Wikström jagar romrussin

En av landets flitigare, men mest meningslösa, statsråd är utan tvekan Folkhälsoministern. Han är även sjukvårdsminister men det enda han har åstadkommit där hittills som gör någon märkbar skillnad är att HIV-preventionen nu får halverad budget nästa år. Bra jobbat. Den accellerande TBC-situationen verkar Wikström inte orka ta tag i. 

För vad är väl roligare än att vara rolighetspolis?
Njutnings-avvecklare, Uppfostringsmagister och allt annat man kan kalla jakten på allt kul.

Nu stoppas hans förbudsiver att få införa varumärkesförbud på cigaretter, då utredningen av mediegrundlagarna, är eniga i att en grundlagsändring skulle krävas. 

Regeringen Löfven har inga svar på någon av de riktigta problemen. Så då kan man ju fokusera på att lösa problem som inte finns. 

Som Wikströms senaste påhitt: jaga produkter med alkohol i. 

 

Syftet med kommitén är att analysera ”hur alkoholhaltiga preparat som är avsedda för förtäring bör regleras”.

Av allt man kan lägga pengar på är detta alltså det senaste i raden av ”satsningar” regeringen Löfven gör. 

 

Det som orsakat detta är en glass. Gud förbjude för att vuxna ska kunna äta en isglass med lite alkohol i. Närmare bestämt 5 % alkohol per glass. Folköl säljs som bekant i butik, med samma 18-årsgräns som alkoglassen görs. Men nu vill Gabriel Wikström alltså kolla om han kan förbjuda den. 

För er över 18 år som vill passa på att äta lite vuxenglass innan Landet Storebror förbjuder den, klicka på länken så kommer ni till Mathem.se som säljer den.

Nej, detta inlägg är inte sponsrat av Mathem. 

Nuvarande lagstiftning betraktar nämligen glass som, ja glass. Och inte alkohol. Men det är inte bra. Om man drivs av att förbjuda allt kul. 

De ”nya alkoholhaltiga produkterna kan i princip införas och säljas till konsumenter i SVerige utan krav på kontroll på ålder, berusning eller risk för langning”

Nu säljs alkoglassen av alla de jag kollat hittills med legitimationskrav på 18 år, precis som för folkölen som vilken kiosk som helst får sälja. Ändå ska detta utredas. 

Men jag delar Wikströms oro: risken för langning av glass är överhängande. För att inte tala om berusningen man kan få om man klämmer säg 12 paket glassar. 

 

Jag tycker utredningen verkar vara lite sloppy. De har ju missat en hel annan kategori risken för berusning, som idag inte kräver leg alls. 

Jag tänkte därför hjälpa utredaren, och Gabriel Wikström, på traven.

Se det som mitt bidrag i kampen mot kul. 

Här har listan på potentiella andra källor för langning och berusning, som idag är oreglerat: 

 

Det normkritiska monstret

Äntligen börjar fler, och folk från vänster, kritisera normkritiken. 

I ett ängsligt konsensusland som Sverige, där alla vill vara snälla och ingen göra fel, springer vi åt samma håll så fort någon pekar. Normkritik har blivit norm, jag kommer att gå igenom beläggen för det i ett senare inlägg. 

Men vad betyder då normkritik?

Låt oss börja med det den kritiserar – normen. Vad är en norm?

 

Det man riktar in sig på inom normkritiken är framför allt sociala normer och definitionen på dem är:

– en allmänt delad, ofta underförstådd, regel och förväntning på beteende som gäller inom en mindre social gemenskap eller i samhället i stort

Notera att det här inte finns någon mer avgräsning. Det är en allmän uppfattning hur  man beter sig i sociala sammanhang, det kan även vara en förväntan på vem som gör vad i samhället. 

Då kanske man tror att normkritik går ut på att kritisera alla normer? Det är här det blir fel, för normkritik borde egentligen heta ”normkritik enligt socialistisk maktanalys”, för det är det det betyder. 

Normkritik handlar nämligen i grunden om maktanalys. Som i sin tur bygger på en socialstisk teori om maktstrukturer. 

– att kritisera, synliggöra och förändra strukturer (exvis ojämlika maktförhållanden), sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället

 

Detta är lätt för de flesta att skriva under på. Att det är bra att folk jobbar aktivt med alla de fördomar vi alla har, om folk från andra kulturer, funktionshindrade, andra sexuella läggningar etc. Det är en sympatisk tanke, det är garanterat därför normkritiken blivit norm i det svenska samhället. 

Problemet är just att det inte handlar bara om att folk ska jobba med sina fördomar. Utan att hela den normkritiska läran bygger på något annat och därför syftar till något annat. 

Detta är Michel Faucault – maktanalysens och postkolonialismens fader. 

 

En del av de galenskaper som nu sker i den svenska debatten är tyvärr hans fel.

Han tillhörde den franska akademiska överklassen, växte delvis upp på ett slott och var medlem i kommunistpartiet. I slutet av 60-talet var han på andra sidan järnridån, i Moskva. Han gick sedan ur kommunistpartiet. Han dog 1984 av AIDS-relaterade problem. Han inspirerades av Karl Marx i sina tidigare teorier. Han hade som öppet homosexuell bland annat teorin att kön var en historisk konstruktion. Många har inspirerats av just honom när de lanserat sina egna postkoloniala teorier. 

En annan att skylla är intersektionanlitets-teorierna, som kom på 80-talet. 

Kortfattat betyder alltså detta, och också maktanalysen inom normkritiken, på att allt bygger på makt. Och att strukturen är i förväg uppsatt. Förenklat att män har mer makt än kvinnor, vita mer än bruna osv där svarta är längst ner på skalan, hetero mer än homo etc. 

I detta sätt att se på världen har en hemlös medelålders vit man mer makt i samhället än en svart kvinna. 

Normkritiken begränsar nämligen sin kritik till att bara kritisera normer om hudfärg, kön, sexualitet, etnicitet och funktion. 

Det finns massa normer i samhället som normkritiken struntar i att kritisera. Jag kan lista ett antal som dominerar det svenska samhället och som alla är sociala normer: 

– att stå i kö
– ha sex före äktenskapet
– att kvinnor jobbar
– flytta hemifrån innan man gifter sig
– representativ klädsel när man jobbar

Dessa normer ingår inte i normkritik. Jag har inte sett någon normkritisk riddare fäktas för att bryta normen att kvinnor ska jobba och inte ta hand om barnen. Följden av normkritiken är också mångfaldsfrågor, och där lösningen alltid är representativitet. 

Det är här det blir fel. Att medvetet jobba med sina fördomar när man rekryterar är något annat, att därför landa i kvotering av människor som ”bryter normen” är direkt kocko. 

För där att inte vara fördomsfull leder till att man ser alla människor som individer med olika kunskaper, åsiker och kompetenser, leder mångfaldslösningen nummer ett representativitet att man istället betraktar alla människor som representanter för ett kollektiv. Människor tas ifrån sina individuella styrkor och svagheter och blir primärt en del av en grupp. En utbytbar beståndsdel. 

Det är här normkritiken som norm faktiskt blivit skadlig för samhället. Så många politiker, organisationer och företag har detta inskriver i sina verksamhetsplaner och media bjuder gång på gång in företrädare för de mest extrema representativitetsaktivisterna. 

Normkritiken reducerar människor till sitt kön, sin sexualitet, sin etnicitet, sin hudfärg. 

Den tog sig in i samhället som en bra tanke om minskade fördomar. När den väl var inne blev den ett monster, som kräver mer och mer för att bli nöjd. Och det har byggts en hel industri kring detta tack vare ängsligheten i Sverige. 

153 000 träffar på Google. 

 

Det här är big business för alla de jämställdhetskonsulter, normkritikkonsulter och föreläsare som poppat upp. Och mest av alla köper det offentliga av olika slag. 

Vägen till helevetet är kantat med goda intentioner, och aldrig har väl det uttrycket passat så synnerligen väl som här. 

För samhället vi nu ser är en högljudd minoritet som kräver att just de, som självutnämnt representerar alla av gruppen XYZ, ska få vara med i sammanhang YZX och representera. Just de är nämligen extra lämpade. Även om alla i gruppen är helt utbytbara med varandra, alla har samma åsikter, erfarenheter och kunskaper just för att de tillhör gruppen, så är den mest högljudda den mest lämpade. 

Som proletariatets diktatur som ska representera alla arbetare men revolutionens företrädare såklart är extra lämpade att leda landet, då en vanlig arbetare är, ja, vanlig. 

Det har för länge sedan gått för långt. Gått överstyr. Blivit ett monster. Och big business. 

Mer om det i ett senare inlägg.