Sanningen om 27 kronor per timme

Socialdemokraterna med Ardalan Shekarabi i spetsen kommer inte kunna leverera det de lovat LO för mångmiljonstöden de får varje år – krav på kollektivavtal i offentliga upphandlingar. 

Skälet är att det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Som är emot

Det måste kännas nesligt nu när Löfven med kollektivavtalstorpeden Shekarabi i spetsen tvingas bryta löftet till LO. För att demokratin står i vägen. 

Men istället för att acceptera att slaget är förlorat kör nu sossarna igång en kampanj. De hävdar att syftet är att få SD och Alliansen att ändra sig men då inga partier ändra uppfattning baserat på motståndarens krav syftar kampanjen egentligen till att redan nu inleda valrörelsen. 

En av kampanjlinjerna kommer vara hur man sviker arbetare, särskilt SD då nu enligt opinionsmätningar är största parti inom LO.

Shekarabi har under lång tid fått komma undan med påståendet om att folk tjänar 27 kronor i timmen om inte kollektivavtal krävs av alla. Det argumentet använder såväl han som andra sossar när de bland annat diskuterat kalkonutredningen vinst i välfärden – att det behövs reglering på vinst för att folk tjänar 27 kronor i timmen. 

Det finns flera exempel när Shekarabi använt 27 kronor som argument. 

I Dagens Nyheter den 19 maj 2016 skrev statsministern och Shekarabi följande: 

När färdtjänst upphandlades i Sockholm hade lönerna dumpats till 27 kronor i timmen

 

Den 14 september i Expressen skrev Shekarabi själv:

”27 kronor i timmen för att köra våra äldre från vårdcentralen till hemmet. Elva kronor i timmen för att städa åt den offentliga sektorn

 

Nu har Socialdemokraterna skapat en kampansajt.

På hemsidan meran27kronor.se hävdar de att ”oseriösa företag tar våra skattepengar” under rubriken ”Är landets arbetare värda mer än 27 kronor i timmen”.

Man kan fylla i namnlistan. Jag testar alltid sådant. Kalle Gunnarsson är nu reggad med obefintlig mailadress utan problem. Så den listan kommer att vara värdelös alldeles oavsett hur många namn de får in. Men det är inte det som är poängen. Kampanjen är poängen. 

 

Vi ska få intrycket att 27 kronor i timmen är standard.

Och att det är högerns fel. 

27 kronor per timme motsvarar en månadslön på 4 320 kronor per månad. Före skatt.

 

Det är märkligt att politiker kan stå och upprepa en siffra gång efter gång i offentliga sammanhang och inte en enda journalist ställer frågan: varifrån kommer den?

Jag ville däremot veta det.

Varifrån har de fått 27 kronor i timmen?

I landet med några av världens starkaste fackförbund och en lagstiftning sedan 70-talet och 80-talet som med sitt ensidiga skydd av anställda stänger ute resten av befolkningen. Är det sannolikt?

Jag letade mig tillbaka till en radiodokumentär i P1 om Taxikungen.

Den sändes den 21 juni 2015 och handlar om Rolf Karlsson, mannen som byggt upp det företagsimperium inom taxibranschen som tidigare hette Fågelviksgruppen, numera Cabonline Group. Taxi Kurir och Taxi 020 är varumärken som ingår i koncernen, som 2014 omsatte 5 miljarder. Varav 50 % genom upphandling av färdtjänst och skolskjuts.

 

Det här är Shekarabis och Stefan Löfvens källa när de hävdar löner på 27 kronor i timmen. 

Vad syftar det på då? 

Källan, som dessutom nämner siffran 20 kronor per timme, är en åkare med 7 förare som intervjuas.

Han säger i inslaget att tidigare har just färdtjänstjobben, som är mitt på dagen vardagar, varit livsviktiga inkomster för taxibranschen för att det är så få andra som åker då och man måste ha körningar även då. Stora bolag, som framför allt Fågelviksgruppen, kunde därför konkurrera ut de små bolagen på pris genom att de kunde sänka priset. Så å enda sidan är många förare beroende av körningarna då det är så dåligt med jobb mitt på dagen. Å andra sidan har upphandlingarna pressat priset så mycket att det är dåligt betalt. 

Här kommer det viktiga: de körningarna motsvaras av timpris så låga som 20 kr/timme enligt denna enskilda åkare. Det är inte timlönen genrellt. Utan det gäller färdtjänstkörningarna, som kan bli så låga som detta. Det var hans uppfattning. För att ersättningen är så låg och resorna kunde ta lång tid, vilket gjorde att man egentligen förlorade pengar. 

Varifrån kommer då 27 kronor ifrån?

Det finns enligt Taxiförbundet ca 16 000 registrerade taxibilar i Sverige. Vi kan anta att de allra flesta körs aktivt som taxi och inte står och samlar damm. 

Sveriges Radio redovisade den 5 maj 2015 resultatet av en helt ovetenskaplig undersökning de själva gjort – de hade frågat 100 taxichaufförer om deras arbetsvillkor. Hur dessa valts ut framgår inte. 

Faktum är att den ”undersökning” Sveriges Radio byggt sina uppgifter överhuvud taget inte redovisas. Bara de slutsatser redaktionen själva sedan valt at dra på den. 

En av dem uppger en timlön på 27 kronor per timme. De tio sämst betalda uppgav en timlön på 54 kronor per timme. 

 

Statsministern och civilministern tycker att alltså att det är en hederlig argumentation.

Att påstå att mängder med arbetare tjänar 27 kronor i timmen när det handlar om vad en  (1) individ i en helt ovetenskaplig undersökning själv uppgivit att han tjänar. 

Inköpsrådet skrev om det här den 2 oktober. Då de också avslöjade myten bakom den andra siffran Shekarabi använder – 11 kronor per timme för städning. Det visade sig också vara ett enskilt exempel ett enda privat företag betalat och har inget med offentlig upphandling att göra. Den siffran går alltså inte ens att använda i debatt om offentlig upphandling. 

Baserat på siffror helt tagna från luften vill Socialdemokraterna införa något så långtgående som krav på kollektivavtal för alla företag som vill sälja en enda sak till det offentliga oavsett vad  – från suddigummin eller gurkor till vägar. 

Man baxnar av det oseriösa. Som att kasta tärning när man ska välja argument. 

Hur ska människor känna tillit och förtroende för politiker som inte har någora problem med att så här totalt skarva med siffror och sanningen, allt för att vinna en politisk kamp?

Det minsta man kan begära är att politiker försöker argumentera efter verkligheten. Inte ta en siffra från en enskild radiodokumentär där en person vid ett enda tillfälle uppger till journalisten att de tjänar 27 kronor i timmen. 

När vi har 16 000 taxibilar i Sverige. 

27 kronor gäller alltså färdtjänst. Ändå tvekar inte Shekarabi att använda samma siffra när han diskuterar vinst i välfärden.  Trots att det alltså är det offentliga och inte de privata välfärdsföretagen som sätter priset på färdtjänst. Siffran 27 kronor hör inte hemma i den debatten överhuvud taget.  

En annan sak som ytterligare problematiserar det här är nystartsjobben. De ger den som anställer en person hela arbetsgivareavgiften betald av staten. Och just inom taxibranschen har nystartsjobben ökat markant senaste åren, från 420 till nästan 2 500 personer.

Det vill säga, det finns nu flera tusen personer som kör taxi vars lön till 60 % betalas av staten.

Är det konstigt att det finns företag som kan lägga väldigt låga anbud på upphandlingar, till exempel, när de bolag de konkurrerar med har 30 % högre lönekostnader automatiskt?

Och det är staten som dumpar lönerna. 

 

Det finns dessutom ännu en faktor.

Sveriges Radios dokumentär från 2015 bygger på uppgifter från det gamla taxiavtalet Stockholms läns landsting hade. Under 2015 gjordes en ny upphandling , värd 1 miljard per år. Dokumentären sändes i juni, upphandlingen blev klar i november.

Siffran Shekarabi bygger på ett gammalt avtal. 

 

 

Så Socialdemokraterna använder alltså en siffra en enda person själv uppgivit han har i timmen enligt en helt ovetenskaplig undersökning Sveriges Radio gjorde av 100 förare de inte ens redovisat hur de valt ut, av de 16 000 som finns i landet.

Och som dessutom bygger på ett gammalt avtal med Stockholms landsting. 

Nu önskar jag att ingen Socialdemokrat, vare sig de heter Ardalan Shekarabi eller något annat, kommer undan en enda gång till genom att hävda att människor tjänar 27 kronor per timme utan att få en motfråga varifrån siffran kommer ifrån.

Det är inte okej att låta politiker få sätta en bild av verkligheten som de själva hittat på. 

 

Vi måste prata om dubbelmoralen om tonläget

Elfenbenstornet på Kungsholmen har idag gett sig in i diskussionen om den dåliga tonen på nätet. 

Jag uppskattar en seriös debatt om samtalstonen.

För jag är en av de som drabbas allra hårdast av det. Varje dag får jag blocka någon som är rejält otrevlig, varje vecka ser jag grova övertramp riktat mot mig. 

Tyvärr landar inte DN ens nära en seriös debatt. Utan vill mest kasta paj som det ser ut. För en seriös debatt är inte en samling liknande Politisms ”Veckans värsta högertweets”. Utan tar avstamp i hur verkligheten ser ut snarare än att försöka få klick genom skärmdumpar från Twitter och inget mer. 

 

Det jag anklagas för som övetramp är ”humorlösa sosse”. 

På ett sätt är det här ett bevis för det jag alltid får upprepa: jag är inte en del av det språkbruket som finns online.

Mina politiska motståndare har försökt i flera år att påstå det men det är en kampanj. För det finns inga belägg. Jag må ha en vass debattstil, ibland konfrontatorisk. Eller snarare ofta. Jag använder medvetet humor och ironi mycket och räds inte att kritisera och granska i princip något eller någon. 

Men debattstil är något helt annat än plumpa övertramp och dålig ton.

Personligen vill jag ha mer energi och hetta i svensk debatt som ibland är så tråkig så klockorna stannar. Det är min personliga preferens. 

Så länge DN och andra som vill ta en seriös debatt om tonläge och samtalsdebatt istället springer i ledkoppel till de som vill fula ut alla åsikter de inte gillar till taskig ton och näthat kommer vi inte komma någon vart.
.
För att förstå tweeten DN lyfter fram som ett kraftigt övertramp har jag bifogat bilden den åsyftar. 

För allt hat och påhopp som väller ut från nätet mot mig som person, varje dag, hanterar jag på samma sätt. Motsatsen mot det jag egentligen vill. 

Varje gång jag blir nergjord och attackerad är min spontana reaktion att säga något riktigt jävla elakt tillbaka.

Men mitt svar är aldrig det. Trots att jag vill. Trots att de förtjänar det. Mitt svar är som värst ordet pajas, ackompanjerat med en bild på en clown och därefter block. 

Ibland använder jag det här vykortet, och sedan block. Sist skrev jag ”du är tragisk. Lycka till”. Och så vidare. 

När någon skriver något elakt om någon annan till mig i mitt flöde säger jag ifrån att det där är inte okej. 

 

Ett exempel på påhopp jag får regelbundet är vikthånen. 

Något alla kvinnor i offentligheten drabbas av.

Först klär han in en förolämpning i en komplimang, klassisk härskarteknik för övrigt. Sedan kommer påhopp nummer två: jag anstränger mig inte. 

Mi

Eller som LO-förbundet HRF:s ordförande i Stockholm och ledarskribent på ETC, Jenny Bengtsson som kallar mig skräcködla.

Ett vanligt epitet för att föra ner kvinnors utseende. 

 

För det är just det här. Hatet jag får kommer allra mest från etablerade personer. Debattörer och journalister. 

Det är just därför jag tycker att DN:s taffliga försök idag inte är seriöst. För de ignorerar det mest basala: hatet från vänster kommer till stor del inte från anonyma troll utan från etbalerade debattörer. Även politiker och artister, som Gurra G från det på 90-talet stora bandet Just D.
 

Cecilia Dalman Eek är socialdemokratisk politiker i Göteborg. Bagdad Bob är tyvärr något fler politiker har slängt sig med, det gör det inte trevligt för det. 

Aftonbladet före detta chefredaktör Jan Helin kallade mig troll och blåbrun som beblandar mig med rasister samt att jag spelar upprörd när jag, liksom i detta inlägget, vill peka på hatet jag får online.

Han vill samtidigt alltså göra gällande att när jag mottar hat på Twitter så ska det inte föranleda upprördhet, tvärtom spelar jag själv. Två förolämpningar i en. 

 

När jag fick vikariatet på Dagens Industri kallade Ehsan Fadakar tidningen för trolltidning för att de anlitat mig som skribent. Han satt då i Aftonbladets redaktionsledning när Jan Helin var chef. Nu gör han inte det. 

 

Nyligen skrev Lars Sörman på lokaltidningen Nerikes Allehanda på ledarplats att jag är slakshöger, som kastar avträde.

 

Kulturjournalisten PO Tidholm, som nyligen gjorde en serie om landsbygt på SVT, har kallat mig ondska med obehaglig maktbas. 

 

Johannes Klenell är chef på serietidningsförlaget Galago och har jobbat på vänsterbokförlaget Ordfront, är en av de värre online. Han har bland mycket annat kallat mig psyksjuk

 

Ledarskribenten på Aftonbladet Daniel Swedin har kallat mig bloggande rövhål men till skillnad från Kakan Hermansson aldrig någonsin bett om ursäkt utan har raderat tweeten bara. 

 

Den av Kommunal och Schibstedt finansierade sajten Politism, som marknadsförs på Aftonbladet, har kallat mig ohederlig, Fox News, konspiratorisk, samvetslös, tokhöger.

 

Vänsterdebattören och del av Research-gruppen som jobbat åt Expressen, Loan Sundman vill med en hotfull underton ”sätta stopp” för mig. 

 

Rasist, Hitler, avskydd, hänsynslös drevare som bara vill bli kändis. 

 

Jag har låtit cancersjuka ta livet av sig och den samlade högern har många lik på sitt samvete. 

 

Tyvärr är det inte enda gången jag beskylls för mord. 

AFA-aktivisten Ayman Osman spred den här bilden på Twitter och via Facebook. Och den delades och gillades av en hel del etablerade debattörer. 

Hur tror ni det känns? Att bli beskylld för att mörda två barn?

 

Jag och min man Markus jobbar inte bara inom samma bransch, vi har numera dessutom företag ihop.

En av de få nackdelarna är den härskarteknik folk utsätter mig för på grund av det, där jag ska ta ansvar för min mans uttalanden eller beskyllningar att jag  bara fått mitt jobb tack vare honom. 

 

Genomgående etablerade personer i svensk offentlighet. 

Och den här typen av kommentarer får jag VARJE DAG på Twitter. Jag blockar minst en person om dagen för att det är mitt sätt att slippa. Och låta bli att provoceras. 

Jag tvingas dessutom, till skillnad från framför allt debattörer till vänster, att få de grövsta påhoppen från media och journalister. Som ni kan se. 

Men det här visar också den ofantliga dubbelmoral som finns.

För hela den här debatten om god ton blossade upp för att vår socialförsäkringsminister Annika Strandhäll drog ett plumpt skämt om rösträtt. 

Ministrar ska granskas och kritiseras. Det är en viktig del av demokratin. Men gud förbjude när man behandlar en sosse på samma sätt som borgerliga ministrar. 

Minns ni när vi hade en migrationsminister? Och när denna
e, som hette Tobias Billström och är moderat, sa ordet ”volym” 2013?

Total mediastorm med krav på avgång. 

Eller när den moderata statsministern Fredrik Reinfeldt använde uttrycket ”etniska svenskar”? Total mediastorm med krav på ursäkt och avgång. 

 

Men en socialdemokratisk minister ska alltså få skoja om manlig rösträtt utan att få ett uns av kritik och inte nog med det, kritiken beskylls för att vara dålig ton (!).

Tänk för en sekund att vi haft en moderat minister. Säg att han hette Gunnar Hökmark (nuvarande EP för Moderaterna). 

Och han hade skojat om kvinnlig rösträtt. 

Just det. Kritiken hade formligen vällt in och han hade fått avgångskrav på tre sekunder. Men när det är en sosse som skämtar om manlig rösträtt är alltså kritiken mot skämtet det som ska kritiseras? 

Ursäkta uttrycket här men det är ju sinnessjukt. 

 

Den här dubbelmoralen, när det som kommer från vänster accepteras och relativiseras bara för att det kommer från vänster, står mig upp i halsen. Varje dag faktiskt eftersom hatet jag får kommer just därifrån. 

Men istället för att dra igång en seriös debatt väljer alltså DN att köra en Politism och dessutom fokusera på vad olika högerdebattörer sagt och gjort. 

Det är extremt lätt att sitta och proklamera vikten av god ton när du inte simmar i skit.

Men trots att jag gör det är alltså det värsta media kan hitta som jag sagt är ”humorlösa sosse”. 

Om media är seriöst beskymrade över varför folk tappar förtroende för dem, vilket jag är eftersom det är extremt allvarligt i en demokrati, borde de ta sig en funderare på hur de själva bidrar till det. 

Artikeln idag är ett tydligt exempel på det, även den pliktskyldigt hade med enstaka övertramp från vänster. 

För vilket ansvar tar ni i media över att inte publicera den typen av påhopp jag själv nu visat?

Vilket ansvar tar ni över vad era egna anställda skriver på Twitter?

Varför kräver ni inte att de ber om ursäkt själva när de begår dessa övertramp?

Och varför ställer ni olika krav på politiker och debattörer beroende på vilken politisk hemvist de har: 

För som ni ser gör jag mitt jobb redan för att hyfsa debatten.

Vad gör ni själva?

 

Uppfostringstrenden

Det är något som har hänt när det gäller kommunikationen. Har inte fler av er märkt det?

Bara på senaste året finns ett otal exempel på den här trenden inom framför allt reklam men även från statligt håll: uppfostringstrenden. 

På 70- och 80-talet uppfostrades medborgarna via politiskt indoktrinerade barnprogram på TV och med reklamkampanjer från myndigheter. Vilka minns inte brödkampanjen eller kampanjen med Hoa Hoa Dahlgren för att få män att ta ut föräldraledighet?

Men reklamen var fokuserad på att sälja saker, humor började också användas i större utsträckning. 

 

I våras gick Cancerfonden ut med pressmeddelande att man skulle dra igång kampanjen #nejtillcancer som syftade på att säga nej till saker som sägs orsaka cancer. Frontfigurer för kampanjen var Kakan Hermansson och Musse Hasselvall. 

Kampanjen stoppades efter massiv kritik. 

 

I våras lanserade köttföretaget Scan produkter av grönsaker. För att minska köttkonsumtionen. Eller åtminstone få folk som vill det att ändå äta korv. Men även om inte detta exempel är lika tydligt som Cancerfondens kampanj om uppfostran så finns det ändå där. 

 

I höstas fick Åhléns mycket uppmärksamhet och kritik för sin reklam de döpt till ”Bryt klädmaktsordningen”. Intressant analys för övrigt då Sverige måste vara ett av de mest androgyna klädländerna som finns. Alla går omkring i byxor, tröjor och skjortor som sedan flera år inte ska vara figursydda helst utan boxiga, långa kappor, mössor, sneakers etc. 

Men poängen från Åhlén är uppfostran. Man vill säga till oss att vi klär oss könsstereotypt och att vi borde sluta med det. 

 

Coop har också nyligen hakat på uppfostringståget med sin anti-köttkampanj där de påstår en massa saker som är negativt med kött och uppfostrar kunderna att köpa mindre kött. 

De vill också få alla kunder att köpa ekologiskt genom  en annan form av uppfostringskampanj – någon form av hälsostatusmätning. 

 

Både Åhléns och Coops kampanjer är framtagna av byrån Forsman Bodenfors, som även ligger bakom en tredje uppfostringskampanj. Den av Systembolaget finansierade opinionsbildningsorganisationen IQ vill nu lansera ”andrahandsdrickande”, som ska skapa associationer till  ”second hand smoking”.

Medborgarna ska uppfostras att inte dricka, helst alls, inte bara av hänsyn till sin hälsa utan även nu av hänsyn till exempel till husdjur. 

En serie andra uppfostringsfilmer som släppts i höst är Försäkringskassans filmer som hånar de som inte delar föräldraledigheten 50-50. Och som syftar till att uppfostra medborgarna att dela som staten vill, inte som de själva vill och som passar just deras familjesituation bäst. 

 

Jag har ju skrivit om Unionens mansplainings-akut nyligen och den platsar utan tvekan i den här uppfostringstrenden av vuxna som pågår via kampanjer. De hävdar att de vill säga fokus på trakasserier på arbetsplatser men i själva verket är det bara män som avses i kampanjen, alla bilder är på vita män som förklarar saker och i samtliga texter refereras till män. Män är alltså syftet här, att skuldbelägga och uppfostra. 

 

Det sista exempel – alla kampanjer jag har tagit som exempel är från senaste halvåret – är Audigate. Där Audi anlitade bland annat Kakan Hermansson, som hatar män, vita och poliser framför allt, att formge varsin bil som sedan folk skulle få rösta på med chans att vinna en bil. Det i sig har inget med uppfostran att göra.

Men att använda en socialistisk person som står för hela identitetsvänsterns batteri av åsikter är. 

Antingen vill Audi försöka hitta nya köpare genom den sämsta varumärkesanalysen i historien, eller så försöker de uppfostra sina gamla. De vita medelålders cis-männen, de som kör Audi,  ska bli lite mindre avskyvärda vita cis-män genom Kakan.  

Kampanjen drogs in efter massiv kritik och går inte ens att hitta online längre. 

 

I politikens retorik går företagshatet och rågångar mot kapitalism höga och inte sedan löntagarfonderna har det fria näringslivet varit utsatt för så stora hot som nu, med ren socialisering av vissa typer av företag som faktiska förslag från Socialdemokrater. 

Och vi ska alltså bli uppfostrade i reklamen av andra företag. 

Jag tror inte vi varit så här mycket DDR-Sverige igen på länge. Frågan om den här uppfostringstrenden i svensk reklam är en tillfällig trend eller en permanent. 

Att flera av kampanjerna fått blåsas av antyder att fler än jag inte uppskattar att bli skrivna på näsan hur jag ska leva mitt liv. 

 

Kommunal satsar loss

Fackförbundet Kommunal är nog mest kända för allmänheten just nu för pampskandalen i vintras då det kom fram att ledningen bott gratis på egna skärgårdshotellet, festat loss med medlemmarnas pengar och haft porrshower på den egenägda ”lyxkrogen” Metropol Palais.

När sajten Politism lanserades i Almedalen 2013 med buller, bång och stora löften, gick Kommunal in med grundplåten på 3 miljoner kronor tillsammans med LO.

Sedan starten har Politism enligt årsredovisningen gått 6,6 miljoner kronor back. 

 

Det finns en bra förklaring: de är varken intressanta eller relevanta och trots att de marknadsförs på Aftonbladets startsida har de inte fler än drygt 50 000 unika besök per vecka. Sedan den 7 november har de skrivit inte mindre än 10 artiklar om Trump. Ingen aning hur intresserade Kommunals medlemmar är av amerikansk politik men Politism redaktion är i alla fall otroligt intresserade. 

Förutom Trump och några enstaka artiklar om arbetsmiljö och vinst i välfärden hittade jag  de här aktuella artiklarna. 

 

Nedan kan ni medlemsavgifterna för olika inkomstintervall.

För till exempel en undersköterska (största gruppen i förbundet) som tjänar 18 879 kronor, det vill säga 13 215 kronor efter skatt, motsvarar medlemsavgiften inkl a-kassa 2,5 % av disponibel inkomst. Medan den som tjänar 10 000 kronor per månad (disponibel inkomst 7 000 kr) motsvarar den det dubbla, nästan 5 %.

334 kronor efter skatt betyder något för någon som tjänar så lite. Då vill det till att den faktiskt går till något vettigt. 

 

Enligt Kommunals egen hemsida går avgifterna till ”förhandlingar med arbetsgivaren, fackliga studier, förbättra arbetsmiljö och skapa inflytande”. 

 

Men trots att Politism är en flopp valde Kommunals ledning att satsa ännu mer pengar på förlustmaskinen. Resumé publicerade igår nyheten att de går in med ytterligare 2,5 miljoner fram till 2018.

 

Enligt Kommunals egen tidning Kommunalarbetaren har Kommunal hittills satsat 6,5 miljoner kronor av medlemmarnas pengar på sajten mest känd för ”Veckans högertweets”.

 

Jag har räknat ut hur många månadsavgifter en undersköterska fått lägga på en sajt få läser och ingen bryr sig om. 

Det motsvarar nu 19 461 undersköterskors månadsmedlemsavgifter. 

6 500 000 kr / 334 kr = 19 461. 

Unionen ”mans-plainar” sina medlemmar, Kommunal satsar nu när de lagt ner lyxkrogsambitionerna på kalkonprojekt. 

Facket har nog aldrig varit så irrelevanta som nu. 

 

Unionen fack-splaining, del 2

Jag har haft en dialog med Unionen om deras ”mansplaining”-akut de drog igång idag. 

Som de alltså påstår fokuserar allmänt på jämställdhet men som bara har otrevliga män på sina bilder som kör härskarteknik. 

De hävdade nämligen att 20 % av kvinnor har utsatts för trakasserier på grund av kön. Nu är jag lite frågvis så jag ville givetvis få se källan till det påstående. 

 

Det är 2015 års Mångfaldsrapport från Unionen som är källan till påståendet. 

Den rapporten bygger i sin tur på en panel från Sifo med 2 000 personer. Förra året. 

 

Enligt Unionen på en fråga från mig om just svarsfrekvens, vilket inte finns med i rapporten, uppgav de att bara 25 % svarat. 3/4-delar svarade inte. 

Det innebär att underlaget är byggt på 500 personer. 

 

Enligt rapporten var 37 % kvinnor, alltså svarade 185 kvinnor och 315 män. 

 

När jag letar efter siffran 20 % som de uppgivit hittar jag ingen. Istället hittar jag siffran 10 % – bara 3 % har upplevt sig trakasserad på grund av kön fler än en gång senaste året. Men en gång är givetvis en gång för mycket. 

Sedan finns bara en svepande formulering om att fler kvinnor än män upplevt sig utsatta. Ingenstans finns källan. Enligt deras rapport är det alltså 50 personer som upplevt trakasserier på grund av kön senaste året. 

 

Enligt deras egna slutsatser har lika stor andel upplevt sig bli trakasserade på grund av ålder. Ändå finns alltså ingen ”Åldersnoja-akuten”. 

 

10 % blev 20 % utan hänvisning eller källa mer än ”betydligt fler”. Varför inte dubbelt så många, när det är det de påstår?

Men okej, om det alltså är dubbelt så många av kvinnorna jämfört med totalt antal respondenter handlar det alltså om 20 % av 185 personer. Alltså 37 individer. 

På samma glidande icke-belagda sätt drar Unionen glatt slutsasen att det är mer lönsamt att jobba med ”mångfald” än inte. 

”Ur Unionens synvinkel framstår det som logiskt att…….”

”Likaledes framstår det som självklart att medarbetare……”

Slutsats: det är mer lönsamt att jobba med mångfald.

Hur kan ett fackförbund med 600 000 medlemmar bygga en hel kampanj på helt ovetenskapliga gissningar om ”logik” enligt Unionen?

Och påstår offentligt att det ÄR så här när de inte har en aning egentligen?

 

Men de nöjer sig inte med det. 

Utan fortsätter gissar på Twitter.

Att 37 personer i undersökningen) upplevt sig trakasserade på grund av kön senaste året ”kan delförklara varför män tjänar mer än kvinnor, blir befodrade snabbare etc”.

 

Jag värderar som bekant fakta högst av allt, även inom opinionsbildning. Och det här är bara för slappt och dåligt av Unionen tycker jag. De har enligt egen uppgift 1 000 anställda och de omsätter mer än 1 miljard. 

De har råd att göra ett bättre jobb än så här.

Än att bygga sin opinionsbildning om jämställdhet på gissningar, icke fastlagda siffror och tesdrivna slutsatser utan någon koppling till statistik och verklig data. 

Men då har man i och för sig inte förmånen att få gissa sig till de slutsatser man vill kunna dra av materialet utan måste förhålla sig till verkliga resultat. 

 

Unionen facksplainar

Unionen är ett fackförbund som gärna testar lite nytt och fräscht. 

För en tid sedan blev det känt att de till exempel använder sig av psudovetenskapen ”kommunikologi”, både för utbildning internt och för förtroendevalda. 

Problemet är att de klassat kurserna som fackutbildning och därför skickar de gladeligen notan till landets företagare och andra arbetsgivare om deras ombudsmän vill gå på ”känna-med-kroppen”-kurser utan vetenskaplig förankring alls. Kreativt. Men inte hederligt. 

Jag skrev om det i januari i ett inlägg med titeln ”Mumbo Jumbo på arbetstid”

Nu har någon haft på sig tänkar-hatten igen och de lanserar därför nu ”Mansplaining-akuten”. 

Det kan man läsa på Unionens Facebook-sida. 

 

På sin hemsida förklarar de varför: mansplaining betyder att män självsäkert och ofta nedlåtande berättar för andra (läs mest kvinnor, red.anm) hur landet ligger. 

 

Unionen påstår på samma sida att ”män tenderar att överskatta sin intelligens” i mycket större utsträckning än kvinnor. 

Källa?

En (1) forskningsstudie. 

 

Under en vecka kommer en skara utvalda antar jag experter på just ”mansplaining” att sitta på ett journummer dit alla kan ringa och ventilera sin frustration eller ställa frågor. 

Tel: 08 – 503 15 500

Här hittar vi bland annat grundaren av FATTA, Ida Östensson, tjejen som blev känd genom att prata mens – Clara Henry, Rättviseförmedlingens Seher Yilmaz, HBTQ-aktivisten Moa Svan och Miljöpartiets fd partisekreterare Anders Wallner. 

 

Nina Hemmingson har illustrerat till kampanjen. 

Hennes bilder är tydliga – dryga män sitter och förklarar oviktiga saker för kvinnor och utlandsfödda. nbsp;

 

På kritik svarar Unionen däremot att ”mansplaining” inte alls ska tolkas som att det bara har med män att göra. Utan det kan vara kvinnor som mansplainar (?). 

Om man vill göra en kampanj som verkligen riktar sig till alla och som adresserar det Unionen i sitt försvars-svar hävdar dennas syfte är, nämligen härskarteknik, borde döpt kampanjen till ”härskarteknik-akuten”. Men det har de alltså inte gjort.

 

Personligen har jag som kvinna och en person som tar plats, under mina snart 20 år i arbetslivet, uteslutande haft mest problem med andra kvinnor.

Framför allt de som är en bit äldre än mig men även  jämnåriga. Den röda tråden är osäkra och därmed otrevliga, revirpissande kvinnor som förfinat härskarteknikerna till perfektion och inte haft några problem att försöka till exempel göra bort eller platta till mig helst offentligt. 

Den sämsta chef jag någonsin haft är en idag typ 55-årig kvinna, som är kommunikationschef på ett större företag. 

Den här erfarenheten delar jag med massa andra kvinnor. Framför allt andra framgångsrika kvinnor.

Men ett av landets största fackförbund med nästan 300 000 medlemmar som är kvinnor utgår alltså från att i princip ingen av dessa delar min erfarenhet. 

Det är istället enbart männen som är problemet. 

Ett exempel på denna dubbla hållning kan den här kommentaren representera – ”hej alla upprörda män”.

 

Det här just det här som är problemet.

Att även organisationen som har alla sorters medlemmar, och är beroende av dem för sin försörjning, klampar klumpigt in på områden som generaliserar, dumförklarar och polariserar.

Och rakt av köper genustrumpeternas förklaringsmodeller på samhället, trots att de är värderingar och inte kunskap eller vetenskap.

De är teorier byggda på värderingar. 

Det finns inga vetenskapliga belägg för att ”mansplaining” ens existerar. Det är ett populärkulturellt uttryck som just nu är trendigt, framför allt inom feministdebatten. 

Ändå har alltså ett fackförbund med 600 000 medlemmar inga som helst problem med att skuldbelägga majoriteten av sina medlemmar. 

För Unionen har 55 % män som medlemmar. 

De lyckas alltså  med konststycket förlolämpa 330 000 personer med sin kampanj. Minus de som antingen själva erkänner att de mansplainar och gärna blir tillrättavisade förnumstigt av sitt fackförbund som de försörjer. Eller de som tillhör den kanske minoritet av männen som faktiskt inte håller på så. 

 

De flesta medlemmarna i Unionen tjänar över 19 000 kronor per månad.

Så för 2 700 kr per år får man alltså inte bara gå gratis på pseudovetenskapliga kurser som påstår att om man rör vissa delar av kroppen blir man smartare i vissa delar av hjärnan. 

Man kan också få bli kallad ett annat ord för mansgris i en kampanj. 

 

Enligt förra årets årsredovisning fick de in 1,2 miljarder i medlemsintäkter. De mansplainande männen betalade alltså in 660 miljoner kronor av dessa till Unionen. 

 

Som ni kan se går den fackliga verksamheten inte så bra. Resultatet av den är minus 230 miljoner kronor. Deras årsresultat räddas av överskott både via försäkringsdelen och finansiella poster. 

Man undrar verkligen varför det går dåligt. 

 

Ordförande för Unionen och 1:e vice ordförande heter Martin och Peter. 

Jag tycker att de borde döpa om kampanjen. Från mansplaining till ”fack-splaining”

 

Wallström och FN-spelet

Utrikesminister Wallströms mesta jobb har sedan tillträdet gått ut på att kampanja för att Sverige skulle få en plats i FNs säkerhetsråd. 

Devisen verkar ha varit ”kosta vad det kosta vill”.

Men andra människors pengar är inte något som verkar bekymra Wallström särskilt mycket. Hon har själv heller inte betalat skatt i Sverige under större delen av perioden från tidigt 2000-tal till tillträdet som utrikesminister 3 oktober 2014. Hon tjänade 19 miljoner efter skatt och har dessutom rätt till EU-pension på ytterligare 19 miljoner kronor efter skatt.  FN-uppdraget hon fick
 

Hon fick ett FN-jobb efter kommissionen men då betalade inte FN hennes lön. Det gjorde svenska skattebetalare och fick hosta upp 80 000 efter skatt per månad. Inte heller här skattade Wallström i Sverige. Först fick hon jobbet, sedan beviljade SIDA plötsligt 42 miljoner kronor till den fond Wallström skulle jobba i. 

 

Att Sverige skulle kandidera till FN Säkerhetsråd är inget Wallström eller Löfven kom på. Det fanns med i Carl Bildts utrikesdeklaration 2014, men där betonades att kandidaturen inte skulle ske med röstfiske och skytteldiplomati. 

 

Den idén kastade sossarna i papperskorgen när de fick nycklarna till Rosenbad och tog på sig spenderbyxorna.

Jag begärde ut en sammanställning av kostnaderna för kampanjen. Det dokumentet finns uppladdad nedanför bilderna. 

27 miljoner kronor ska enligt UD vara totala kampanjkostnader för FN-kampanjen

 

Men märkligt nog saknas en hel del kostnader. 

I augusti 2015 kom 27 FN-ambassadörer till Stockholm inbjudna av Dag Hammarskjöldstiftelsen. De var inbjudna för att prata klimat men Wallström medgav att de även skulle passa på att sälja in Sveriges kandidatur. 

 

Men i mars 2016 avslöjade DN att resan i själva verkets betalats av Dag Hammarskjölds stiftelse och inte av ambassadörerna själva. Allt ingick. Resa, hotell, mat etc. Ett mycket ovanligt sätt att göra på.

Inte nog med det, strax innan hade stiftelsen fått 14 miljoner kronor i extra bidrag av UD. 

Hela resan var en del av FN-kampanjen. De pengarna finns som ni kan se i handlingarna jag fick inte med i sammanräkningen. 27 miljoner kronor blev plötsligt 41 miljoner kronor. Och vi är inte klara än. 

 

Dag Hammarskjölds stiftelse är inte vilken stiftelse som helst utan en av många stiftelser inom bistånd, demokrati etc som sossarna har långa och starka band till. 

 

Det är många kockar i den här soppan och den som drog i trådarna var Margot Wallström, via sin statssekreterare Annika Söder (barn till Centerledaren Karin Söder). 

Söder var innan hon fick jobb hos Wallström chef på stiftelsen. Lisa Orrenius heter chefen för stiftelsens New York-kontor, som råkar vara gift med personen som Wallström gav jobbet som chef över FN-kampanjen – Carl Skau. Han är ministerråd på konsulatet i New York.  Men enligt stiftelsen har Orrenius inte haft något med kampanjen att göra. 

Den som efterträdde Söder som chef för stiftelsen var Henrik Hammargren, tidigare generaldirektör för SIDA. Den som idag är tf GD på SIDA heter Lennart Båge. Han är även ordförande för tankesmedjan Global Utmaning, som startades av fd Framtidsministern Kristina Persson. Hon var ordförande före Båge.

När hon var minister rekryterade hon flitigt från sin egen smedja och hela 10 personer fick olika typer av projektuppdrag på Regeringskansliet, bland annat VD för Global Utmaning Johan Hassel som fick sitta i Agenda 2030-arbetsgruppen. Agenda 2030 är ett FN-initiativ. 

Kristina Persson själv deltog även aktivt i kampanjarbetet och reste bland annat till New York i det syftet. 

 

Men resan i augusti 2015 var inte den enda vi bjöd på. Vid ett annat tillfälle bjöds 7 FN-ambassadörer till Stockholm, även denna resa betalades av biståndspengar. 

Förevändningen var seminarium på forskningsinstitutet Sipris (Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut) och Agenda 2030-arbetet. 

Dessa nästan 300 000 kronor fanns inte heller med i dokumentet från UD.

 

Wallström själv har gjort många resor och passat på att sälja Sverige, bland annat åkte hon till Söderhavet i april 2016 och Mikronesien under förevändning att diskutera klimatfrågan. För i omröstningen väger en röst från lilla ön Tonga lika tungt som en från USA. 

 

Varför nu Wallström måste prata klimat med Söderhavet när vi har en miljöminister som har det ansvaret, men framför allt dessutom själv var just i Söderhavet och pratade klimat i februari 2016 är märkligt. 

För Isabella Lövin valde att mellan den 9 och 18 februari i år resa till världens vackraste platser långt ifrån vabbruaris slöglopp och mörker. Av en slump säkerligen. Och syftet var bara att prata klimat. 

Bara resan enligt mailet från UD gick loss på 224 000 kronor, sedan tillkomer hotell- och representationskostnader. Gissningsvis handlar det om en total kostnad på många hundra tusen kronor. Hotell där är inte billigt. Ambassadören från New York följde med på ett ”delvis annat program”. Jag kan gissa vad han syfte var. 

Fiji, Kiribati och Tonga har en röst var i FN. Lövin träffade inte miljöministrar utan utrikesministrar eller regeringschefer. 

 

Två statsråd besökte alltså flera små söderhavsöar, dit resor kan gå på över 100 000 kronor för 2 veckor, inom loppet av 2 månader för att prata klimat. 

Budgeten för kampanjen var satt till 22 miljoner innan. Genom bara de kampanjdelar jag gått igenom är vi uppe i kostnader på minst 42 miljoner kronor. 

 

Dagarna innan omröstningen brände FN-representationen i New York över 1 miljon kronor för att bjuda 700 personer på midsommarfest. 

Varken den miljonen eller från potten på 2,8 miljoner den togs av fanns heller med i uträkningen av UD på kampanjens kostnader. 

Nu är vi uppe i nästan 45 miljoner kronor. 

 

Hur många resor medlemmar ur regeringen inklusive statsministern planerat för att främst kampanja, men under förevändning av något annat, är omöjligt att säga. Därför kan inga kostnader uppskattas men här finns givetvis en del dolda kostnader som borde härledas kampanjen. 

Och några månader efter regeringen köpt oss en plats i säkerhetsrådet meddelar Socialdemokraterna att utrikesminister Wallström ska skickas på turné i Sverige för ”att ena partiet”

 

En vecka innan USA-valet, där Trump också tog hem segern, väljer regeringen att låta regeringen bekosta partiinternt arbete av utrikesministern.

Är detta verkligen en rimlig prioritering av de 130 000 kronor per månad vi betalar Wallström som statsråd?

En otroligt märklig prioritering. Dessutom borde partierna betala själva för partiinternt arbete. Att ena partiet är inget en utrikesminister ska göra. Hon jobbar på uppdrag av hela befolkningen, inte sitt parti och ska tjäna landets bästa, inte sossarnas. 

 

Yvonne Ruwaida anställdes som statssekreterare med det uttalade syftet att samordna mellan språkrören, och Romson blev prickad för det i KU. Nu var Ruwaida tjänsteman och statsråd är förtroendevalda politiker. Men det gör det inte rimligt för det. 

 

Det känns inte heller som en slump att Stefan Löfven inför nästa års budget passat på att ge regeringskansliet en halv miljard extra i budget

 

Jag trodde att valrörelsen ändå skulle inledas första nästa år men det är tydligt att sossarna redan börjat och har inga problem att använda skattebetalarnas pengar och resurser i form av statsråd för det syftet. 

Enpartistaten vill göra comeback och återigen blandar sossar ihop stat och parti. 

Beklagligt. 

 

Den feministiska regeringen strikes again

Idag presenterades utredningen av vinst i välfärden. 

Aldrig har väl en offentlig utredning fått så stor uppmärksamhet. Ofta brukar det vara vi invigda politiknördar som orkar läsa. 

Men det beror på att frågan är så politiskt laddad, och att utredningen redan från början visat sig vara en kalkon. 

Löfven och Shekarabi inledde starkt med att ge uppdraget till mannen som förstört Malmö de senaste 20 åren. Ett av många exempel är att han sa blankt nej till Kunskapsskolan att öppna skola i Rosengård. Där landets sämsta skola låg. Den stängde Malmö kommun några år senare. 

Att sätta en företags- och valfrihetshatande vänstersosse att styra båten var ett sätt att fjäska för Jonas Sjöstedt och samtidigt ge kamrat Reepalu ett nytt fint uppdrag som tack. 

Jag har döpt den här bildserien till: ”Ilmar Reepalus CV”

 

Att utreda något implicerar att man objektivt vill undersöka något. Därefter kan man dra slutsatser och fatta politiska beslut. 

 Men den här ”utredningen” hade politiserade direktiv: den skulle komma fram till hur man stoppar vinst i välfärdsföretag. Eller snarare, förbjuda utdelning. 

Idag presenterades utredningen. Jag genomled hela presskonferensen.
För er som missade den kommer här en sammanfattning. Med mina kommentarer. 

”Vi har fokuserat bland annat på att öka kunskapsnivån i samhället hur välfärden fungerar i form av kvalitet, överskott etc för att ge den politiska debatten saklig grund.”

Så hur har Reepalu kommunicerat denna sakliga grund han vill att debatten ska bygga på? Ett exempel är DN Debatt från 18 mars 2016.

Där beskriver han alla vinstsyftande bolag som att vilja ”plocka russinen ur kakan”

 

”Oseriösa aktörer tar ut stora vinster”

Att riskkapitalbolag tar NOLL kronor i utdelning nämner han inte. Det är nämligen deras affärsidé, att bygga om och bygga ut företag för att öka värdet. Alla pengar återinvesteras som regel för att ackumulera annat värde innan man säljer. De som tar någon utdelning alls är de små aktörerna. 

 

Idag skrev han på SvD Brännpunkt en artikel med nyckelorden ”konkursen, sjunkande skolresultat och orimligt höga vinster”. Samt ”rent kriminella organisationer som etablerat sig inom välfärden”.

 

Efter inledningen om den sakliga grunden och varför vinst generellt är fel (han pratade om vinstsyfte som om det inte framgår i aktiebolagslagen att alla företag måste ha vinst som syfte). Men även kommunala verksamheter måste enligt Kommunallagen drivas med syfte att gå med överskott – minst 3 % överskott för att säkra investeringar och för att klara framtida underskott. 

”Skolan och vården har tydliga samhällsmål – lika villkor till hela befolkningen. Behoven avgör där de med störst behov alltid går först. Detta stämmer inte med marknadsekonomi där den som betalar kan gå före”.

Men själva poängen med det svenska skolvalet är att ingen betalar. Och att alla skolor måste ta emot alla elever som söker, om det inte är kö. Då gäller kötid. Men man får inte neka en enda individ, inte heller elever med särskilda behov av olika slag. 

Reepalu har hela tiden utredningen pågått använt bland annat Danmark som argument varför det svenska systemet är dåligt. I Danmark går var femte elev i privatskolor och de har haft system med privata skolor sedan mycket lång tid. 

 

Men det Ilmar Reepalu inte i ett enda sammanhang sagt, inte heller på presskonferensen idag, är att de danska skolorna tar 25 000 kronor i avgift per år och barn.

I Sverige är det förbjudet att be föräldrarna packa matsäck en enda utflykt. Ingen skola får kräva extra stöd av föräldrar, inte ens en macka. 

Faktum är att avgifter är standar på alla andra länders privata skolor, de som vinstmotståndarna så gärna hänvisar till. Att Sverige är unikt. Ja, vi är unika. För vi är det enda landet där ett skolval överhuvud taget inte har med föräldrarnas privatekonomi att göra. Jag tvivlar på att vinstmotståndarna med Reepalu i spetsen tycker att ett system med privata avgiftsfinansierade skolor är ett bra alternativ. 

 

Reepalu fortsatte på presskonferensen: 

”Svensk skola har preseterat bättre och bättre betyg samtidigt som resultatet i varje PISA-undersökning sjunkit.”

”Samtidigt har elever och lärare drabbats av konkurser, till exempel JB, som kostat skattebetalarna massa pengar”.

Det finns bara en svensk konkurs som man brukar referera till, och det är just JB. Som hade 10 000 elever. Lärarnas löner betalades under 3 månader av den statliga inkomstgarantin. Alla elever utom 300 man inte vet vad som hände med började i nya skolor efter sommaren. De tappade inte en enda dag i skolan. 

Om kommunala verksamheter levde under samma villkor som företag gör hade många kommunala skolor gått i konkurs för länge sedan. 

En enkel Google-sökning på ”underskott förskole- och grundskolenämnd 2015” genererade följande resultat för Umeå, Mora, Västerås, Huddinge, Malmö, Skellefteå, Botkyrka, Nyköping och Sundbyberg.

Umeå redovisade 2015 ett underskott på nästan 24 miljoner kronor för sina skolor. Men man får vara glad för det lilla, för 2012 var underskottet 34 miljoner kronor. 

I Umeå styr Reepalus partikollegor i Socialdemokraterna sedan många år. 

 

Sosse-styrda Västerås gick back nästan 40 miljoner kronor i sin grundskola 2015.

 

I S-styrda Mora gick grundskolorna 2015 också med underskott. Hela 14 miljoner kronor. 

Säg det skolföretag som klarat underskott på 24, 40 eller 14 miljoner kronor. Och underskott flera år i rad, som är fallet med flera kommuner. 

 

Sedan hade Reepalu ett avsnitt där han fokuserade på de stora bolagen, som är de han tycker sämst om, och radade upp att de tio största företagen driver 10 % av de fria förskolorna, 10 största grundskolorna har 20 % av eleverna som går i fristående etc. 

Han anser inte detta är vara vare sig valfrihet eller mångfald. Utan att nämna att den huvudaktör har gillar bäst – kommunen – driver ju resten. Där är Reepalu inte alls bekymrad över bristen på valfrihet och mångfald. 80 % av eleverna i Sverige går nämligen fortfarande i kommunala skolor och där får man vad sådana som Reepalu bestämt i form av pedagogik, det vill säga centralplanerad. One size fits all. 

Han fortsatte sedan:

”Vinst kan mätas på olika sätt. Rörelsemarginalen inom välfärdsföretagen är inte anmärksningsvärt hög. Men avkastnignen på eget kapital är.”

”Det finns stora övervinster, som definieras som allt över företagets WACC”

WACC = genomsnittligt vägd kapitalkostnad

”Det är alltså ett vägt värde på pengar/ ett avkastningskrav som behövs för en verksamhet och för att ägarna skall vara nöjda. Det är den ränta som företaget bör generera på sina tillgångar helt enkelt. WACC (genomsnittlig vägd kapitalkostnad) är olika för olika branscher och företag och det går inte att ge något konkret eller rätt svar för vad som är rätt WACC. En tumregel du kan använda dig av är att ju mer risk desto högre WACC.

Oftast ligger WACC runt 12-14%, så om du har ett medelstort företag och inte vet exakt vilket värde du skall sätta – kan du sätta 14%. Som sagt det är ganska så godtyckligt”

Men trots att WACC alltså handlar om risk och att ett ”normalt” WACC enligt officiella definitioner ligger runt 12-14 %, har Reepalus utredning bestämt att allt över 7 % plus statslåneräntan är rimligt. Det vill säga hälften. 

Det paradoxala är att just WACC handlar om risk. Hög risk = hög WACC. Med den utredning Reepalu presenterade idag ökade precis WACC för alla befintliga bolag, för risken att bedriva aktiebolag på valfärdsmarknaden spurtade just. 

Reepalu fortsatte presskonferensen med att förklara varför kvalitet inte var intressant som mått på välfärd: det är för krångligt att mäta. Sammanfattningsvis. 

Medan årsredovisningar kan granskas av Skolinspektionen (antar att han tänkt att Inspektionen för vård och omsorg ska granska resten?), är det jobbigt att följa upp kvalitetskrav. 

Mer än så utvecklade han inte. 

Men kvaliteten granskar regelbundet av flera olika aktörer i samhället. Det är så vi vet att elever, lärare och föräldrar är mer nöjda i friskolor än kommunala, att de äldre är mer nöjda med sin äldrevård än de någonsin varit tidigare och att de anställda trivs bättre i kommunala omsorgsföretag. Till exempel. 

Att mäta kvalitet som: sjukfrånvaro, personalomsättning, medarbetarenkäter (för att få de anställdas perspektiv) i kombination med hur nöjda elever och föräldrar är respektive patienter, kolla på hur skolorna klarar PISA och nationella prov etc är exakt det som mäter kvalitet. 

Men Reepalu tycker det är är jobbigt. Han vill bläddra i årsredovisningar. Och han halade direkt fram vilka straff han tycker att välfärdsföretag ska få. 

Han vill inte bara förbjuda bolag att ta utdelning som överstiger 7 % av operativt kapital (eller allt över WACC, oklart vad han egentligen menar för det är inte samma sak). Han vill även förbjuda att företag har för dyra lokaler eller för höga löner. En friskola får alltså inte ge sina lärare mer betalt än de kommunala. 

Man ska inte heller få låta bli att ta ut utdelning och samtidigt låta vinsten stå kvar som fritt eget kapital, ett sätt att bygga upp en buffert i kassan för till exempel oförutsedda utgifter. 

Nix. Inte en krona mer i fritt eget kapital än 10 % (av omsättningen, tror jag, eller operativt kapital….det framgick inte). 

Så alla som låter bli att ta utdelning ska inte heller få göra det utan att få straff. 

Det enda som återstår här är att bedriva verksamheten som de kommunala gör: dåligt. 

 

Det inte Reepalu andats sedan han klev in i sitt tjänsterum och kvitterade ut de nya visitkorten är orden ”kvinnliga företagare”.

Hans uppdragsgivare, Den feministiska regeringen, har inte heller nämnt detta. För det passar inte med deras sorts feminism. 

Så här ser det ut på marknaden:

Knappt 60 % av företagarna inom välfärd är kvinnor i genomsnitt. 

 

Samtidigt som Den feministiska regeringen är fullt upptagen med att skriva feminist och genus i sina dokument har de från början hårdsatsat på industrin. De började med industrikansler och innovationsråd, fortsatte med pengar till industriforskning och projektet ”Smart industri”, bara för att nämna några av de otaliga satsningar som kommit. 

I Stefan Löfvens favoritområde ägs 80 % av bolagen av män.

Vad har kvinnorna fått?

Ett stopp. Mot att tjäna pengar. 

 

Reepalu och andra vinsthatare pratar gärna om valfrihet. Som om förutsättningarna för att driva bolaget inte spelar någon som helst roll för viljan att göra det. Fråga Löfven om varför han i så fall satsar så mycket på industrin om förutsättningar inte har något med det att göra. 

Han medger tacksamt nog att segrerationen i skolan beror på bostadssegregationen. 

Men han struntar i hur den fullständigt dominerar skolan om vi inte har ett val, eller om valfriheten nästan försvunnit. 

Jag växte upp i ett Sverige med monopol. Överallt. Jag fick gå i den skola en kommunal tjänsteman bestämt just vårt hus tillhörde. Ritat på en karta med sin blyertspenna. Du tillhör skolan A, du skolan B. Postnummer avgjorde. 

Så här såg det ut. Och ser ut på de orter det bara finns kommunala skolor: du går i skolan där du bor. Bor du i ett skitområde måste du gå i den skolan. Och de vars föräldrar jobbar och har bra inkomst, och därför bor i ett dyrare område, får gå i den skolan. 

 

Enda sättet för barn i kassa områden att slippa gå i den närmaste, dåliga skolan, är att välja en skola utanför bostadsområdet. Vi kan prata oss varma om att det inte ska finnas några dåliga skolor .Men så länge elever är olika och har olika förutsättningar kommer vissa skolor alltid vara sämre. För vi kan inte tvinga lärare att jobba i särskilda skolor. Och de bästa lärarna vill inte alltid jobba i de stökigaste skolorna. 

Testa att föreslå att Skolinpspektionen ska bestämma var alla lärare ska jobba och när de får sluta och se hur såväl de som facket reagerar, så går jag iväg och poppar popcorn så länge. 

Dåliga områden kommer det också alltid att finnas för att vi har marknadsekonomi, och den styr bland annat bostadspriser. När folk får bättre inkomst flyttar de till dyrare bostad. Av massa olika skäl. Kvar blir de med låg inkomst. 

 

Avslutningsvis tänker jag delge några av Ilmar Reepalus episka svar från frågorna från journalister: 

Vad säger du till alla kvinnor som startar bolag med mkt lite investerat kapital?
–       De kommer inte beröras alls. 

Hur ser du själv på möjligheten kommer att genomföras?
–       Kloka och bra förslag. Förstår inte vilka de är som har något emot att få mer resurser i skolan, mer anställda etc. Hur kan man säga nej till det?
 
Finns det ngt i utformningen i förslagen som ökar möjlgihet att få igenom?
–    Befolkningen i helhet och de stora dirketörerna ser att det är ett logiskt och bra förslag. Folk i gemen gillar inte att se att det är övervinster som tas ut av bolag

Vad har kommunerna för beredskap för att ta över?
–       Om det skulle leda någonstans måste kommuner idag har beredskap för om någon som går i konkurs. Denna risk försvinner ju. 

Ja, vad ska man säga? Förutom goddag yxskaft. 

Ses i riksdagen, Reepalu.

Hur mycket du än inte kan för ditt liv se att alla inte accepterar förslagen, som i praktiken handlar om en socialisering, har detta tack och lov inget som helst stöd i riksdagen. 

Ha en fin pension.

 

Fredrika Bremer-förbundet sprider myter

Idag kan man läsa en artikel från Fredrika Bremer-förbundet om föräldraförsäkringen med titeln ”Jämställdhet måste gå före valfrihet”. Titeln sammanfattar innehållet väl och kraven från artikelförfattarna är att  regeringen omedelbart borde tvångskvotera föräldraförsäkringen 50/50, inklusive VAB-dagarna. 

Motivet är jämställdhet. 

Det är en veritabel uppvisning i medvetena missförstånd och ren mytbildning om jämställdhet och jag ska förklara varför. 

Jag valde att replikera här istället på SVT Opinion helt enkelt för att jag ville få ut svaret direkt och inte behöva vänta till nästa vecka.

Ju kortare tid sådana här felaktigheter får stå oemotsagda desto bättre. 

Jag kommer gå igenom felaktighet efter felaktighet och visa hur och varför det är fel. Inledningsvis den så vanliga men alltid felaktiga siffran 3,6 miljoner som feminister älskar att slänga iväg. 

 

Här finns flera fel.

Det första är att siffran 3,6 miljoner kronor bygger på siffror från 2010, det vill säga de är 6 år gamla.

Den kommer ursprungligen ifrån en uträkning baserat först på Medlingsinstitutets statistik och en LO-rapport om lönestatistik. Ett av de första ställena den publicerades var i tidningen Arbetet 2011.

Att använda 5 år gamla siffror är bara slappt och oseriöst. 

Det är 5 år gamla eftersom 2016 års siffror samlas in just nu och publiceras först 2017.

Tyvärr är detta inte enda felet. Utan det största felet är att siffran från Medlingsintitutet är både feltolkad och ovägd. 

Medlingsinstitutet släpper en ny rapport varje år om män och kvinnors löneskillnader. I rapporten från 2015 kan man läsa att den vägda skillnaden mellan könen är 4,6 %.

Varför är då det viktigt att kolla med den vägda och inte ovägda?

För att den vägda skillnaden tar skillnaden till alla de helt avgörande faktorer till lön: yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid. 

Man kan helt enkelt inte jämföra en 55-årig överläkares lön med en 19-årig fastighetsskötare utan ens gymnasieexamen. Det är inte seriöst. 

 

En annan viktig sak är att MI:s statistik bygger på lön och inte inkomst. Det vill säga, vare sig bidrag eller kapitalinkomster räknas in. Detta gör både att de som t ex är duktiga på aktier, eller de som har en andel av sin disponibla inkomst som bidrag inte räknas in. Alla får barnbidrag men bostadsbidrag, bidrag för ensamtående etc har stor betydelse för dessa personers privatekonomi. 

 

Den allra viktigaste slutsatsen från Medlingsinstitutets rapport väljer dessutom Fredrika Bremer-förbundet att ignorera:

– att den oförklarliga skillnaden på 4,6 % mellan kvinnors och mäns löner inte går att förklara.

Det finns inga bevis för att den är osaklig och kan bero på faktorer som inte mäts av statistiken. 

 

Ett annat argument de använder för att tvinga alla familjer oavsett konstellation, ekonomiska förutsättningar, om någon är sjukskriven etc är pensionen. Att kvinnor för att de är hemma med barn och sedan jobbar deltid får lägre pension. 

Detta stämmer inte heller. 

 

Enligt en rapport Nordiska ministerrådet gjort på just deltidsarbetande (Part time job in the Nordic region (2013))  kan man se att prognoserna för deras typpersoner – en undersköterska och en grundskolelärare – som jobbar deltid i 10 år efter att barnen fötts så får den med lägst inkomster 96 % av de heltidsarbetandes pension och lärarens får 94 %. 

Man tappar alltså bara 4-6 % totalt på att jobba deltid så mycket som 10 år. Jobbar man deltid lägre eller bara är föräldraledig 1 år är givetvis skillnaden oerhört mycket mindre.

För att våra pensionsystem kompenserar redan idag kvinnor.

Män betalar in mer till systemet, som fördelas till kvinnor. Eftersom fler män väljer yrken som är högbetalda medan kvinnor fortfarande jobbar till hög utsträckning i den dåligt betalda offentliga sektorn. 

Det finns alltså inga argument alls för att en kvoterad föräldraförsäkring har någon påverkan på kvinnors pensioner. 

Det som påverkar pensionen är till allra största del yrkesval och därmed livsinkomst. En advokat kommer få högre pension än en undersköterska. 

 

Fredrika Bremer-förbundet hävdar också att om takten är som idag kommer vi har ett jämställt uttag 2205. Jag har ingen aning om hur de räknat här, de redovisar inte de siffrorna. 

Men om man tittar på statistiken från Försäkringskassan, som jag har gjort, kan man se att pappornas uttag av föräldrapenningen ökat med 150 % de senaste 15 åren. Det betyder att om bara 15 år kommer uttaget vara 40/60, vilker är det Försäkringskassan själva har som mål och definierar som ett jämställt uttag. 

2030 kommer alltså uttaget vara jämställt om takten fortsätter så här. 

 

I samma inlägg jag skrev om Myter om föräldrapenningen kan man också, genom Försäkringskassans egen statistik, lätt se att varken den första eller den andra kvoterade pappamånaden hade någon effekt. 

Efter den första kvoterade månaden minskade till och med uttaget. 

Och ökningen av uttaget innan den andra kvoteringen var högre än efter. 

Diagrammet hämtat från Socialförsäkringsrapport 2012:9

Fredrika Bremer-förbundet skriver också att VAB-dagarna borde kvoteras. 

 

I en fotnot i MI:s rapport kan man läsa att det finns ett samband enligt en rapport från IFAU mellan låg lön och större uttag av VAB-dagar, framför allt bland män. 

 

En vanlig uppfattning bland diverse feminister är att föräldraförsäkringen är det mest centrala för jämställdheten. Och att genom att peta och styra i den kan man via ett magiskt trollspö lösa de flesta problemen. 

Så här det inte. 

Det största problemet är och förblir att kvinnor väljer traditionella kvinnoyrken och jobbar i offentlig sektor. 

Enligt Försäkringskassans rapport ”De jämställda föräldrarna” (2013) är följande faktorer det som styr jämställdheten: 

 

Varför Fredrika Bremer-förbundet bedriver opinionsbildning med påhittade, gamla och felaktiga påståenden är oklart.

Men om de vill ha bättre jämställdhet ska de sluta fokusera på föräldraförsäkringen och börja rikta in sig på sådant som faktiskt har någon större betydelse: kvinnors utbildnings, yrkesval, val av arbetsgivare och inte minst, riktade insatser mot män och kvinnor födda i MENA-regionen och Africa.

De borde också aktivt bedriva opinionsbildning för ökat RUT-avdrag och andra reformer för att frigöra kvinnor och mäns hemmaarbete så att samtliga kan jobba mer. 

 

Att göra en Bromander

Alla är jämlika men vissa är lite mer jämlika. 

Med de tragiska orden kan man sammanfatta Bromander-gate. 

Erik Bromander hade fram till nyligen det högsta politiska tjänstemannajobbet – statssekreterare. Det var han åt infrastrukturminister Anna Johansson. Tidigare var han huvudsekreteterare i Sverigeförhandlingen, ni vet idén med höghastighetståg genom Sverige för 320 miljarder?

DN avslöjade, gissningsvis efter interna läckor från Näringsdepartementet, att statssekreterare Bromander åkt på 27 resor sedan han tillträdde för 24 månader sedan. Ofta långt. Och spenderat över 800 000 kronor på resor. 

 

Jag har försökt lägga ett pussel av den info som finns på regeringens hemsida (bristfällig), Sweden Abroad och andra källor för att identifiera resmålen och när. 

Detta är det jag hittat: 

2015-11-12: Japan
2 mars 2015: Sydafrika
mars 2015: San Fransisco
12 mars 2015: Zambia
26 mars 2015: Berlin
 26 maj 2015: Leipzig
 1 juni 2015:  Tunisien
7 juli 2015: Japan
 15 sept 2015: Hongkong
nov 2015: Vietnam
 16-18 mars 2016: Mexico City
10-11 maj 2015: Qatar
15 juli 2016: Nairobi
20 okt 2016: Laos och Maynmar
Detroit
Australien
Brasilien – utan programpunkter

Som ni kan se resten han under våren 2015 till Kalifornien, Zambia, Sydafrika. Berlin, Leipzig, Tunisien mellan 2 mars och 1 juni. 6 resor på 90 dagar, varav en trans-atlantisk och 2 stycken till Afrika.

Jag har bara lyckats hitta 17 av de 27 resorna.  Total kostnad: 829 000 kr.

Enligt departementet reste de andra statssekreterarna för mellan 39 000 och 171 000 kr. 

 

Enligt Bromander själv är det hans fel att han bruti mot reglerna såväl när det gäller att åka business istället för ekonomiklass, lyfta traktamente när han varit på privata resor och låtit arbetsgivaren betala hotell för privata resor. 

 

Anna Johanssons uttalande var att hon trots detta hade ”fortsatt förtroende för Bromander”.

Trots att hon alltså vid tillfället för uttalandet kände till allt om resorna: kostnaderna, business class, lura till sig traktamenten och privata omkostnader för hotell etc. ”Han gör ett bra jobb”

 

I dagsläget är statsekreterarnas lön 96 400 kronor per månad. Exklusive jobbskatteavdraget innebär detta en disponibel inkomst på 52 000 kronor per månad. En mycket hög lön alltså, Bromander tjänade bland den högst betalda procenten i landet. 

 

Inga politiskt tillsatta tjänster omfattas av LAS. Så om en statssekreterares statsråd får sparken får även statssekreteraren ofta också det. Vid val blir man också direkt av med jobbet vid valförlust. Därför har man ett system för att skydda de politiskt tillsatta arbetsrättsligt genom ett avtal om avgångsvederlag. 

En överenskommelse, eller villkor för anställning snarare, som gäller sedan 1994. En statssekreterare får 24 månadslöner om personen entledigas av statsrådet. 

MEN får inte en krona om personen själv begär entlediganden. 

 

Vi har alltså en anställd person avlönad av skattepengar som medvetet fuskat med traktamenten, fått arbetsgivaren att betala privata resor och brutit mot resepolicyn om business class som regel. Han har kostat 7 gånger per än andra statssekreterare på samma departement. Han har erkänt att det är hans ansvar. 

Statsrådet har efter hon fått all information om regelbrotten och fusken sagt att hon har fortsatt förtroende. 

”Han gör ett bra jobb”, sa Anna Johansson till SVT Nyheter den 25 oktober.

 

Men två dagar senare kommer ny information, efter han kommit hem: Bromander säger att statsrådet nu plötsligt inte alls har förtroende och därför kommer statsrådet att ”begära honom entledigad”.

 

Att vara politisk tjänsteman är alltså att inte omfattas av samma regler som gäller för alla andra i samhället: LAS. 

Så vad säger då våra arbetsjuridik om den här typen av överträdelser? Att flyga 27 gånger på 24 månader, resa business class vid upprepade tillfällen i strid med policyn, låta arbetsgivaren betala omkostander för privata resor och kräva ut traktamente i sina reseberättelser i efterhand vid samtliga privata resor?

Enligt en artikel i Dagens Juridik är skäl för avskedande: missbrukande av ledighet, förmögenhetsbrott, t ex. 

 

Enligt LAS är skäl för avskedande: 

För att ett avskedande ska kunna komma ifråga krävs att det ska röra sig om ett sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst beteende som inte ska behöva tålas i något rättsförhållande.

Uppsåtlig brottslighet eller ohederligt handlande riktat mot arbetsgivaren eller arbetskollegor utgör normalt grund för avskedande. Även tillgrepp av saker med lågt värde från arbetsplatsen kan leda till avsked. Illojal konkurrens (se uppsägning p.g.a. personliga skäl) är normalt tillräcklig grund för avskedande. 

Vid bedömningen av om det föreligger grund för avskedande sker i allmänhet en värdering av misskötsamhetens karaktär och arbetstagarens ställning m.m. Men till skillnad från när en prövning av om saklig grund föreligger för uppsägning p.g.a. personliga skäl enligt 7 §tillmäts inte ålder, anställningstid, tidigare felfri tjänstgöring etc. någon betydelse vid bedömningen. 

Det finns ingen uppsägningstid vid avskedande och en arbetsgivare har heller ingen omplaceringsskyldighet. Däremot måste arbetsgivaren lämna besked om avsked till arbetstagaren minst en vecka i förväg enligt 30 §.

 

Vi har ett av världens hårdaste arbetsmarknadslagar med långtgående skydd för den anställde. Men till och med i vår lag får man alltså avskeda en person som genom ohederligt handlande riktat mot arbetsgivaren, även tillgrepp av lågt värde. 

Då får man inte en krona i avgångsvederlag, ingen uppsägning, ingenting. Man får gå direkt utan några rättigheter någonstans. 

Men i överenskommelsen som ska ge statssekreterarna skydd mot osäkra anställningar, en bra sak för övrigt, finns alltså inget skydd för skattebetalarna. Inget ansvarsutkrävande över huvudtaget. Det enda det reglerar är om statssekreteraren begär entledigande eller om statsrådet gör det. 

Departementet bekräftar också detta: ingen värdering görs av skälet till entledigande. 

 

Den politiska eliten har alltså sett till att de kan bete sig precis hur som helst under tiden de lyfter löner som den bäst betalda procenten i samhället.

Det finns inget skäl alls till att inte få fallskärm. 

Vissa är mer jämlika än andra. 

Trots att de lagar de stiftat och som vi andra måste leva efter, ett av världens hårdaste med mest skydd för de anställda, låter företag och offentliga arbetsgivare avskeda folk under samma premisser som Bromander nu lämnar sin tjänst.  

Vi andra skulle fått avsked. Bromander får en belöning på 2,3 mijoner kronor. Som om han skrapat på Triss i TV4 morgon. 

 

Ni noterade skillnaden mellan den 25:e oktober och den 26 oktober där ovan? Att Anna Johansson hade full förtroende ena dagen, och den andra begär Bromander entledigad. 

Enda skälet är att Bromander, efter att ha lurat skattebetalarna på traktamenten och privata resor, ska kunna lyfta 24 månadslöner utan att göra ett enda finger. Han borde begärt entlediganden, för Johansson hade förtroende för honom. För att han skulle kunna lura skattebetalarna på ännu mer pengar var Johansson schysst att ta begäran istället. 

Det är så det gått till. Ingen ny information kan ha tillkommit på de 24 timmarna. Allt fanns med i nyheten den 24 oktober. 

2,3 miljoner kronor i belöning för fel som hade gett honom omedelbart avsked förmodligen på vilken annan arbetsplats som helst, utanför regeringskansliet. 

Det här uppvisar ett sådan förakt för folket och de regler som vi andra förväntas leva efter och jag är faktiskt chockad över att det får gå till så här.

Jag kräver att politikerna skriver nya villkor för politiska tjänstemän med en paragraf att vid grov oaktsamhet, försummelser eller annat som, om LAS hade gällt, hade lett till avsked får inte statssekreteraren någon fallskärm alls. 

Eller så ska ni rakryggat försvara varför ni ska ha regler som visar att ni är mer jämlika än andra. 

Vi kan tyvärr inte göra något åt Bromander. Men vi kan förhindra att fler pampar stjäl pengar från skattebetalarnas fickor och sedan får miljonbelöningar för besväret. 

Straffet för Bromander tycker jag vi kan komma överens om blir
”Att göra en Bromander” – låta arbetsgivaren betala för privata resor.  

Låt detta uttryck leva för evigt. 

Vänta två år som dyker Bromander upp som chef någonstans inom arbetarrörelsens alla officiella och inofficiella grenar. Pampbeteende är inget som på något sätt skadar en sosse.