Maktfullkomlighet i Hörby

 

Sedan valet 2014 styr sossarna i Hörby, i en märklig konstellation med C, KD, FP och MP. 

Kommunalrådet numera heter Susanne Meijer och är socialdemokrat, vars parti fick 10 mandat i senaste valet. SD fick 9 mandat.

Meijer har trots endast 2,5 år på posten hunnit vara med en hel del i media faktiskt.

2015 beviljades hon till exempel inte ansvarsfrihet för tiden hon satt i socialnämnden, som gick 25,9 miljoner kronor back bara för 2014. Då höll karriären som kommunalråd redan efter ett halvår på att gå i stöpet.

Meijer teg.

 

Ett år efter ansvarsfrihets-skandalen blev det känt att Meijer under de två år hon satt i socialnämnden, när nämnden gick så mycket back, fick dubbla arvoden i två hela år utan att anmäla det.

Trots att hon direkt när media ringer medger att hon fått fel arvode så hon kände åtminstone till det när tidningen ringde.

Samma år men några månader senare, i oktober 2016, kom nästa grej.

Då avslöjade Skånska Dagbladet att hon gett kommunchefen ett lönelyft på 156 000 kronor per år utan att diskutera det med någon. 

I november 2016 blev det riksnyhet att en 10-årig pojke i Hörby sparkats ned och sedan blivit skjuten med en Soft Air Gun-pistol i bakhuvudet. Barn och ungdomar var rädda att vistas i centrala Hörby och medborgarna krävde ansvar av de styrande, det vill säga ytterst Susanne Meijer.

Vad gjorde Meijer då?

Hon ordnade ett möte mellan medborgare och styrande politiker. Vilket förstås var utmärkt.

Men hon sa också att detta möte minsann inte var ett forum för debatt utan ett informationsmöte så åhörarna skulle inte få ställa frågor till politikerna. 


Den 23 mars 2017, det vill säga förra veckan, blev det känt att Meijer polisanmält inte mindre än 11 personer inklusive bloggar och en Flashbacktråd.

Bloggen hon polisanmält är ledarsidorna.se. Ni läste rätt, hon har alltså anmält en Flashbacktråd till polisen för förtal, näthat och kränkningar.

Meijer är nämligen arg för att hon fått kritik. Och jättearg för att vissa personer hon känner, bland annat kommunrevisorn, delat och gillat några inlägg på Facebook.


Satirbilden som hon verkar vara mest upprörd över är den här som ni hittar i bloggposten om Meijer, där den kränkning Meijer anser att hon utsatts för är att hon kallas för maktens arrogans. Hon hävdar att satirbilden insinuerar att det är hon som håller vapnet.

Som ni kan se har det ingen koppling alls till hur bilden de facto ser ut. Gubben på skylten är en klassisk skyltgubbe, som man kan se på vägskyltar.


Meijer själv har också en blogg
, där hon ventilerar lite allt möjligt. Till exempel kallar hon den moderata kommunrevisorn för Moderatdemokrat och Sverigemoderat för att hon är arg på honom som delat Westerholms blogginlägg på sin FB-sida. Och spekulerar utan någon koppling till något om kanske M allra helst vill regera med SD i klassisk ”gulit by association” stil. Rimligt.


För ni kanske tror att det mest orimliga med Susanne Meijer är hur hon betraktar makten och vad hon hittills gjort, inklusive att ordna ett möte men sedan förbjuda frågor. Men nej, det finns faktiskt orimligare saker. Som hur hon själv uttrycker sig både i artiklar och på sin blogg om politiska motståndare. Jag tror faktiskt aldrig jag läst en mer raljant och arrogant ton från någon folkvald politiker någonsin.

Här kommer ett axplock från hennes blogg, så ska jag gå vidare med hennes svar på insändare i lokalpressen sedan.

Till exempel när hon spekulerar i om en moderat kollega kanske är hotad av sin grupp (?) för att hon kritiserar Meijer.


Eller raljera om att folk som inte resonerar som hon inte är några politiska Einsteins precis.


Andra som kritiserar henne och politiken beskyller hon för att bara sitta med på möten och inte göra något själv. Hon gillar även att illustrera sina egna påhopp med olika bilder, till exempel som den i och för sig rätt snygga bilden med en klädnypa. Eller den fula lilla hunden, som kanske inte känns jättetrevlig i sammanhanget.


I olika insändare i lokaltidningen, som i många lokaltidningar fungerar som en debattsida, har Meijer fått kritik och verkar svara alla. Till exempel när hon hävdar att en annan politiker i kommunen måste drabbats av minnesförlust. Nu tycker jag att det är viss skillnad på hur man kan uttrycka sig i privata kanaler och i artiklar i media men den distinktionen har inte Susanne Meijer uppenbarligen.

Tyvärr uttrycker sig hon inte som en politiker borde vare sig på sin blogg, sin Facebooksida eller i media men så blir det när man drabbas av maktens arrogans och maktfullkomlighet.


Självinsikten saknas också, för hon återkommer lite här och där till hur inkluderande hon är och den stora vurm för ett bra samtalsklimat hon har. Om folk bara inte vore så dumma i huvudet, är det lätt att själv lägga till givet retoriken hon för själv.

 


En annan insändare som kritiserar henne och politiken hon för besvarar hon i tidningen med meningen:

”Jag brukar ibland möta dig på badet. Var inte blyg, ta dina frågor då”

Är det ett rimligt svar från kommunalrådet? Och det här förtäckta hotet att hon noterar vilka som går och badar med henne? Menar kommunalrådet alltså att kommunens medborgare ska låta bli att yppa sina åsikter offentligt utan prata med henne på…..badhuset om de har några frågor?


I ett annat svar till en insändare kallar hon kritiken härskarteknik och hänvisar honom till sin….. julhälsning.


I ett svar till insändare får hon med sig kollegan när hon kallar kritikerna ohederliga.


Hon suckar högljutt över annan kritik för att hon hävdar att de skriver ”som om de känner henne”. Som om hon vore bara en vanlig anonym medborgare i kommunen som blivit oskyldigt påhoppad, när hon är kommunalråd och offentligt kritik alltså är en del av tjänstebeskrivningen.


Kulmen på Meijers otroligt märkliga inställning till såväl sig själv och sina befogenheter som hur yttrandefrihet fungerar är alltså de 11 polisanmälningarna.

Att kritisera henne, kalla henne arrogant, publicera en rolig satirbild eller dela blogginlägget med satirbilden är alltså ett hot mot demokratin.

 


På frågan om det inte ingår kritik i uppdraget säger hon att hon tycker att de går ut och ”raljerar” med människor som engagerar sig i samhällsfrågor. Som om hon alltså inte vore kommunalråd, heltidsarvoderat sådant. Hon är inte ”engagerad i samhällsfrågor”, hon är förtroendevald att styra kommunen Hörby.

Djupt ironiskt också att en av de mest raljanta kommunalråd jag läst använder just raljans som motivering till 11 (!) polisanmälningar.


När man sedan trodde att man läst allt dumt Meijer sagt och gjort och det liksom borde vara slut avslutar hon med nästan det värsta tror jag.

Hon hävdar på allvar att ju fler anmälningar polisen får desto bättre för polisen, strunt samma om de är ogrundade. Polisen får ju mer resurser då…….

Här undrar man stilla om hon verkligen tror det? Och hur det är möjligt i så fall? Hur kan ett kommunalråd har så lite kunskap om hur polisen fungerar?


Det räcker med att läsa enstaka av Meijers svar för att dra slutsatsen att det här är en djupt olämplig person att vara kommunalråd och jag bara kan beklaga Hörby kommuns invånare som sitter fast med henne fram till september 2018. Men de fick 10 mandat, vilket är 25 % av kommunens mandat, så då får man skörda vad man sår.

Givet Meijers framfart de första 2,5 åren av mandatperioden kan man nog bara luta sig tillbaka och vänta på nästa inlägg, utfall eller skandal från henne. Eller en polisanmälan. 

LO och sossarnas pampvälde

 

LO och arbetarrörelsen är något av expert på att bete sig svinigt, på medlemmarnas bekostnad. Lagom till folk har slutat skratta åt Kommunal-skandalen briserar en ny. För att pampbeteendet är cementerat i rörelsen hur mycket de än skriver nya etiska riktlinjer. Det sitter i väggarna. En pamp är en pamp är pamp. Vi kan lägga till är en socialdemokrat också, för LO-pamparna är ju alla det.

Transportarbetarförbundets ordförande har nu frossat i ostron och hummer, dyra viner och årgångswhiseky för medlemmarnas pengar. Lajvat LOs bild av en direktör med andra ord. Trots att dagens direktörer inte lever särskilt annorlunda liv än de flesta. De har dyrare bostäder och ägodelar och kan åka på mer påkostade semestrar. Hummer är liksom inte höjden av lyx sedan många decennier. Det finns frysta på Konsum idag.

 

 

Men vad är det just med Transport som gör att de som styr förbundet alla är pampar? Lindgrens företrädare vägrade till exempel att sälja den bostad han 2002 fick flytta in i för förbundets pengar. Men i sju år vägrade han. Om han till slut sålt den vet jag inte.

 

Och den allra mest ikoniska fackpampen var såklart också ordförande för just Transport – Hans Eriksson när han sitter på poolkanten iklädd badshort och solglasögon och röker cigarr. Bilden, som är en klassiker, är tagen 1976 i Spanien när sossarna i regeringen bojkottade Franco. Men inte bara i Spanien utan också på SAF:s egen konferensanläggning.

 

 

Men det är inte den mest underhållande skandalen.

2004 åkte IF Metall-pampar dit för att de köpt porr och dildos för medlemmarnas pengar

 

 

En person också från IF Metall åkte dit samma år för att ha köpt prostituterade vid ett fackevent. 

Wanja Lundby Wedin var ordförande för LO, tills det 2009 visade sig att hon hade för vana att ta med maken gratis till LO:s hotell i Italien utan att redovisa det som förmån. Hotellet betalade även svarta löner.

Samtidigt som de solade och badade i Italien samt åt gratis fick Lundby Wedin styrelsearvode, som de andra i styrelsen som också var med.

Det visade sig att Skatteverket hade lite synpunkter på att hon inte tagit upp förmånen i sina deklarationer.

Hon satt också i en herrans massa styrelser där samtliga gav henne stora arvoden. Efter allt det här ändrade LO sina ”etiska regler”.

Men inte hjälpte det. Papper brukar inte hjälpa när en internkultur sitter i väggarna nämligen. Redan på 90-talet gav dåvarande LO-ordförande Stig Malm sitt bidrag till pamparnas historia genom att ge sin dotter en central lägenhet.

Och Mona Sahlins historia känner ju alla till. Redan 1995, ungefär när Malm trixade med lägenheter, köpte hon kläder, godis, mat och annat privat på riksdagens kreditkort, hade obetalda P-böter och TV-avgifter. Mindre känt så här långt efteråt är nog att hon även hade svart dagmamma.

 

Då myntade hon uttrycket ”ta en time out” vilket innebär, som vi alla numera vet väl, att på vår bekostad, dvs inte tjänstledig utan fortfarande med lön, ta lite ledigt. I Mona Sahlins fall fick hon hjälpt av kungligheter för att flyga till lyxön Mauritius.

När vi ändå pratar beteende inom arbetarrörelsen måste man ha med ”bajsskandalen i SSU”.

 

Och pedofilskandalen i SSU.

En inte lika omtalad skandal nu för tiden är 2005 när den när socialdemokraten Ola Rask lät LO:s bolag för Rönneberga kursgård betala lyxrenovering av den lägenhet han fixat till sin son, som skulle vara personalbostad. Som LO:s egen Skandia-skandal.

En annan riksdagsledamot för sossarna, som även var ordförande för S-studenterna Magdalena Streiffert, hade köpt saker för 150 000 kronor på förbundets kreditkort utan redovisning. Hon avgick men numera jobbar hon som generalsekreterare för Fairtrade.

Just LO och lägenheter är ett särskilt kapitel i pamphistorierna, som aldrig verkar ta slut heller. Det kommer dyka upp nya sådana här affärer om ett tag, var så säkra. För så här funkar det i ”rörelsen” – man trixar med lägenheter i city.

2004 fanns till exempel den här sammanställningen i Expressen om pamparna och lägenheter till deras barn och sig själva.

2016 blev det känt att massa toppnamn inom LO fått olika balla lägenheter. Tobias Baudin fick en 4:a i city till exempel, Stefan Löfven fick också fin lägenhet när han var IF Metall-bas.

Annika Strandhäll bor fortfarande i en lägenhet som fackförbundet Vision äger trots att hon har en villa i skärgården.

Wanja Lundby Wedin bor såklart också i en fräsig vindsvåning från facket mitt i city.

Men andra sossar får också lägenheter, som VD:s för sossarnas spelbolag Kombispel som också bor i vindsvåning mitt i city.

LO-ombudsmannen Oscar Ernerot bor också paradvåning, liksom Kommunals fd kassör Anders Bergström och Lyrans konferens fd VD bor de alla i facklägenheter centralt.

Facket GS ordförande Per-Olof Sjöö bor såklart också i paradvåning, en vindsvåning. Inga konstigheter, tycker Sjöö. Det har många medlemmar.

Även Byggnads ordförande har flyttat till city. Från Haninge. Men det var för långt att pendla tyckte Lindholm.

Mona Sahlin har ju som bekant fortsatt sitt pampbeteende och har både skrivit konstiga intyg och åkt till New York på märklig resa, betald av skattebetalarna.

Hon fixade för övrigt jobb till sin dotter också en gång i tiden, i New York.

Och så har vi förstås Kommunal-skandalen från förra året. Som innehöll allt en riktigt LO-pamp skandal ska innehålla: porr, alkohol, lyx och gratis resor. 

Summa sumarum är att detta är ju långt ifrån den första pamp-skandalen som briserar inom LO och S och helt osannolikt den sista. Vi får bara sitta och vänta på nästa rubrik om LO-pampar som ger varandra lyxlägenheter, dricker alkohol, lyxar och svinar för medlemmarnas pengar.

Varför är folk ens medlemmar i LO längre?

Ljug om rökning, igen

Varje gång det dimper ner en bilaga om hälsa brukar jag titta i dem. För de har ofta annonser från olika anti tobaks-lobbyister, och det är ofta halvsanningar eller rena faktafel i artikeln.

När man företräder något gott, som att rädda människor från sig själva, så är det nämligen inte så noga med fakta alla gånger. Ändamålet helgar liksom alltid medlet.

Så jag bläddrade givetvis i bilagan igår. Den handlar om psykisk hälsa.

 

 

Men eftersom anti tobaks-lobbyisterna inte gör någon skillnad på något inom hälsa har de klämt inte inte mindre än tre annonser, för hela bilagan är alltså en annons så artiklarna ser ut som artiklar men är i själva verket annonser betalda av de som intervjuas.

Vad nu rökning har med psykisk ohälsa att göra. Fler som mår dåligt psykiskt röker men korrelation och kausalitet är viktigt. Röker de för att de är deppiga eller är de deppiga för att de röker? Jag vet ändå tillräckligt mycket om tobak för att veta att det inte finns någon evidens i påståendet att rökning orsakar psykisk ohälsa. Det är fysisk ohälsa tobak kan bidra till.

 

 

 

Och eftersom hela anti tobaks-lobbyismen finansieras av bland annat mig, för de betalas till mestadel av skatt men drar i och för sig in en del pengar på läkemedelsbolagen som säljer Nicorette och andra nikotinläkemedel, bryr jag mig vad pengarna går till.

I vanlig ordning förhåller de sig till sanningen relativt. Det är lätt att konstatera bara genom att läsa annonsen A non smoking generation köpt där ordföranden påstår att 30 % av eleverna i årskurs 2 på gymnasiet röker.

 

A non smoking generation är en av det dryga dussinet anti tobaks-lobbyistorganisationer vi har, samtliga finansierade av skatt och inte sällan är det samma personer som är med i olika föreningar. De fick nästan 1 miljon kronor av Folkhälsomyndigheten för just ett projekt i skolan. Enligt deras årsredovisning kom majoriteten av pengarna från bidrag. 

 

 

Men problemet är att det inte är 30 % av gymnasieungdomarna i årskurs 2 som röker.

Enligt den årliga undersökningen ”Skolelevers drogvanor” 2016 som statliga CAN utför kan man läsa följande:

”Bland de som använder tobak, totalt 31 %, är det en tredjedel som enbart röker, ytterligare en tredjedel som röker och snusar”

Så det är alltså 22 % och inte 30 % som röker. 

Men det stannar inte där. För definitionen röka är bred. Med röka i statistiken brukar man mena dagligrökning/frekvent rökning medan tillfällesrökning är något annat. Här har A non smoking generation dessutom blandat ihop begreppen.

Sett till frekvent rökning är siffrorna betydligt lägre, som ni kan se på diagrammets heldragna linje. För pojkar har siffran gått ner till under 20 % medan flickor är ca 10 %.

 

Det är sådant här som är så fult. När företrädare för olika opinionsbildande organisationer inte kan argumentera schysst utan måste ta till fulknep, som att fabricera siffror. Eller använder gamla siffror, som A non smoking generation medvetet gör här. Siffran kommer från CAN-undersökningen 2014.

Man skulle kunna tro att minister Wikström själv förhöll sig mer konsekvent till fakta men inte heller han hänvisar till korrekt data.

Han hävdar ofta i debatten om rökning att 12 000 människor dör varje år. 

 

Men inte ett ord om att siffran är gammal. Enligt Socialstyrelsens rapport ”Registerutdrag om tobaksrökningens skadeeffekter” från 2014 kan man läsa:

Perioden 2010-2012. Alltså för 5-7 år sedan. De främsta dödsorsakerna enligt den rapporten är lungcancer, KOL, hjärtinfarkt och stroke, för övrigt författad av anti tobakslobbyisternas ledare Hans Giljam, för det är han som i ensamt majestät sedan decennier både får vara utredare, forskare och dessutom företrädare för lobbyister. Samtidigt. Han har dessutom haft uppdrag åt läkemedelsbolag angående olika rökavvänjningspreparat.

Vad har då hänt sedan dess?

Ja, kollar man till exempel Folkhälsomyndighetens årliga rapport om svenskarnas hälsostatus, ”Folkhälsan i Sverige” från 2016 hittar man intressanta saker. Till exempel det här diagrammet som visar att såväl hjärtinfarkt som stroke minskat rätt mycket sedan just 2010.

Och ändå använder alla möjliga offentliga företrädare inklusive Folkhälsoministern själv, alltså en gammal inaktuell siffra.

För om rökningen går ner för varje år, vilket den gör, och dödligheten i de främsta orsakerna går ner måste alltså siffran 12 000 vara helt fel idag. 

Bara för skojs skulle kan vi ju prata lite om kostnader. För det älskar alla som hatar tobak. Enligt Socialstyrelsen, som själva fortfarande använder en gammal siffra, är kostnaden 30 miljarder per år för rökare. 

Men en rökare tappar också i snitt 10 år i snitt av sitt liv enligt samma myndighet. En död person kostar inget i form av pension, vård och äldrevård. 

Dessutom tar staten in punktskatter på tobak som varje år ger staten nästan 12 miljarder i intäkter. 

 

Så i själva verket kan man inte säga att rökare kostar samhället 30 miljarder faktiskt. Det är inte säkert att de kostar samhället särskilt mycket alls totalt sett faktiskt.

Men ska vi prata kostnader, något jag alltid egentligen tycker är irrelevant eftersom skattesystemet är solidariskt och vi tvingas alla betala för andra människors val som till exempel skador efter skidåkning, studsmattehopp på fyllan eller MC-olyckor, ska vi prata den verkligt stora utgiften: fetma.

Även om rökningen skulle kostat 30 miljarder, givet att vi bortser helt ifrån punktskatter och 10 års uteblivna kostnader pga för tidig död, kostar fetman samhället 172 miljarder per år. Alltså nästan 6 ggr mer.

 

Enligt en undersökning gjord i Nederländerna för några år sedan kostade en fet person 2,4 miljoner kronor i genomsnitt medan rökare kostade 2,1 miljoner kronor. För de dyra för samhället, det är de som är sjuka ibland men lever länge.

Nu ser ni kanske varför alla argument om kostnader är befängda, vad gäller allt som har med hälsa att göra. Och där räknas tobak in. Det blir löjligt.

Men trots att rökningen går ner bland unga och i hela befolkningen, att vi lever längre, dör i mindre utsträckning av hjärtinfarkt och stroke och generellt har bättre folkhälsa för varje år har vi en minister som mer än gärna fokuserar på just rökningen.

Nyligen såg jag dock att han engagerat sig i något annat: antibiotika-resistens.

Först tänkte jag ”vad bra”, för jag såg i samma rapport från Folkhälsomyndigheten att antibiotikaresistenta bakterier ökar explosionsartat i Sverige. Antalet MRSA ökade med 30 % på ett enda år, och enbart på grund av asylinvandringen, enligt myndigheten själva.

Och tyvärr är det dessutom den mycket svårbehandlade ESBL-bakterien som ökat mest.

Men Wikströms tweet och pressmeddelande handlade inte om det här. Utan om……jordbruket. Där jag trodde min hitta en handlingsplan för hur vi ska komma till rätta med den stora ökningen i befolkningen och i vården fokuserar alltså Wikström på djurhållning.

Det här sammanfattar väl ganska väl hur han, och hans regering, gör. Man fokuserar på saker som inte behöver en lösning för att man inte är kompetent nog att lösa problemen på riktigt.

Nu är det snart vår och vi som vill bestämma över vårt eget liv, fritt från andra vuxnas kontrollbehov, kommer snart få se årets skörd av olika tobaksutspel om till exempel uteserveringar och rökning.

Kom då ihåg följande: att inte ens Socialstyrelsens egen expert på tobak Magnus Stenbeck medger att det inte finns någon som helst passiv rökning på uteserveringar. 

Karolina Skog och lyxproblemen

Miljöpartister är inte direkt kända för att förankra sin politik baserat på verkligheten utan på ideal som de byggt på en kombination av storstadsperspektiv och utopier. De räds inte heller för den domedagsretorik de nu i tidevarvet av falska nyheter och god-ton-debatt gärna anklagar andra för. Lex ”vi har bara ett jordklot och det kommer gå under”.

Nu vill Karolina Skog begränsa bilismen, och använder jämställdhetsargument. 

Det är för kvinnornas skull som vi måste få bort bilen.

I ett slag eliminierar Karolina Skog det faktum att bilen, i alla länder, är en del av den kvinnliga frigörelsen. Det är också skälet till varför vi till exempel fortfarande använder att kvinnor inte får köra bil i Saudiarabien som belägg för att det är ett av de värsta länderna att bo i som kvinna. Officiellt ändrades lagen 2008 men för att få körkort, tillgång till bil etc krävs mycket så forfarande kör inte kvinnor bil i Saudiarabien i någon utsträckning.

Den främsta anledningen varför jag själv tog körkort så fort jag fick 1994, när jag var drygt 18 år, var att min egen mamma sa att du ska inte bli beroende av någon man för att ta dig någonstans. Att köra bil är kul men framför allt är det frihet. Kvinnor ska inte frivilligt ge upp den självständigheten.

Men nu använder alltså miljöminister Skog argumentet att hon vill begränsa bilen ”för kvinnornas skull”.

Nu vet alla att det är ett svepskäl. Miljöpartister hatar bilar. Och flyg. De hatar alla transporter som inte är tåg och cykel. Men just detta svepskäl irriterar mig mer än andra inte bara för att det är fel i sak – många kvinnor kör mycket bil – utan att hon använder en feministisk batong att slå ner en av de stora feministiska landvinningarna i resan mot självständiga och fria kvinnor. Dessutom ignorerar hon klassaspekten helt.

När Göran Persson skrev sina memoarer lyfte han fram bilen som en av de viktiga markörerna för klassresan och hur bilen från 50-talet och framåt gett inte minst arbetarklassen nya möjligheter.

Känslan när man har råd att köpa sin första bil, den glömmer ingen. Jag hade en svart Toyota Corolla från 1989 som jag 2000 fick kalla min. Jag fick laga den varje år innan jag 2007 fick ringa bilskroten och skicka Skrutten till bilhimlen efter många år i trogen tjänst.

Politiker som drivs av ett bilhat brukar använda argument som att det är män som kör bil. Gärna ”vita heterosexuella medelålders män”, för att återknyta till före detta språkrör Åsa Romsons numera klassiska Almedals-tal från valrörelsen 2014. 

Det här gör mig som kvinna förbannad faktiskt. Den här stereotypa och fördomsfulla uppfattningen hon utan att blinka kan leverera, och som Karolina Skog fortsätter att använda som argument. Att bilen skulle vara mindre viktigt för kvinnor.

Tittar vi på den verklighet vi andra tycker är rimlig att förhålla oss till när vi argumenterar kan man också läsa i den årliga Resvana-undersökningen att Skog slirar på sanningen.

Det är sant att bilarna ägs till större andel av män. Men alla som lever i en relation vet att vem som råkar stå på bilen är skit detsamma faktiskt. Bilen används i familjer och betalas också av familjen. Namnet på kontraktet är inte viktigt alls.

Men när man kollar i RVU:n för 2015 hittar man en del intressant.


Till exempel att män generellt reser flest antal kilometer i alla trafikslag som cykel, buss och bil.

Vilket antyder att det är män som till exempel generellt har längre till jobbet än kvinnor samt gör de ärenden som ligger längst bort från hemmet.

Man kan också se att visserligen cyklar kvinnor 25-34 år mer än män, men det är också åldern då man studerar eller precis har börjat jobba. Fler bor i stora städer den här perioden i livet och färre prioriterar bil. Men fler män än kvinnor köper alltså bil i den åldern.

Från 35-årsåldern och uppåt till 44 år cyklar kvinnor och män faktiskt i lika stor utsträckning och därifrån ökar männens cyklande och överstiger sedan markant kvinnornas cyklande i alla åldersgrupper.

Det är en myt att kvinnor är de som cyklar mest.  I själva verket cyklar män i minst lika stor utsträckning. 

 

I storstäderna cyklar man redan betydligt mer än i andra städer och man åker redan mest kollektivt. Man åker dessutom nästan hälften så få kilometrar i snitt med bil per dag än i glesbygd, vilket har sina naturliga förklaringar.

Miljöpartiet vill fixa något som inte är trasigt.

I debatten som förs får man också lätt intrycket att det alltid handlar om resor till jobbet. Men kollar man på svenskarnas resvanor kan man se att det inte stämmer. Mest bil i antal kilometer åker vi på fritiden. Och det antal kilometer som ändå är det intressanta, för all sorts miljöstatistik bygger på just det. Hur mycket vi sliter på vägar, hur mycket bränsle som förbrukar etc.

35 000 miljoner kilometer per år lägger svensken på fritidsresor med bil. 

Sett till andel av anledningen till resan vinner inköp över bil men fritid ligger inte långt ifrån.

62 % av jobb- och tjänsteresor inkl skolresor sker med bil. 85 % av inköpen sker med bil. 58 % av fritidsresorna sker med bil.

Här kommer klassaspekten som miljöpartisterna alltid struntar i, för att de är ett parti av och för lurviga storstadshippies, full av självgod Fixar Frasse-mentalitet som inbegriper en övertygelse att de mer än någon annan är kompetent att bestämma över ditt liv. Men till skillnad från traditionella socialister använder de inte det kollektiva som argument utan att de vill rädda världen. Det är därför de kommit undan så länge med att hävda att de är ett mittenparti.

Att ha bil kostar pengar. Det är något man sparar till och jobbar sig mot. Men när familjen eller personen äntligen har råd att köpa en kan man plötsligt ta jobb på andra orter. Man kan välja bostadsort på ett annat sätt. Och inte minst, familjen har äntligen råd och möjlighet att åka på semester.

Miljöpartister har nu fullt upp med att måla upp flyget som ett lyxproblem, trots att flygresor under min barndom just bara fanns till för de rika och det idag inte alls på samma sätt är en klassmarkör totalt sett. Men att resa på semester med flyg är fortfarande en klassfråga för de med lägst inkomster. De med allra minst pengar har inte råd att åka ens på den billigaste flygresan nämligen.

Men de kan ha råd att göra en bilresa med en kanske lånad bil.

Men Mijöpartisterna är alltså fullt upptagna med att måla ut bilen som kvinnornas fiende nummer ett.

Jag vet att det kommer som en total chock men det finns massa kvinnor i Sverige som inte bara kör bil utan som faktiskt älskar att köra bil och den totala frihet det innebär.

Faktakoll

Med tanke på debatten om falska nyheter, alternativa fakta och faktaresistens tänkte jag köra igång en serie.

Valrörelsen är kanske inte inledd för väljarna men den är definitivt igång för oss som jobbar med opinionsbildning. Inte i full gång men den har inletts.

Det här med att förhålla sig flexibelt till fakta är nämligen varken nytt i politiken eller något ovanligt.

Sittande regering har varit exceptionellt framgångsrika att sprida myter och strunta i fakta. Här har jag ett axplock på den senaste tidens alternativa fakta som regeringen Löfven sprider.

 

  1. 27 kronor i timmen

 

 

Socialdemokraterna har ungefär ett år byggt sin opinionsbildning på siffran 27 kr/h. Ardalan Shekarabi är den som använt den mest i sin opinionsbildning.

Jag gjorde ett helt inlägg om just 27 kronor, där jag letade efter ursprunget. Jag hittade att det är vad EN (1) anonym taxichaufför sagt i en radiodokumentär i P3 om taxibranschen, när han förklarade var en enskild färdtjänsttur kan landa på. Och detta tycker alltså regeringspartiet är vettigt att använda som belägg för hela arbetsmarknadens villkor. Bilden ovan är alltså hämtad från sossarnas Facebook-sida och publicerad igår.

 

2. Välfärden fick mindre pengar med Alliansen

 

 

En annan myt sossarna upprepar är att Alliansens skattesänkningar dränerade välfärden på resurser och att intäkterna sjönk drastigt. Det har hela tiden varit lögn. Tack vare Ekots lördagsintervju nyligen fick partisekreterare Lena Rådström Baastad i direktsändning också avslöjas med en myten. I själva verket fick välfärden även per capita MER pengar efter skattesänkningarna på arbete som Alliansen genomförde. Ju mer lönsamt det är att arbeta, desto mer arbetar folk nämligen.

 

3. Sexbrotten minskar

 

 

Ylva Johansson tycker inte fakta är så noga, hon är van att komma undan för att man gjorde det innan sociala medier i större utsträckning och det var då hon var minister. Så hon påstod i en intervju i BBC att sexbrotten minskar. Vilket de alltså inte gör. Hon har även påstått att en tredjedel av syrierna har högskoleutbildning, vilket inte stämmer då ”eftergymnasial utbildning” inte alls är samma sak som högskola.

 

4. Umeå och IS-krigarna

 

 

Kulturministern vill inte vara sämre utan hävdade nyss att särskilt Umeå gör ett bra jobb med att rehabilitera hemvändande IS-terrorister. Men det har inte kommit hem några till Umeå, enligt Umeå kommun så de blev lite förvånade över komplimangen.

Det här är alltså våra ministrar och högst uppsatta partiföreträdare. Med stora personalresurser till sitt förfogande att ta fram fakta. Ändå bidrar de till att sprida fel fakta. De som ska företräda demokratin. Om inte ens dessa personer, våra ministrar, är noga med fakta hur ska vi kunna förvänta oss att vanliga väljare ska vara det?

Detta är ett stort demokratiproblem och jag är förvånad att en samlad kritik mot detta oerhört slappa beteende och beklämmande ignoranta inställning till fakta och vetenskap uteblivit. Det är inte enskilda företeelser, det är ett mönster. Politiker som verkar vara vana att komma undan när de hittar på.

Men den tiden är förbi.

Sociala medier beskylls ofta för att vara roten till allt dåligt vad gäller tonläge och falska nyheter. Men få pratar om att tack vare sociala medier tar vanliga läsare, lyssnare och tittare på ett ögonblick fram korrekt fakta när någon slirar på sanningen. Det går inte att komma undan.

Men ju mer väljarna ser att inte ens våra valda politiker bryr sig om att leverera fakta utan bygger sin argumentation på myter gång på gång för att plocka politiska kortsiktiga poänger så underminerar de hela det fundament av förtroende som demokratin vilar på.

Vill vi ha väljare som tror att alla politiker ljuger? 

 

 

 

 

 

Regeringen ger Fairtrade bidrag för att påverka regeringen

När jag gick igenom Fairtrades årsredovisning såg jag av en slump att de tydligen fått bidrag av regeringskansliet för en konferens.

Jag begärde därför ut handlingarna från regeringskansliet. Pengarna beviljades tydligen från UD och Margot Wallström.

Innan jag går in på det kan det vara bra att nämna några saker vad gäller Fairtrade. För det första att det är LO och Svenska Kyrkan som äger Fairtrade. För det andra att det är en opinionsbildande organisation, för LO:s värderingar om arbetsvillkor. Det hette Rättvisemärkt tidigare, vilket tydligare implicerar vem som står bakom.

Fairtrade har en smart konstruktion – ett aktiebolag som tar alla intäkter och en förening som kräver bidrag av skattebetalare för att opinionsbilda. Vinsterna från licenserna ackumuleras i aktiebolaget och föreningen söker nya skattebidrag varje år. På så sätt får skattebetalarna betala för LO:s opinionsbildning medan deras aktiebolag får behålla alla intäkter.

 

 

För det tredje, så fungerar inte Fairtrade för att reducera fattigdom. Inte alls faktiskt.

Det kan man till exempel läsa i den här rapporten från School of Oriental and African studies i London, som bygger på 4 års forskning. I en artikel i Forbes redovisas resultaten – Fairtrade har ingen påverkan på fattigdomen för att lönerna i Fairtrade-områden är lägre och arbetsförhållandena sämre.

 

 

Inte heller studier vid Harvard från 2014 visar att Fairtrade fungerar. Det finns inga belägg alls för att arbetare tjänar på Fairtrade.

 

 

Men så har heller svenska Fairtrade inte detta som huvudsakligt mål, utan på att bedriva opinionsbildning för LO och fackens betydelse.

När jag kollade i föreningens verksamhetsberättelse för 2015 snubblade jag över det här – bidrag direkt från regeringen. S och LO är grenar på samma träd och LO äger alltså Fairtrade, så Fairtrade är också en gren på det där trädet.

 

 

Jag begärde därför ut handlingarna från Regeringskansliet, som visar sig komma från UD. Föreningen Fairtrade Sverige ansökte om pengar till en konferens från UD. Jag visste inte att föreningar kunde göra det, få pengar direkt från departementen. Jag trodde alla bidrag kanaliserades via myndigheter, som SIDA och Konsumentverket till exempel, därifrån Fairtrade redan får flera miljoner kronor per år i skattestöd. Men UD delar alltså tydligen ut bidrag.

 

Här står syftet tydligt för föreningen – opinionsbildning, för LO:s åsikter om rättvis handel.

De specificerar även vad syftet är med konferensen de tycker UD ska betala.

”….hitta gemensamma frågor att driva inom Norden, exempelvis frågan om offentlig upphandling”

Med andra ord: de vill att regeringen ska ställa krav på kollektivavtal men även att Fairtrade ska premieras vad gäller all offentlig upphandling. Man ska på konferensen som betalas av den socialdemokratiska regeringen alltså diskutera hur man bäst kan påverka samma politiker som betalar konferensen.

 

De beskriver också att de nordiska Faritrade-organisationerna har stor kunskap om vikten av samarbete med fackliga organisationer. De tar även upp fd LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin, som sitter i Fairtrade Internationeal och dessutom är ordförande i Sverige, som exempel på detta.

 

 

Som en av sina två referenser i ansökan anger de en anställd på LO i Sverige.

 

 

Beloppet de sökte var 76 200 kronor.

 

 

UD beslutade att bevilja hela beloppet.

 

 

Det finns så många frågor nu tycker jag. Framför allt varför UD beviljar bidrag till konferenser till opinionsbildare för att bli bättre på att påverka dem själva. Men det är ju bra att veta för flera opinionsbildande föreningar med systrar och bröder i Norden, att UD gärna beviljar 76 200 kronor för konferenser. För det är väl inte så att regeringen bara beviljar ansökningar från organisationer de själva har band till?

En annan fråga som jag direkt får är varför föreningen Fairtrade inte betalar sina egna konferenser

Deras aktiebolag, som ägs av samma ägare som föreningen, drog nämligen in 23 miljoner 2015. De gjorde 2,7 miljoner kronor i vinst men gav ändå bara bort 1 miljon kronor till föreningen. Resten tyckte de vi skattebetalare skulle betala.

Men de kanske behöver till fritt eget kapital till investeringar, tänker ni kanske. Om de inte redan hade nästan 20 miljoner kronor i ackumulerad vinst i bolaget, pengar som till exempel kunde betalat deras egen opinionsbildning. Eller en konferens för 76 200 kronor.

 

 

 

Istället springer alltså föreningen för en LO-certifierad märkning som påstås utrota fattigdom men i forskningsstudie efter forskningsstudie bevisas ha ingen effekt på fattigdom, till skattebetalarna för försörjning gång på gång.

Faritrade fungerar bara bra på ett enda sätt – bildar opinion för LO. Det utrotar inte fattigdom utan bara sätter marknadskrafterna ur spel och skapar ett insider-outsiderproblem helt i linje med till exempel hur det fungerar i Sverige, där de utan jobb får allt svårare att få ett på grund av de höga murar LO med hjälp av S byggt upp sedan 60-talet.

 

Taxiutredningens dubbla stolar

Då och då, med ganska regelbundenhet, kastar olika sossar ut något om vikten av att ha karantän mellan politiska uppdrag och näringsliv.

Detta gäller sällan dock sina egna.

Att till exempel gå från eller till ett ett fackförbund, eller få lägenheter från dem, räknas aldrig in som jäv eller karantän.

Taxiförbundet är den enda arbetsgivarorganisation som beter sig som ett fackförbund på svensk arbetsmarknad. 2015 gick regeringen dem till mötes för att få bort konkurrensen från Uber, helst. Det var framför allt Uber Pop som Taxiförbundet ville få politikerna att lagstifta bort helt enkelt.

 

 

Eftersom generallösningen på alla regeringens problem, och idéer är antingen en samordnare eller en utredning så startade de en utredning. Till. Titeln blev: ”Anpassning till nya förutsättningar för taxi och samåkning”, nr 2015:81. Utredningen presenterades i november 2016.

 

Läs hela inlägget »

LO och imperiet av opinionsbildning

Det kanske verkar vara långt kvar till valet. Men inom alla politiska organisationer, även de utanför partierna, har valrörelsen långsamt börjat inledas. Eftersom sommaren är de flesta i full gång.

Den valrörelse gemene väljare märker av kommer dock först under nästa vår för att bli som mest intensiv mellan maj och september.

LO granskar jag ofta och gärna så jag tänkte att det vore bra att påminna om vilka de är som sitter på de största kanonerna, både vad gäller folk och pengar. LO spär gärna på myten om att det är ”näringslivet” (dvs onda direktörer i olika typer av slott) som styr över opinionsbildningen.

I själva verket är det arbetarrörelsen, som LO ingår i, som har den största säcken pengar och flest folk. Varje val.

Ungefär så här ser det ut. Bilden har jag gjort tidigare men sammanfattar nuläget hyfsat. Jag ska komplettera senare. .

Läs hela inlägget »

DI Weekend havererar

Normalt sett brukar alla tidningars helgintervjuer vara i stort sett nyfikna, breda personporträtt. Objektiva. Det är ju det som är tanken. Porträtten är ingen del i opinionsjournalistiken. På andra tidningar.

Men Dagens Industri väljer ett annat spår. 

När föremålet för intervjun var sossarnas Jan Larsson, som ansvarade för S-kampanjen 2014, var vinkeln att det var synd om Larsson som inte blev minister.

Rubriken är ”Utsparkad från S-toppen” och redan där står Tomas Nordenskiöld med en hemstickad offerkofta i en utsträckt hand till stackars Janne. Det är nu givet för läsaren vad resten av artikeln kommer att handla om.

Läs hela inlägget »

Karolina Skog – kommunernas Robin Hood

Miljöministern är på korståg. Hon vill återkommunalisera en hel bransch: återvinning. 

1994 la riksdagen över ansvaret på att återvinna förpackningar på industrin som tillverkar dem, det så kallade producentansvaret. I 23 år i år har alltså företagen byggt upp en väl fungerande struktur för återvinning av olika förpackningar.

Men nu kräver regeringen, med Karolina Skog i spetsen, att branschen återkommunaliseras.

I en artikel i Dagens Nyheter hänvisar Skog bland annat till en rapport Avfall Sverige gjort, som råkar vara den organisation som hårdast via lobbying drivit på för att flytta tillbaka återvinningen till kommunerna.

Vilka är då Avfall Sverige?

Jo, organisationen för de kommunala återvinningsbolagen.

Läs hela inlägget »