Sveriges sämsta myndighet – Arbetsförmedlingen

År efter år är det samma resultat – sämst förtroende får Arbetsförmedlingen. 

De kan höja sig något på marginalen, ändå är det alltjämt jumbo. Vad beror det här på? För de kostar också mer än de någonsin kostat.

De förmedlar till exempel inga jobb. Det kan ha något med det att göra. När jag själv var mellan jobb efter min föräldraledighet registrerade jag mig där, annars halkar man ur alla system. Jag fick träffa Gunnar eller Bertil. En snäll man närmare 60 år. Han skrev in vad jag gjorde i systemet. När jag försökte förklara public affairs skrev han in marknadsföring. Jag blev tvungen att gå på ett möte några månader senare. Ett informationsmöte, som man måste gå på. När jag kom hade de andra 15 bokat av. Men Bertil/Gunnar ville ändå ha mötet, han hade ju förberett sig. Så han höll informationen för mig. Han kom till avsnittet om Starta-eget-bidrag och jag avbröt.

– Jag har ett aktitebolag sedan 2 år tillbaka, sa jag. Det har varit vilande under min föräldraledighet men jag vet hur man startar och driver ett bolag så det kan du hoppa över kanske?

Nix. Bertil/Gunnar ville ändå förklara.

Och här känner jag att vi kanske sammanfattar Arbetsförmedlingens problem lite grann. Även om det är anektodisk bevisföring. Men jag tänker fortsätta med lite mer faktabaserad bevisföring på påstående ”Sveriges sämsta myndighet”.

Nedan ser ni en bild från den årliga Mediebarometer som görs av Sifo och som bland annat mäter svenska folkets förtroende för olika samhällsinstitutioner och delar. Bilden är från 2015 års upplaga.

2013 hade Migrationsverket något sämre förtroende. Det året gissar jag man åt tårta på förmedlingen. Alla andra år sitter de still på jumbo. Det är pinsamt lågt faktiskt. Bara 13 % av mycket eller ganska stort förtroende.

 

Riksrevisionen gjorde 2006 en utvärdering av Arbetsförmedlingen. 1999-2004 förmedlade Arbetsförmedlingen, vars huvudsakliga uppdrag just är att förmedla arbeten, matchade en person om dagen till arbete.

 

Detta trots att antal anställda, och därmed också förmedlingens budget, ökade varje år. Från 4 000 anställda 1974 till nästan 8 000 år 2005. Idag är siffran 12 500. 

Budgeten har gått från 3,5 miljarder till 8 miljarder på samma tid. Observera att kostnaden bara visa förvaltningsanslag. Inte total budget eller total kostnad för arbetsmarknad, vilket nästan samtlig administreras av just Arbetsförmedlingen. Här ingår a-kassa, olika anställningsstöd, utbildningar och annat.

 

Svenskt Näringsliv gjorde en ny uppföljning 2012 som visade att Arbetsförmedlingen fortsatt inte förmedlade nästan några jobb – inte ens ett per månad och anställd.

De är större och dyrare än någonsin och fortfarande sämst på att förmedla jobb.

De refererade också till Riksrevisionens rapport om nivån 2003. Då var siffran också mindre än ett jobb per månad i förmedlade jobb per handläggare.

 

Arbetsförmedlingens usla resultat är alltså inget nytt utan det har varit så här i decennier. 

En annan sak som sjunker kontinuerligt är hur många företag som använder Arbetsförmedlingen och hur många jobb av det totala antalet lediga jobb som faktiskt når Arbetsförmedlingen, att kunna förmedla. Av de som fick jobb 2011 var i snitt ett par procent som fick jobbet via Arbetsförmedlingen.

2011 var deras egna siffror att i snitt 15 % av de lediga jobben i landet förmedlades via dem, resten via andra förmedlingar som jobbsajter, rekryteringsfirmor och kontakter.

Jag har inte hittat någon nyare siffra men det är omöjligt att tro att den är högre.

 

Nu ska vi exportera det sämsta vi har till olika utvecklingsländer.

Eller export är fel ord, för det antyger att vi tjänar pengar. Istället får skattebetalarna nöjet att betala 60 miljoner för att landets sämsta myndighet, som inte kan förmedla jobb, åker och lär olika afrikanska länder hur man ”ska göra”.

 

Enligt myndigheten själva 2015 och deras undersökning hade inte ens 40 % av de arbetssökande stort förtroende för dem.

 

Ändå försöker politiker låtsas som att det som händer på Arbetsförmedlingen säger något om verkligheten.

Nyligen twittrade arbetsmarknadsminister Johansson ut att vi har ”fler lediga jobb än någonsin”. För att Arbetsförmedlingens siffror pekar uppåt. De som får in 10-15 % av de lediga jobben. Nu finns det ingen anledning att betvivla att antalet lediga jobb är stort, vi är inne i en högkonjuktur. Men jag tycker man ändå kan förvänta sig av ministern att hon använder en annan källa, eller flera källor, än den som har max 15 % marknadsandelar på marknaden ”Lediga jobb”.

 

För att få in folk i arbete har förmedlingen, tack vare åtgärdsivriga politiker som vill bidra med sitt avtryck i myndighets-Sverige, så många olika sorters anställningsformer som är helt eller nästan helt betalda av staten att det nästan inte går att få en överblick.

 

Jag gjorde en egen tabell. Som ni ser får man som minst 85 % av lönen betald, som mest hela. Men upp till ett visst belopp. Vissa stöd kan man få i 12 månader, andra i flera år.

Dessa former gäller i princip uteslutande de mest utsatta grupperna enligt Arbetsförmedlingens egen definition, det vill säga de som står allra längst från arbetsmarknaden:  funktionshindrade, lågutbildade och invandrare.

 

Hur går det då enligt myndigheten själva?

Kollar man i myndighetens senaste årsredovisning från 2015 kan man läsa att arbetslösheten visserligen sjunker – antalet inskrivna 2015 var 8 000 färre än 2014 och uppgick till 371 000 personer.

Men samtidigt som arbetslösheten sjunker, så ökar den genomsnittliga tiden för arbetslöshet. För att det är de korttidsarbetslösa som får jobb. Den genomsnittliga tiden är idag 38 veckor, vilket är ca 9 månader.

 

Antalet inskrivna som tillhör de grupper med utsatt ställning på arbetsmarknaden ökade 2014 och den ökade även 2015.

 

Gruppen utsatta ökade med 9 000 personer 2015 och uppgick då till 252 000 personer. Ökningen bestod i huvudsak av utrik

Antal inskrivna med max grundskolenivå som utbildning ökade och uppgick till 116 000 personer, varav 53 000

Jag gjorde en egen bild för att illustrera hur läget är. Av de inskrivna totalt är alltså hela 31 % personer som inte ens har 9-årig grundskola. Här hittar vi människor som analfabeter eller har ett par års skola till 7-8 års skola.

Här ska man också ha i åtanke att utbildning inte är lätt att jämföra och nivåerna på utbildning skiljer sig kraftigt åt mellan länder. Ett år i somalisk skola är inte direkt jämförbart med ett år i Skövde.

Gruppen med lägst utbildning utgörs av enbart utlandsfödda och gruppen ökar. Gruppen utsatta ökar också kontinuerligt, även här pga tillflödet från utlandsfödda.

 

Det är enligt Arbetsförmedlingen själva en accellererande ökande skillnad mellan de som står utanför och de som inte gör det. Gruppen högutbildade och korttidsarbetslösa är de som står för nästan hela minskningen av arbetslösheten. Bryter man ner siffrorna ser det tyvärr bara dystert ut.

Men Ylva Johansson är optimistisk och retweetade till exempel nyligen statsvetarens Anders Sundells graf på prognoser om arbetslöshet. Utan att reflektera över att regeringen syftar på både nuvarande och förra.

Detta är tack vare högkonjunkturen som sagt. Något även förra regeringen förutspådde skulle hända. Men arbetslösheten bland de utsatta, den bara stiger. Och gruppen utsatta stiger, de kommande åren rejält. För vi fyller på med människor med låg utbildning eller kort tid i Sverige, vilket innebär språksvårigheter.

 

Hur funkar då alla insatser för att få ut den utsatta gruppen i jobb? När staten betalar nästan hela eller hela lönen, och därmed riskerar att sätta hela den av marknaden essentiella konkurrensen ur spel genom att vissa bolag kan konkurrera med noll eller nästan noll i lönekostnader för vissa av sina anställda och därmed ha lägre priser?

De funkar inte alls bra. Inga av dem. Enligt en rapport från Statskontoret från 2015 fick till exempel bara 12 % av de med Instegsjobb ett riktigt jobb efter subventionen var slut. 

 

För människor längst från arbetsmarknaden gör alltså dyra subventioner lite eller ingenting. Arbetsförmedlingen förmedlar inte ens ett jobb per månad sedan decennier. Mycket liten förändring från 1999.  För människor som är mest attraktiva bidrar Arbetsförmedlingen i princip inte med något alls. Bara 12-15 % av de ledia jobben går ens via dem, resten via andra kanaler och kontakter. Och de arbetssökandes förtrodene för myndigheten är inte ens 40 %.

Vill man förstå myndighetens utmaning och problem kan man kolla Johansson twitterflöde, där hon retweetat att deras nya uppdrag är att kompetenskartlägga från första dagen. Ursäkta? Menar ni att ni fram till nu alltså inte kartlagt deras kompetens? Vad har ni då sysslat med?

 

Anslagen till området Arbetsmarknad ökar och ökar, utan att resulaten kommer. Nedan ser ni en bild från statsbudgeten år 2000. Då var budgetposten Arbetsmarknad, där Arbetsförmedlingen och alla instatser ingår, 46 miljarder.

 

Tio år senare, år 2010, var budgeten 88 miljarder. 

 

Budgetpropositionen för 2017 ligger på 75 miljarder, plus beställningsbemyndiganden på ytterligare 24 miljarder. Så totalt 99 miljarder. Jag vet inte varför de valt att redovisa så här men alla poster måste ingå för att det ska gå att jämföra siffran. Även om det är något kostnadsställe som flyttat från föregående år och summan inte är exakt 99 miljarder utan lägre visar det ändå den utveckling jag vill visa.

 

Anna Johansson – Marjasin i regeringen Löfven

Kommer ni ihåg Sigvard Marjasin?

Ni som är födda på 80-talet och framåt kanske inte gör det. 

1977 till 1989 var han ordförande för fackförbundet Kommunal och mellan 1989 och 1994 var han landshövding i Örebron län. Socialdemokrat. 

Han blev känd för att han som landshövding klippte och klistrade i representationskvitton. Han åtalades men friades senare. 

Anna Johansson, vår infrastrukturminister, är nu i blåsväder. Hennes statssekreterare Erik Bromander har passat på att resa sedan han tillträdde. För 829 000 kronor. 

 

I en intervju med DN svarar ministern att hon inte har koll på vad hennes statsekreterare gör exakt. Inte när han reser i alla fall. 

 

Då kan man spontant tycka att det är märkligt att en sådan erfaren politiker som en minister ändå ska vara, och Anna Johansson har varit kommunalråd i Göteborg, dotter till Göteborgs starke man Göran Johansson, inte vet. Hon har lång erfarenhet. 

Men givet hur Johansson tidigare hanterat kvitton är det här svaret inte alls märkligt. 

För när hon var kommunalråd satt hon också i styrelsen för det allmännyttiga Bostadsbolaget.

 Uppdrag Granskning gjorde ett program om Göteborgs stad och dess kommunala bolags vidlyftiga representation kring fastighetsmässan Mipin. Och annan korruption i just Göteborg. 

När hon i programmet får frågor om de kvitton hon attesterat framgår det att hon inte kan läsa namnen på kvittona hon godkänt och att personerna inte finns på Bostadsbolaget.

Detta var inget problem när hon attesterade utläggen utan först när SVT-journalisterna frågar så medger hon att hon inte har en aning. Ändå godkände hon alla utläggen.

 

Programmet rullade vidare och journalisterna har fler frågor, bland annat om ett lunchkvitto Johansson attesterat. Från restaurangen Kookai.

Fast det är ingen restaurang utan en klädkedja. 

 

Reportern går runt och letar efter restaurangen Kookai men får bekräftat lokalt att det var just en klädbutik men att den stängt. Det fanns till och med en Kookai i Göteborg ett tag, det vet jag eftersom jag bodde i Göteborg på 90-talet och var i den butiken ibland. 

 

Men det känner alltså inte Johansson till. Inte heller att Noir 40 inte kan vara en maträtt utan är en storlek. 

Svart förstod hon från början. Men det ringde inga varningsklockor heller. Det verkade vara en helt vanligt lunch.

Förklaringarna är bekanta, både från tidigare i programmet och samma förklaringar vi nu hör i media angående Bromanders eskapader. 

Det är omöjligt att gå på att hon inte vet vad Kookai var. Mer troligt är att Johansson har lika bra koll på ekonomi som Mona Sahlin och att hon har som vana att bara attestera utan kontroll. 

 

Antingen har Johansson lärt sig att det här är ett bra sätt att hantera kriser som beror på att hon inte uppfyllt det ansvar hon har gentemot sitt ämbete och skattebetalarna som betalar hennes lön. 

Eller så förstår hon helt enkelt inte. 

Jag vet inte vad som är värst. 

Hon har inte klippt i kvitton som Marjasin och inte gjort något olagligt. Men att uppvisa en sådan genomgående nonchalans för ekonomi och skattebetalarnas pengar är obegripligt dåligt. 

Det är en gåta hur hon kunde få jobb i regeringen efter det Uppdrag Granskning avslöjade om Muteborg och hennes ansvar i den utbredda korruptionen som fanns och fortfarande finns där. 

 

Bli prenumerant

Jag får regelbundet mail från er läsare om frågor efter Swisch eller andra sätt att bidra finansiellt för innehållet på bloggen. 

Fram tills nu har jag inte haft något svar på den frågan. 

Men nu kan ni som vill bidra till bloggens fortsatta existens och ett innehåll som utmanar traditonell media om vinklar, perspektiv och vilka historier som berättas, blir prenumerant via Patreon. 

Det fungerar som en Kickstarter fast löpande. Ni väljer själva månadsbelopp från 1 dollar och uppåt. Patreon är den största plattformen och har säker teknik för betalningar. 

Ni kommer till sidan genom att klicka på länken här.

Ni som inte vill kommer givetvis kunna läsa bloggen gratis även i fortsättningen. Detta är bara ett sätt att frivilligt bidra så att jag har möjlighet att göra ännu fler gräv och publicera ännu fler inlägg i konkurrens med traditonell medias prioriteringar och vinklar. 

 

Kapitulation av utbildningen

I dagens Svenska Dabladet kan man på Brännpunkt läsa en debattartikel från en svensklärare som på fullt allvar tycker att vi ska ge upp att lära barn skillnaden mellan ”de” och ”dem” och avskaffa dem båda för ordet ”dom”. 

Det är för jobbigt, låter läraren meddela. Det går inte att lära barnen. En uppförsbacke. 

Sällan har man väl skådat en bättre illustration på samtidens slapphet. 

Det enda bra med artikeln är att den just sätter fingret på någonting som skavt i mig länge. Den när utbildning blev synonymt med den av samhället utvalda kunskapen förmedlat av olika kommunala insititutioner – förskola, fritids och skola. 

För de ÄR inte synonymt med utbildning. De ska betraktas som en del av den utbildning våra barn ska få innan de blir vuxna. Här vill jag först tillägga att förskola, det vi nyss kallades dagis som en förkortning på daghem vilket är det egentliga skälet för att ha dem, alldeles oavsett vad skolplanen säger framför allt inte är en skola.

Det är ett ställe där föräldrar som måste jobba kan lämna in sin ettåring, tvååring, treåring för att just kunna gå till jobbet. Där barnen får trygghet, omvårdnad, mat, sömn och lek. 

Jag har själv två stycken femåringar. Det är jättebra att förskolan fångar upp deras nyfikenhet att lära sig och de lär sig också mycket riktigt en del men, detta är det stora ordet i meningen, de är inte primärt där för utbildas utan för att få vara där.  Innan fyra-årsålden är utbildningen på förskolan faktiskt mycket marginell. 

Därifrån är också den märkliga uppfattningen sprungen som man kan läsa mellan raderna i samtids-Sverige att barn inte skulle bli lika bra människor om de inte  gick på förskola. Att föräldrar idag verkar tycka att förskolan på något vis är bättre lämpade än de själva att uppfostra sina barn. 

Men detta inlägg är ingen debattartikel för eller emot förskola.

Jag tycker förskolan är en jättebra uppfinning och har själv världens bästa till mina barn. Detta inlägg handlar om utbildning. 

Framför allt att utbildning har och alltid kommer vara ett mycket större begrepp än skolan kan bära och innehålla. Vi skaffar inte barn för att ha bebisar hemma ett år och sedan lämna in dem för samhället att via kommunala institutioner uppfostra dem. Det enda vi behöver göra är att gosa och hänga med dem. Skjutsa dem till träningar, prata med dem, lära dem hur man umgås med varandra, bordsskick och annat som dagens föräldrar ändå defnierar som föräldraskap. 

Men i föräldraskapet ingår lärarens roll. Utbildning är oändlig och alldeles för viktigt för att amputeras till att bara gälla det staten via olika skolplaner och politiska beslut bestämt att våra barn ska läras. 

Ett av de första jobben vi som föräldrar har är just som lärare till våra barn och den rollen upphör i princip aldrig faktiskt. De första vi lär dem av vikt är språket. 

Det är vi, inte skolan, som är våra barns främsta språklärare. Och språk är makt. Ju bättre du behärskar ditt eget språk desto lättare får du i livet och desto lättare har du att lära dig andra språk. 

Det är alltså här läraren i artikeln vill ge upp. För att hans elever är obildbara. 

När det han borde kräva är att föräldrar, barnens första och viktigaste språklärare, borde skärpa sig och göra sitt jobb bättre. 

 

Finns det svenska värderingar?

För att kunna svara på den frågan måste vi först reda ut vad en värdering är.

En värdering är en grundläggande uppfattning om önskvärdheten hos ett visst tillstånd, tillvägagångssätt eller resultat. Värderingen indikerar i vilken grad något är bra eller dåligt. Värderingar tenderar att vara generella snarare än specifika, de utgör grundläggande motivationer som går utöver enskilda situationer eller handlingar. En värdering är ett relativt etiskt värde, ett basalt antagande som ett utförande kan härledas från.

Ett värdesystem är en uppsättning konsistenta värderingar.

Om en värdering indikerar i vilken grad något är bra eller dåligt reglerar normerna hur vi beter oss mot varandra i ett samhälle.

Sociala normer, eller bara normer, är ett sociologiskt begrepp för intersubjektiva, allmänt delade, men många gånger underförstådda, regler och förväntningar på beteende som gäller inom en mindre social gemenskap eller i samhället i stort. Med normer menas ett riktmärke (mönster) för hur man ska utföra något eller hur man ska uppträda mot varandra.

När vi pratar om värderingar menar vi egentligen både normer och värderingar som alla utgår en form av system i en kultur som omfattas av alla som vill ingå i den kulturen. 

Ett ord som ofta används just ihop med begreppet ”svenska värderingar” är utanförskap. 

Om det finns ett utanförskap måste det samtidigt existera ett innanförskap. Finns det en gemenskap finns det också något utanför gemenskapen.

Vissa vill göra gällande att något typiskt svensk, någon svensk kultur inte finns.

Samtidigt ska vi på olika sätt ta hänsyn till andra människors kulturer i Sverige. Och folk reser till andra länder, just för att uppleva det landets särskilda kultur. Japan är ett bra exempel på det. Den japanska kulturer fascinerar folk runt om i hela världen. Historisk kultur såväl som samtidskulturen.

Givetvis är inte Sverige det enda landet i världen utan en egen kultur. Det finns en svensk kultur. 

När politiker pratar om vikten av svenska värderingar, detta alldeles nyss bruna och bespottade begrepp och plötsligt modeordet för dagen, menar de att nyanlända måste anamma dessa för att kunna bo i Sverige. Men bo i Sverige kan man utan dem, däremot är det omöjligt för nyanlända att hamna i innanförskap utan dem. Inkluderas. I det svenska samhället. 
 
Finns det då värderingar och normer som är särskilt svenska?

Ja, definitivt. Det finns det i alla kulturer. Värderingar och normer utgör en den av den svenska kulturen ihop med till exempel traditioner och riter. 

Men vilka är de?
 
Ska man ens tala om svenska värderingar?

Det tror inte jag. Någonstans leder det fel. För det är snarare så att en del av de värderingar folk vill tillskriva som svenska snarare är några allmängiltiga för större delen av världen. Något utanför det påstått svenska med att stå i kö, vilket i min mening inte heller är något typiskt svenskt. Köa gör många länders invånare civiliserat.
 
Göra rätt för sig. Följa lag och ordning. Arbeta och inte fuska. Gör din plikt, kräv din rätt. Ta hand om din kropp. Ta hand om din familj. Fostra dina barn till ansvarsfulla empatiska medborgare. Dessa värderingar är knappast typiskt svenska utan några som delas av en stor andel av jordens befolkning.
 
Men de värderingar som är just av nationell karaktär, de svenska, går utöver det här.

Det som snarare är definitionen på svensk kultur. Det värdesystem av värderingar, normer och kulturyttringar som alla tillsammans utgör något typiskt svenskt. 

Där hittar vi tilltro till en stor stat och en gemensamt finansierad välfärd. Jämställdhet mellan könen. Sekularism där religion och stat inte hör ihop och religion är en privatsak som bäst, ses med misstänksamhet som sämst. Tron på samhällets institutioner. Sexuell frihet och jämlikhet. Reproduktiva rättigheter. Rättigheter för barn. Och en massa annat. 
 
En betydligt bättre definition av något svenskt än att stå i kö är att du inte sätter dig bredvid någon på bussen om det finns lediga säten.

Det är något som i alla fall jag skulle säga är typiskt svenskt. 

Eller du ställer dig inte för nära människor när du pratar med dem, inte ens om du känner dem. Knacka på grannens dörr utan att ha ett ärende eller att ni kommit överens om det är också något som får de flesta som känner sig som svenska att unisont reagera med visst obehag. Man brukar skoja om att i Sverige hälsar man inte på sina grannar men om man inte hälsar på någon man möter i skogen är man konstig. Men det stämmer.
 
Men kultur och värderingar är inte statiska. De förändras också delvis över tiden.

En svensk värdering av dagens samhälle är att man tänker på miljön och klimatet. Detta var inte en del av svensk kultur alls för bara några decennier sedan, utan då förbehållet en mindre grupp människor baserat på politisk ideologi snarare.  
 
En annan samtida norm är att traditionella könsroller i familjen är något nästintill tabu. Något förkastligt. 
 
Svensk kultur och kulturyttringar därav är saker som att fira midsommar, äta sill och ha kräftskiva. Sjunga snapsvisor och luciatåg. Lussebullar och pepparkakor.
 
Vad kan man då kräva av människor som kommer till Sverige och vill bo här? Kan vi ha utbildningar i svensk kultur och därefter kräva att folk lever så?
 
Man vet av forskning att människor behåller den kultur och värderingar de föds med oavsett var de bor. Om en svensk familj flyttade till Saudiarabien kommer de fortfarande fira jul, låta dottern gifta sig med vem hon vill och leva jämställt. På samma sätt fortsätter människor att leva som de levt även om de lever i Sverige.
 
Deras barn däremot, som föds i Sverige, kommer ha nästan samma kultur och värderingar som infödda svenskar.

Är det här ett problem? Aboslut inte. Men, om man vill vara inkluderad, i innanförskap, då krävs anpassning. 
 
Vad kan vi då kräva av nyanlända?
 
Svaret på den frågan är en basnivå. Som bygger på universella och inte typiskt svenska värderingar. Att man följer lag och ordning, gör rätt för sig och försörjer sig själva samt tar hand om och uppfostrar sina barn till ansvarsfulla empatiska medborgare. Vi kan och bör absolut informera om svensk kultur men vi kan inte kräva eller förvänta oss att alla kommer plötsligt leva så.
 
Vill man däremot bli inkluderad i det svenska samhället, då krävs dig av dig som individ något utöver den basnivå vi från samhällets sida kan kräva. Och det är givetvis önskvärt att varje människa som vill bo och leva i Sverige strävar efter att bli just inkluderad. Men det beslutet sker på individuell nivå. Givetvis kan man leva i Sverige utan att anpassa eller anamma ens den minsta svenska kultur. Men priset av det är utanförskap. Exkludering.

Man kan inte kräva som stat annat av människor än de grundläggande allmänmänskliga värderingarna att leva i ett samhälle men det är önskvärt från alla nationers sida att så många som möjligt anammar så mycket som möjligt av de i den kulturen rådande normer och värderingar. Det är det vi kallar integration. Som är omöjligt utan att de individer som är nyanlända bestämmer sig för att de vill bli inkluderade. 
 
Vad krävs då för att även accepteras? Att hamna i innanförskap?
 
Den maximala varianten av det är att känna sig som svensk. Att svensk är din primära identitet. Men det finns nyanser och nivåer, när du någonstans mellan basnivån och att känna dig svensk hamnar i innanförskap. Du accepteras.

Vem som är svensk är något varje individ själva bestämmer. Det handlar inte om vad man är född utan vad man känner sig som. Det här handlar inte om medborgarskap utan om nationell tillhörighet. Men för att bli inkluderad i det svenska samhället krävs att de andra som är svenskar inkluderar dig. Och då krävs något mer än att bara följa lagar och ordning och allt annat som staten kräver. 
 
Det är diffust var den gränsen går givetvis. Men att inte sätta sig bredvid folk på bussen om det finns ett tomt säte är en del i detta. Andra är att behandla kvinnor såväl inom famljen som utanför som du behandlar män. Att acceptera att jämställdhet är en viktig norm. Att acceptera andra religioner och kulturer, tolerans, är en annan. Gör du det här blir du automatiskt inkluderad av svenskar. Det krävs alltså inte att du helt och fullt betraktar sig som svensk, älskar luciatåg och lussebullar och firar midsommar. Att du vurmar för klimatet och sopsorterar.
 
Inkludering och exkludering är motsatta poler. Antingen eller. Absoluta entiteter. Men samtidigt finns grader när man inkluderats. Det är här detta med att vara svensk kommer in som en slutstation på den resan.

Men samtidigt som exkludering och inkludering är absoluta finns det ingen motsättning  att välja att bli accepterad och inkluderad men inte mer än så.

Man kan bli inkluderad i det svenska samhället och ändå inte fullt ut känna sig som svensk. Det handlar om anpassning till den nivå som krävs för inkludering. 

Det är nämligen ingen som kan kräva det av dig. Faktum är att man juridiskt och från statens sida inte heller kan kräva av dig att du ska vilja bli inkluderad. Man kan ge dig verktygen och kunskapen HUR du blir det.

Men det vi kan kräva av nyanlända är bara det som är en basnivå – att följa lag och ordning, försörjer dig själv och tar hand om dina barn.
 
Det finns en vanlig missuppfattning att svenska samhället inte är värderingsstyrt och inte sysslar med politisk indoktrinering. Att det är objektivt. 

Men det man beskyller till exempel religiösa friskolor för är något man samtidigt har institutionaliserat. Det är nämligen ingen skillnad på religiösa värderingar och att inkludera klimat och miljömedvetenhet i undervisningen av skolbarn. Små skolbarn, i lågstadiet. Eller frågor som genus. Det betraktas som självklart och inte som ett uttryck för indoktrinering. Religiösa friskolor är det.

En skola som ska förmedla kunskap och verktyg att forma värderingar har tagit på sig rollen att även förmedla värderingar. Och kalla det kunskap. 
 
Detta är märkligt. Men det enda rättfärdigar inte det andra.

 
Istället för att kräva att religiösa friskolor stängs och att familjer förbjuds att uppfostra sina flickor i en traditionell kontext ska vi kräva att skolplanen följs och det ska räcka. Och sluta acceptera värderingsstyrning i skolan. De värderingar som sanktionerats och godkänts av staten.
 
Skolan ska förmedla kunskap. Att Sverige, som inledde detta redan på 70-talet, relativisera det uppdraget med att smyga in värderingar och kalla det kunskap är fel.
 
Däremot ska skolan samtidigt lära ut att ifrågasätta och diskutera saker. Det är här värderingarna kommer in. Och toleransen.
 
I dagens Sverige har begreppet tolerans blivit bakvänt. Man betraktar det som intolerant att kritisera värderingar och kultur. Men att kalla kritik intolerant är själva definitionen på intolerans. Det enda man kan och bör göra för att möta värderingar som man ogillar är att kritisera och diskutera dem. Erbjuda en värderingskonkurrens. Och därigenom få människor att byta. Det är definitionen på tolerans. 
 
Det är inget staten ska tvinga folk att göra utan detta sker i det mellanmänskliga mötet och när den egna viljan praktiseras.
 
Så svaret på frågan om de svenska värderingarna och om vi ska utbilda invandrare i dem och kräva att de efterlever dem är svaret både ja och nej.

För det första ska vi snarare än svenska värderingar prata om svensk kultur. Att informera och utbilda är aldrig fel och något önskvärt men tvinga folk att därefter anamma dem ska vi inte. Och det kan vi heller inte. Folk är som de är och tycker som de tycker.
 
Det staten kan kräva är att folk respekterar lag och ordning, gör rätt för sig och försörjer sig själva och att de uppfostrar sina barn att respektera lag och ordning och göra rätt för sig.
 
Resten är upp till varje individ.
 
Det går utmärkt att leva i Sverige och bara acceptera det staten kräver. Men leva och bli insläppt i innanförskap är inte samma sak. Och ska man bli accepterad och inkluderad krävs något mer.

Du behöver inte gå så långt att bli svensk fullt ut och det går utmärkt att både identifera sig som svensk och som något annant parallellt men då måste du göra betydligt mer än var staten kräver av dig.

Och många gånger krävs det också att vilja bli inkluderad i samhället för att kunna leva efter det staten kräver av dig, nämligen att försörja sig själv. I det läget är man skyldig att anpassa sig tills man kan försörja sig själv, vare sig man vill eller inte. 
 
Slutsatsen är att det finns en svensk kultur och att det är en viktig del av det svenska samhället. Att anamma tillräckligt mycket av den för att bli inkluderat är önskvärt av alla som kommer hit. 

 

Socialistiskt bistånd

Av allt dåligt i Sverige ligger definitivt biståndet högt på topp fem. Det är ett getingbo av decennielånga serier av fiffel, vänskapskorruption och svenska skattepengar som hälls ner i svarta hål av korruption. Oftast utan någon som helst koll och kontroll, otaliga är avslöjandena att SIDA inte vet vart pengarna tagit vägen i olika projekt. 

Att anställa sina barn, kompisar etc är något som sitter i väggarna och nya biståndsorganisationer startas med enda syfte ett kräma ut ännu mer skattepengar. För vi har ett enprocents-mål. 

Varje år lägger vi nästan 400 miljoner kronor på sossarnas tre egna biståndsorganisationer som får garanterade pengar varje år för att sprida sossarnas och LO:s propaganda. Hela Olof Palme centers pengar går till exempel till facklig propaganda för att sprida socialismen över världen. Några räddade personer från svält existerar inte. 

Ett exempel är en rapport från Riksrevisionen från 2014 som visar att de 12 miljarder per år Sverige ger till internationella organisationer som UNHCR och Värlsbanken går inte att bedöma om de gör någon nytta på grund av brist på insyn. Så inte ens de stora organisationerna kan visa vart pengarna går och om de gör någon nytta. 

 

För några år sedan avslöjades det att hela 70 % av biståndet till Somalia gick till korruption. 

På Wikipedia finns en lista på några av de värsta skandalerna kring svenskt bistånd. Som skogsutveckling i kommunistiska Nicaragua på 400 miljoner eller pappersbruket i Mufindi, helt värdelös investering på 700 miljoner av svenska skattepengar. 

 

På Sidas hemsida står det att pengarna drogs in 2014 på grund av just korruption. I juli i år meddelade Sida att man drar in fortsatt stöd till Forum Syds kontor i Tanzania och kräver tillbaka 1,9 miljoner kronor. 

 

Just Tanzania har Sverige en mycket lång biståndskärleksaffär med. Vi har gett mycket i bistånd till det landet sedan 60-talet. Varför då, kanske ni undrar. För att sossarna, med Palme i spetsen, blev förtjusta i Julius Nyerere och hans socialistiska experiment. Olof Palme blev personlig vän med Nyerere.

Och Palme öppnade kranen från svenska skattebetalare rätt in i en socialism som skulle utarma landet. 

 

)

I ett blogginlägg på sajten Ethnopress kan man läsa att Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) med ordförande Lars Heikensten analyserat just Tanzania och Sveriges samlade bistånd från 60-talet fram till idag. 

En deprimerande läsning. 

Sverige sökte under sin period av enparti-stat där socialdemokraterna fick nästan hälften av landets röster val efter val och det som beslutades på S-kongresserna var liktydigt med svensk lag några månader senare. Sossarna sökte under 60-talet ett tvillingland och såg det i Tanzania. Nyereres politik gick ut på ”ujamaa” som genom kollektivjordbruk (kolchos) som upprättades med tvångsförflyttningar och reglerade priser, vilket gjorde att jordbruken slutade utvecklas och man blev i princip bara självförsörjande. 

Precis i alla socialistiska experiment kollapsade ekonomin, se vad som nu händer i Venezuela 2016. Man lär sig aldrig. 

 

Vi har sedan biståndet inleddes i kärleksaffären mellan svenska sossarna och de tanzaniska socialisterna lagt helt ofattbara 66 miljarder av svenska skattekronor på bistånd bara till Tanzania. 2015 var anslaget 837 miljoner så vi har ingalunda gjort slut. 

 

Rapporten som Heikensten lett arbetet med undersökte biståndet genom två frågor: 

Har de svenska biståndet bidragit till fattigdomsreducering i Tanzania och i så fall hur?
Vilka viktiga lärdomar kan dras för det svenska utvecklingssamarbete idag?

 

”Mycket instabil ekonomisk tillväxt och ökande inflation undser 1960- och 70-talen, som ledde till en ekonomisk kollaps delvis orsakad av socialismen

Först 1996 kunde en återhämtning märkas. 

 

När vi gav som mest, 1972, var det svenska biståndet ofattbara 30 % av landets totala bistånd

.

Den totala summan bistånd mellan 1961 och 2013 är 6 miljarder dollar, vilket motsvarar över 60 miljarder kronor. Till ett enda land. 

 

1982 gav Sverige 0,18 miljoner dollar, det vill säga ca 1,8 miljoner kronor i dåtidens penningvärde. 1977 var summan 223 miljoner dollar. Sverige var dominerande i volym varje år från 1972 till 1979. Samtidigt som Nyerere tvångsförflyttade folk till landsbygden Sovjet-style fattade socialisterna i tvillinglandet beslut att stjäla 50 % av landets företag genom löntagarfonderna. 

Båda idéerna visade sig vara en katastrof. 

 

När man då utvärderar effekten kan man dela upp den utvärderingen på flera olika områden. Vad gäller till exempel fattigdomsbekämpning genom stöd till vattten och sanitet på landsbygden förbättrades inte levnadsvillkoren och fattigdomen reducerades inte. 

 

Slutsatsen är att det svenska bilaterala biståndet troligen inte bistånd till någon fattigdomsreducering under perioden 1962 till 1982. På grund av att det socialistiska styret förstörde de vinster man gjort den första hälften. 

 

Mellan 1983 och 1996, efter den ekonomiska kollapsen, ”är det svårt att föreställa sig att någon bilateral givare kan ha bidragit till fattigdomsreducering”.

Trots att den tanzaniska statens relationer med biståndsgivarna var mycket dåligt fortsatte alltså Sverige att ösa ut pengar. 

 

”Som bäst kan det svenska biståndet ha bidragit marginellt till fattigdomsreducering och åstadskommit fattigdomsnivåer som varit något högre utan stödet”

 

66 miljarder kronor och det finns inte ett enda belägg för att alla dessa pengar åstadkommit någon skillnad alls. 

Ändå fortsätter vi som land att avsätta 1 % av BNP till bistånd och summan är nu 43,4 miljarder kronor. 

 

Samtidigt konstaterar Heikensten och EBA att endast en enda utvärdering av biståndet till Tanzania gjorts tidigare gällande landprogrammet. 

 

43 miljarder per år, obefintligt insyn, dålig kontroll och mängder med korruptionsavslöjande. 

Prioriterade länder och projekt för att sprida socialismen. 

När ska någon dra i handbromsen?

 

All makt till rikspolischefen

En av de sakerna som poliserna i kåren kritiserar allra mest, vid sidan om Dan Eliasson alltså, är den nya organisationen. Det var också den Eliasson hänvisade till i sitt numera berömda ”jag är utvilad”-brev. 

Jag har kollat lite mer på organisationsprojektet. 

Och hittat en soppa av vänskapskorruption, märkliga organisationsteorier byggda på psykoanalys och kopplingar till Advokatssamfundets nätverk Ruben. 

Det börjar redan 2009. Då hade vi en moderat Justitieminister – Beatrice Ask. 

Enligt en artikel i Dagens Juridik gav 2008 Justitiedepartementet, via direktupphandling, ett uppdrag åt konsultbolaget Enhancer, som vid tidpunkten hade inga eller någon enstaka anställda förutom ägaren Ulf Lindberg. Men de saknade ramavtal med regeringskansliet och därför använde man Cordial AB, som hade ramavtal.

För att slippa upphandla. Jag vet inte hur de känner varandra men de måste ha någon form av relation, varför skulle Cordial annars låta Enhancer fakturera via dem?

 

Enhancer drivs av en man vid namn Ulf Lindberg. Hur kunde då detta i princip enmansbolag få göra en stor utredning åt Justitiedepartementet, för att undersöka polisens organisation och om det behövs en omorganisering?

Vid tidpunkten hette departementets expeditionschef Nils Öberg. 

 

Nils Öberg bodde på Lidingö och hade lärt känna Ulf Lindberg genom att de hade barn på samma skola. Det var alltså via Öberg detta lilla okända konsultbolag fick miljonuppdrag åt regeringen. 

 

Enhancer gjorde en rapport åt Justitedepartement med diarienummer Ju2009/954/PO. Den har jag begärt ut men första leveransen var en helt annan rapport. Nu återstår om jag kommer få ut den eller ej. Det skulle vara väldigt intressant att läsa den rapport som startade hela detta. 

Rapporten låg till grund för direktiven för Polisorganisationskommittén som bildades, i dem hänvisar man just till Enhancers rapport. 

Regeringsbeslutet om kommittédirektiven fattades 8 juli 2010.

 

I regeringsbeslutet om ny organisation för polisen, som Beatrice Ask fattade den 26 november 2009, hänvisas just till Enhancers slutsatser i rapporten de lämnade (Ju2009/954/PO).

 

Enhancer föreslog, inte helt otippat av ett konsultbolag, att organisationen behövde göras om. 

Nils Öberg blev utsedd till ordförande i kommittén, inte helt okontroversiellt att ha en hög tjänsteman på departementet att leda en oberoende utredning. Det anser i alla fall Bo Wennström, professor i rättsvetenskap vid Uppsala Universitet som skrivit en hel del om polisorganistionen och Enhancers roll. Bo Wennström forskar om polisen. 

 

Hösten 2011 blev Nils Öberg utnämnd till generaldirektör för Kriminalvården och började där i januari 2012, en post han fortfarande har. 

I sin nya roll ville han även på sin nya arbetsplats se över organisationen. Och ett förenklat anbudsförfarande beslutades, där Enhancer vann. Igen. 

Bara två företag hade inkommit med bud under anbudstiden. Vid förenklat anbudsförfarande får man bara upphandla max 1,2 miljoner kronor på årsbasis från samma leverantör. 

 

Enligt en artikel i tidningen Publikt arbetade Enhancer på löpande räkning. Summan blev snabbt mer än det dubbla. 

 

Att Nils Öberg valde att återigen anlita sin kompis, utan ett korrekt upphandlingsförfarande hade Konkurrensverket synpunkter på och fällde upphandlingen i ett beslut från 12-12-2014.

 

I beslutet skriver de att annonsen publicerades i november 2012, beslutet togs 17 december och att de enda riktlinjerna för anbudslämnarna om omfattningen på arbetet var ”Kriminalvården kommer att avropa arbete i nödvändig utsträckning”. Det vill säga löpande och att ingen begränsning egentligen fanns. 

 

Timpriset Enhancer vann på var 1 850 kronor per timme. Men Konkurrensverket ansåg att Kriminalvården redan från börjat borde ha insett  att givet myndighetens storlek och att avtalet var på två år borde man ha tillämpat ett annat upphandlingsförfarande än det förenklade. Och när maxbeloppet 1,2 miljoner överskreds skulle de avbrutit och gjort en korrekt upphandling. 

På ett halvår fakturerade alltså Enhancer Kriminalvården mer än det dubbla tillåtna beloppet för ett förenklat förfarande – 2,8 miljoner kronor för sex månaders jobb. 

 

Tillbaka till polisen.

Enhancer gjorde alltså en första rapport åt Justitiedepartementet 2009, tack vare sin kompis Nils Öberg. En person som också arbetade på departementet vid tidpunkten var Anders Hall, som var stabschef åt Beatrice Ask och alltså var inblandad i upphandlingen av Enhancer, som då skedde via bolaget Cordial AB. 

Anders Hall gick sedan vidare till polisen som chef för polisavdelningen på Rikspolisstyrelsen (idag är han utvecklingschef). När den nya polisorganisationen sedermera skulle tas fram, vilket var den kommitté som Nils Öberg leddes ansvar, upphandlade polisen organisationskonsulter.

Då skrevs upphandlingen på ett sådant sätt så i princip bara Enhancer kunde vinna, något Anders Hall medgav på frågor till tidningen Publik. Han ville ”använda samma metod” som kartläggningen. 

Enhancer har som sagt inte ramavtal varför ytterligare en mellanhand togs in, företaget Perlan med vilket avtalet skrevs. Total motsvarade upphandlingen 7 miljoner denna gång. Ytterligare ett faktureringsupplägg för att komma runt avsaknad av ramavtal alltså, precis som första gången 2009.

Notis: jag känner Anders Hall privat

Även i upphandlingen på Kriminalvården styrdes upphandlingen så att i princip bara Enhancer kunde bli aktuella men de fick kritik av Förvaltningsrätten och omformulerade då. Trots detta valde de inte det stora och ansedda konsultföretaget PwC utan fåmansbolaget Enhancer. 

 

På tre år fick alltså det lilla organisationsföretaget Enhancer tack vare vänskapsband inte ett utan tre stora kontrakt med skattefinansierade myndigheter, värda en bra bit över 10 miljoner kronor. 

Rapporten Enhancer gjorde för Kriminalvården fick en av landets främsta organisationsexperter läsa. Enligt Anders Ivarsson Westerberg skulle rapporten inte ens blivit godkänd som studentuppsats. En veritabel sågning. Ingen inom organisationsforskningen ansluter sig idag till Elliot Jaques teorier. Särskilt illa anser han de vara just för offentlig verksamhet. 

Ändå fick de alltså efter denna rapport 7-miljonerskontraktet för polisens omorganisation, en av landets aboslut viktigaste myndigheter. 

 

Som jag nämnde tidigare kritiserade professor Bo Wennström Enhancers inblandning i polisen organisering. Bland annat i en debattartikel i Svenska Dagbladet i juni 2014.

 

I en kolumn i Dagens Juridik skrev Wennström 11 december 2013 återigen om Enhancers inblandning i polisen. Innan artikeln mailade han rikspolisstyrelsen och erbjöd dem att kommentera. De la ut mailväxlingen online 12 december 2013.

 

Där svarar Tomas Rolén, som var chef över Genomförandekommittén (numera kammarättspresident i Stockholm). Rolén ville för övrigt bli rikspolischef och krävde 2 miljarder extra för att klara uppdraget. Dan Eliasson krävde inga mer pengar. Då. Sedan fick han jobbet och krävde 3,9 miljarder. 

”Företaget Enhancer har engagerats av Rikspolisstyrelsen och vi har deltagit i några seminarier”

Rolén hävdar alltså att Enhancer inte alls har något stort uppdrag. 

 

En replik till Wennström i juni 2014 av ägaren till Enhancer, Ulf Lindberg, hävdar däremot han att deras bidrag i arbetet ”bygger på ett mycket stort antal intervjer”. 

Varför tonade Rikspolisstyrelsen ner Enhancers uppdrag och påverkan i efterhand undrar man ju. 

När de varit med från 2009 och framåt och mycket av arbetet byggt på bland annat deras rapporter. 

 

När Enhancer anlitades första gången, då av Justitiedepartementet men även då om polisens organisation, fick dåvarande justitieminister Beatrice Ask en interpellation om deras inblandning.  Vänsterpartisten Lena Olsson ville veta om fler frågor skulle utredas av konsulter istället för en parlamentarisk utredning. 

Många gånger är det mer ändamålsenligt att utreda en fråga på annat sätt än genom en traditionell utredning, av resursskäl eller om frågan är mindre, men tekniskt komplicerad, utan uppenbara politiska implikationer.   

Företaget Cordial Business Advisers AB/Enhancer har fått i uppdrag av Justitiedepartementet att kartlägga och analysera ledningsstruktur och hur uppdrag och ansvar har delegerats i de tre översta rapporteringsnivåerna inom Rikspolisstyrelsen. I uppdraget har också ingått att på motsvarande sätt kartlägga och analysera ledningsgrupp och direktrapporterande chefer inom polismyndigheterna i Stockholm och Dalarna”

 

Hennes andra svar var: 

”Men det ligger i sakens natur att de inte är professionella utredningar i den meningen att man utreder en fråga professionellt”.  

”Bakgrunden till den genomlysning som vi har gjort av bland annat polisens organisation är att regeringen har tillfört väldigt mycket pengar de senaste åren, och det behövs en professionell genomlysning av hur pengarna används och om det fungerar väl.  
En parlamentarisk utredning arbetar inte på det snabba sättet och på det viset. Men i allmänhet blir också den här typen av analyser och utredningar allmänna handlingar. Och insynen är att man faktiskt kan läsa resultatet.” 
 

”Det är också så att kompetensen när det gäller organisation och ledning oftast inte finns i förvaltningen utan hos olika experter. Det är då bra att kunna använda den här typen av metoder”
 

 

Här kallar hon alltså Enhancer experter. Men de har ingen som helst kompetens om polisverksamhet. Vilket en offentligt utredning hade haft i form av experter.

Istället är Enhancer ”experter” på just den teori som psykiatern Elliot Jaques utvecklade. Trots total avsaknad av erfarenhet och kunskap om polisiär verksamhet har Enhancer varit inblandade i den största omorganseringen av polisen någonsin, från 2009 och fram till genomförandet. 

För övrigt är Jaques mest känd för att vara den som myntade teorin om medelålderskrisen. 

För att sammanfatta hans organisationsteorier kan man säga att han delar in människor efter vilket ”tidsspann” de kan hantera. En VD värderar och tänker i 20-årstermer medan en person på golvet tänker mer dag för dag. Ett rätt fördomsfullt synsätt på människor tycker jag personligen. 

 

I en artikel från februari 2013 i VD-tidningen citeras just Ulf Lindbergs företags teorier och grundaren av Hemfrid Monica Lindstedt är intervjuad, vilket antyds att de förmodligen anlitat just Enhancer själva. 

 

En annan av Jaques teorier är den så kallade ”speech analysis” som går ut på att anställda via intervjuer ska bedömas vilket potential de har för att nå en viss nivå. Att man via enskilda samtal alltså kan någonstans bedöma hela en persons fulla potential i framtiden. Personligen tycker jag det här inte verkar riktigt klokt faktiskt. Människor utvecklas ju. Med rätt ledarskap, utbildning etc kan personer utvecklas enormt. Men dessa teorier verkar grunda sig på att människor är vad de är och ju snabbare man kan konstatera vilka som aldrig kan befodras desto bättre. 

I en artikel på sajten ”Psychometrics” från februari i år går man igenom det här. 

Slutsatsen är att hans teorier ”inte lämnat något större avtryck i den internationella forskningen om organisationsutveckling”. 

Vilket bekräftar det Anders Ivarsson Westerberg sa om Enhancer angående deras rapport till Kriminalvården. 

Enhancer och teorierna de arbetar med går kortfattat ut på att ”tidsspannet”, det vill säga vilken horisont efter man kan jobba utefter, likställs med förmågan att hantera komplexitet. Ju längre tidsspann man kan hantera, desto större komplexitet kan man hantera. Men detta går inte att lära sig. Antingen föds man med förmågan eller inte. Det gäller därför att identifiera vilka av de anställda som besitter denna gudasända gåva. Det är alltså förutbestämt från födseln i princip, vem som kan bli högsta chef och inte. De här teorierna finns det andra historiska exempel på, ett av dem är ”‘übermensch”, ett annat  A-personlighetstyp. 

Tydligen slutade Jaques från ansedda Tavistock Institute i England för att han ansåg att en individ är mycket smartare än ett team. Tavistock baseras på en utveckling av Human Relations-skolan, vilken poängterar betydelsen av gruppen. 

Teorierna som legat till grund för polisen omorganisering är alltså att människor är predestinerade ledare, att utveckling av att behärska komplexitet inte är möjlig och att indivder är smartare än team. 

 

Om man då läser på Enhancers hemsida om verksamheten kan man se att Elliot Jaques personligen var aktieägare av Enhancer och satt i styrelsen fram till sin död 2003. 

 

Ägaren Ulf Lindberg sitter också själv i styrelsen för Elliot Jaques bolag. Det heter Requisite, startades 1999 och är också ett konsultbolag inom organisation, som de själva kallar ”science based management”.

Hur går då Enhancer?

Jag har kollat på deras ekonomi. Först ville jag se hur deras omsättning var 2009, då de kunde fakturera sitt första uppdrag gällande polisen. 

De omsatte mycket pengar de åren och 2009 beviljade Ulf Lindberg sig själv en utdelning på 2,1 miljoner via en extra bolagsstämma. 

 

Året de jobbade år Justitiedepartementet betalade de inte in sina skatter och avgifter i tid. 

 

Att omsätta 12 miljoner kronor på bara 4 personer är imponerande. Det innebär att nettointäkter per konsult var 4 miljoner kronor. Ett resultat vilken konsultfirma som helst skulle vara mycket nöjd med. 

Som man kan se i flerårsöversikten ökade omsättningen rejält från 8 miljoner till 12 miljoner 2006. Man undrar ju om det beror på att den framgångrika offensiven mot myndighets-Sverige inleddes redan då. 

 

Men när man läser det finstilta kan man se att Lindberg själv inte räknas in bland de anstäldla i Enhancer. För han har ett till bolag – Predictive Capital AB vars enda verksamhet är bemanning. 

Han hyr helt enkelt ut sig själv från det bolaget till Enhancer. 

Varför gör han det undrar man. Och vad säger Skatteverket om att ens ena bolag bara har som verksamhet att hyra dig själv till ditt andra bolag, år efter år. 

 

2015 har omsättningen gått ner rejält från guldåren och landade på knappt 6 miljoner kronor. 

 

Omsättningen har halverats men antal anställda har bara sjunkit från 4 till 3 anställda. 

 

Eller, från 5 till 4. För Lindberg har fortsatt att hyra ut sig själv.

Ca 30 % av Enhancers kostnader är inköp av honom själv, från hans andra bolag. För han står angiven som VD och enda firmatecknare för bolaget, alltså måste det vara han som hyrs ut. 

 

Som ni kan se omsätter Predictive Capital bara uthyrningen av Ulf Lindberg varje år. Det är dess enda kund och enda verksamhet. 

 

Om vi återgår till polisreformen, ett led i kunskapsinhämtningen inför den polisomorganisering som nu genomförts gjorde även Riksrevisionen en rapport om effektivisering.

I deras referensgrupp kan vi hitta nuvarande rikspolischef Dan Eliasson. 

 

När Nils Öberg fick jobbet som generaldirektör för Kriminalvården ersattes han av Martin Holmgren i Polisorganisationskommittén som ordförande. 

 

En annan av de rapporter som gjordes innan projektet sjösattes var Ekonomistyrningsverkets rapport ”Polisen -styrning och uppföljning” (2009:6)

Dåvarande rikspolischef hette Bengt Svensson.

 

Som av en händelse sitter alla dessa herrar i Advokatsamfundets nätverk Ruben.

Nätverket bildades den 17 maj 2011, så innan Öberg valde Enhancer till det första uppdraget för Beatrice Ask men efter att de fick resten av jobben. 

 

Ska vi sammanfatta vad som hänt här är alltså följande:

Nils Öberg lärde känna en pappa på skolan där hans barn går, Ulf Lindberg. Detta leder till att Lindbergs lilla bolag Enhancer 2008 får uppdraget att göra en rapport om polisen. Utan att ha någon som helst erfarenhet själva av polismyndigheten, de baserar hela sin rapport på dels teorier från en psykoanalytiker innan mest känd för sina teorier om medelålderskrisen, dels på intervjuer. 

Teorien går i korthet ut på att organisera verksamheter efter hur lång tidshorisont besluten måste ha, och att vissa människor klarar av en viss typ av dessa, andra inte. Vilka som klarar av mer komplicerade tidshorisonter som krävs för högsta nivåerna i en struktur kan man bedöma redan vid samtal med anställda, där deras framtida potential bedöms vid några enskilda tillfällen och samtal. 

Rapporten Enhancer gjorde har jag inte fått ut trots att jag lämnade exakt diarenummer. Myndigheten skickade istället länk till ESV-rapporten 2009:6. Om jag kommer få ut Enhancers första rapport återstår att se. 

Professorn i statsvetenskap Bo Wennström var tidigt detta på spåren, redan 2013. 

Enhancers rapport ligger till grund för det regeringsbeslut om ny organisations för polisen som dåvarande justitieminister Beatrice Ask fattade den 26 november 2009. Året därpå, den 8 juli 2010, fattas regeringsbeslut om kommittédirektiv för Polisorganisationskommittén. Även här refereras till Enhancer. 

Ordförande utses expeditionschef Nils Öberg, vars kompis driver Enhancer och det var Öberg som föreslog och presenterade bolaget för departementet. Sedan får han leda gruppen som ska föreslå hur polisen ska organiseras. Baserat på slutsatserna kompisen fattat. 

När Öberg lämnar ordförandeposten upphandlar han nästan direkt Enhancer själv för Kriminalvården, en rapport som sedan sågas av ledande organisationsexperter. Uppdragets upphandling fälls sedermera av Konkurrensverket som olaglig för Öberg inte använt rätt sorts förfarande. Tidigare tvingade Förvaltningsrätten honom att ändra formuleringarna så att flera bolag än Enhancer skulle kunna lämna anbud, ändå vann Enhancer över jätten PwC. Öberg betalar Enhancer 2,8 miljoner kronor på ett halvår. 

Anders Hall som var med när Enhancer valdes som leverantör redan 2009, går vidare till polisen och även han riggar upphandlingen så att Enhancer ska vara de som vinner den. De får uppdraget av Rikspolisstyrelsen 2012.

Den 20 december 2012 fattar regeringen det officiella beslutet att göra om polisen.

När Polisorganisationskommittén lämnar in sitt betänkande den 30 mars 2012 figurerar Enhancer även här, men bara en gång. Däremot står det i löptext: ”för många ledningsnivåer i en organisation utgör ett hinder för effektiv ledning och styrning”. 

Enligt professor Bo Wennström är detta en direkt referens till inflytandet Enhancer haft på processen. 

 

När Rikspolisstyrelsen får kritik av professor Wennström avfärdar den ansvariga för genomförandet Enhancer som ”att de arrangerat några seminarier”, trots att Enhancers ägare själv i en artikel betonar att de lagt ner mycket stort jobb. Den som var ansvarig för projektet var Tomas Rolén, som själv sökte jobbet som rikspolischef.

Dan Eliasson, som fick jobbet och varit rikspolischef sedan 1 januari 2015, satt själv 2011 i Riksrevisionens referensgrupp till den rapport som var en del av beslutsunderlaget för hur polisens organisations skulle se ut. Han har sedan 1 januari ansvarat för att leda den nya organisationen, som var på plats då. 

En omorganisation som byggt på en psykoanalytikers sågade teorier, bland mycket annat. 

Vad har då hänt sedan den 1 januari 2015?

Ett enda ord sammanfattar: katatrof. Brottuppklarningsprocenten dyken, polisen är missnöjda och slutar, personalen gör uppror.

Mitt i allt detta har vi historiens sämsta polischef, mer mån om sitt eget personliga varumärke och S-märkt partibok, än om poliskåren. Det är viktig att Dan får vara Dan, för att citera hans kompis Anders Danielsson, fd generaldirektför för Migrationsverket och tidigare Säpo-chef när Eliasson jobbade där.

 

23 separata polismyndigheter har blivit en, och därmed har också makten hos rikspolischefen ökat då flera nivåer av chefer tagits bort. 

Det passar Dan Eliasson alldeles utmärkt är jag rätt övertygad om. 

Nog för att polisen behövde göras om, det var såväl kår som experter eniga om. Men resultatet av hur det blev talar sitt tydliga språk, tyvärr. 

Och i bakvattnet av projektet utkristalliserar sig en gigantisk soppa av märkliga psykoanalytiska teorier förkastade av forskningen som fått stort inflytande, via olika turer av vänskapskorruption. Av nyckelfigurerna i den här historien sitter dessutom en överväldigande majoritet i samma nätverk, styrt av Anne Rambergs Advokatsamfund. 

 

Dan Eliassons walk of shame

Aldrig har väl en myndighetschef så snabbt blivit så kritiserad som vår rikspolischef Dan Eliasson. 

Få personer har heller inte varit inblandad i så många skandaler som Eliasson, innan han utsågs till rikspolischef den 20 november 2014.

Jag har därför sammanställt allt jag kunnat hitta kring vår rikspolischef. För han skulle aldrig blivit utsedd.

Det är dags att vi packar väskan åt Eliasson. 

 

Eliassons första möte med polismyndigheten kom som 17-åring, då han och hans kompisar  i Hedemora krossade en butikägares fönster för ”att han var kapitalist”. Nu tycker inte jag att domar för skadegörelse när man är tonåring ska ligga en till last när man är vuxen.

Jag vill däremot illustrera dels hans politiska hemvist, dels den attityd som präglat hela hans karriär efter den där incidenten. 

 

Tio månader efter att han tillträtt kom första vågen av protester från poliserna, i kampanjen ”Nu räcker det”. I och för sig riktades framför allt kritik mot den omorganisation som dragits igång redan innan Eliasson tillträtt men han hade även på sin korta tid lyckats få omdömet ”jag saknar förtroende för Dan Eliasson”. 

 

Nättidningen Blåljus vittnade om katastrofstämning inom polisen där många funderar på att helt enkelt sluta för att saker fungerar så dåligt. 

Polisfacket i Skåne har inte heller förtroende för Eliasson, bland annat för att han inte håller sig till sanningen om hur polisen jobbar. 

 

I januari 2016 mördades en anställd på ett HVB-hem,  en ung kvinna anfölls med kniv av en av de ensamkommande barnen som bodde där. Han hade uppgivit att han var 15 år, men under rättsprocessen konstaterades det att han var över 18 år. 

– Vad tycker om du om det inträffade?
– Man blir naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar, naturligtvis för den som dödats och dennes anhöriga men också för en enskild ung kille som begår en sån här förskräcklig händelse.

– Vad har den personen varit med om för något, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauma som han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen.

Det är en sak att vara medkännande, men detta går över alla proportioner och är en skymf mot den mördade flickan och hennes familj. Man kan inte vara så här empatislös gentemot ett brottsoffer och relativisera lagens allvarligaste brott, som mord och dråp är, som rikspolischef.

Han företräder rättssamhället och ska stå på brottsoffrens och samhällets sida. 

 

Närpolischef Anders Karlsson reagerade precis som jag och många andra, och skrev en mycket delad och hyllad debattartikel om att Eliasson borde be alla brottsoffer om ursäkt. 

Hyllningarna strömmade in från poliskåren. 

 

I januari hade Eliasson ett annat problem att hantera – uppgifterna att polisen hade mörkat sexövergreppen under ungdomsfestivalen We are Sthlm 2014. 

Eliasson twittrade att saken skulle utredas. I augusti i år la nationalekonomen Tino Sanandaji ut rapporten som han begärt ut, på sin blogg

 

Dan Eliassons lösning på problemet med sexövergrepp på festivaler blev det redan klassiska PR-haveriet ”tafsa-inte-armbanden” som polisen delade ut på festivaler. Dan Eliasson poserade själv med ett på armen. Ett så kallat självmål. 

Jag tror att den här kampanjen kommer användas på landets kommunikationsutbildningar som exempel på hur man inte ska göra under lång tid framöver. 

 

I Almedalen i somras i en intervju med Eliasson sa programledaren att Jimmie Åkesson skrivit att ”Eliasson är naturkatastrof som sveper över myndighets-Sverige”. 

Då svarade Eliasson om Jimmie Åkesson kräver hans avgång så ser han det som en merit och nbsp; att han avgår om Jimmie Åkesson blir statsminister. Han gillar inte hans politik. 

– Är det rätt av myndighetschefer att ha åsikter om politik?
– Ja, myndighetschefer har också åsikter

Men reaktionerna från kåren blev återigen kraftiga, för Eliasson är som sagt myndighetschef. Han är byråkrat och ska inte hysa några politiska preferenser offentligt som sådan. Det får han hålla privat. 

Polisinspektör Anders Karlsson i Göteborg skrev ett öppet brev på Facebook som blev viralt och hamnade i Expressen, på exakt det temat: en myndighetschef ska representera alla medborgare. Även Sverigedemokrater. 

 

Dan Eliassons svar: jag har rätt att utnyttja min rätt till yttrandefrihet.

Det Eliassonska standardsvaret. 

 

Den åsikten gav Eliasson en anmälan för tjänstefel.

 

Eftersom sommaren skrev Eliasson på polisens hemsida ett brev med rubriken ”Vi klarade även denna sommar” till, ja, alla som vill läsa verkar det som. Framför allt media. Målgruppen kan inte ha varit sina egna anställda givet hur det var formulerat. 

Eller vad sägs om: ”själv är jag något kilo lättare, utsövd och har mängder med energi”.

Och: ”Som vanligt har det pratats om för lite bemanning under sommaren. Vissa har till och med hävdat att denna sommar varit besvärligare än vanligt med bemanningen, men trots det har vi lyckats dra runt verksamheten även denna sommar. Bra jobbat och stort ansvarstagande som vanligt!

Han hävdade också att omorganisationen börjar ”kännas bättre”. 

 

Poliskåren rasade. Han kallades till exempel tondöv av vice ordförande i Polisförbundet Anna Nellberg Dennis. 

 

Ett år tidigare, när en annan polis som också är aktiv på Twitter, Peppe Larsson, kritiserade Eliasson, ville han hellre vila vid grillen än svara på frågor. Det är viktigt att vara utvilad. 

 

Göteborgspostens ledarredaktör Alice Teodorescu skrev i augusti en kritisk artikel om Eliasson och sammanställde både sommarens bränder och reaktionerna på dem och en del av den kritik han hunnit få genom förordnandet. Till exempel att han i en intervju i Sveriges radio bad programledaren att berätta hur polisen kan jobba smartare samt anklagade honom för att raljera. 

 

Givet att Eliasson just är denna maktfullkomliga och snarstuckna person som han så många gånger visat kunde han inte låta bli att replikera och kalla även denna journalist saker, som att Teodorescu inte var sansad i sin artikel, inte kollat fakta eller gjort research. 

 

Den 6 oktober sa Polismyndighetens kommunikationsdirektör Unni Jerndahl upp sig efter bara två år. Skälet – hon och Eliasson kommer inte överens. 

En dyr konflikt. Jerndahl blev utköpt och får behålla sin lön på 100 000 kronor per månad ett år, utan avräkning ett halvår. Det vill säga, även om hon får ett nytt jobb. Konflikten kostar skattebetalarna 1,7 miljoner kronor (inkl sociala avgifter).

 

I slutet av september i år blev det känt att rikspolischefen och hans kansli ändrat formuleringar i en kritisk rapport från Statskontoret. Till exempel hade formuleringen ”Svagt förtroende mellan stöd- och kärnverksamhet” ändrats till ”Omorganisation kräver systemskifte” och vissa kritiska formuleringar helt tagits bort, som ”Stödverksamheten upplever sig vara åsidosatt”

 

8 av 10 poliser funderar på att sluta som polis enligt en undersökning av Polisförbundet från 2015.

 

Men Eliasson är inte den enda som är nöjd. Stefan Löfven är i vanlig ordning också nöjd och struntar därför i att ge polisen högre anslag. De ville ha 800 miljoner – de få 100 miljoner. Trots att uppklaringsprocenten minskat, poliser går på knäna i sin vardag, polisen måste lösa problem flyktingkrisen orsakat och det är de som ska leta reda på och verkställa alla utvisningar. 

 

Vem är egentligen Dan Eliasson och hur fick vi honom på halsen som högsta polischef?

På polisens hemsida kan man läsa hans CV. Han har en jur kand och har en lång karriär bakom sig i Socialdemokratiska arbetarpartiet. Han har jobbat åt både justitieminister Laila Freiwalds och Thomas Bodström, den senare var han statssekreterare åt mellan 2001 och 2006. 

 

Innan han blev statssekreterare blev han utsedd till ambassadör och var en av de som fick vara värdar när Sverige var ordförande i EU

 

Han var tillsammans med Thomas Bodström inblandad i de kontroversiella utvisningarna av de terrorstämplade egyptierna, då CIA fick tillåtelse att ingripa i svensk jurisdiktion. 

 

Han var också inblandad i razzian mot The pirate bay, som föranleddes av direkta krav från USA. Bodström blev KU-anmäld för händelsen. Dan Eliasson ska ha uppmanat polisen att slå till mot Pirate Bay, på uppmaning av Bodström. Alla förnekade. 

 

Tidningen The Local skrev om händelsen och hävdade att USA hotat med sanktioner från WTO. Det var intresseorganisationen MPAA som ställt kraven, som bevakar upphovsrätt. 

Att en minister utövar påtryckningar på myndigheter kallas ministerstyre och är förbjudet. Att skicka sin statssekreterare är inte det. Och då kan ministern hävda att han inget visste. Men sanningen är att Eliasson var inblandad i razzian och åtalet mot The Pirate Bay, på direkt uppdrag av amerikanska intressen. 

 

Både Bodström och Eliasson anmäldes såväl till KU som till JO. 

 

Bodström och Dan Eliasson försökte också tysta justitiekansler Göran Lambertz när han kritiserade rättsväsendet. 

Thomas Bodström och Dan Eliasson var även arkitekterna bakom det storebrorsamhälle som FRA-lagen är en del av. 

 

2006 vann Alliansen valet och därmed fick Dan Eliasson och alla andra sossar sparken.  
Han var han ett kortare tag på Säpo som tillförordnad biträdande chef för analysenheten men utsågs alltså 24 juli 2007 till generaldirektör för Migrationsverket.  Alliansen utsåg honom, obegripligt nog. 

Jag vet inte varför Sydsvenskan har datumet 24 juli 2005 men det stämmer alltså inte

Enligt en ledarartikel i Östersundsposten sa han vid utnämnande att ”om han fick bestämma skulle alla få stanna”.  Dan Eliasson som vi känner honom idag gjorde sig till känna redan här. 

 

Som GD för Migrationsverket sparkade han en chef i Göteborg, Lennart Eriksson, för att han bloggade positivs om Israel. Det ansågs inte förenligt med jobbet. Men de blev fällda i Arbetsdomstolen, trots det fick han inte tillbaka jobbet utan skadestånd. 2,5 år senare fälldes Migrationsverket och därmed den ytterst ansvarige Dan Eliasson av Justitieombudsmannen för brott mot grundlagen. Erikssons yttrandefrihet hade kränkts. Den yttrandefrihet generaldirektören själv hänvisar till i tid och otid. 

Lennart Eriksson fick jobbet tillbaka och betalade därför tillbaka skadeståndet. 

Dan Eliasson är alltså inte bara JK-anmäld – han är även fälld för brott mot grundlagen av JO. 
 

Under Eliassons ledning skulle Migrationsverket bli bättre på att återförena ensamkommande med sina familjer. 800 barn ingick i projektet, målet var 480 återföreningar. Efter två år hade noll återöförenats. Men det lärde i alla fall verket något: att fråga om föräldrarnas telefonnummer. 

 

2011 utsågs han till generaldirektör för Försäkringskassan, obegripligt nog även denna gång av Alliansregeringen. De hade väl missat det fantastiska resultatet på återföreningarna eller att han blev fälld för brott mot grundlagen. 

Eliasson inledde med att gå och shoppa. Han köpte PR-tjänster, och femdubblade inköpen under sina år som GD. Nästan 37 miljoner kronor

 

Han fortsatte shoppa PR även som rikspolischef, med samma frenesi. Inte hjälpte det. 

 

2012 började Eliasson att twittra, nedan ser ni hans första tweet. 

 

Ett halvår senare twittrade Eliasson ut att han anställd en ny kommunikationschef – Jonas Lindgren. Som han jobbat med på Migrationsverket. 

 

2014 avslöjade Expressen att Jonas Lindgren anställt sin flickvän (som han träffat på jobbet på Försäkringskassan) till en chefsposition under sig och gett henne löneförhöjning. 

 

En annan chef, Dani Ramzgah, anställde också sina släktingar. Han rekryterade sonens sambo och försökte fixa jobb åt sin fru. Fick han sparken? Nix, han blev befodrad till Försäkringskassans ledningsgrupp. Av Dan Eliasson. 

 

Efter de här skandalerna löser Eliasson problemet som pampar brukar lösa problem – han ändrade reglerna. Så efter det får Försäkringskassans internutredare inte utreda höga chefer utan att de först informerats. Vilket gör det omöjligt att utreda. 

 

Som om inte detta vore nog beordrade han också att samtliga kassans lagrade 13 000 mail skulle raderas. För att sopa igen alla spår efter de oegentligheter som ännu inte upptäckts. Internutredarna var bedrövade. 

 

Ett solklart brott mot Arkivlagen (1990:782).

 

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hans Hoff kritiserade Eliasson och sa att ”han missbrukat sin ställning som chef i en statlig myndighet”.

Han kallades till utfrågning av partikamraten Tomas Eneroth angående jäv

 

Som GD för Försäkringskassan låg han i topp av alla generaldirektörer med en lön på 144 000 kronor per månad, mer än vad statsministern tjänar. 

 

I februari 2014 blev Eliasson återigen riksnyhet, denna gång för att han twittrat att han kräktes av Jimmie Åkesson. 

 

Samma månad var tidningen Metro dumma i huvudet.

 

Och DN presenterade ”årets kalkon”.

 

När Eliasson härjat på Försäkringskassan några år hade en av fyra medarbetare förtroende för honom. 

 

Dan Eliasson har behållit förstaplatsen i löneligan och tjänar idag 153 000 kronor per månad. Det lönar sig att vara inkompetent. 

 

Det är faktiskt helt omöjligt att förstå hur den här mannen fått förnyat förtroende av politiker igen, igen och igen. Har han någon hållhake på någon? Vad är det som gör att han inte bara klarar sig undan allt skit utan dessutom får högre lön och bättre jobb hela tiden?

En bråkdel av alla hans skandaler hade ju varit nog. 

När ska Anders Ygeman förstå att vi inte kan ha det så här och ge honom foten?

 

Skolan brinner

I somras var det mycket fokus på bilbränder. Kriminella ungdomar och gäng som satte eld på bilar för att framför allt protestera mot att polisen gjort insatser mot gängen. 

Det man inte pratar mycket om alls är att det VARJE år brinner i ca 530 skolor. 

I genomsnitt är det 1,5 skolbränder per dag. 

Jag har fått ut statistik över skolbränder från Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap. Det är deprimerande läsning. Tidigare har man sagt att en skola om dagen brinner. Inte ens det stämmer längre. 

Skolbränderna ökade med 7 % mellan 2014 och 2015.

Bränderna i skolbyggnader har ökat med 5 % och bränder utanför skolbyggnaden med 10 %. Förra året brann det 378 gånger inne i skolor och 154 utanför. Totalt antal bränder: 532. Mot 499 året innan. 

2015 skrev Expressen ledare om skolbränderna. Grekland hade 2014 bara 5 anlagda bränder.

 

Det är framför allt under 2000-talet skolbränderna ökat. Från 2004 har antalet ökat med 87 bränder, från 445 till 532. Minst hälften av bränderna varje år är anlagda och andelen ökar. 

Diagrammet är från 2008 men 2015 års siffra placerar sig som högsta noteringen hittills esdan man började mäta 1998. 

 

Enligt en artikel i Forksning & Framsteg 2012 är det framför allt i utanförskapsområden det brinner. 

 

Kollar man på utvecklingen i kommunerna kan vi börja med det positiva. Det finns vissa kommuner som sticker ut som har lyckats minska skolbränderna mycket. 

Bäst i klassen är Örebro, som lyckats få ner sina skolbränder från 25 stycken 2014 till 11 förra året. 

Norrköping har lyckats halvera sina, från 8 till 4. Eskilstuna minskade från 9 till 5. Borås från 8 till 5. Alvesta har utplånat sina från 5 st 2014 till 0 förra året. Vara gick från 4 till 0. 

Sedan ser det mörkare ut. 

Tio i topp skolbränder

1. Malmö – 61 st (+13)
2. Göteborg – 34 (-4)
3. Helsingborg – 25 (+12)
4. Stockholm – 23 (+3)
5. Lund – 22 (+12)
6. Halmstad – 13 (+5)
7. Växjö – 12 (+6)
8. Uppsala – 11 (oförändrad)
9. Örebro – 11 (-14)
10. Västerås – 9 (+4)

De flesta på listan har ökat antal bränder, och det mycket. Malmös skolbränder ökade med 27 % sedan 2014. Lunds ökning är värst – 120 % på ett enda år. Därefter kommer Växjö med en ökning på 100 %. Helsingborg ökade 92 %. Västerås ökade med 80 % och Halmstad ökade 62 %. 

De enda som lyckats minska bränderna på listan är Göteborg, minus 10 % och Örebro, mer än halverat sina, minus 56 %. Men de är fortfarande på listan. 

2014 års tio-i-topp lista för skolbränder såg ut så här: 

1. Malmö – 48
2. Göteborg – 38
3. Örebro – 25
4. Stockholm – 20
5. Helsingborg – 13
6. Uppsala – 11
7. Lund – 10
8. Eskilstuna – 9
9. Halmstad – 8
10. Borås – 8

Malmö och Göteborg behåller alltså sin ledning, Stockholm kvar på fjärde plats. Trots att det bor nästan tre gånger så många personer i Stockholm än Malmö. 

Det här med per capita är intressant. Jag har kollat på hur det brinner i relation till städernas invånareantal. Gör man det får man en helt annan lista. 

Tio-i-topp per capita

1. Lund
2. Malmö – Halmstad
3. Helsingborg
4. Växjö
5. Örebro
6. Göteborg
7. Västerås
8. Uppsala
9. Stockholm

Att de största städerna har flest i antal är inget märkligt. När man kollar på per capita träder ett mönster fram – de största problemen finns förutom i Malmö, i mindre städer. Framför allt i södra delen av Sverige. 

Lund, Helsingborg och Halmstad är de som sticker ut jämfört med 2014. De har alla klättrat två placering på tio-i-topp-listan för antal mellan 2014 och 2015. 

Jag ville kolla vilken typ av skola det är som brinner mest. 2009 gjorde MSB en rapport som undersökte bland annat typ och huvudman. Tyvärr finns det ingen nyare data, jag har frågat MSB. 

Resultaten från den rapporten är att det är i högstadierna det brinner mest. Nästan dubbelt så ofta som i de andra skolstadierna. 

 

MSB konstaterade också att det framför allt är i det kommunala skolorna det brinner. Det var 2008 hela 6 gånger högre risk att skolan brann i en kommunal jämfört med en fristående. Man eldar inte ner en skola man gillar. Elever trivs i högre grad i fristående enligt alla undersökningar som gjorts. Enkel matematik. 

Lägger man ihop ökningen av andel anlagda bränder sedan 2004 och att det är i de mest utsatta områdena det brinner mest ser man mönstret. 

 

Jag har inte hittat några färska siffror på mycket här faktiskt. Senast en tidning skrivit om kostnaden för samhället för alla dessa bränder var 2009, då DN skrev. 

En miljard i kostnader för samhället på grund av bränder. 

 

I USA brinner ca 4 000 skolor per år enligt statistik från US Fire Administration. Det bor 318 miljoner invånare i USA. i Sverige bor det 9,5. 

Det bor alltså 33 gånger fler människor i USA. Men det brinner bara 7 gånger mer i skolorna. I relation till folkmängd brinner alltså svenska skolor 5 gånger så ofta
 
Kostnaden för skolbränder årligen är 594 miljoner kronor i USA.

Kostnaden i Sverige är en miljard.

 

Vad är det som händer i Sverige?

Varför brinner våra skolor i så stor utsträckning jämfört med andra länder? Vad har hänt i Lund, Helsingborg och Halmstad senaste året som gör att skolbränderna formligen exploderat i antal jämfört med 2014?

Och varför skriver inte fler tidningar om det här?

Detta är ett allvarligt samhällsproblem som vi måste få fokus på. 

Tills vi får till en ordentligt debatt om det här tycker jag att kommunalråden på Tio-i-topp-listan direkt hör av sig till sina kollegor i framför allt Örebro men även Eskilstuna, Borås och Alvesta och frågar hur de lyckats minska sina skolbränder så mycket på ett år. 

 

Boken är klar!

Min bok ”Vad håller ni på med”, om slöseri, hyckleri och pampfasoner är äntligen klar. Boken ges ut på Calidris förlag och kommer inom kort in på nätbokhandlarna. 

Där kan ni Bevaka boken. Gör gärna det. 🙂

Jag finansierade produktionen med en Kickstarter-kampanj i våras och fick in 136 000 kronor av 390 personer. 

De som bidrog med 1 000 kronor eller mer får biljetterna gratis.

Alla andra får betala entréavgift på 150 kronor men då ingår både bok och öl/vin samt möjligheten att få lyssna på de tre skickliga talarna: 

– Sara Skyttedal, kommunalråd KD i Linköping
– Martin Borgs, fd SlösO och numera partner på PR-byrån Milton Labs
– Hanif Bali, riksdagsledamot för Moderaterna

Alla som vill komma på bokreleasen är välkomna. Men det är först till kvarn.

Jag har bara 150 platser.

Kom och mingla med oss!

Hoppas vi ses i november!

Rebecca

Obs! Jag tar inte emot anmälan på något annat sätt än till mailadressen eventuvell@gmail.com