Makteliten-rapporten

Varje år dammar LO av förra årets rapport, gör lite ändringar i siffror och lanserar den igen. De brukar få bra media, för vem älskar inte lite gammaldags direktörsretorik? SVT  blev i september 2016 fällda i granskningnämnden för att de i Rapport redovisade LO:s siffror utan att ange källa, som fakta alltså.

Men LO jobbar inte riktigt med fakta. Eller snarare, med siffror från lite här och lite där och vips, så hittar vi en konstruerad slutsats genom att jämföra inte ens äpplen och päron. Utan äpplen och säg, gångjärn. 

Innan vi går in på rapportens beräkningar tänkte jag inleda med jämställdheten. För den tänker LO mycket på. Med tankar kan man flytta berg, sägs det. Att göra är däremot inte riktigt LO:s grej, de vill hellre tänka. Och peka finger.

De vill tvinga landets alla företag, de noterade i alla fall, att ha minst 40 % kvinnor. Det var lagförslaget regeringen inte ens la för att det inte skulle gå igenom eftersom inte resten av riksdagen tycker så. 

I Makteliten-rapporten tar det också upp näringslivets och andra maktbasers brist på kvinnor.

 

Men så här ser LO:s aktuella styrelse ut. 14 män och 4 kvinnor.

En bit från 40 % alltså. 22 % är nämligen det.

 

Läs hela inlägget »

Kommunal och IF Metalls vinsthyckleri

Alla sätt är bra men det bästa är de fula, tror jag visst LO:s slogan är. För det märks att det snart är valrörelse.

LO har tydligen skakat liv i sin flopp till sajt Opinionsverket, som skulle bli något kul, nytt och spännande i valrörelsen 2014 men som mest blev en liten fis i den stora sociala mediekampanjrymden. 

Alla sätt är bra, framför allt det som andra kommit på, skulle också kunna vara en av LO:s slogans för det är precis det de nu sysslar med.

Olika näringslivsorganisationer, som Svenskt Näringsliv, Handelskammaren och Företagarna, har gått ihop för att uppmana sina medlemmar och andra företag att lämna in remissvar till Reepalu-utredningen på www.svarareepalu.nu. Tiden går ut 24 februari.

Då bestämmer sig LO för att mailbomba istället.

För man kan inte kalla deras ”remissvar” något annat. De innehåller ingenting av värde. Inte beskrivning av avsändare, hur förslaget påverkar deras verksamhet inklusive finansiell status etc. Det är bara ett mail.

Med faktafel. Det finns inga svenska bolag inom välfärdssektorn som har bolag på Cayman-öarna men sanningen är ju som bekant något LO tar lätt på. Inte heller ”försvann” några 6 miljarder förra året i ”övervinster”. Inte ens enligt Reepalu-utredningen själva, för deras egen beräkning är 15 miljarder på 10 år. Inte 12 miljarder på två år. Någon på LO kan inte räkna. Eller läsa.

Ingen journalist orkar heller någonsin ställa frågan ”hur och när hamnade pengar på Cayman-öarna, och hur mycket?” när någon påstår detta så myten får leva vidare, trots att den är lika sann som sagan om Mumintrollen.

Mailbomba en myndighet och uppmana andra att göra det är också lite av ett otyg då det bara orsakar en massa skattekronor i hantering. Ett vanligt tillvägagångssätt för valfri rättshaverist ute i landet för övrigt.

 

 

Fler delar av LO mobiliserar just nu.

För sossarna ska med hjälp av sina polare i LO, som också finansierar stora delar av sossarna, göra vinst i välfärden till valfråga igen. Har de tänkt. Det är därför ingen uppgörelse kommer att göras innan valet trots att Alliansen vill, gissar jag. Men valet kommer inte handla om det. Utan det viktigaste just nu: rättsamhället, tryggheten och oron.

Men LO gör alltså sitt bästa och en av deras starkaste aktörer är Kommunal, som är LO:s största förbund. Fd vice ordförande i LO Tobias Baudin är ju numera ordförande för kvinnoförbundet, för det är flest kvinnor medlemmar. I Kommunals helgägda medlemstidning Kommunalarbetaren, som drivs som aktiebolag, var det nyligen en artikel om tidsredovisningssystemet Time Care. 

Redan i ingressen förstår man att fokus här är ingalunda hur folk mår, utan att bolaget är riskkapitalägt och gör vinst.

Vilket enligt Kommunal alltså är dåligt. Men Time Care är alltså en leverantör till välfärdssektorn, inte ett välfärdsbolag.

 

Läs hela inlägget »

SVT:s inkonsekvens

Igår kommenterade SVT hela soppan kring Önnevall, de två kollegorna och domen, samt rättegångskostnaderna.

På bloggen försöker den del av SVT som varit inblandad i detta förklara men många andra frågetecken uppstår hos mig som läsare. 

Först konstaterar SVT att de tre journalisterna agerat på eget bevåg och utanför det journalistiska uppdrag de var utsända att göra. Vilket faller sig naturligt för att dokumentärserien de gjorde handlade om nationalism och inte flyktingkrisen dessutom. Och det ingick heller inte i uppdraget att smuggla människor.

 

 

Men trots att serien handlade om nationalism valde journalisterna att efter sitt beslut att smuggla in pojken själva att filma allting.

De hade kunnat låta bli det, på en reportageresa filmas ju inte allt journalisterna gör privat. Men de tog beslutet att filma allt eftersom att de antagligen kände att det fanns en poäng, att de skulle dra nytta av att dokumentera det. Detta är deras andra beslut, som heller inte SVT hade något att göra med enligt egen utsago.

När journalisterna väl är hemma och visar råmaterialet för sin uppdragsgivare uppkommer naturligtvis frågan upp om det ska sändas. Här motiverar SVT beslutet att sända lagbrottet med att ”historien var en mycket viktig illustration av en av Europas mest brännande frågor”. Och att inte sända skulle vara att mörka.

Nu ska man ha klart för sig att när man gör TV så klipper man bort otroligt mycket. En dags filmning kan resultera i tio minuter sändbart material. Eller ännu mindre. En dokumentärserie i flera delar, som Fosterland var, handlar om hundratals timmar film som klipps ihop till ett antal avsnitt på 50 minuter eller något liknande. Att välja att klippa bort något är alltså inte alls något kontroversiellt eller handlar om att mörka. Det görs hela tiden.

Istället för att prata om att mörka borde SVT här stå för att man publicistiskt valde att inte klippa bort det, trots att serien dessutom inte handlade om flyktingkrisen. Utan om nationalism. Man mörkar per se inte genom klippning. Att klippa bort sekvenser som inte är vinkeln på programmet, här nationalism, hade snarare varit det rätta då flyktingkrisen inte var temat.

Läs hela inlägget »

Licenspengar till kriminalitet

SVT-journalisten Fredrik Önnewall reste runt och gjorde dokumentärserien Fosterland på uppdrag av SVT, om nationalismen. Den första säsongen sändes 2015, säsong två under 2016.

I avsnitt 4 av den första säsongen var Önnevall och teamet i Grekland.

Då beslutade de sig för att smuggla in en 15-årig syrisk flykting från Grekland till Sverige, via de delar av EU som ligger mellan oss och Grekland.

Önnevalls egna ord var: 15-åringen befann sig i fara. 

 

 

Läs hela inlägget »

Dregen-planering

Senast i raden av kändisar som brinner offentligt för att betala skatt är Dregen.

På sin Facebook i en offentlig status som på två timmar fått 11 tusen likes och nästan 1500 delningar avslöjar Dregen att han älskar att betala skatt. Shut up and take my money liksom.

 

Dregen har som många musiker ett aktiebolag, Dr Egen AB. Han omsatte hyfsat förra året, 1,2 miljoner kronor.

 

Läs hela inlägget »

Skriv remissvar – påverka på riktigt

Vinst i välfärden-debatten var urspårad redan i valrörelsen men när man inte trodde det kunde gå lägre ner har just denna debatt gång på gång slagit nya rekord.

Resan ner mot den verkliga walk of shame inleddes när Malmös fd kommunalråd Ilmar Reepalu utsågs till statlig utredare för ”Ordning och reda i välfärden” som den så förnumstigt döpts till. 

För övrigt något inget parti säger nej till. Vem vill inte ha ordning och reda? Men vem har då påstått att det inte är det? Tja, Ilmar Reepalu till exempel.

Han var länge kommunalråd i Malmö som många vet. Hur gick det då med de kommunala skolorna under hans tid?

Ungefär som med hans utredning faktiskt. Visserligen inleddes ökningen av resultaten innan han slutade men med tanke på att han var kommunalråd i Malmö från 1985 är det avsevärt större andel av hans tid som högsta chef som skolorna gick urdåligt.

 

Precis som i övriga landet presterar även Malmös friskolor betydligt bättre resultat än de kommunala. Andelen behöriga från dem varierar från 90-91,5%, jämfört med de kommunalas 72-75,5 %.

 

Läs hela inlägget »

Skiftet och rökridån

Innan jul släppte den Bryssel-baserade frihandelstankesmedjan Ecipe en intressant rapport om de europeiska NGO:erna och TTIP-motståndet. Titeln på rapporten är: ”Manufacturing Discontent: The Rise to Power of Anti TTIP Groups

Det svenska frihandelsmotståndet är koncentrerat till den ganska fåniga vikarien till Alliansfritt Sverige – Skiftet.

När Löfven fick nycklarna till Rosenbad tyckte sossarna att nu var ju ordningen återställd och maktinnehavet säkrat så nu behövdes inte Alliansfritt och de lades ner. Eller snarare, gjordes om till Skiftet. Alliansfritt Sverige påstods inte alls vara finansierade av S och hade fria händer som ”dirty campaign”-byrå. I själva verket var dess grundare Björn Fridén anställd på partihögkvarteret och drev därifrån Alliansfritt, på arbetstid betald av S.

Så här finansierar arbetarrörelsen mycket av sina projekt, jag kommer återkomma till det.

Om ni inte hört talas om Skiftet är ni inte ensamma, de lyckas sämre än Politism att nå ut och påverka. Men de är ändå inte ointressanta. 

Vad är då Skiftet? Och vem betalar? Vilka de själva hävdar är finansiärer återkommer jag till längre ner men jag tänkte inleda med det mest intressanta – personalkostnaderna.

Enligt egen uppgift är Skiftet ”medborgare som vill ha ett skifte i samhället”. Men de tre som är anställda på Skiftet är alltså inte bara medborgare själva utan professionella opinionsbildare.

Däremot syftar Skiftet till att få andra att engagera sig ideellt, framför allt digitalt via Skiftets två plattformar – Skiftet.se och Minkampanj.se. Förlagan är flera andra framgångsrika NGO:s, bland annat tyska Campact som startades 2004 av några av grundarna av Attac som var en del av de stora anti-globaliseringsprotester som ledde kravallerna i Göteborg under EU-toppmötet där 2001.

Nedan är en skärmdump från Allabolag för föreningen Skifte för Sverige, med organisationsnummer 802461-8087.

 

Skiftet är en förening, men syftet politiskt och den drivs inte av pur entusiasm utan fyra personer är enligt egen uppgift anställda sedan flera år på Skiftet.

Anna Westberg, Robin Zachari och Joel E Svensson.

Bilderna är hämtade från respektive persons LinkedIn och eftersom det inte står något annat utgår jag från att samtliga är heltidsanställda vilket kräver pengar. Samtidigt har föreningen de jobbar för ingen F-skattsedel. Anna Westberg har varit anställd av Skiftet sedan de bildades, Zachari sedan mars 2015 och Svensson sedan april förra året. Notera att Westberg skrivit ideellt arbete för Min kampanj men inte på Skiftet, och ingen av de andra heller. Alltså får man utgå från att det är anställningar, med lön på heltid.  Läs hela inlägget »