Jonas Gardell och yttrandefriheten

Jonas Gardell har äntrat scenen för debatten om falska nyheter. 

Gardell, till vardags komiker och författare,  tar nu på sig mediekritikerhatten och sällar sig till den allt växande högljudda kör som utmålar falska nyheter som det största hotet sedan klimatet och kampen för isbjörnarna. Och målet är Facebook. 

För sin vana trogen att ta sig själv, yrket till trots, på lite för stort allvar i rollen som samhällets stöttepelare, skrev han ett öppet brev till Facebooks grundare – Mark Zuckerberg. Gardell publicerade brevet på sin fasta kolumn på Expressen Kultur.

Titeln som ska locka Zuckerberg är: ”Du måste skämmas – annars är vi förlorade”. 

Om man inte visste bättre kunde man redan här börja misstänka att Gardell inte alls vill att hans brev ska bli läst av Zuckerberg utan att det bara är en förpackning för Gardells opinionsbildande. Men om man är en av samhällets stöttepelare gör man inget själviskt eller i eget syfte. 

 

Han börjar i ödmjuk ton när han konstaterar att han och Mark Zuckerberg inte känner varandra, ännu. Och att han är en av de som använder Facebook dagligen, det vill säga en av de ”du tjänar pengar på ”(du = Zuckerberg).

 

Sedan går Gardell utan omsvep direkt in på sitt favoritämne – sig själv.

Brevet domineras av exempel på saker som enligt Gardell skrivs och sprids specifikt på Facebook i form av hat, hot och personliga påhopp. 

Under rubriken ”Dags att ta ert publicistiska ansvar” tar han sedan ett exempel utanför sitt eget liv på något där Facebook alltså borde ”tagit sitt publiscistiska ansvar”.  Det handlar om en SD-politker som spridit konspriationsteorier om att bilden på Alan Kurdi var falsk. 

 Det Gardell inte nämner i sitt brev är att Lindholm redan vid tidpunkten för kocko-inlägget endast var ersättare i kommunfullmäktige i Sala. Inte för att det rättfärdigar beteendet men det känns som ett rätt klent belägg för påståendet om demokratins förfall ändå. Jag tycker Gardell ger Bo Lindholm lite för stor makt över vår demokratis tillstånd faktiskt. 

 

Sedan axlar Gardell domedagspredikantens svarta kappa.

Jag syftar inte på galenpannorna på gatorna i till exempel New York med skyltar om att ”Jesus will save you, the end is near” utan på de präster, som vi också hade i Sverige för 100 år sedan, som byggde hela sitt engagemang på predikningar om synd, skam och djävulen. 

Jag tror få andra i Sverige, som är ett av de mest kristendomsfientliga länderna, för vi är i vår sekularism väldigt obekväma med just vår egen statsreligion samtidigt som vi är väldigt toleranta till vilken annan religion som helst i övrigt, hade kommit undan med att blanda in Gud som argument. 

Med eftersom Gardell är folkkär gör han det. Han använder Bibeln och Gud som verktyg. Personer som Trump, och indirekt, Zuckerberg är gudlösa. Om inte Zuckerberg gör som Gardell kräver och känner skam alltså. 

För andra religiösa personer är beskyllningar om gudlöshet en rätt kraftig förolämpning. Jag gissar att om Zuckerberg ändå surfat in på Gardells krönika och kommit så här långt så gissar jag att han nu känner sig sjukt osugen på att ens läsa mer, ännu mindre svara. Om han själv är troende i alla fall. Förolämpningar brukar inte trigga just dset.

 

Nu ska jag sluta grotta ner mig i Jonas Gardells självbild, pekorala stil eller det allmänt orimliga i att blanda in Gud i det här. Utan gå vidare med sakdebatten – falska nyheter.

För om han var seriös i att ta upp en diskussion om falska nyheter, Facebook och hur de påverkar debatten hade han kunnat fokusera just på det och gjort lite research. 

Jag skriver just nu en bok om sociala medier och påverkan och jag har med ett avsnitt om falska nyheter, även om jag bara berör ämnet ytligt.

Men ytligt för mig och ytligt för Gardell vad gäller ämnen är nog inte samma sak. 

Boken kommer på Lava förlag i vår och jag håller som bäst på att avsluta manusskrivandet och gå in i redigeringsfasen. 
 

Det är lätt att slänga sig med luddiga begrepp, som falska nyheter, men för att kunna föra en seriös diskussiom om problemet måste vi först definiera vad en falsk nyhet är. 

Redan här stöter man på problem. För det är en flytande gräns.

En falsk nyhet kan vara en från början till slut falsk artikel, publicerad på en sajt någonstans på internet. Det är nog det jag tror de flesta menar med falsk nyhet. Antingen är det en artikel producerad av en riktigt trollfabrik, vars enda syfte är massproduktion av kommentarer, profiler och även artiklar online i syfte att driva en politisk agenda. Putin jobbar till exempel så här

Eller en falsk artikel producerad enbart i syfte att tjäna pengar. En rad sajter, bland annat startade i Georgien, dök upp under det amerikanska valet, som började med artiklar om både Clinton och Trump men som fokuserade på Trump enbart på grund av ekonomiska skäl. 

Det finns också relevant kritik mot påståenden om att det är någon form av epidemi av falska nyheter som sprider sig, framför allt i sociala medier.

Den amerikanska sajten Buzzfeed var till exempel en av de som starkast drev den teorin efter valet av Donald Trump.

Men en falsk artikel kan också vara ett enskilt faktafel i en i övrigt korrekt artikel. Eller en artikel som inte är felaktig men är vinklad för en sida av saken och därmed inte följer god journalistisk sed. Vilket till exempel inte opinionsbildare gör, det är därför de inte är journalister. En sista kategori av falska nyheter är de artiklar som folk helt enkelt inte gillar för att de har fel åsikter. 

Ni ser redan här att gränsdragningen om vad som är en falsk nyhet är oerhört svår. 
 
Men det finns absolut falska nyheter som cirkulerar, alldeles oavsett vad definitionen är. Och de är ett problem. Däremot måste man även diskutera hur stort problem det är. 

Kritiken mot Facebook är nämligen inte alls ny.

Detta är viktigt att ta i beaktande när det gäller diskussionen om falska medier, som också riktar sig till Facebook. 

Debatten har pågått i flera år och domineras av att stora mediehus ogillar att Facebook  fått så stort makt.  Globalt har de över 2 miljarder konton.  Sverige har 4,5 miljoner konton och 7 av 10 svenska internetanvändare loggar in på Facebook minst en gång om dagen. 

Kritiken mot Facebook har framför allt varit mot allt deras algoritmer som skruvas hårdare och hårdare för att skapa en sådant indivduellt innehåll som möjligt för varje användare. Vad dina vänner läst och delat hamnar högst upp i ditt flöde och baserat på vad du tidigare gillat. Individualiserad kommunikation, motsatsen mot masskommunikation. 

Givetvis finns det nackdelar med dessa algoritmer. De anklagas till exempel för att bidra till filterbubblor. Att folk bara ser det de vill se och det som bekräftar dem. 

Men det är också så att en del av kritiken från mediebranschen härrör från det faktum att de tappat makten över informationen. Informationsmonopolet traditionella media hade innan sociala medier är för alltid borta. 

Det är därför de kräver, och länge har krävt flera saker, bland annat att Facebook erkänner att de är ett medieföretag och att de därför anställer någon form av ansvarig utgivare. Inget av det gör bolaget utan fortsätter att vidhålla att de inte är ett medieföretag. 

Ska man betrakta en distributör av andras material, och en plattform som är helt användargenererat, som mediehus? Det är frågan här. Vad medierna tycker vet vi. 

Kritiken mot falska nyheter och huruvida de påverkade amerikanska valet har gett mediehusen ännu mer bensin i den flera år förda kritiken mot Facebook, bland annat från Schibsted och framför allt Aftonbladet. 

Det tål att upprepas att jag inte tror på konspirationsteorier och att det givetvis finns relevans i kritiken mot Facebook.

Men den måste nyanseras med till exempel drivkrafter och stakeholders. Det är inte svart eller vitt. 

Det finns kritik mot kritiken av falska mediers påverkan, som förs i bland annat USA men som jag inte sett komma hit riktigt ännu. Ett av exemplen Jonas Gardell har med i sin artikel är nyheten att påven skulle stödja Trump, en klassisk helt falsk artikel.

Den fanns med i den analys som den amerikanska sajten Buzzfeed gjorde av falska nyheters påverkan. Och den verkar en hel del av de svenska debattörerna läst, inklusive eventuellt Jonas Gardell. 

Men en annan tidning kollade hur analysen gjorts. 

 

I en artikel på Reason citerade de Tidningen Washington Examiners undersökning av Buzzfeeds analys, som visade sig bygga på Facebooks engagements, det vill säga antalet delningar, reaktioner och kommentarer, av en handfull artiklar.

De hade också bara valt ut 20 riktiga nyheter men inte redovisat hur urvalet av källor gjorts. 
 
Den största falska nyheten i analysen var den om att påve Franciskus stödde Donald Trump. Artikeln fick 960 000 engagements. Den verkliga nyheten de jämförde med var en som jämförde Donald Trumps korruption med Hillary Clintons.
 
Problemen är flera.

Bland annat att antalet engagements inte räcker som mått, för kommentarer och delningar kan göras för att man ogillar innehållet eller till och med vill tala om att artikeln måste vara falsk för sina egna följare.
 
Buzzfeeds mätning tog heller ingen hänsyn till originalkällan utan utgick i sin mätning från att människor har Facebook som sin enda informationskanal. Vilket få har om ens någon.
 
Historien om påven visade sig komma från sajten EndTheFed.org som vid tidpunkten enligt mätverktyget Alexa var den 2 488 992 mest populära sajten i världen. Bara i USA var 363 000 sajter mer populära. Artikeln om Clinton och Trump kom däremot från Washington Post, som rankade 195 mest populära i världen och på plats 40 i USA.
 
Washington Examiner konstaterade också att om teorin om en epidemi av falska nyheter vore sann skulle The New York Times vinna.

För tidningens egen historia av att publicera falska nyheter kan dateras till 1930-talet, då deras journalist Walter Duranty fick ett Pulitzer-pris för artiklar som förnekade svält i Sovjet, under en period när miljoner dog av just svält.
 
Nyare exempel är en historia från 2008 om att presidentkandidaten John McCain skulle haft en relation med en lobbyist, vilket resulterade i en stämning från lobbyisten där tidningen tvingades betala en summa i en uppgörelse till slut. Även andra stora amerikanska tidningar har spridit falska nyheter regelbundet. The Washington Post tvingades till exempel 1981 att ge upp ett Pulitzer-pris då det visade sig att det vinnande bidraget var falskt, en historia om en 8-årig heroinist i en förort till Washington.
 
Poängen Washintong Examiner vill göra är att falska nyheter alltid funnits, att deras påverkan är överdriven men att man ändå alltid ska kritiskt granska allt man läser.
 
Beroende på vem du väljer att tro på är antingen alltså falska nyheter en epidemi som kommer slå ut hela media eller en konspirationsteori skapad av traditionell media.

Det finns gott om människor på båda sidor här som har mycket att tjäna på sin version.
 
Ett problem med att lösa problemet med falska nyheter är att de uppstått för att många människor verkar ha tappat tilltron till traditionell media.
 
Därför litar de hellre på andra källor, som inte lyder under samma kontroller eller krav. I sin vilja att hitta information utanför traditionell media skapar de därför en marknad för bland annat falska nyheter. För det finns ingen seriös aktör inom traditionell media som medvetet sprider falska nyheter, men det finns gott om dem utanför.
 
Röster har därför hörts om krav på att Facebook till exempel förutom att medge att de är ett medieföretag också ska utse en ansvarig utgivare.

Även Jonas Gardell stämmer in i denna kör att Facebook är ett medieföretag och därför måste ha en ansvarig utgivare. 
 
 

Men det är av många skäl en dålig lösning på problemet med falska nyheter. För att folk som inte litar på traditionell media gör det i huvudsak för att de inte litar på redaktionernas ärlig uppsåt i urvalet av vad som publiceras. 
 
Att antingen ha ett team redaktörer under en ansvarig utgivare som ska bedöma vad som är sant och falskt, eller skapa algoritmer, kommer leda till kritik som idag redan finns mot traditionell media: att folk försöker dölja åsikter de inte gillar och att andra försöker kontrollera vad vanligt folk ska få läsa.
 
Bara för att man är populär och känd och därmed har många följare i sociala medier innebär det inte att man är expert på andra saker. Det här är problemet med sådana som Jonas Gardell, som surfar på sin popularitet som komiker, och passar på att använda plattformen för påverkan. För expert på vare sig sociala medier, påverkan eller mediekritik är inte Gardell. 

Men det spelar ingen roll, för när man har kända vänner som supporterar och är en känd person får ens åsikter ändå stor påverkan, alldeles oavsett innehåll egentligen. 

 

Det här är ett dilemma med sociala medier som Jonas Gardell inte alls känner sig sugen på att kritisera. Eller att han, som känner sig som en av de Facebook tjänar pengar på, själv tjänar en massa pengar på kanalen. 

Gardell använder framför allt sin egen officiella sida, som har 255 000 gilla, just för att sälja saker. Sina egna föreställningar, böcker och inte minst, sprida sina artiklar. 
 

Och problemet jag försöker påtala visade sig direkt idag, när självaste kulturministern inte bara medger att hon läst artikeln, utan läst den ”med stor behållning”.

 

Sedan kommer det mest häpnadsväckande: kulturministern yppar censur-tankar. För det är det ”tvingande åtgärder” i praktiken betyder. 

Jonas Gardells odyssé i bibliska citat, anklagelser om gudlöshet och anekdotisk bevisföring med sig själv och en ersättare i Salas kommunfullmäktige som främsta exempel har alltså på ett dygn påverkat den högst beslutande makten i landet så till den grad att hon överväger censur. 

 

Ni förstår nu kanske varför jag skriver en bok om sociala medier och påverkan, som snart kommer ut i bokhandeln. 

Se där, lite självfokus och reklam Lex Gardell. 

 

8 kommentarer
  1. Härlig kommentar från läraren Rikard! Ett drygt tjugotal totallögner som svensk media torgfört – och tjänat pengar på för att travestera hr Gardell – under lång tid. Frågan är ju om det är exempel på medveten lögn eller inte, vad tror du Peter Fryxelius?

  2. Intressant artikel, ägnad att intellektuellt slita Gardell i stycken. Den är dock litet hemmablind:

    I ett stycke medges att falska nyheter uppstår även i traditionella medier. Artikelförfattaren exemplifierar med rejäla lögner från både New York Times och Washington Post.

    Men litet längre ned menar författaren att folk söker alternativmedier för att de tappat förtroendet för vanliga medier. ”Därför litar de hellre på andra källor, som inte lyder under samma kontroller eller krav. I sin vilja att hitta information utanför traditionell media skapar de därför en marknad för bland annat falska nyheter. För det finns ingen seriös aktör inom traditionell media som medvetet sprider falska nyheter, men det finns gott om dem utanför.”

    Nu beror det på vad som menas med ”medvetet sprider falska nyheter”, men att först exemplifiera med tidningar som fällts för grova lögner, och sedan påpeka att problemet (eller det uppfattade problemet) blivit så stort att folk vände sig från traditionell media, till att glatt hävda att ”ingen seriös aktör inom traditionell media [] medvetet sprider falska nyheter” blir litet väl magstarkt. Menar artikelförfattaren att ingen på NYT eller WP medvetet ljög? Eller menar han att reportrarna ljög, så dem kan vi inte lita på, men ansvariga utgivare/redaktörer absolut inte ljög, utan bara fördes bakom ljuset av de onda reportrarna? Eller menar han något helt annat?

    Hela uttrycket (parafras): ”Ingen inom traditionell media skulle, men massor utanför gör” är en mening som skriker efter kritisk granskning.

  3. Det är uppenbart att PK-eliten vill ha tolkningsföreträde och att media ska berätta för oss vad vi ska tycka o tänka. Jag köper inte detta, utan förlitar mej på att själv ta reda på fakta, I ett land som står upp för yttrandefrihet, ska allas röster och alla ämnen vara tillåtna. Och inte ska etikettsättas.

  4. Hej.

    Falska nyheter?

    Till skillnad från:

    vägning av blöjor
    vinster i välfärden
    många invandrare är högutbildade
    invandringen är lönsam
    det är flyktingar som kommer
    tappade pass
    ensamkommande barn
    apatiska barn
    EU-migranter
    papperslösa invandrare
    ingen skillnad i kriminalitet
    islam är fredens religion
    järnrör
    tiggeriet är inte organiserat
    Sverige är rasistiskt
    det finns ingen svensk kultur
    arbetslösheten är inte hög
    nystartsjobb/jobbcoacher/bidragsanställningar är inte ett problem
    Politisk går bra
    statsmedia är opartiska
    kvotering är bra
    Telia-aktien är en god investering
    omsen är tillfällig
    kärnkraften är tillfällig
    Sveriges beredskap är god

    och så vidare…

    Hellre en rak lögn än semantisk smegma som den Gardell och andra av samma tyg lämnar efter sig likt de kulturens mördarsniglar de är!

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *