Karolina Skog och lyxproblemen

Miljöpartister är inte direkt kända för att förankra sin politik baserat på verkligheten utan på ideal som de byggt på en kombination av storstadsperspektiv och utopier. De räds inte heller för den domedagsretorik de nu i tidevarvet av falska nyheter och god-ton-debatt gärna anklagar andra för. Lex ”vi har bara ett jordklot och det kommer gå under”.

Nu vill Karolina Skog begränsa bilismen, och använder jämställdhetsargument. 

Det är för kvinnornas skull som vi måste få bort bilen.

I ett slag eliminierar Karolina Skog det faktum att bilen, i alla länder, är en del av den kvinnliga frigörelsen. Det är också skälet till varför vi till exempel fortfarande använder att kvinnor inte får köra bil i Saudiarabien som belägg för att det är ett av de värsta länderna att bo i som kvinna. Officiellt ändrades lagen 2008 men för att få körkort, tillgång till bil etc krävs mycket så forfarande kör inte kvinnor bil i Saudiarabien i någon utsträckning.

Den främsta anledningen varför jag själv tog körkort så fort jag fick 1994, när jag var drygt 18 år, var att min egen mamma sa att du ska inte bli beroende av någon man för att ta dig någonstans. Att köra bil är kul men framför allt är det frihet. Kvinnor ska inte frivilligt ge upp den självständigheten.

Men nu använder alltså miljöminister Skog argumentet att hon vill begränsa bilen ”för kvinnornas skull”.

Nu vet alla att det är ett svepskäl. Miljöpartister hatar bilar. Och flyg. De hatar alla transporter som inte är tåg och cykel. Men just detta svepskäl irriterar mig mer än andra inte bara för att det är fel i sak – många kvinnor kör mycket bil – utan att hon använder en feministisk batong att slå ner en av de stora feministiska landvinningarna i resan mot självständiga och fria kvinnor. Dessutom ignorerar hon klassaspekten helt.

När Göran Persson skrev sina memoarer lyfte han fram bilen som en av de viktiga markörerna för klassresan och hur bilen från 50-talet och framåt gett inte minst arbetarklassen nya möjligheter.

Känslan när man har råd att köpa sin första bil, den glömmer ingen. Jag hade en svart Toyota Corolla från 1989 som jag 2000 fick kalla min. Jag fick laga den varje år innan jag 2007 fick ringa bilskroten och skicka Skrutten till bilhimlen efter många år i trogen tjänst.

Politiker som drivs av ett bilhat brukar använda argument som att det är män som kör bil. Gärna ”vita heterosexuella medelålders män”, för att återknyta till före detta språkrör Åsa Romsons numera klassiska Almedals-tal från valrörelsen 2014. 

Det här gör mig som kvinna förbannad faktiskt. Den här stereotypa och fördomsfulla uppfattningen hon utan att blinka kan leverera, och som Karolina Skog fortsätter att använda som argument. Att bilen skulle vara mindre viktigt för kvinnor.

Tittar vi på den verklighet vi andra tycker är rimlig att förhålla oss till när vi argumenterar kan man också läsa i den årliga Resvana-undersökningen att Skog slirar på sanningen.

Det är sant att bilarna ägs till större andel av män. Men alla som lever i en relation vet att vem som råkar stå på bilen är skit detsamma faktiskt. Bilen används i familjer och betalas också av familjen. Namnet på kontraktet är inte viktigt alls.

Men när man kollar i RVU:n för 2015 hittar man en del intressant.


Till exempel att män generellt reser flest antal kilometer i alla trafikslag som cykel, buss och bil.

Vilket antyder att det är män som till exempel generellt har längre till jobbet än kvinnor samt gör de ärenden som ligger längst bort från hemmet.

Man kan också se att visserligen cyklar kvinnor 25-34 år mer än män, men det är också åldern då man studerar eller precis har börjat jobba. Fler bor i stora städer den här perioden i livet och färre prioriterar bil. Men fler män än kvinnor köper alltså bil i den åldern.

Från 35-årsåldern och uppåt till 44 år cyklar kvinnor och män faktiskt i lika stor utsträckning och därifrån ökar männens cyklande och överstiger sedan markant kvinnornas cyklande i alla åldersgrupper.

Det är en myt att kvinnor är de som cyklar mest.  I själva verket cyklar män i minst lika stor utsträckning. 

 

I storstäderna cyklar man redan betydligt mer än i andra städer och man åker redan mest kollektivt. Man åker dessutom nästan hälften så få kilometrar i snitt med bil per dag än i glesbygd, vilket har sina naturliga förklaringar.

Miljöpartiet vill fixa något som inte är trasigt.

I debatten som förs får man också lätt intrycket att det alltid handlar om resor till jobbet. Men kollar man på svenskarnas resvanor kan man se att det inte stämmer. Mest bil i antal kilometer åker vi på fritiden. Och det antal kilometer som ändå är det intressanta, för all sorts miljöstatistik bygger på just det. Hur mycket vi sliter på vägar, hur mycket bränsle som förbrukar etc.

35 000 miljoner kilometer per år lägger svensken på fritidsresor med bil. 

Sett till andel av anledningen till resan vinner inköp över bil men fritid ligger inte långt ifrån.

62 % av jobb- och tjänsteresor inkl skolresor sker med bil. 85 % av inköpen sker med bil. 58 % av fritidsresorna sker med bil.

Här kommer klassaspekten som miljöpartisterna alltid struntar i, för att de är ett parti av och för lurviga storstadshippies, full av självgod Fixar Frasse-mentalitet som inbegriper en övertygelse att de mer än någon annan är kompetent att bestämma över ditt liv. Men till skillnad från traditionella socialister använder de inte det kollektiva som argument utan att de vill rädda världen. Det är därför de kommit undan så länge med att hävda att de är ett mittenparti.

Att ha bil kostar pengar. Det är något man sparar till och jobbar sig mot. Men när familjen eller personen äntligen har råd att köpa en kan man plötsligt ta jobb på andra orter. Man kan välja bostadsort på ett annat sätt. Och inte minst, familjen har äntligen råd och möjlighet att åka på semester.

Miljöpartister har nu fullt upp med att måla upp flyget som ett lyxproblem, trots att flygresor under min barndom just bara fanns till för de rika och det idag inte alls på samma sätt är en klassmarkör totalt sett. Men att resa på semester med flyg är fortfarande en klassfråga för de med lägst inkomster. De med allra minst pengar har inte råd att åka ens på den billigaste flygresan nämligen.

Men de kan ha råd att göra en bilresa med en kanske lånad bil.

Men Mijöpartisterna är alltså fullt upptagna med att måla ut bilen som kvinnornas fiende nummer ett.

Jag vet att det kommer som en total chock men det finns massa kvinnor i Sverige som inte bara kör bil utan som faktiskt älskar att köra bil och den totala frihet det innebär.

Faktakoll

Med tanke på debatten om falska nyheter, alternativa fakta och faktaresistens tänkte jag köra igång en serie.

Valrörelsen är kanske inte inledd för väljarna men den är definitivt igång för oss som jobbar med opinionsbildning. Inte i full gång men den har inletts.

Det här med att förhålla sig flexibelt till fakta är nämligen varken nytt i politiken eller något ovanligt.

Sittande regering har varit exceptionellt framgångsrika att sprida myter och strunta i fakta. Här har jag ett axplock på den senaste tidens alternativa fakta som regeringen Löfven sprider.

 

  1. 27 kronor i timmen

 

 

Socialdemokraterna har ungefär ett år byggt sin opinionsbildning på siffran 27 kr/h. Ardalan Shekarabi är den som använt den mest i sin opinionsbildning.

Jag gjorde ett helt inlägg om just 27 kronor, där jag letade efter ursprunget. Jag hittade att det är vad EN (1) anonym taxichaufför sagt i en radiodokumentär i P3 om taxibranschen, när han förklarade var en enskild färdtjänsttur kan landa på. Och detta tycker alltså regeringspartiet är vettigt att använda som belägg för hela arbetsmarknadens villkor. Bilden ovan är alltså hämtad från sossarnas Facebook-sida och publicerad igår.

 

2. Välfärden fick mindre pengar med Alliansen

 

 

En annan myt sossarna upprepar är att Alliansens skattesänkningar dränerade välfärden på resurser och att intäkterna sjönk drastigt. Det har hela tiden varit lögn. Tack vare Ekots lördagsintervju nyligen fick partisekreterare Lena Rådström Baastad i direktsändning också avslöjas med en myten. I själva verket fick välfärden även per capita MER pengar efter skattesänkningarna på arbete som Alliansen genomförde. Ju mer lönsamt det är att arbeta, desto mer arbetar folk nämligen.

 

3. Sexbrotten minskar

 

 

Ylva Johansson tycker inte fakta är så noga, hon är van att komma undan för att man gjorde det innan sociala medier i större utsträckning och det var då hon var minister. Så hon påstod i en intervju i BBC att sexbrotten minskar. Vilket de alltså inte gör. Hon har även påstått att en tredjedel av syrierna har högskoleutbildning, vilket inte stämmer då ”eftergymnasial utbildning” inte alls är samma sak som högskola.

 

4. Umeå och IS-krigarna

 

 

Kulturministern vill inte vara sämre utan hävdade nyss att särskilt Umeå gör ett bra jobb med att rehabilitera hemvändande IS-terrorister. Men det har inte kommit hem några till Umeå, enligt Umeå kommun så de blev lite förvånade över komplimangen.

Det här är alltså våra ministrar och högst uppsatta partiföreträdare. Med stora personalresurser till sitt förfogande att ta fram fakta. Ändå bidrar de till att sprida fel fakta. De som ska företräda demokratin. Om inte ens dessa personer, våra ministrar, är noga med fakta hur ska vi kunna förvänta oss att vanliga väljare ska vara det?

Detta är ett stort demokratiproblem och jag är förvånad att en samlad kritik mot detta oerhört slappa beteende och beklämmande ignoranta inställning till fakta och vetenskap uteblivit. Det är inte enskilda företeelser, det är ett mönster. Politiker som verkar vara vana att komma undan när de hittar på.

Men den tiden är förbi.

Sociala medier beskylls ofta för att vara roten till allt dåligt vad gäller tonläge och falska nyheter. Men få pratar om att tack vare sociala medier tar vanliga läsare, lyssnare och tittare på ett ögonblick fram korrekt fakta när någon slirar på sanningen. Det går inte att komma undan.

Men ju mer väljarna ser att inte ens våra valda politiker bryr sig om att leverera fakta utan bygger sin argumentation på myter gång på gång för att plocka politiska kortsiktiga poänger så underminerar de hela det fundament av förtroende som demokratin vilar på.

Vill vi ha väljare som tror att alla politiker ljuger? 

 

 

 

 

 

Regeringen ger Fairtrade bidrag för att påverka regeringen

När jag gick igenom Fairtrades årsredovisning såg jag av en slump att de tydligen fått bidrag av regeringskansliet för en konferens.

Jag begärde därför ut handlingarna från regeringskansliet. Pengarna beviljades tydligen från UD och Margot Wallström.

Innan jag går in på det kan det vara bra att nämna några saker vad gäller Fairtrade. För det första att det är LO och Svenska Kyrkan som äger Fairtrade. För det andra att det är en opinionsbildande organisation, för LO:s värderingar om arbetsvillkor. Det hette Rättvisemärkt tidigare, vilket tydligare implicerar vem som står bakom.

Fairtrade har en smart konstruktion – ett aktiebolag som tar alla intäkter och en förening som kräver bidrag av skattebetalare för att opinionsbilda. Vinsterna från licenserna ackumuleras i aktiebolaget och föreningen söker nya skattebidrag varje år. På så sätt får skattebetalarna betala för LO:s opinionsbildning medan deras aktiebolag får behålla alla intäkter.

 

 

För det tredje, så fungerar inte Fairtrade för att reducera fattigdom. Inte alls faktiskt.

Det kan man till exempel läsa i den här rapporten från School of Oriental and African studies i London, som bygger på 4 års forskning. I en artikel i Forbes redovisas resultaten – Fairtrade har ingen påverkan på fattigdomen för att lönerna i Fairtrade-områden är lägre och arbetsförhållandena sämre.

 

 

Inte heller studier vid Harvard från 2014 visar att Fairtrade fungerar. Det finns inga belägg alls för att arbetare tjänar på Fairtrade.

 

 

Men så har heller svenska Fairtrade inte detta som huvudsakligt mål, utan på att bedriva opinionsbildning för LO och fackens betydelse.

När jag kollade i föreningens verksamhetsberättelse för 2015 snubblade jag över det här – bidrag direkt från regeringen. S och LO är grenar på samma träd och LO äger alltså Fairtrade, så Fairtrade är också en gren på det där trädet.

 

 

Jag begärde därför ut handlingarna från Regeringskansliet, som visar sig komma från UD. Föreningen Fairtrade Sverige ansökte om pengar till en konferens från UD. Jag visste inte att föreningar kunde göra det, få pengar direkt från departementen. Jag trodde alla bidrag kanaliserades via myndigheter, som SIDA och Konsumentverket till exempel, därifrån Fairtrade redan får flera miljoner kronor per år i skattestöd. Men UD delar alltså tydligen ut bidrag.

 

Här står syftet tydligt för föreningen – opinionsbildning, för LO:s åsikter om rättvis handel.

De specificerar även vad syftet är med konferensen de tycker UD ska betala.

”….hitta gemensamma frågor att driva inom Norden, exempelvis frågan om offentlig upphandling”

Med andra ord: de vill att regeringen ska ställa krav på kollektivavtal men även att Fairtrade ska premieras vad gäller all offentlig upphandling. Man ska på konferensen som betalas av den socialdemokratiska regeringen alltså diskutera hur man bäst kan påverka samma politiker som betalar konferensen.

 

De beskriver också att de nordiska Faritrade-organisationerna har stor kunskap om vikten av samarbete med fackliga organisationer. De tar även upp fd LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin, som sitter i Fairtrade Internationeal och dessutom är ordförande i Sverige, som exempel på detta.

 

 

Som en av sina två referenser i ansökan anger de en anställd på LO i Sverige.

 

 

Beloppet de sökte var 76 200 kronor.

 

 

UD beslutade att bevilja hela beloppet.

 

 

Det finns så många frågor nu tycker jag. Framför allt varför UD beviljar bidrag till konferenser till opinionsbildare för att bli bättre på att påverka dem själva. Men det är ju bra att veta för flera opinionsbildande föreningar med systrar och bröder i Norden, att UD gärna beviljar 76 200 kronor för konferenser. För det är väl inte så att regeringen bara beviljar ansökningar från organisationer de själva har band till?

En annan fråga som jag direkt får är varför föreningen Fairtrade inte betalar sina egna konferenser

Deras aktiebolag, som ägs av samma ägare som föreningen, drog nämligen in 23 miljoner 2015. De gjorde 2,7 miljoner kronor i vinst men gav ändå bara bort 1 miljon kronor till föreningen. Resten tyckte de vi skattebetalare skulle betala.

Men de kanske behöver till fritt eget kapital till investeringar, tänker ni kanske. Om de inte redan hade nästan 20 miljoner kronor i ackumulerad vinst i bolaget, pengar som till exempel kunde betalat deras egen opinionsbildning. Eller en konferens för 76 200 kronor.

 

 

 

Istället springer alltså föreningen för en LO-certifierad märkning som påstås utrota fattigdom men i forskningsstudie efter forskningsstudie bevisas ha ingen effekt på fattigdom, till skattebetalarna för försörjning gång på gång.

Faritrade fungerar bara bra på ett enda sätt – bildar opinion för LO. Det utrotar inte fattigdom utan bara sätter marknadskrafterna ur spel och skapar ett insider-outsiderproblem helt i linje med till exempel hur det fungerar i Sverige, där de utan jobb får allt svårare att få ett på grund av de höga murar LO med hjälp av S byggt upp sedan 60-talet.

 

Taxiutredningens dubbla stolar

Då och då, med ganska regelbundenhet, kastar olika sossar ut något om vikten av att ha karantän mellan politiska uppdrag och näringsliv.

Detta gäller sällan dock sina egna.

Att till exempel gå från eller till ett ett fackförbund, eller få lägenheter från dem, räknas aldrig in som jäv eller karantän.

Taxiförbundet är den enda arbetsgivarorganisation som beter sig som ett fackförbund på svensk arbetsmarknad. 2015 gick regeringen dem till mötes för att få bort konkurrensen från Uber, helst. Det var framför allt Uber Pop som Taxiförbundet ville få politikerna att lagstifta bort helt enkelt.

 

 

Eftersom generallösningen på alla regeringens problem, och idéer är antingen en samordnare eller en utredning så startade de en utredning. Till. Titeln blev: ”Anpassning till nya förutsättningar för taxi och samåkning”, nr 2015:81. Utredningen presenterades i november 2016.

 

Läs hela inlägget »

LO och imperiet av opinionsbildning

Det kanske verkar vara långt kvar till valet. Men inom alla politiska organisationer, även de utanför partierna, har valrörelsen långsamt börjat inledas. Eftersom sommaren är de flesta i full gång.

Den valrörelse gemene väljare märker av kommer dock först under nästa vår för att bli som mest intensiv mellan maj och september.

LO granskar jag ofta och gärna så jag tänkte att det vore bra att påminna om vilka de är som sitter på de största kanonerna, både vad gäller folk och pengar. LO spär gärna på myten om att det är ”näringslivet” (dvs onda direktörer i olika typer av slott) som styr över opinionsbildningen.

I själva verket är det arbetarrörelsen, som LO ingår i, som har den största säcken pengar och flest folk. Varje val.

Ungefär så här ser det ut. Bilden har jag gjort tidigare men sammanfattar nuläget hyfsat. Jag ska komplettera senare. .

Läs hela inlägget »

DI Weekend havererar

Normalt sett brukar alla tidningars helgintervjuer vara i stort sett nyfikna, breda personporträtt. Objektiva. Det är ju det som är tanken. Porträtten är ingen del i opinionsjournalistiken. På andra tidningar.

Men Dagens Industri väljer ett annat spår. 

När föremålet för intervjun var sossarnas Jan Larsson, som ansvarade för S-kampanjen 2014, var vinkeln att det var synd om Larsson som inte blev minister.

Rubriken är ”Utsparkad från S-toppen” och redan där står Tomas Nordenskiöld med en hemstickad offerkofta i en utsträckt hand till stackars Janne. Det är nu givet för läsaren vad resten av artikeln kommer att handla om.

Läs hela inlägget »

Karolina Skog – kommunernas Robin Hood

Miljöministern är på korståg. Hon vill återkommunalisera en hel bransch: återvinning. 

1994 la riksdagen över ansvaret på att återvinna förpackningar på industrin som tillverkar dem, det så kallade producentansvaret. I 23 år i år har alltså företagen byggt upp en väl fungerande struktur för återvinning av olika förpackningar.

Men nu kräver regeringen, med Karolina Skog i spetsen, att branschen återkommunaliseras.

I en artikel i Dagens Nyheter hänvisar Skog bland annat till en rapport Avfall Sverige gjort, som råkar vara den organisation som hårdast via lobbying drivit på för att flytta tillbaka återvinningen till kommunerna.

Vilka är då Avfall Sverige?

Jo, organisationen för de kommunala återvinningsbolagen.

Läs hela inlägget »

Somalierna i Sverige = SM i organisering

I veckan släppte MSB en rapport av terrorforskaren Magnus Norell om Muslimska brödraskapet och idag hade DN Ledare ett oväntat batongliberalt utspel – mer granskning av islamism.

Annars har just DN Ledare ju inte gjort sig kända för att företräda hårdare-tag-höger menar jag, snarare en sorts velourliberalism med folkpartistisk andedräkt.

Men DN-ledaren är välkommen. Ljusskygga organisationer har alldeles för länge kunnat segla under radarn på det svenska till synes eviga havet av blåögd snällism.

 

 

Rapporten blev som väntad kritiserad. Det finns ganska starka och mäktiga intressen inom de organisationer han kritiserar, därmed inte sagt att all kritik härrör från dem. Jag värderar inte om kritiken är relevant eller inte, det har jag för lite kunskap för.

Men ett mycket relevant stycke är när han diskuterar professionaliseringen de muslimska organisationerna har utvecklat och hur bra de är på att få skattebetalarna att ge dem stora belopp i bidrag varje år. Vi pratar tiotals miljoner om man lägger ihop summorna de olika organisationerna får centralt, lokalt, i organisationsstöd och projektstöd.

 

Läs hela inlägget »

Olika regler om Ryssland

Det är sådant här som skapar medieförakt och sänkt förtroende för traditionell media. När man har olika regler.

De säger att de är konsekventa, som den utmärka reglen att inte publicera etnicitet på icke dömda. Men då och då frångår man obegripligt detta och publicerar plötsligt etnicitet på en icke dömd person, ofta har personen i så fall en icke kontroversiell bakgrund som europé eller svensk.

När det rätta är att aldrig utan undantag publicera etnicitet på icke dömda personer, för man är oskyldig i Sverige tills man är dömd. Det gäller alla, inte när media godtyckligt väljer att avvika från den principen.

Olika regler alltså. Godtycke och media när de tyvärr är som sämst.

Samma gäller uppenbarligen de politiska partierna. 

En Miljöpartistisk tjänsteman på riksdagskansliet fick  i augusti 2015 sparken sparken för att personen haft nära kontakter med Ryssland, bland annat haft möten med den ryska ambassaden, tagit emot gåvor och haft uppdrag att påverka partiet att bli mer ryssvänliga.

När han slutat engagerade han sig i Gazprom och Slite-hamnfrågan.

 

 

Frågan har bevakats i dagar i media.

Men en uppgift saknas: namnet på personen. Konsekvent har media utelämnat namnet, trots att personen alltså inte är anhållen för något brott eller utreds för det.

Det är inte olagligt att ha kontakter med ryssar, men att ha det och inte ha det i sin tjänstebeskrivning är däremot olämpligt givetvis, om man jobbar åt ett politiskt parti. Därför fick han som sagt sparken för drygt ett år sedan.

Varför skriver inte då media vad han eller hon heter?

Varför skyddar media personens identitet?

Den ynnesten fick nämligen inte Egor Putilov, eller Alexander Fridback. Hans namn skrevs ut direkt i alla tidningar.  Läs hela inlägget »