö efter ett glas vin är alltså samma typ av lagöverträdelse som att slå någon på stan. Detta är Sveriges absurda rättssystem.

När Maria Stockhaus från M frågade Morgan Johansson om effekterna av lagen svarade han:

  • Lagen har varit en stor succé
  • Antalet sjöfylleribrott har minskat i relation till antalet kontroller
  • Drunkningsolyckorna har minskat
  • Kustbevakning och Sjöpolisen vittnar om att lagen bidragit

Men istället för att redovisa en undersökning som belägger det Kustbevakningen säger nöjer sig ministern med att ta deras uppfattning om en ändrad attityd som fakta. Ledsen men en subjektiv uppfattning kan aldrig räknas som belägg för att en lag fungerar. Det är jättekul att de upplever det i sitt jobb men fakta måste ändå fram som stödjer deras uppfattning.

Lagen infördes för att förhindra olyckor och dödsfall på sjön. Och Johansson påstår att den lett till detta.

Har den det då, så här 7 år senare?

Vi kan börja med drunkningsstatistik från Livräddningssällskapet. Där kan man för det första se att det totala antalet drunknade var 115 personer för 2016. De som drunknade genom bad, is och övriga motsvarade 86 av dessa dödsfall. 75 % av drunkningarna sker alltså inte via fritidsbåt.

Hur såg det då ut innan lagen infördes? Enligt samma redovisning men 2010 kan man visserligen se en minskning men minskningen inleddes innan Sjöfyllerilagen. Olyckorna med fritidsbåt var 35 stycken år 2009 och 29 stycken år 2010. Förra året var de 26.

Även det totala antalet drunknade har minskat över lång tid så tillbuden i vatten är alltså resultat av en lång nedåtgående trend. Det är oseriöst att säga att minskningen skulle beror på Sjöfyllerilagen när det inte finns några konkreta bevis för det.

Transportstyrelsens officiella statistik visar samma sak. Omkomna i fritidsbåtsrelaterade olyckor har gått ner sedan mätningarna började. Som ni kan se har de även gått upp några år efter 2010 då lagen infördes.

Finns det något annat som påverkar olyckor med fritidsbåtar då?

Givetvis. Till exempel flytväst. De flesta som drunknar har nämligen ingen. Att folk inte har det när de badar är naturligt men om fler som åkte skridskor hade de nya typer av ryggsäckar för just skridskoåkning som fungerar som en liten flytväst skulle detta till exempel rädda liv. Eller om folk hade de jämt när de åkte båt, även kanoter och roddbåtar.

Men annan annan sak som Transportstyrelsen för fram som faktor för minskning av drunkningstillbuden via fritidsbåt är faktiskt vattentäta fodral och påsar till mobiler som numera finns.

Folk tappar mobilen och dyker i efter den. Helt irrationellt egentligen eftersom mobilen går sönder på några sekunder i vatten. Jag har hört om folk som kunnat rädda en från toaletter, men där ligger nog ribban.

Nämnde då Morgan Johansson det här i utfrågningen i riksdagen nyligen?

Givetvis inte. Istället påstod han att antalet sjöfylleribrott minskat. Utan att nämna att det har även antalet som äger båt gjort. Antalet båtar är ointressant för man kan bara köra en båt i taget oavsett hur många båtar du äger.

Andelen svenska hushåll som äger en båt har enligt Transportstyrelsen minskat med 4 %-enheter sedan 2010. En minskning med 22 %. 

Morgan Johansson uppgav också att Kustbevakningen anser (utan belägg) att attityden ändrats. Det är deras känsla helt enkelt och det må så vara men samma myndighet har också sagt att en trolig anledning till att sjöonykterheten minskat är att de numera jobbar mer riskanalysbaserat och genomför istället för slumpmässiga kontroller istället kontroller på tider och platser där risken är som störst. Till exempel vid stora högtider och vid populära sjökrogar.

Jag har fullt förtroende för polis och kustbevakning men inte heller de kan användas som källa för utvärdering av något så viktigt som en lag när de använder anekdotisk bevisföring. Deras känsla kring varför sjöonykterheten minskat är helt enkelt inte fakta utan en känsla.

Antalet allvarliga olyckor med fritidsbåt har gått ner under 40 år. I snitt dör en person färre varje år i drunkning, varje år. Däremot ökar en sorts drunkning mycket: isolyckor. 16 fler personer dog i isolyckor 2016 än året innan.

Man kan inte säga att lagen från 2010 är orsaken till det. Och man kan som minister inte stå i riksdagen och ignorera viktig fakta som till exempel att Kustbevakningen ändrat sitt arbetssätt eller att andelen hushåll som äger en båt har minskat med 22 % sedan lagen infördes.

Man får tycka vad man vill om lagen, som sätter folk i fängelse för att ha druckit en starköl och korsat en sjö i 5 knop hem. Vissa tycker säkert att den är bra, framför allt av moraliska skäl av typen man ska inte dricka. Eller man ska inte dricka och köra båt. Men vi kan inte ha en tvingande lag med straffvärde fängelse utan att veta om den fungerar. Men istället för att utvärdera vill justitieministern stå i riksdagen och svänga sig med olika myndihetsutövares känslor som argument varför inte en ordentligt utvärdering ska göras.

För risken med en saklig utvärdering är ju att man kommer fram till att lagen är meningslös och att vare sig olyckor, drunkningstillbud eller något annat minskat tack vare lagen utan att den minskning som skett beror på helt andra faktor än ett kriminaliserande av att dricka ett glas vin på en ö i skärgården och sedan köra hem.

Det enda jag ser är nämligen ytterligare en av dessa moralistlagar som präglar svensk politik och tyvärr en del av vår stolta tradition att blanda ihop våra personliga åsikter om hur andra vuxna människor lever sitt liv, och därmed vilja att förbjuda det, och lag.