Rättighetsindustrin del 2

Nätverket av bidragsentreprenörer av olika slag inom rättighetsbranschen är verkligen utbrett och personkopplingarna många.

Vad gör då alla de här byråerna?

Bra fråga.

Vi har nämligen mycket väl utvecklad lagstiftning när det gäller just diskriminering, till exempel diskrimineringslagen, som skärptes senast 2015 på en rad områden, och lagen om hets mot folkgrupp. Vi har även en myndighet – Diskrimineringsombudsmannen (DO) som har som uppgift att rättsligt driva processerna. Det är dit man anmäler om man anser att man blivit diskriminerad.

För att illustrera exakt hur hårda lagar vi har på det här området är det alltså förbjudet enligt lag att på en buss med minst 10 personer (finns ett HD-fall som är prejudicerande där 4 personer inte räckte för att fällas) säga att du till exempel skulle vilja döda alla bögar. Då kan du bli fälld i domstol. Du får inte heller säga att du vill döda alla svenskar, det räknas också som hets mot folkgrupp. Däremot kan du fritt säga att du vill döda alla rödhåriga. De är inte en folkgrupp utan en hårfärg och räknas därför inte in i lagen om hets mot folkgrupp.

Trots detta tycker alltså andra myndigheter, som MUCF, att vi behöver ha 21 stycken antidiskrimineringsbyråer, vars främsta uppgift enligt dem själva verkar vara opinionsbildning.

De ger visserligen råd men driver ytterst sällan några egna fall i domstol utan framför allt ”hjälper folk” att anmäla till DO samt försöker få de som anklagas att be om ursäkt och frivillig kompensera den påstådda oförrätten. Varför folk behöver hjälp att anmäla till DO är oklart då de har ett mycket enkelt webbformulär.

I centrum finns MUCF, Alice Bah Kuhnkes gamla arbetsplats, som spindeln i nätet. Det är framför allt därifrån pengarna från skattebetalarna slussas in i industrin. 

MUCF har ett så kallat ”insynsråd”. Men utan att själva ge oss andra lätt insyn vad de gör eller vilka de är. De har inte ens orkat lägga in länkar till någon annan webbplats som beskriver vem personen är och varför de valts att sitta just i MUCF:s insynsråd.

Så jag fick googla själv.

Som ni ser har jag markerat den mest intressanta personen i insynsrådet.

Om vi då går vidare till just Sensus, som är de som kapitaliserat mest på rättighetsindustrin och kollar på deras ledning hittar vi fler intressanta namn.

Yasri Khan dyker upp som gubben i lådan. 

En av de mest centrala i den islamistiska muslimska communityn i Sverige och en av de som lyckats allra bäst att använda de demokratiska institutionerna för att få mer makt och pengar åt de organisationer han arbetat för. Han var en hårsmån från att väljas in i Miljöpartiets partiledning när Mehmet Kaplan, en annan av dessa spelare, åkte ut. Nu är han inte politiker längre utan fokuserar på Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, organisationen Mehmet Kaplan var med och startade.

Kopplingarna till de muslimska ”representanterna” i Sverige, det vill säga de organisationer som själva gjort sig till talesperson för alla muslimer, är många.

En annan central spelare i rättighetsindustrin är en eller kanske den första organisationen – Fonden för Mänskliga Rättigheter (MR-fonden). Huvudman för fonden är sedan 2008 Sensus. 

Det står att de finansieras av bidrag från myndigheter men MR-fonden har ingen lust alls att redovisa summor eller något annat finansiellt för jag hittar i alla fall inte en rad om det på hemsidan eller online. Inte en enda årsredovisning.

MR-fonden driver i princip bara opinion. 2016 skickade de till exempel en rapport till FN ihop med en massa andra rättighetsföreningar, bland annat Uppsala antidiskrimineringsbyrå. I den kräver de bland annat tvångsdelad föräldraförsäkring, att lönekartläggningar för alla bolag ska tvingas göras ur ett ”intersektionellt perspektiv” och att alla tiggare i Sverige ska ha samma rätt till bidrag, vård, skola och bostad som medborgare har.

MR-fonden är en lobbyist-organisation som driver klassiska vänsterfrågor för skattepengar alltså. 

I styrelsen för MR-fonden dyker ännu ett bekant namn upp – Peter Weiderud. Han var tidigare ordförande för sossarnas kristna förening Tro och Solidaritet.

När han var ordförande för föreningen som då hette Broderskapsrörelsen och satt i sossarnas VU (idag heter ordföranden Ulf Bjereld) skrev han ett samarbetsavtal med Sveriges Muslimska Råd 1999 som skulle garantera sossarnas röster och SMR platser inom S. Detta skrev Ledarsidorna.se om i februari i år.

MR-fonden får givetvis också bidrag från MUCF. 2013 och 2014 fick de 450 000 kr respektive 415 000 kronor.

Yasri Khan dyker upp på fler ställen.

Han har till exempel föreläst på just DO om rättigheten SMFR tycker att de ska ha i vården, nämligen att slippa de hygienkrav Socialstyrelsen har satt upp att alla måste ha kortärmat.

SMFR är en av de rättighetsorganisationer som finns men som jag inte räknat in i listan den här gången eftersom de framför allt tillhör den muslimska communityn, som har mycket med diskrimineringsbranschen att göra. Det intressanta är att SMFR startade som ett projekt finansierat av Ibn Rushd och Sensus. 

Khan har även bakgrund på muslimernas studieförbund Ibn Rushd, en maktfaktor bland muslimerna och där Omar Mustafa är chef, och han har varit projekkoordinator för Kista Folkhögskola. 

Kista Folkhögskola är den första muslimska folkhögskolan och blev kanske mest känd när det blev klart att den första statliga finansierade imamutbildningen startade där hösten 2016.

Rektorn på Kista Folkhögskola heter Abdulkader Habib. Han är även ordförande för nätverket för muslimer inom just sossarnas Tro och Solidaritet, före detta Broderskapsrörelsen. 

Det finns täta kopplingar mellan dem och de muslimska organisationerna. Årsmötet 2014 hölls till exempel just på Kista Folkhögskola och styrelseledamoten Anna Ardin har jobbat som projektledare där. Hon satt även i referensgruppen till en utredning om islamofobi, där även en rad kända namn dyker upp: Elvir Gigovic, Fatima Doubakil, Omar Mustafa, Yasri Khan.

Notera att även föreningen Ungdom mot Rasism var med i det arrangemanget, de som nyss blev av med sitt bidrag från MUCF.

Men kopplingarna stannar inte där. I själva verket var de muslimska organisationer som startade hela branschen med diskrimineringsbyråer.

För en av de allra första heter Byrån för lika rättigheter. 

Informationen på hemsidan är mycket knapphändig och det är svårt att lista ut när de egentligen startade men om man googlar hittar man ändå ledtrådar.

I en artikel från 2006 i tidningen Mitt i Kista hittar man ett bekant namn – Mehmet Kaplan. Då var han verksamhetschef på Byrån för lika rättigheter.

Kaplan bekräftar det jag tidigare konstaterat, att de inte har någon myndighetsstatus och har inte sanktionsmöjligheter. Det de kan göra är att hjälpa personen att anmäla till DO.

2012 finns en artikel om att byrån stämt IKEA för att en handikappad flicka nekades att ensam leka i bollhavet utan tillsyn av mamman för att de inte bedömde att de kunde garantera hennes säkerhet. De förlorade.

I en artikel i Aftonbladet 2009 bekräftas att Byrån för lika rättigheter startats och drivs av olika muslimska organisationer: Sveriges Unga Muslimer (där Kaplan var ordförande), Muslimska Kvinnoföreningen i Stockholm och Islamiska Shia Samfundet. 

Byrån kallar sig Forum för lika rättigheter-CARE idag. Mellan 2012 och 2017 mottog de 4,8 miljoner kronor i bidrag från MUCF.

Vilka som jobbar där idag är tydligen hemligt.

En annan person som varit verksamhetsledare för byrån är Elvir Gigovic. 2009 var han enligt en artikel i Stockholms Fria det. 

2014 valdes han till ordförande för Sveriges Muslimska Råd.

Till vardags hittar man Gigovic på Folkbildningsrådet.

Den myndighet som har till uppgift att fördela pengar till folkhögskolor och studieförbund och är de som alltså finansierar bland annat Senus, Ibn Rush och Kista Folkhögskola.

Gigovic ansvarar just för uppföljningen av ekonomin. 

Det intressanta med Byrån för lika rättigheter slutar inte där. För de har adress Kista Torg 7. Samma adress som Kista Folkhögskola har.

Gigovic har varit inblandad i fler intressanta saker. Till exempel var han med och tog fram den alternativa ”rapport till FN” som de mest aktiva muslimerna gjorde 2013. 

Den gick framför allt ut på att försöka förhindra rättssamhällets jakt på muslimska terrorister. Men de passade också på att kräva muslimsk representation i TV.

Undertecknarna är idel kända namn inom islamisterna i Sverige, bland annat Helena Benaouda vars svärson Munir Awad 2011 greps för terrorbrott för tredje gången, den gången i Pakistan.

Andra kopplingar till muslimska organisationer kommer från Göteborgs Rättighetscentrum. De har fått 4,7 miljoner kronor sedan 2012 av MUCF.

Ett av deras mål är ”säkra och höga bidrag” så det måste man ändå säga att de lyckats med. 

Enligt Alla bolag är deras största kunder andra skattefinansierade verksamheter. 

En av de som jobbat där heter Amanj Aziz, ett känt namn inom svensk islamism. Flera debattörer har skrivit om honom, bland annat Johan Lundberg i den här artikeln i GP från april 2016.  2014 arbetade han på Göteborgs rättighetscenter som fått nästan 600 000 kronor från Göteborgs stad i bidrag till ett projekt om islamofobi.

Per Gudmunsson har också skrivit om Aziz, bland annat för att han vill avskaffa demokratin och för att han arrangerat en islamisk konferens där hatpredikanten och radikale jihadistförespråkaren Bilal Philips talade.

Inget bidragsentreprenöriellt komplex är komplett utan en paraplyorganisation så självklart har rättighetsindustrin en sådan. Sveriges antidiskrimineringsbyråer. I styrelsen hittar jag ännu ett bekant namn – Zakarias Zouhir.

Han var tidigare ordförande för Afrosvenskarna, en av de organisationer med mest makt inom rättighetsindustrin och där Kitimbwa Sabuni idag är ordförande.

Intressant nog medger paraplyorganisationen att deras jobb i princip enbart går ut på att ragga upp mer pengar till branschen.

Sabuni är lika flitig som Khan i branschen och har bland annat föreläst för Örebro Rättighetsscenter.

I styrelsen för Örebro Rättighetscenter sitter bland annat Nadja Awad. Hon var bland annat med 2015 på ett arrangemang Bang ordnade om islamofobi och feminism där uteslutande profilen inom den muslimska rättighetsgrenen deltog, bland annat Fatima Doubakil och Foujan Rouzbeh.

Awad arbetar idag som lärare på Alsalam-skolan i Örebro, en muslimsk friskola som Skolverket 2006 kritiserade för att undervisningen om sex och samlevnad enbart fanns inom ämnet religion och inte inom biologi eller fristående ämne samt könsseparerad simundervisning som dessutom bedrevs på lördagskvällar, något som man heller inte får enligt skollagen.

Alsalam-skolan har varit inblandad i fler kontroverser.

Till exempel jobbade IS-terroristen Osama Krayem åt den stiftelse som också äger och driver skolan. Kraymen var delaktig i terrordådet på flygplatsen i Bryssel 2016.

Stiftelsen Al-Risahla vill nu bygga ett 6 000 kvadratmeter stort center med motionsanläggning, skola och simhall i Örebro för 100 miljoner kronor. Ännu har de inte hittat marken att bygga på dock.

Nadja Awad är aktiv i slöjdebatten, hon var med 2015 och startade Facebook-gruppen Muslimska feminister och var en av undertecknarna i en debattartikel i Expressen om rätten att ha slöja 2015.

Awad har fattat det här med kraften i att vi öser pengar på föreningar, särskilt de som handlar om rasism och rättigheter.

2015 startade hon ”den radikala studiecirkeln Motkraft” med ambition att starta i flera olika städer. Syftet med cirkeln är att ”bryta sig loss från det vita tolkningsföreträdets handklovar” och vill vara en motkraft mot ”vita personers gränslösa privilegier och makt.

I Malmö finns det också ett stort rättighetscenter – Malmö mot Diskriminering.

Även de har haft arrangemang med olika andra rättighetsföreningar, bland annat Afrosvenskarna och Sabuni vilket man kan läsa i deras verksamhetsberättelse.

Medlemmar i MMD är en rad kända vänsterorganisationer, som LO, Byggnads, IF Metall, Handels, ABF och Hyresgästföreningen men även Behrang Miris organisation Gatans röst och ansikte.

De har sedan 2012 fått ca 5 miljoner kronor av MUCF i bidrag.

De har en av de få årsredovisningarna jag kunnat hitta online.

Där kan man läsa att de har 10 anställda och omsätter 4 miljoner kronor per år. Så resten av pengarna, det vill säga drygt 3 miljoner får de av Malmö stad antar jag.

Enligt verksamhetsberättelsen har de i vissa ärenden inte skett någon diskriminering, andra har de inte bevis för att något skett.

Ett enda ärende har de fått prövningstillstånd för på ett år.

Redan 2005 startade Diskrimineringsbyrån i Uppsala. De fick 2012 hela 3,7 miljoner för projektet PraLin om likabehandling i förskolan, med fokus på normkritik och intersektionalitet.

DU finansierades även av medel från bland annat Uppsala Kommun. De fick 2012 ett tre-årigt projekt om näthat beviljat från Arvsfonden, summan har jag inte hittat men gissningsvis i storleksordningen för PraLin som också var 3-årigt.

Men 2015 lades byrån ner på grund av oegentligheter med ekonomin. Föreningen hade då 3,5 miljoner kronor i skulder och ville ha 1,2 miljoner kronor extra från kommunen för att räddas.

De beviljades inte det och la ner. Om någon åtalats för bedrägeri framgår inte.  Uppsala Föreningsråd som drev byrån hade då hunnit få 3,7 miljoner kronor från MUCF mellan 2011 och 2015.

Byrån i Sydost har fått 4,8 miljoner kronor i bidrag från MUCF sedan 2011. De beskriver sin verksamhet att det just rådgiver. Och att anmälningar i sig driver opinion.

Om man jobbar mot diskriminering jobbar man alltså emot till exempel diskriminering på grund av sin religion av olika slag. Alla religioner skyddas av lagarna, även den kristna.

Verksamhetsledare för byrån är Maria Hammarström.

Därför är det så intressant att Diskrimineringsbyrån i Sydost skrivit en debattartikel som går emot det här. De är nämligen mot samvetsfrihet. När de rimligtvis borde ställa sig på Elinor Grimmarks sida i målet, som ju anser att hon blivit diskriminerad på grund av sin religion. Kan jag tycka i alla fall.

Med tanke på att Norrbottens byrån enligt redovisningen får 2,5 gånger i totala bidrag som bidraget från MUCF och den i Malmö får 3 gånger den summan i totala bidrag, när bidrag från regioner, kommuner och andra skattefinanseriade verksamheter inkluderas är det rimligt att anta att detta gäller hela branschen.

Eftersom antidiskrimineringsbyråerna pangat in minst 52 miljoner kronor i bidrag från MUCF sedan 2012 kan vi alltså utgå från att den verkliga summan spenderade skattepengar snarare är någonstans mellan 150 och 200 miljoner kronor under tidsperioden 2012-2017. 

Och överallt hittar man kopplingar till de muslimska organisationer som kräver mer makt, pengar och framför allt rättigheter som representation, dvs kvotering, in till samhällets samtliga maktcentrum från politik och media till näringslivet. Den islamistiska diaspora i Sverige som representerar några få tusen muslimer men som av media och politiker fått rollen som ”representant för landets muslimer”.

Dags att fler börjar granska rättighetsindustrin. Tycker inte ni det?

 

 

 

 

7 kommentarer
  1. Tack Rebecca att du belyser denna sekt som tyvärr snart nått ett tillstånd av ”deep-state”, med sina tentakler ute i snart all offentlig verksamhet och där bidrag finns att hämta!

    Ja, fler behöver granska denna identitetspolitiska sörja som verkar gå under täcknamnet ”civilsamhället”. Ett begrepp som vid närmare påseende verkar vara en konstruktion helt av Alice Bah Kuhnke och samma gäng som figurerar i dessa sektliknande strukturer i syfte att legitimera detta vansinne.

    Nu ser vi fram emot granskning av andra aktörer inom samma sfär! Tänker på Rättviseförmedlingen (och deras järngrepp över Public Service), Allmänna Arvsfonden, Södertörns Högskola och den centrala punkten – Kulturdepartementet, varifrån detta totala vansinne är sanktionerat!

  2. Mycket bra ”luskat” Rebecca och samtidigt skrämmande hur Islamismen tillåtits smyga sig in i samhället på flera olika plan. Hur tusan kan så många ha blundat / ej velat se detta under så många år?

  3. Rebecka Prentell är inte spelas varit på Sverok. Någon sådan post finns inte och hon innehar inte något uppdrag i Sverok. Däremot sitter hon vald i LSU på Sveroks mandat, eftersom det alltid är organisationer som nominerar.

  4. Det finns en röd tråd i det röran. ”Elitfeminism”. De moraliskt överlägsna feminazisterna. Finns en utmärkt serie skriven av F. Segerfeldt:
    https://timbro.se/smedjan/de-fina-forskarna/, där andra namn ploppar upp inom statsfemnistiska semikommunism. Vilka har byggt plattformen till artikeln om rättighetsindustrin och hatet mot det svenska samhället, dels ”vita män”.

    Sveriges fundamentalistiska kvinnolobby kommer gå till historien. Där finns en hel drös opportunistisk bidragsentreprenörsskap att granska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *