Ordbingo

Hela havet stormar i politiken.

Ni vet, den där leken där man har en stol mindre än vad man är personer, sätter på musik och när musiken stoppar handlar det om att inte bli utan en stol. Då är man ute.

Det politiska läget i Sverige har nog aldrig varit rörigare.

Och egentligen är det inte märkligt, för under Alliansens sista mandatperiod hade man nästan majoritet. Det räckte med att några enstaka riksdagsledamöter glömde att votera så fick man igenom förslag, vilket faktiskt hände någon gång när en Vänsterpartist om jag inte minns fel glömde bort att det var votering. I praktiken fick man igenom en del förslag tack vare SD men det var lätt att bortse ifrån rent mentalt.

Men sedan 2014, när SD fick 13 %, har läget varit annorlunda. 

Man behöver 175 röster i riksdagen för att få igenom förslag. Först då har man majoritet. Men regeringen tillsammans med Vänsterpartiet har bara 158 mandat. En historiskt svag regering. Alliansen har ännu färre. De har 142. SD fick 49 mandat. De blev reella vågmästare, där deras röster alltså i princip kan avgöra svensk politik. Den rollen hade Miljöpartiet länge, men eftersom de valde att alltid samarbeta vänsterut har de inte egentligen haft något praktisk vågmästarroll. När man förhandlar budget med S mandatperiod efter mandatperiod är man knappast något egentligt mittenparti ens mandatmässigt.

Först testade alla partier att försöka parlamentariskt isolera SD, genom den märkliga och impopulära Decemberöverenskommelsen. Som gick ut på att oppositionen lovade att inte försöka få igenom sin egen politik, mot att S lovade detsamma vid en Alliansseger.

De borgerliga som en sekund trodde att DÖ skulle överleva en valförlust för S är nog fåräknade. Sossarna hade brutit DÖ direkt när de var förlorarna av avtalet. 

Det enda DÖ resulterade i var missnöjda, överkörda väljare som i ännu högre utsträckning skulle kunna tänka sig att rösta på SD. De har idag 18 % till 25 % i mätningarna.

För vuxna väljare ogillar taktiserande och märkliga politiska spel. Däremot vill de att det parti de röstat på försöker få igenom sin politik.

DÖ var en usel idé och skapade bara mer politikerförakt. Den satte på pränt den märkliga mobbarmentalitet som blivit legio mot ett av de demokratiskt valda partierna och befäste att de väljare som röstade eller kan tänka sig rösta på dem inte var lika mycket värda som övriga i befolkningen.

Debatten och det politiska spelet har också tyvärr i många år centrerat kring just SD, och spelteori. Istället för att fokusera på Sveriges politik. Det har bara SD tjänat på, ingen annan. Många förlorare, en vinnare alltså trots att syftet varit det motsatta.

Man får tycka hur illa om SD och deras politik man vill. Men att hela tiden prata om dem samtidigt som allt handlar om hur man kan isolera dem fördummar debatten, skapar förakt och inte minst, gör att Sverige inte tar tag i och löser de problem som politiken är valda att lösa i den omfattning man borde.

För vem har tid med det när allt man fokuserar på är SD?

Det är nog många med mig som är hjärtligt trött på allt tjat om detta 13 procentsparti.

DÖ dog men andemeningen levde kvar ytterligare över ett år och oppositionen la det ena meningslösa utspelet efter det andra samtidigt som de koncentrerade sig på att inte få igenom något.

De satt och åt klementin på avbytarbänk och hoppades att någon skulle stuka foten.

Jag gissar att Moderaterna parallellt suttit i evighetslånga förhandlingar med småpartierna för att bena ut hur man ska göra. Ni som tror att AKB plötsligt fick en ingivelse och kastade sig åt medievargarna förstår inte hur mycket av det politiska arbetet som sker innanför partierna. Eftersom man sett månaderna gå utan att nå någon framgång i förhandlingarna med framför allt C och L, sett sitt eget opinionsstöd sjunka och allt fler internt känt sig frustrerade över just att hela tiden värma upp men sedan ändå få sitta på bänken beslutade man sig i partiledningen att ta kontrollen över situationen.

Bra tycker jag. Och min teori är att väljarna kommer att belöna dem, för vi är många som är otroligt less på att den mest socialistiska regeringen på länge utan majoritet i riksdagen får igenom det ena skadliga förslaget efter det andra för att oppositionen duckar.

Moderaterna och AKB har orättvist fått svara för hela Alliansens underlåtenhet och få klä skott för all passivitet. När man nu gör som man själv tycker är bäst får äntligen de som hela tiden skulle fått frågorna och utkrävas ansvar, – Centern och Folkpartiet, med rätta vara de som får stå till svars.

Centern och Folkpartiet räddar Löfven och socialismen. Så är det.

Deras besked i dagsläget är att de hellre låter socialismen breda ut sig och lägga sig som en fuktig yllefilt från DDR över Sverige än att få igenom sin politik med hjälp av fel sorts röster.

Men nu har alltså den ordbingo som pågått sedan för evigt känns det, alltså fått frispel helt och hamnat i debattens fokus.

Det är dessa ord det handlar om:

  • Aktivt stöd
  • Passivt stöd
  • Samarbeta
  • Prata
  • Förhandla
  • Göra upp

Men vad betyder de? Ja, du. Den som det visste. För detta är det finurliga någonstans. Om inget parti egentligen jättetydligt definierar exakt vad varje ord betyder kommer man sedan, vid valet 2018 när man ska förhålla sig till ett valresultat, först då leverera en fullständigt glasklar definition och hepp! Så vinner man hur man än gör.

Nu har alltså C och L sagt att man inte vill lägga gemensam Alliansbudget förrän i valet 2018. Det är tydligt. Givetvis visste AKB detta, det är ju ett av de områden de suttit och evighetspratat om förmodligen. Vissa menar att eftersom hon visste att det inte var möjligt skulle hon avstå från utspelet.

Men varför då? Moderaterna måste ju vara tydliga med vad de driver för politik. Menar samma personer att regeringen skulle låta bli att försöka lägga till exempel kvoteringslagen för att de långt innan, faktiskt sedan valresultatet, vetat om att det skulle bli omöjligt då hela Alliansen och SD varit mycket tydliga med ett nej till lag om det. Det tror jag knappast.

Om man inte berättar vad man vill som parti vet inte väljarna vad man tycker. Enkelt. 

Menar samma personer att ett parti alltså aldrig ska lägga fram ett förslag de i dagsläget vet att de kommer ha svårt att få igenom utan bara prata om saker som de vet finns en majoritet i riksdagen för? Knappast, för det vore det verkligt orimliga.

AKB har också sagt att man nu vill bryta isoleringen och prata med SD, kanske till och med göra upp i sakfrågor.

Detta säger alltså Centern och Folkpartiet nej till. De vill fortsätta äta klementin på avbytarbänk. Eller? Samtidigt skrev Annie Lööf på sin Facebook att prata med SD gör hon och C redan idag eftersom det är hyfs. Och jag råkar veta att folk faktiskt både säger hej och svarar på tilltal från SD i utskotten. Alltså betyder prata lite olika saker.

Så prata är okej, förhandla nej. Men Alliansens stoppade alltså nyligen kvoteringslagen redan i utskottet, ihop med SD. Här skulle någon kunna invända – de samarbetade faktiskt inte! Nej, kanske inte det. Men de tyckte alltså samma sak, röstade därför på samma förslag och regeringen fick däng.

Här är det luriga. Det Centern och Folkpartiet alltså säger är att lägga förslag man vet passar SD är inga problem. Men i en konversation anpassa sitt förslag för att passa SD går inte för sig.

Det kokar ner till semantik. Hela tiden. Ordbingo.

För väljarna blir resultatet ändå detsamma – förslaget röstades ner. Om det var resultatet av att någon frågade ”hur ska ni rösta” eller man kollade detta i partiprogrammet och tidigare utspel och sedan la ett förslag anpassat till det är egalt. Varför man nu inte efter det ”hej” Lööf säger att hon redan idag yttrar, följa upp med ett ”hur tycker ni?” skulle vara så stor skillnad och en omöjlighet förtäljer inte historien.

Nu har KD gett sig in i ordbingot och meddelar att man inte tänkt förhandla med SD. Däremot prata har de alltså inte sagt något om. Utan förhandla, vilket betyder att man ger något tillbaka. AKB har också använt begreppet ”göra upp”. Vilket inte heller är exakt samma som förhandla, dvs ge något tillbaka. Det kan lika gärna betyda prata i den politiska kontexten.

”Vi vill inte regera med aktivt stöd av SD” har lite olika företrädare från småpartierna till höger sagt.

När man frågar vad detta betyder har jag fått som svar: om Alliansens är störst handlar det om passivt stöd. Är Alliansen mindre än rödgröna är det aktivt stöd. Alldeles oavsett vad SD alltså själva får i valet.

Istället för passivt stöd tycker jag man kan använda hoppande majoriteter.

För det är ett betydligt mer vedertaget begrepp vad gäller parlamentarismen. Så styr man enklast ett land med minoritetsregering – man gör upp i sakfrågor med det parti utanför regeringen som är lättast att få med sig helt enkelt. För Alliansen skulle man då kunna i vissa frågor göra upp med sossarna, i andra SD. Detta är enligt åtminstone Centern alltså inte stöd utan passivt stöd av SD. Och detta sätt att regera är alltså okej enligt Centern såväl som Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Samarbeta däremot är ett tyngre ord. Vad varje parti lägger i det är dock oklart. För mig personligen innebär samarbete ett etablerat sådant, där budgetsamarbetet är det centrala. Vänsterpartiet samarbetar med regeringen. Men inte med Folkpartiet, trots att de alltså röstade för kvoteringen av pappamånad nummer tre förra hösten till exempel. Det är inget samarbete bara för att man ibland röstar på samma förslag. Att SD skulle rösta på samma förslag är alltså inte samarbete, inte heller om S skulle göra det.

Mig veterligen har inget parti i riksdagen sagt att de vill samarbeta med SD formellt, allt fokuserar på sakfrågor och då har termerna ”prata” samt ”göra upp” varit de centrala. Om ni har en annan bild får ni gärna höra av er för det inte lätt att hänga med i svängarna vad som sagts senaste dagarna.

Förvirrade?

Ni är inte ensamma.

Generellt verkar alla partier gladeligen vilja svara ett utspel som innehåller ett av orden på listan med ett påstående om ett helt annat, i klassisk goddag yxskaft. Som KD:s obegripliga ”vi samarbetar inte med SD” när AKB sagt göra upp med och prata med.

Sammanfattningsvis tror jag att allt kokar ner till följande: 

1. Alliansen är tills något annat gäller fortfarande en enhet i valet 2018.
2. De kommer gå till val på ett gemensamt valmanifest med den politik som just nu förhandlas mellan partierna.
3. Blir Alliansen större än rödgröna kommer Stefan Löfven att avsättas och nya statsministerna heta Anna Kinberg Batra – Sveriges första kvinnliga statsminister. De kommer då regera med hoppande majoriteter, där stödet är passivt från såväl SD som de övriga partierna i de frågor man gör upp om.
4. SD kommer att rösta för en Alliansbudget utan förhandling (Åkessons besked från januari 2016).
5. Till valet 2018 kommer Moderaterna i utskotten från och med nu att prata med SD i utskotten. Om sedan C, L och KD väljer att inte rösta för sin egen politik för att M pratat med SD i utskotten är oklart. Jag gissar nej på det. Till syvende och sist vill även dessa partier få igenom sin egen politik.
6. Regeringen kommer få se en betydligt mer offensiv oppositionspolitik fram till valet även om inga budgetar läggs. Men allt utanför budgeten riskerar att fällas i de fall Alliansen och SD tycker samma sak.
7. Framför allt C och L kommer vara de som får svara på fler frågor från och med nu, med rätta. Om varför de föredrar socialism till exempel.
8. Ingen har tänkt att samarbeta med SD lika lite som man tänkt samarbeta med MP eller V. SD kommer heller inte utgöra regeringsunderlag. Båda dessa är glasklara besked från samtliga partier.
9. Ordbingot är nog tyvärr långt ifrån avslutat. Det finns för många som tjänar på att det kvarstår oklarheter.

OM Socialdemokraterna menar allvar med att upplösa blockpolitiken och isolera SD räknar jag med att Stefan Löfven står utanför AKB:s rum när Alliansens första dag som regering inleds efter valet 2018 och erbjuder att samarbeta.

Men eftersom ”bryta blockpolitik” i sossehuvud betyder ”borgerliga blocket ska utplånas” kommer detta hända när grisar flyger. 

 

 

Svenskarna och oron

I kväll är jag med SVT Opinion och diskuterar oron i samhället. Eftersom vi precis nu har en diskussion om Brå ska rapportera sin statistik fördelat på födelseland igen, deras nationella trygghetsundersökning NTU kommit ut och lite annat tänkte jag passa på att gå igenom fakta.

Blir vi mer oroliga? Ökat våldet i samhället? Minskar förtroendet för polisen? Är oron ogrundad och vi egentligen tryggare än någonsin?

Jag började med att kolla Brå:s NTU från 2010 för att jämföra med 2016. Efter ha att gått igenom båda rapporterna tänkte jag inleda men sammanfattning, för att sedan gå in mer i detalj, och passa på att avliva några myter:

  • 2010 utsattes 11,4 % för brott mot enskild person, ungeför samma siffra 2014. Förra året var siffran 13,3 %. En ökning på över 16 % på ett år.
  • Anmälningsbenägenheten har enligt Brå minskat till 24 %, högst värde var 2010 på 33 %. Man kan alltså inte skylla hela ökningen på att anmälningsbenägenheten ökat för brott, vilket vissa gärna vill göra.
  • 2010 utsattes 1 % för sexualbrott, en siffra som även gällde för 2014. År 2015 ökade den till 1,7 %. En 70 %-ig ökning alltså.
  • 54 % av de som utsätts för brott har blivit det 3-4 gånger tidigare. Siffran för 2015 var 57 %.
  • Andel utsatta för hot har också ökat kraftigt – från 4 % 2014 till 5,1 % 2015. På ett år.
  • Såväl egendomsbrott som misshandel minskar däremot.
  • Andel oroliga för att brotten ökar i Sverige har ökat från 22 % 2015 till 25 % 2016.  Siffran var 19 % 2014, så de senaste åren har oron ökat. Mest oroliga är de som själva utsatts eller bevittnat ett brott, de som bor i flerfamiljshus i storstäder, de med låg utbildning, utrikes födda och kvinnor.
  • Barnfamiljer oroar sig mest över sin familj och närstående.
  • 2010 hade 75 % stort förtroende för polisen, enligt NTU 2016 hade siffran sjunkit till 61 %.

Idag är det 31 % av kvinnorna som oroar sig. En av tre.

Kanske hänger det ihop med att sexualbrotten är den brottskategori som ökat mest. Som ni kan se på diagrammet från Brå:s hemsida pekar kurvorna skarpt uppåt.

 

 

Läs hela inlägget »

Kapitalisterna SSU

SSU är ju ständigt aktuella. Är det inte möten som förbjuder vita är det krav på löntagarfonder 2.0 eller som nu, att ordföranden kört en klassisk pamp och tagit taxi från Sälen för 8 000 kronor.

Jag skrev en debattartikel idag om deras problem med att hålla isär deras och andras pengar. För de lever delvis på skattepengar. 

Jag skriver delvis, för SSU är landets i särklass rikaste ungdomsförbund, trots att de inte är störst. Det är MUF.  Är man rikast tycker man kanske att taxi från Sälen är rimligt, jag vet inte.

För de drar in 33-45 miljoner kronor per år på att sälja lotter. SSU äger nämligen hälften av Kombilotteriet, som tidigare hette A-lotteriet. A står för Arbetarrörelsen och är sossarnas egen spelverksamhet. Eller snarare så äger de häflten av den ekonomiska förening som äger Kombilotteriet.

Värdet på lotteriföretaget/föreningen är 140 miljoner. 

MUF, det till antalet medlemmar största ungdomförbundet, har en genomsnittlig årsomsättning på 9-12 miljoner enligt uppgift. SSU är alltså fyra gånger rikare.

 

 

Som ni kan se på deras senaste årsredovisning som ligger online, vilket är från 2014 och inte 2015 av någon anledning, fick de in 32 miljoner kronor på lottförsäljningen. Vilket var 9 miljoner kronor mindre än året innan.

Men det är 32 miljoner kronor per än andra ungdomsförbund tjänar på att sälja lotter, för de äger nämligen inte ett spelbolag. 

 

Läs hela inlägget »

Mattias Hagbergs dystopi

Jag sa att jag skulle återkomma till journalisten Mattias Hagberg, som i en tre artikel lång serie om liberala ledarsidor och opinionsbildare han inte gillar försökt begå ett lustmord men inte lyckats.

Han använde en blandning av guilt by association, slapp research, gissningar och med precision bortvald fakta för att försöka bevisa att liberalismen är död, på alla ställen utom Dagens Nyheter och några obskyra lokaltidningar. 

Själv kallar sig Mattias Hagberg för ”vänsterliberal”. Personligen har jag väldigt svårt för det epitetet eftersom jag anser att det finns en inbyggd motsättning mellan orden ”vänster” och ”liberal” men låt gå, han har rätt att definiera sig själv som han vill och vänsterliberal är ändå en existerande titel.

Hagberg valde att gå igenom Göteborgsposten och Expressen specifikt, men enligt uppgifter i artikeln har han även läst Dagens Industri och Svenska Dagbladet. Den enda ledarsidan har inte läst är Dagens Nyheter, som av en slump är tidningen som köpt artikelserien och publicerat den på sin kultursida.

Eftersom Hagberg valde bort DN har jag kollat lite på hur DNs ledarsida utvecklats sedan 2010.

Jag har sökt på nätet  och inte suttit på KB och därigenom har inte 100 % av artiklarna av någon anledning dykt upp. Men bilden är ändå tydlig.

Jag har precis som Hagberg kollat på 2010 års första nio månader och jämfört med samma period 2016. En av Mattias Hagbergs kritik mot dagens liberala ledarsidor (exkl DN) är att de inte längre skriver om saker som klimatet, vindkraft och feminism. 

 

 

Läs hela inlägget »