SVT och trollboken

SVT är liksom alla andra traditionella medier mycket aktiva i debatten om sociala medier. Min kommande bok om påverkan och sociala medier handlar om bland annat det.

De driver som mediebolagen på debatten inte ur något altruistiskt motiv om demokrati utan på grund av att informationsmonopolet är brutet och makten delad.

Nu har SVT släppt en liten digital bok om näthat ”Trollsnack – en liten guide till näthatets retorik”.  

Det låter som ett bra initiativ om det inte vore så att SVT medvetet blandar ihop allt möjligt med näthat.

Ett vanligt trick i debatten om tonläget online är att utgå från premissen att allt var så mycket bättre förut. Med förut menar man före sociala medier. Ibland till och med före internet. Även detta inlägg har den premissen även om den inte är uttalad.

För inget i texten är något nytt. Det är vanligt förekommande i all politisk retorik och har funnits där så länge människor diskuterat. Det är bara nya förpackningar.

Men SVT hävdar att med retoriska ”tjuvknep” kidnappar trollen samtalet på nätet. Och detta är alltså det de kallar näthat. Så kallade ”kidnappade” samtal på nätet. I filmen kan se exempel från Twitter. Alltså är detta källan till deras bok.

SVT använder vidare som exempel på ett av dessa tjuvknepp något de kallar för relativisering. Att påvisa en motdebattörs hyckleri i en fråga kallar de just detta. Som om det vore helt främmande att kräva att man lever som man lär. Som om politik inte bygger på förtroende, och då menar jag inte bara politiker utan alla som deltar i det politiska offentliga samtalet.

Med andra ord tycker alltså SVT att påvisa att till exempel miljöminister Åsa Romson målade sin båt med samma färg hon själv i sitt parti varit med om att förbjuda andra att använda är ett tjuvknep i debatten för att kidnappa samtalet.

Jag ser så många fel i den här lilla ”boken”, för det är en film och inte en bok. Vilket egentligen är synd då ett initiativ för att motverka näthat inte är dumt alls.

Det första felet är just att de kallar det näthat. 

Allt SVT beskriver i filmen och texten är politiska samtal. För på Twitter förs nästan uteslutande sådana. Det är en kanal för opinionsbildning. Även Facebook till den delen som inte är helt privat, med hänvisning till familjebilder etc.

Det är inte näthat att människor tycker olika. Det är ett samtal. Debatt. Och all debatt utgår från retoriken. Vill man så kan man bryta ner vilken debatt som helst i olika retoriska grepp och byggstenar. Det är ju det som är ämnet retorik. Konsten att prata.

Ändå vill alltså SVT göra gällande att alla lägen där en debatt pågår och där därför känslor börjar visa sig är någon form av näthat, vilket är befängt.

Det andra felet är att man i filmen använder en vanlig politisk debatt där politiker, som jobbar med både fakta och känslor, får tjäna som exempel på”gish-galopp”. Det vill säga när man försöker dränka motståndaren i fakta.

Ursäkta men att en politiker verifierar sina påståenden med fakta och rabblar siffror är inte i närheten av en gish-galopp.

I själva verket gör de sitt jobb. De backar upp vad de tycker med verifierade fakta.

Det tredje felet är att de kallar alla sätt att argumentera att ”kidnappa debatten” när det i själva verket ÄR debatten. Ett samtal med två eller flera personer på Twitter är en debatt. Bara för att någon belägger någon annan med hyckleri eller backar upp sina påståenden med länkar till fakta är det inte att kidnappa debatten. Att använda halmgubbar eller personangrepp är inte heller att kidnappa debatten. Det är att avsluta den. För så fort någon gör det försvinner ju själva diskussionen om sakfrågan.

Jag är även starkt kritisk till påståendet att det bara skulle röra sig om anonyma trollkonton.

I själva verket använder några av våra mest kända debattörer och journalister exakt dessa retoriska knep på Twitter. Under eget namn.

Och personangrepp och halmgubbar är på intet sätt något fenomen bara på sociala medier. Tyvärr skulle jag säga. Det är lika vanligt att journalister använder dessa knep i sina tidningar. Alla vi som är högerdebattörer kan vittna om att bli uthängd och utfulad i traditionell media är lika vanligt som att bli det i sociala medier.

Vad är egentligen värst här?

Att ett anonymt ägg säger något taskigt eller att en etablerad journalist i sin kolumn i en stor tidning kallar dig fula saker?

Men då räknas det inte. Inte i SVT:bok och inte från någon i traditionell media. Då handlar det inte om att ”kidnappa” debatten. För hade de tyckt det hade hade de inte hävdat att näthat finns online av anonyma troll utan att näthatet breder ut sig även i deras egen bransch.

Detta gör mig så trött.

Att traditionell media i sitt krig mot sociala medier för att de tagit en del av deras makt själva bidrar till att debatten om så viktiga saker som just näthat och tonläget i debatten blir skev och fel. 

Adam Svanell på SvD Kultur gjorde för något år sedan en artikel just på det här temat. Att tonläget i etablerade rum är stundtals lika illa. Det ironiska i det här är att för att jag inte anser att debatten förs korrekt och invänder med relevanta argument skulle SVT nu kunna beskylla mig för ”whataboutism”.

Eller så är det ett helt vanligt argument?

Det är nämligen relevant att föra in ett perspektiv i en debatt man deltar i som man tycker saknas. Ser ni hur gränsdragningen är omöjligt? När man katergoriserar snart allt i en politisk debatt till olika retoriska ”tjuvknep” kan man i sin tur döma ut egentligen den debatt man önskar som ”kidnappad” för att det passar ens syften.

Det enda som verkligen är påhopp är Ad hominem. Personagrepp. Tyvärr även dessa mycket vanliga i media av deras egna företrädare.

Men återigen kan man använda debatten om tonläget att tjäna sina egna politiska syften. För att det passar en. Som när Anders Lindberg på Aftonbladet plötsligt blev företrädaren för ”God Ton” i debatten.

Med risk för att SVT och andra journalister beskyller mig för både relativisering, whataboutism, gish-galopp och halmgubbe kommer ändå här ett axplock över hur etablerade journalister beter sig retoriskt men i sina egna tidningar:

Anders Lindberg,  ledarskribent Aftonbladet, 11 feb 2012:

(Med han syftar Lindberg på Anders Behring Breivik som mördade 76 barn och ungdomar).

Åsa Linderborg, redaktör Aftonbladet Kultur, 18 feb 2012:

Lars Ströman, politisk redaktör Nerikes Allehanda, 23 aug 2016:

Politism, 16 okt 2015

Alexandra Pascaolidu, journalist SVT, 27 feb 2017:

Jan Helin, chefredaktör Aftonbladet, 12 okt 2015:

Bok utgiven av Johannes Klenell på Galago: 

Johannes Klenell, redaktör Galago, 1 aug 2015

Fredrik Virtanen, ledarskribent Aftonbladet:

Jenny Bengtsson, ledarskribent ETC:

Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet, 1 juli 2015

PO Tidholm, kulturjournalist och författare, 16 sept 2015:

Anders Lindberg:

Jonas Gardell, kolumnist Expressen:

Ehsan Fadakar, kolumnist Aftonbladet:

 

9 kommentarer
  1. Om det inte var så skrämmande är det komiskt att läsa inläggen och tweeten från dessa vänsterstollar. De får Donald Trump att framstå som eftertänksam och sympatisk.

  2. De är verkligen lågvattenmärke som inte ens drar sig för att förstöra folks liv.
    Stå på dig Rebecka! Du äger sanningen och det gillas inte av de som missköter sina jobb.
    Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *