Tesdrivet av Neurath om nischbanker

Idag skriver Svenska Dagbladet Näringslivs största profil Carolina Neurath om nischbanker och deras utlåning.

Tyvärr i samma tesdrivna och sensationsjournalistiska anda som kommit att prägla näringslivsjournalistiken numera, där SvD Näringsliv utmärkt sig särskilt. Det verkar inte längre handla om att nyfiket och objektivt beskriva företag, händelser och företeelser i näringslivet. Istället har det blivit ett forum för åsikter mer än fakta och kvällstidningskommersialism i klickonomin istället för verkliga granskningar. En plattform journalisterna använder för att bygga sina egna, personliga varumärken på snarare än att ge läsare värdefull information och kunskap om näringslivet.

Just den här artikeln fångade mitt intresse, för att jag själv jobbat på en nischbank i fyra år från år 2000 och framåt. Jag är civilekonom i grunden, (Ek mag från Handels i Göteborg) och jobbade som Key Account Manager för företagskonton som erbjöd de krediter Neurath skriver om.

Tesen i artikeln med rubriken ”Småbankernas frestande lån, cynism i sin renaste form”, är att nischbanker som Resurs Bank, Nordax och Collector, med vidlyftiga löften om förverkligande av drömmar lockar folk som inte kan betala in i skuldträsket.

 

 

Det här är ett tacksamt mål – nischbankerna. Det är en bransch med dåligt rykte sedan Barna Hedenös, för hur lätt är det inte att spinna på beskyllningar om ocker-verksamhet? Men som många sådana här artiklar visar det, för oss som har lite koll, bara hur mycket information som utelämnas i sådana här artiklar.

Här är lite grundläggande information Neurath och henne kollegor väljer bort att ha med i sina artiklar: det är skillnad på lån med säkerhet och lån utan säkerhet.

Lån utan säkerhet kallas blancolån, för de har inget pantbrev som kommer med till exempel en fastighet. Om du inte kan betala ditt huslån tar banken huset och säljer det. Därför kan du få lägst ränta för just bostadslån. Det är en bra säkerhet för banken.

Vad betyder då säkerhet? Ja, som det låter. En säkerhet för banken att få igen sina pengar. Har man ingen säkerhet, blir det osäkert. Hörs på namnet. Osäkerhet kräver högre ränta.

Även storbankerna har blancolån ska tilläggas, något som också journalister i syfte att plocka lite ocker-poäng sällan tar med. Har man ingen säkerhet krävs alltså högre ränta, även för storbankerna.

I sin artikeln väljer Neurath att redovisa den sammanlagda summan för Resurs bank och Collector, märkligt tycker jag då de är helt olika bolag med olika ägare. 40 000 ärenden på två banker, hur mycket varje bank stod för är alltså oklart. Skälet är väl att summan ska bli så hög som möjligt.

Det här stycket nedan sammanfattar hennes tes i artikeln väl och kan sammanfattas som ”nischbankerna lånar medvetet ut ”vidlyftigt” till personer som inte har råd för att tjäna pengar på inkasso”. 

 

Men antal ärenden säger rätt lite om det inte jämförs med något. Hur många antal ärenden har Kronfogden från andra banker? Hur många ärenden har storbankerna på sin blancoverksamhet? Dessutom är hela nischbankernas skäl till existens för att det finns en efterfrågan av personer att till högre ränta än storbankerna kunna låna pengar lättare.

Däremot betyder inte lättare lätt.

Journalister vill gärna att vi ska få intrycket att alla nischbanker kastar pengar efter folk, ju sämre kundens betalningsförmåga desto bättre för oj, vad många inkassoavgifter vi får in då.

Så är det givetvis aboslut inte.

När jag jobbade på nischbank hade Compliance, dvs riskavdelningen, mest makt. Så är det garanterat på alla även idag. Riskchefen var boss helt enkelt och den VD lyssnade mest på. Sälj- och marknad trycker givetvis på för att förbättra villkoren så att fler kan låna, risk håller emot. Alla banker, storbanker eller nischbanker som bara sysslar med lån utan säkerhet, vill ha så låg risk som möjligt för att ha så låga kreditförluster som möjligt.

MEN, och här kommer det svåra. Har man för låg risk tjänar man för lite pengar för då säger man nej till massa personer som kan betala alldeles utmärkt.

Banken jag jobbade på hade en lång beslutsprocess över kanske ett år för att ändra sina compliance-modeller, det kallades riskträd, för att börja bevilja kreditvärdiga personer lån som tidigare fått nej. För då sa man nej till alla med betalningsanmärkning alldeles oavsett. Men det är skillnad på att ha en enda anmärkning på en p-bot eller ha fått den på obetald hyra till exempel. Personen som inte betalar hyran har en högre riskprofil. Och alla kan bli sjuka eller resa bort en längre period och posten missas. En enskild anmärkning gallrade alltså bort även kreditvärdiga personer, på banken jag jobbade på.

När man ändrat modellerna lyckades man öka intäkterna men kreditförlusterna ökade bara marginellt.

Ska en person som gjort en enskilt misstag som att missa en trängselskatt eller en p-bot,  inte ens få låna 10 000 kronor till en akut bilreparation? Är det rimligt?

Nej, det tycker inte jag.

Ett relevant mått för att kolla bankers risknivå kontra utlåning är kreditförlustnivån. Nordax hade till exempel en kreditförlustnivå på 1,5 % 2015. 

Resurs Bank kreditförsluster var 2,3 % 2015.

Enligt Collectors årsredovisning hade de 1,3 % kreditförsluster 2015.

 

Kreditförlusterna i branschen ligger alltså mellan 1,3 och 2,3 %. Inga jättehöga nivåer givet att riskerna är höga när man inte har säkerhet.

Antal ärenden till Kronofogden säger heller ingenting om antal personer.

Det är inte 40 000 personer som ”drabbats” av fogden, det är antal ärenden.

Samma personer kan ha lån i både Collector och Resurs Bank, och samma personer kan även ha flera olika krediter som tagits på olika sätt under samma period och alla hamnat hos fogden.

Men att skicka ett ärende till Kronofogden är inget någon bank har som mål. Tvärtom, det är sista utposten. Man gör mycket innan det går så långt. För en bank tjänar inte alls på de som hamnar där. Det är från den gruppen kreditförlusterna kommer. De skulder man till slut blir tvungna att skriva av som en förlust.

Det alla banker tjänar pengar på är ränta. Men även uppläggningsavgifter och aviavgifter. De bästa kunderna för nischbankerna är de som lånar på lång tid och betalar sina skulder. För då kan man debitera flest antal aviavgifter och med lång återbetalningstid betalar personen mycket ränta i kronor.

På nischbankerna är det därför dyrare att låna på 2 år än 10 år och dyrare att låna ett litet belopp än ett stort. Det är affärsidén. 

Affärsidén är på intet sätt att folks ska hamna på obestånd.

Man vill att folk lånar och betalar räntor. De är de kunderna man vill ha.

Men storbankerna då, de har ju mycket lägre kreditförluster?

Ja, för att de har i samma verksamhet lån med säkerhet. Nedan ser ni Swedbanks kreditförluster. Men inga av storbankerna, trots att samtliga har blancolån, särredovisar kreditförlusterna för blancolånen särskilt. Och eftersom deras största marknad är bostadslån, där mycket lite blir kreditförluster, blir siffran försvinnande låg. För förlusterna räknas på andel förluster av utlånat kapital. Har man mycket utlånat kapital i säkra krediter ihop med osäkra blir alltså andelen låg.

Hade de redovisat kreditförluster bara på blancolån hade den varit betydligt högre. Nischbankerna har inga bostadslån och har alltså inte den förmånen redovisningstekniskt, att slå ihop kreditförlusterna.

Det finns ju en anledning varför storbankerna inte särrredovisar kreditförluster på blancolån. 

Exemplet nedan är hämtat från Swedbanks årsredovisning 2015

Som ni kan se lånade Swedbank ut till 14 734 hushåll de själva bedömde hade hög risk, och 3 232 fallerade. 

 

Läser man Nordax årsredovisning och de övrigas kan man läsa det jag sagt, att man aboslut inte lånar ut till alla som ansöker. Dels finns en rad minimikrav som om man inte uppfyller dem avslås ansökan direkt, dels har man därefter en compliance-modell.

 

30 % av Nordax ansökningar beviljades 2015. Det vill säga, man sa nej till 2 av 3.

 

Frågorna är flera här.

Ska vi ha ett läge där ett enda misstag, till exempel en betalningsanmärkning, gör att personen inte ens får låna 10 000 för att laga bilen i fem år? För det är ju här riskbedömningen kommer in. De flesta av dessa betalar alla sina skulder i tid. Men några slinker givetvis igenom. Dessa blir kreditförluster. Hamnar hos Kronofogden.

Är det bara nischbanker som skickar ärenden till Kronofogden?

Givetvis inte. Myndigheten driver in alla möjliga skulder, från obetalda dagisavgifter på kommuners räkning till elräkningar åt elbolag eller obetalda bilskulder. Stort som smått, de tar alla uppdrag.

Är det fel av de banker som tar de kunder som kanske andra banker ratar trots att de är kreditvärdiga? Lägre krav innebär nämligen inte per automatik skuldfälla.

Är det fel av dessa banker att, precis som storbankerna, marknadsföra lånen de ger?

Neuraths artikel driver tesen att nischbankerna prackar på människor utan betalningsförmåga en massa lån och sedan tjänar pengar på att skicka dem till Kronofogden. 

Fel.

Banker tjänar minst pengar på de som hamnar hos fogden, för där finns bolagets i princip samtliga kreditförluster i den gruppen.

Nischbankerna fyller, trots att folk avskyr dem, flera viktiga funktioner.

De konkurrerar med storbankerna om privatlånen, vilket skapar en sund konkurrens. De kan, tack vare en annan compliance och därmed högre räntor, erbjuda andra typer av personer lån än storbankerna, personer som är fullt kreditvärdiga. Och de erbjuder den stora majoritet svenskar som inte har en egen buffert, lösningen på hastigt uppkomna problem, som en trasig bil eller en varmvattenberedare som måste bytas.

För svenskar lever under världens högsta skattetryck och har trots höga inkomster därför små marginaler. Många lever trots välbetalda jobb från lön till lön. Få ha ett större kapital sparat på banken.

Vad är då lösningen?

Ja, ska man ha nära noll procent kreditförluster skulle betydligt färre människor få ett lån även om de är kreditvärdiga. Det är en risknivå få företag har, för noll risk innebär också noll chanser att tjäna pengar. I alla branscher innebär det risker, men inga framgångsrika företag kan ha en nollrisk-strategi för då uteblir ju intäkterna parallellt.

Visst tjänar kreditinstitut pengar på påminnelseavgifter, dröjsmålsräntor och inkassoavgifter. Men det gör även storbankerna. Däremot vill man givetvis inte att kunderna inte kan betala, för så fort en person hamnar i påminnelse ökar risken att just den person i slutändan kommer bli en så kallad ”write off”, det vill säga en förlust man måste skriva av.

Neurath gör också en grej av att Collector har ett eget inkassobolag. Faktum är att många nischbanker har sina egna inkassoenheter, för att just istället för att ge bort den intäkten till ett annat bolag ta den själv. Att bolagisera den enheten är egentligen bara en formsak. Nischbanken jag jobbade på hade en ganska stor inkassoenhet som framför allt jobbade kväll för att då är folk hemma.

Ska en person som en gång inte betalat sin elräkning och hamnat hos Kronofogden aldrig mer kunna teckna ett nytt elabonnemang?

Givetvis inte. 

Men så länge näringslivsjournalister ägnar sig åt klickjakt och lättlästa tesdrivna budskap som snarare hör hemma i den kategori jag själv jobbar – opinonsjournalistik – kommer vi får se sådana här artiklar. Vars enda syfte är att få folk att förfäras istället för att förklara hur det fungerar.

 

12 kommentarer
  1. Instämmer helt – skulle vara intressant att se storbankernas kreditförluster på blankolån

  2. @Walter
    Banken står alltid för risken! Så länge man inte säljer skulden vidare. Att man skickar ett ärende till Kronofogden ändrar inte ägaren av risken. Däremot är det Kronofogden som driver in skulden. Men det är som Rebecca skriver, det sista man vill då risken är stor att banken aldrig får tillbaka sina pengar. Det finns alltså självfallet ett egenintresse av att inte låna ut pengar till dem med låg kreditvärdighet. Det vore ju helt otroligt om bankerna lånade ut pengar som sedan staten får ta smällen för när skulden inte betalas tillbaka!

  3. Bra reportage, men detta är inte någonting i jmf med Vismas avgifter när svenskar eller nyanlända går tll läkaren. Alla erbjuds att betala mot inbetalningskort som sänds via posten. Försenad betalning leder till avgift som är ca 220 kronor av urspsprungliga 180. Kan vara kul om du granskade omfattningen här. Herr och fru Vårdbelastare kanske tycker att svenska läkarbesök är gratis. Men en privat skuld skrivs igentligen aldrig av.

  4. Ja, det är ju Neuraths och Cervenkas ”mission in life” att hacka på bankerna. För ett par år sedan var det en skandal som gick ut på att ”storbankerna” sålde dåliga bolånekunder till Bluestep. Neurath (tror jag det var) hade frågat någon pressansvarig på Handelsbanken om dom också sålde dåliga kunder till Bluestep. Personen på SvD hade svarat att, nej, absolut inte. Så jobbar vi inte. Men eftersom journalister är journalister hade han lagt till något om att han såklart inte kan svara för att någon person på något kontor gjort så. Naturligtvis kom Neuraths reptilsnabba replik nästa dag; Handelsbanken säljer också kunder till Bluestep. Det känns som om detta par inte förmår ägna sig åt någon annan journalistik. Och SvD borde som seriös tidning vara lite mer objektiv.

  5. Nu håller jag inte med dig.
    Resurs Bank t ex är en girig, asocial aktör. Jag har sett det med egna ögon, när man lånat ut ett par hundra tusen till en närstående person till mig som inte hade kreditvärdighet att låna en krona.
    Jag tycker att lagstiftningen borde ändras så att nischbanker som Resurs Bank, själva ska stå risken om deras lånekunder inte betalar, och inte få luta sig alls mot Kronofogden. Nischbanker som lånar ut till obeställda hushåll borde få stå risken själva. Då skulle många ekonomiska katastrofer förhindras.

  6. Jag har en skuld på ca 2 milj hos kronofogden. Det är skulder jag i ungdomen drog på mig och får leva med dem nu. Nu är jag 39 år och tjänar 40-55 000kr varje månad. (jobbar på provision)
    Av det tar Kronofogden 12 000kr varje månad. Resten har jag kvar. Saken är den att trots att jag tjänar så mycket pengar så kan jag inte ens ta mobilabonnemang eller ens få lägenhet i ett bra område. Så fort jag ansöker om tex en lägenhet i ett bra omrpde så nekas jag då de gör upplysning på mig. De ser inte att jag inte har några nya skulder och att jag betalar varje månad. Jag har mer pengar över varje månad än vad de flesta människor tjänar per månad INNAN de betalat skatt, men jag kan inte ens ha MasterCard eller Visa. Jag får nöjda mig med bankkort så att jag kan ta ut kontanter.
    Att diskutera nischbanker gör jag gärna men de stora bankerna är lika stor bov som alla andra. Det är bara det att vi som har gjort dumheter i vår ungdom får leva med det. JAg vet att det var OT men jag blir så sur på bankerna. Oavsett om det är Storbanker eller Nischbanker.

  7. Bankerna får ju dessutom inte lov att sänka räntorna för då blir riskvikten fel. Så faller lagstiftningen ut.

  8. Tyvärr är ju detta förhållande med tesdrivna journalister inte förbehållet tidningarnas ekonomidelar, för merparten av vad som skrivs i en tidning idag är ju allmänt tyckande eller recenserande på olika sätt.

    Det roligaste exemplen är ju annars när biljournalister – dvs de som får sin försörjning från att bedöma om ett bagageutrymme är tillräckligt eller instrumenteringen är tydlig – ger sig in och recenserar olika bilföretags strategival. Ursäkta, men har de ingen självkritik överhuvudtaget?

  9. Intressant, vidare är det så att bankerna absolut vill undvika kreditförluster sedan det driver upp deras riskvägda tillgångar viljet i sin tur ökar kapitalbehovet som då leder till en lägre lönsamhet och lägre utdelning. Skulle dessa banker börja öka risken så kommer aktieägarna snabbt klaga sedan lönsamhet och utdelning är viktigare än tillväxt.

  10. Ännu ett exempel på Neuraths sensationsjournalistik på sakligt mycket grund nivå.
    Få saker ger ett mer patetiskt intryck än journalister som försöker kompensera
    sakkunskup och seriös granskning med moralistiska fördomar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *