Dubbelfel av Laul

Ett ”mediabråk” har dykt upp mellan sportjournalisten Robert Laul och politiska reporten Niklas Svensson på Expressen.

Bakgrunden är en tweet Svensson sedan tog bort och bad om ursäkt för. 

I sak har Svensson inte fel alls, givet vad som står i lagen. Förutom ordet omedelbart, som någonstans implicerar att det inte mellan lögnen och utvisningen måste föreligga en myndighetsprocess. 

Den som är ute och cyklar är Robert Laul. 

 

Svensson tweet var: 

Den asylsökande som ljuger om sin ålder borde naturligtvis omedelbart tvingas lämna landet

Laul skrev då en artikel på SVT Opinion som med kraftigt överdrivet tonläge kräver att Svensson borde lämna in sitt pressleg (det kan vara ironi här vad gäller just kravet på pressleget, texten är rätt oklar).

Han har inga problem att brunmåla kollegan och placera honom ”längst ut till höger” på den politiska skalan.  

Svensson ”stampar och hoppar på liggande människor med kraft”

 

Vad säger då Utlänningslagen om det här? Vilket är den vi rättar oss efter i samhället och inte Robert Lauls fria fabulerande. 

I kapitel 7 står det:

Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtidigt omständigheter som varit av betydelse för att få tillståndet

 

17 a fortsätter: 

(ändring från 20-07-2016 enligt regeringens nya migrationsregler)

Uppehållstillstånd får vägras i sådana fall om: oriktiga uppgifter medvetet lämnats eller omständigheter medvetet förtidigt som är av betydelse för att få uppehållstillstånd

 

Att ljuga om sin ålder bör rimligtvis räknas som att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för att få uppehållstillstånd. 

För det är skillnad i vårt asylsystem mellan barn och vuxna. Däremot är det inte så, tvärtemot vad debatten kan göra gällande, att alla barn automatiskt får uppehållstillstånd. Så är det inte. De måste också söka asyl. 

Däremot är det skillnad i asylprocessen på vissa sätt. 

En av dessa skillnader är att när vuxna kan beviljas uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter” krävs det bara ”säskilt ömmande” för en person under 18 år. 

 

En annan skillnad är rättigheter man har från att man sökt asyl och väntar på besked. Vuxna placeras av Migrationsverket i sina boenden, oftast flyktingförläggningar, där de får husrum, mat och en låg dagersättning som blir ännu lägre om mat ingår. En vuxen asylsökande har bara rätt till akut sjukdvård och tandvård samt exempelvis förlossningsvård. 

En omyndig person som söker asyl har omedelbart exakt samma rättigheter i Sverige som medborgare och folk med uppehållstillstånd. 

Detta gäller såväl barn till asylsökande som ensamkommande.

Det vill säga, de har rätt till skola, obegränsad vård och tandvård, avgiftsfria glasögon och allt annat som alla barn i Sverige har rätt till. De har rätt till allt detta ändå tills de får avslag på sin ansökan. 

De under 18 betraktas också som alla barn i Sverige som av olika anledningar inte kan bo med sina föräldrar och därför tas om hand av Socialtjänsten, som fosterbarn. Det är därför de istället för att bo på en förläggning bor på HVB-hem eller särskilt stödboende. Båda boendeformerna är betydligt dyrare för skattebetalarna än vad vuxna asylsökande kostar. 

Skillnaden i kostnad för en ensamkommande, som alltså inte kan bo med sina anhöriga på ett asylboende utan tas om hand enligt Socialtjänstlagen, är 600 000 kronor per år och person. 

 

Regeringen försöker nu få ner kostnaderna som skenar och ändrade nyligen ersättningen till kommunerna från 1900 kronor per dygn till max 1350 kronor. 

 

Ensamkommande barn får också färre avslag än vuxna. Enligt Migrationsverket stannar nästan alla ensamkommande barn oavsett beslut just på grund av reglerna i lagen att just personer under 18 trots avslag bara kan utvisas om mottagandet är ordnat. 

55 % av de vuxna asylsökanden inklusive familjer fick bifall.

Så chansen att få stanna i Sverige är oerhört mycket större om man bedöms vara ett barn under 18 år. 

 

Migrationsverkets huvudregel har fram tills nu varit att man godtar den åldern den ensamkommande uppger. 

 

Allt det här – incitamenten i asylsystemet att klassas som under 18, och de obefintliga kontrollerna av ålder – har såklart konsekvenser: vissa individer ljuger om sin ålder.  Ekot träffade flera vuxna som erkände att de ljugit. 

En historia i Aftonbladet beskriver till exempel en kille som är 22 år gammal och har universitetsexamen men som ljög och sa att han var 18 år. Han återvände frivilligt till Afghanistan när han insåg att han inte skulle kunna tjäna de pengar han hade tänkt för att gifta sig.

 

Uppdrag Granskning gjorde nyligen ett uppmärksammat reportage om hela den här soppan. 

 

Migrationsverket har nyligen fått i uppdrag att göra fler bedömningar och Socialstyrelsen, som tidigare byggt sin uppfattning på den kontroversiella Barnläkarföreningens åsikter, ska nu göra en utredning om metoder. 

Men, och detta är ett stort men, det ska fortfarande vara frivilligt att genomgå åldersbedömning. 

 

Givetvis finns det massa ensamkommande barn som de facto är under 18. Men statistik från våra grannländer visar att andelen som ljugit där ligger på 20-30 %, lågt räknat. Det finns annan statistik som visar siffror så höga som 50 %. Varför skulle inte vi har snarlik andel är frågan, om nu Norge, Finland och Danmark hittat så många fel i sina asylansökningar? Det verkar helt osannolikt.  

Slutsatsen är hur som helst att det är Robert Laul som har fel. 

Om du blir påkommen att ljuga om din ålder, vilket definitivt kan bedömas vara oriktiga uppgifter som varit av betydelse för uppehållstillståndet, ska du avvisas. 

Detta har inte Niklas Svensson hittat på. 

Det står i Utlänningslagen, kapitel 7. 

Sedan får varje sådant fall en egen rättslig prövning givetvis, där instanserna ska bedöma OM att ljuga om sin ålder för att hamna i gruppen ensamkommande är en dylik felaktig uppgift. Det enda sakfelet eller vad man ska säga om Svenssons tweet var ordet ”omedelbart”

 

Sosse-matte

Kom ihåg det här till nästa valrörelse: ingenting sossarna säger betyder någonting. Vallöften för dem är en valuta för att makt. De betyder ingenting. 

Så på knappt 2 år, varav bara snart ett år på egen budget, har de redan hunnit bryta de allra flesta av sina ”vallöften”. 

Det senaste i raden är att inte höja skatten på inkomster.

De inledde med att i budgetpropositionen för 2016 ta bort jobbskatteavdraget för de högsta inkomsterna. Men det var inte allt. De gjorde det dyrare för pensionärer att jobba istället för att mata duvor. 
  

Regereringen Löfven, som gjort fummel och fel till sin röda linje, råkade lägga ut ett pressmeddelande på sin sajt som DN såg innan det togs ner och kunde därför redan igår rapportera om att regeringen höjer skatten på inkomst ännu mer nästa år. 

Totalt beräknar de få in 1,35 miljarder

 

Fast finansministern tycker inte man kan säga att de som får höjd skatt kommer få höjd skatt. Man kan lika gärna se det som att inte skatten inte sänks

Undrar om finansministern resonerar så här om annat?

– Det är inte så att man måste visa id vid gränsen. Man kan lika gärna se det som att du slipper vara id-lös.
– Det är inte så att du är sjuk. Man kan lika gärna se det som att du inte är frisk. 
– Det är inte så att du är barnlös. Man kan lika gärna se det som att du är barnfri. 

 

Kommuninsterna är nöjda. Det är ”mer rättvist” nu. 

 

Så hur många handlar det här om egentligen? De som Jonas Sjöstedt tycker betalar orättvist lite skatt redan idag. 

Enligt SCB så tjänar 400 892 personer över 36 000 kronor idag. 
 

En del av dessa tjänar redan över brytpunkten och över värnskattsgränsen så de får varken högre eller lägre skatt. Deras skatt höjdes redan i år i och med att jobbskatteavdraget försvann. 

Men låt oss återkomma till 1,35 miljarder, som denna reform förväntas ge. 

Vad är det? Ingen siffra säger något utan att sättas i relation till något annat. 

Försäkringskassans budget gör 2016 är 209 miljarder kronor. 

1,35 miljarder motsvarar 6 promille av Försäkringskassans budget. 

 

När man höjer skatte på andra saker gör man det för att styra ett beteende. 

Trängselskatten är till för att få färre bilar att köra inne i stan. Tobaksskatt ska resultera i färre rökare. Alkoholskatt ska ge mindre försäljning av alkohol. Diskussionerna om fettskatt och sockerskatt förs i termer av att få konsumenter att äta mindre av feta och söta saker. 

Men plötsligt, när det kommer till arbete, det vi lägger ner mest tid på och som är viktigast för oss i vårt liv förutom relationer då det ger oss vår försörjning, då låtsas vänstern som att högre skatt på arbete inte leder till mindre arbete. 

Hög skatt på arbete = färre vill arbeta. För att det inte lönar sig. 

Det är som att socialister är immuna mot de incitamentsstrukturer de i åndra sidan själva vill använda i vilket annat området som helst för att kontrollera medborgarna. Inget område är för litet för att detaljstyra från politiskt håll, både med lagar men också just med skatter. 

Givetvis kommer högre skatter på arbete leda till exakt samma sak som man vill uppnåg med höga konsumtionsskatter – lägre incitament. 

Det är alltså 400 000 personer som idag har inkomster över statlig skattegräns, och fler lär det bli med Anderssons förslag. 

Hur ser det då ut bland företagen?

Det finns 1 088 310 företag i Sverige. 803 000 av dem är enmansföretag. Ytterligare 246 000 har max 9 anställda, alltså väldigt små företag. 

 99 % av dem kan alltså idag bestämma sina egna löner. 

 

Är du anställd kan du du förhandla med din arbetsgivare om att istället för löneförhöjning få extra semester eller mer pensionsinbetalningar. Så att du slipper betala 50 % av din löneförhöjning i skatt. 

Är du egenföretagare låter du bara bli att ta ut mer i lön än den aktuella gränsen. För egen del innebär det en sänkning från 38 000 kronor till 37 000 kronor. 

Istället kan man låta vinsten ligga kvar i bolaget och sedan ta utdelning som lön. Vilket många företagare gör och ännu fler kommer göra. 

Så de där 0,6 % promillena av bara Försäkringskassans budget kommer inte ens bli det. 

Det handlar alltså inte om att statens ska få högre intäkter. Det handlar bara om den ”socialdemokratiska avundsjukan”. Straffskatt på utbildning och flit. 

Om man kollar på hur regeringen ser på det här med att låna till utgifterna, något de gladeligen beskyllde Allians-regeringen för, kan man se hur räntorna på statsskulden utvecklats. 

När Löfven tog över betalade vi 3 miljarder i ränta. Ett år senare betalar vi 29 miljarder. 

 

Jag har modifierat diagrammet från budgetpropositionen för att man enklare ska se vem som ansvarat för vilken stapel. 

Som ni kan se sjönk statsskuldsräntorna (delvis beroende på att räntorna sjönk men också för att man lånade mindre, ni kommer kunna se statsskuldens utveckling längre ner). 

När Löfven tog över var de rekordlåga, från att ha sänkts kontinuerligt från 2006 då man tog över från Göran Persson. 2007 var första året med Alliansbudget. 

 

Så här har statsskulden utvecklats över samma tid. Även detta diagram har jag modifierat för att man enkelt ska kunna se vem som lånat hur mycket.

Det visar tydligt hur sossarna brukar lösa sina förslag – låna. 

 

När flyktingkrisen var ett faktum lånade man därför ännu mer pengar. 

 

Idag lånar Magdalena Andersson 600 miljoner kronor PER DAG

Så pengarna hon vill ta in på att straffbeskatta lärare, sjuksköterskor och poliser är alltså motsvarande drygt 2 dagars lånande. Av 365 dagars lånande. 

 

Beloppen man de facto fick in på att höja skatten för arbetande pensionärer och höginkomsttagares jobbskatteavdrag på 1,77 och 2,71 miljarder har jag inte sett ännu men jag är tämligen säker på att summorna inte är i närheten av de man hoppades få in. 

För varför ska man jobba när det mesta man tjänar går till staten?

 

Löfven och fondsocialismen

”Jag är demokratisk socialist”, sa Palme i ett tal i riksdagen 1982. 

Det är vad Socialdemokraterna är. Socialister, men till skillnad från sina bröder i Vänsterpartiet ville de inte på 80-talet ta makten med revolution. Utan använda demokratiska medel i sitt politiska arbete.

Revolutionen släppte V ur sitt partiprogram sedermera och 2011 tog de bort kravet på planekonomi ur sitt partiprogram. Det var för 6 år sedan. Då ville de socialisera hela näringslivet. 

Sedan Socialdemokraterna bildades har de försökt hitta sätt att socialisera näringslivet. Det mesta kända försökte är löntagarfonderna. 

LO-ekonomen Rudolf Meidner och Anna Hedborg, som väl är mest känd för att hon var med och gjorde det nya pensionssystemet men själv kvitterar ut jättepensioner, var arkitekterna bakom förslaget. Hedborg föreslog för övrigt också att föräldralediga skulle hindras att ta ut obetalda föräldradagar för att öka den procentuella jämställdheten i statistiken. 

De utredde frågan om ”kollektiv kapitalbildning”, mot bakgrund av att Stefan Löfvens fackförbund IF Metall bifallit en motion på sin kongress 1971. Förslaget kom från Allan Larsson, som sedemera blev finansminister i regeringen Carlsson. På LO-kongressen 1975 presenterades förslaget. 

Då lanserade LO det helt nyta ordet ”övervinster”, ett ord som inte existerade egentligen. 

Nu dyker det fondsocialism-ordet upp igen i debatt, om vinst i välfärden

 

Det är ingen slump.

För detta är ett i raden av de försök Socialdemokraterna gjort genom historien för att socialisera näringslivet. 

Detta är fondsocialism version 2016.

De ”övervinster” sossarna pratade om 1975 handlade om den ”solidariska lönepolitiken” LO höll på med, som byggde på att arbetarna i de högproduktiva företagen skulle hålla tillbaka sina löner så att arbetarna i de lågproduktiva skulle få mer. Ett planekonomisk ingrepp i marknadsekonomin alltså. 

Varför inte de arbetare som var bättre på att jobba och företaget därmed tjänade mer pengar också skulle få mer betalt har ingen annan förklaring är den klassiska socialdemokratiska avundsjukan.

Hur fungerade det då?

Som väntat, nämligen att de produktiva företagen som inte ökade sina lönekostnader lika mycket kunde ackumulera vinst istället. Det var den vinsten LO sedan hittade på var ”övervinster”. En direkt konsekvens av deras eget påhitt.

Även i löntagarfonds-idén ville sossarna gå in och reglera ekonomin i privata företag. 

De byggde på att 20 % av ett företags vinst varje år skulle omvandlas till ”riktade fondemissioner” av aktier där mottagarna var löntagarfonderna.

Fonderna skulle ägas av ”arbetarna” genom att LO dominerade styrelserna. De riktade emissionerna skulle pågå tills 50 % av bolagets aktier ägdes av LO. 

Med andra ord skulle privata bolag stjälas genom att företagen själva fick betala stölden

Meidner förklarade hur han hade tänkt:

Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande.

All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet

 

1976 ställde sig LO bakom Meidners förslag och 1978 antog Socialdemokraterna och Olof Palme förslaget. 

Men då hände någonting. 

Svensken fick nog. Företagarna i landet, vars företag nu hotades att stjälas med hjälp av demokratin. Den socialistiska demokratin, styrd av de demokratiska socialisterna.

Den 4 oktober 1983 demonsterade 100 000 personer i Stockholm i den största demonstration vi haft. 
 

Övervinst = socialdemokratisk uttryck för ”jag får inte bestämma”

1982 infördes första steget i fondsocialismen då en ”vinstdelningsskatt” samt en vinstskatt infördes som sattes i Allemansfonderna.

Tetra Pak, IKEA och HM lämnade landet, bland en hel del andra bolag. 1991 avskaffades fonderna och löstes upp. HM flyttade hem igen efter att Ingvar Carlsson lovat att det aldrig mer kommer bli några löntagarfonder. 

Men det var då. 

I maj 2015 ordnade LO ett seminarium med titeln ”Dags igen för löntagarfonder?”

Givetvis medverkade löntagarfondernas mamma Anna Hedborg.

 

I februari i år twittrade VU-medlemmen (verkställande utskottet i S) tillika ordförande för i Stockholm Veronica Palm förtjust att Stockholms Arbetarekommun, det vill säga S i Stockholm stad, fattat beslut om ”ekonomisk demokrati”.

Alltså samma idé som låg bakom fondsocialismen. 

 

Jag skrev om det redan då, och om alla motioner som Stockholms-sossarna fattat beslut om. Förslaget om löntagarfonder 2.0 kom från SSU Stockholm och som även använde just löntagarfonderna som argument. Motionen ledde till en utredning partiet i staden gjorde, vilket sedan låg till grund för beslutet att arbeta för ”ekonomisk demokrati”.

”Ekonomisk demokrati” är ett luddigt begrepp och förespråkarna vägrar svarar på några som helst frågor hur detta ska gå till. 

Förmodligen för att så fort de avslöjar att metoden, som är den som socialisten brukar förespråka, är tvång. Att tvinga företag att ge sitt företag till de anställda är just det löntagarfonderna gick ut på. 

Motionen säger uttryckligen att en statlig socialiseringsnämnd bör utreda vilka företag som ska socialiseras. Det vill säga stjälas. 

 

Det är alltså ingen slump att utredare Reepalu använder löntarfonds-retoriken ”övervinster”: detta är Socialdemokraternas noga uttänkta strategi att återigen socialisera näringslivet. 

Vad betyder då en ”övervinst”?

Utredaren har konstaterat att alla vinster över 8 % på ”investerat kapital”, vilket antingen betyder eget kapital plus fritt eget kapital (vinst som inte delas ut ackumuleras som fritt eget kapital) eller sysselsatt kapital, som även inkluderar räntebärande skulder.  Men då belönas de bolag som har stora skulder, och det går även att rent tekniskt ta upp en skuld före bokslutet och betala tillbaka den efter för att på så sätt kunna ta en större utdelning. Så investerat kapital bör vara eget kapital plus fritt eget kapital. 

Vi kan ta ett företag som staten äger som exempel – SJ. Tåg är ju en samhällsbärande funktion någonstans eftersom det är en viktig transportgren för människor och inte minst gods. 

SJ gjorde en vinst på 118 miljoner kronor 2015.

Det egna kapitalet var 3,8 miljarder kronor. Utdelningen, som beslutades öka på en extra bolagsstämma, var 1,9 miljarder. Enligt Reepalus sätt att räkna skulle bara 304 miljoner få delas ut, resten är alltså ”övervinst”. 

 

Ett företag staten äger och Stefan Löfvens regering därmed kontrollerar, som har med utbildning att göra är Akademiska Hus, som jag skrivit om tidigare. De bygger och hyr ut skolbyggnader, framför att universitet och högskolor men även annat. 

Akademiska hus har ett eget kapital på 30 miljarder och delade 2014 ut 7,9 miljarder till Stefan Löfvens regering att spendera på vad de vill. Det motsvarar 26 %. Långt ifrån 8 % alltså. 

 

Den offentliga marknaden, som såväl Akademiska Hus som de privata välfärdsföretagen är en del av, motsvarade 2015 beloppet 965 miljarder kronor. 

Bygg- och teknikonsulter är de avsevärt största branscherna, där marknaden uppgår till 150 miljarder. 

Skolsektorn, som ju är i fokus i vinstdebatten, motsvarar bara 38 miljarder. 

 

Ilmar Reepalu är en man som verkar tro att man kan påstå lite vad som helst i debatten. I en intervju DN nyligen hävdade han därför att ett av skälen till förslaget om 8 % i utdelningsbegränsning handlar om företag som har 40-50 % vinstmarginal. 

Men den siffran har han garanterat hittat hos någon enstaka en- eller fåmansföretagare, förmodligen i hyrläkarbranschen. 

 

Däremot säger vinstmarginalen rätt lite enskilt. Det är bara ihop med andra nyckeltal den berättar något. Den som har 40 % vinstmarginal kan nämligen ha 0 kr i lönekostnader, eller mycket låga. En företagare, även en hyrläkare, kan bestämma sig för att ta en lön under gränsen för statlig skatt, som är 38 000 ungefär. Och sedan istället ackumulera vinsten som blir för att kunna ta utdelning till 20 %. Fråga Timbuktu. 

Vi väljare ska däremot förledas att tro att stora välfärdsföretag har den marginalen.
Fult.
 

Tittar man på det inte Reepalu jobbar med, nämligen verkligheten, ser man direkt  hur det ligger till. 

Academedia är ett av landets mest utskällda företag. Inte för att de är dåliga på att driva skolor, tvärtom. Utan för att de är störst. Och dessutom ägdes av risskapitalbolaget EQT. 

Hur mycket utdelning tog de 2014/2015?

Noll kronor. 

 

Academedia noterades 2016 och hade tänkt att börja med utdelning.

Men i linje med hur Academedia hanterat vinst-i-välfärden-debatten hittills böjde de även denna gång rygg och drog tillbaka förslaget. Styrelsen fattade därför beslutet att, säkert för att undvika kritik, inte ge aktieägarna utdelning.  

Vi kommer ingenstans i den här frågan om de stora bolagen dansar efter socialisternas pipa. Den insikten hoppas jag någon gång även kommer nå in till Academedias koncernledningsrum. 

Hur mycket tog friskolekoncernen Thorén-gruppen i utdelning 2014?

Noll kronor. 

 

Hur mycket utdelning den till 2015 risskapitalägda vårdkoncernen Capio verksamhetsåret 2014? (bolaget börsnoterades 2015 som det första välfärdsföretaget att säljas till aktieägare).

Noll kronor.

 

Efter noteringen 2015 så delades den första utdelningen i Capio ut, på 50 öre per aktie. 71 miljoner kronor totalt.

 

En annan sak som hände efter börsnoteringen i Capio var att man erbjöd konvertibelt förlagslån till alla anställda. I praktiken ett incitamentsprogram för att få köpa in sig i bolaget. Ekonomisk demokrati utan just ekonomisk demokrati utan marknadsekonomi. 

 

Omsorgsföretaget Attendo ägdes också av ett riskkapitalbolag, fram till 2014. Vad var deras utdelning så länge de ägdes av risskapital?

Noll kronor. 

 

2015 börsnoterades även de, vilket innebar den första utdelningen på 0,54 kronor per aktie eller totalt 86 miljoner kronor. 

 

Över 30 000 privatpersoner köpte aktier varav 800 medarbetare. Även Attendo planerar att låta personalen köpa in sig via ett incitamentsprogram, som lanseras 2016. 

 

Men de mediciner som skrivs ut av läkarkåren på sjukhus och vårdcentraler, de tjänar bland annat staten pengar på.

Statligt helägda Apoteket gjorde ett resultat på 464 miljoner kronor förra året. 

 

För de statliga bolagen ska ”tillförsäkra ägaren en hållbar och förutsägbar utdelning” enligt regeringens hemsida. 

 

Apotekets egna kapital uppgår till 5,1 miljarder. Utdelningen föreslogs till 71 kronor per aktie, jämfört med välfärdsföretagens 50 öre. Totalt 1,1 miljarder delades ut 2015, vilket motsvarar över 20 % av de egna kapitalet. 

 

Men tjäna pengar på medicin för gamla eller skolbyggnader är okej om man är staten. Då kan man dränera välfärden på pengar. 

Det gör väl inget tänker ni kanske, pengarna staten tar går ju ändå till oss?

Det vore en poäng, om det inte var så att kritiken mot vinst i välfärden handlar om att dränera välfärden på pengar. Att pengarna ska stanna i verksamheten. 

Pengarna staten tar av sina bolag stannar ingalunda i välfärden, den spenderar regeringen glatt på mer bistånd, gratis entré till muséer (eg. avgiftsfritt) eller öronmärkta forskningspengar till mer genusvetenskap. 

För att återgå till den offentliga marknaden så motsvaras den största delen – 150 miljarder av 975 – av bygg- och teknikbolag. 

Ett av de största bolagen som även är en av de största aktörerna på den offentliga marknaden är byggföretaget Skanska. 

De gjorde ett resultat på 4,7 miljarder 2015 på en omsättning på 153 miljarder.

Hur mycket av dessa som kan hänföras till offentlig marknad är oklart men några av de stora projekt de håller på med är Nya Karolinska och Förbifarten, både projekten i Stockholm, men även förbifarter i Katrineholm och Linköping. De bygger sjukhus även i Kungälv och Södertälje.

 

2015 delade Skanska ut 7,50 kronor per akite, eller totalt 3 miljarder. Det egna kapitalet uppgick till 24 miljarder. Eller 12,5 %.

Stora ”övervinster” alltså. På att bygga sjukhus, bland annat. 

 

Sossarna har sedan förlusten av löntagarfonderna 1991 varit sugna på att hitta nya sätt att socialisera näringslivet. Och vinst i välfärdsen-debatten har gett dem en väg. 

Men där löntagarfonderna var en teknisk möjlighet att faktiskt stjäla landets företag är vinstutredningen och Reepalus förslag om begränsning av vinsten baserat på eget kapital inte ens det. För det är ett kocko sätt att räkna. 

Bloggaren och forskaren på Ratio Mattias Lundbäck har i ett inlägg visat varför.

För det första har välfärdsföretag i genomsnitt en vinstmarginal på ca 5 %. Inte så fett alltså. 

Förslaget om att koppla utdelning till eget kapital kan illustreras så här. För om du är hyrläkare till exempel, den delen som Reepalu pratar om 50 % vinstmarginaler, har du inget stort kapitalbehov. 

Du startar helt enkelt bolaget med de 50 000 i aktiekapital som aktiebolagslagen kräver. De 50 000 är sedan ditt egna kapital. 

 

Eftersom du betalar din egen semester, sjuklön och sociala avgifter ingår detta i den summa du fakturerar som lön till sjukhuset du jobbar för. Alltså är 100 000 kronor per månad ingen märklig summa. Det ska som sagt betala för administration, som revisor, mobiltelefon, försäkringar, pension, sociala avgifter, semester etc. Saker som arbetsgivaren betalar för dig utöver din lön när du är anställda. 

Är du överläkare fakturerar du garanterat betydligt mer än 100 000 kronor per månad. Lönen ligger på 70-80 000 kronor per månad, brutto. 

På ett år fakturerar det nystartade hyrläkarföretaget med en anställd landstinget 1,2 miljoner kronor. 

 

Men för att vi har världens högsta marginalskatter, med skatt på över 60 % på inkomster över 50 000 kronor, så är det dumt att ta ut allt som lön. 

Alltså utnyttjar hyrläkaren 3:12-reglerna och tar bara ut en lön på 38 000 kronor per månad. Lex Timbuktu.

Då slipper hon statlig skatt utan betalar bara kommunalskatten men har full pensionsinbetalning. 

456  0000 kronor i lön, med sociala avgifter blir kostnaden ca 600 000 kronor. 

Hyrläkaren har pensionsinbetalningar på 80 000 kr per år, mobilräkningar på 15 000 och övriga utgifter på 45 000 kronor. Totalt 140 000 kronor. 

Kvar blir 360 000 kronor i vinst. 720 % av det egna kapitalet. 

Enligt 3:12 får man som schablon ta ca 150 000 kronor i utdelning beskattat som kapital per år. 

Så vinstbegränsingen Reepalu föreslår skulle alltså göra att en hyrläkare i eget bolag, vars lön istället för att betalas av landstinget faktureras från eget bolag (för samma kostnad) får ta ut 4 000 kronor i utdelning. 

4 000 kronor

146 000 kronor mindre än hennes kompis som är IT-konsult åt samma sjukhus får ta. Trots att hyrläkaren kostar landstinget samma som hon gjort om hon varit anställd och avstår sin lön för att kunna ta utdelning skulle hon alltså få ta ut 4 000 kronor.

Det enda värre än fondsocialister i regering är fondsocialister i regering som inte kan räkna.

 

En liten text om rättvisa

Jag tänkte för ovanlighetens skull bli personlig på bloggen. 

För att saken kräver det. 

I ljuset av den allt mer utbredda relativiseringen vi ser, där offermentaliteten inte bara breder ut sig som en tjock dimma i samhället utan den sanktioneras och understöds av det offentliga. Då krävs det något annat. 

Det handlar om rättvisa. 

Frågan om ansvar kokar ner till det. Rättvisa.

Debatten senaste året har en röd tråd: det är inte ditt fel. Jihadister som åker och ansluter sig till rövarband för att mörda och tortera – inte ditt fel. Asylsökande som mördar på ett asylboende – inte ditt fel. Sexövergrepp i grupp – inte deras fel. Ungdomar som bränner bilar och kastar sten på poliser – inte ditt fel. Elever hoppar av skolan – inte deras fel. 

Inget du gör är ditt fel. Allt som händer dig är någon annans fel. Du behöver inte ta ansvar över någonting. För att du är orättvist behandlad. 

Men detta är ingen ny förteelse. Tvärtom. Den bygger på något lika gammalt som det svenska välfärdssamhälIet. Grunden till ”inte-mitt-fel-ismen” bygger på socialisternas inställning till rättvisa. Att det är orättvist att någon har något mer än någon annan. Vårt land är präglat av det här.

Vi kallar det ”den svenska avundsjukan”. Det är felsyftat. Det har inget med landet att göra, med vår kultur. Det har med den politiska ideologi som fått dominera vårt samhälle det senaste decenniet.

Det borde heta ”den socialdemokratiska avundsjukan”. 

Det är inget särskilt svenskt att vara avundsjuk på andra.

Däremot är det ideologiskt. För bara en person som tycker att någon fått något orättfärdigt kan kalla det orättvisa att en person har något en annan person inte har. 

”Någon-annan-ismen” eller ”det-är-inte-mitt-fel-sjukan” har inte uppstått från tomma intet. Den är skapad politiskt. Av socialdemokraterna.

För man kan inte klappa sig själv på axeln och i tid och otid häva ur sig saker som ”det var vi som byggde den svenska välfärden” och samtidigt inte ta ansvar för allt dåligt man också varit med och skapat. 

Den första offertkoftan stickades av socialdemokratiska stickor i ABF:s lokaler. 
 

Vad har den socialdemokratiska avundsjukan med att kasta sten i förorter då?

Jo, om man lär sin befolkning att det är orättvist att någon lyckas bättre än du och därför har mer pengar, då lär du dem samtidigt att det inte är deras fel att det är så.

Att ingenting som händer dem är deras fel. 

Och eftersom det inte är deras fel har de rätt till allt andra har. De har rätt att bete sig illa för att orättvisan har gett dem rätt. 

Socialdemokraterna har bit för bit skurit bort känslan ansvar hos medborgarna med sin socialistiska skalpell. De har fått hjälp av Vänsterpartiet och i modern tid även Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. Och finns inte känslan av ansvar hos individen finns inte ansvaret rent praktiskt heller.

Utan ansvaret som bränsle, att individen känner ansvar över sin egen framtid och eget liv, ett ansvar för att göra rätt och bidra i ett samhälle står man still. Man rör sig inte. Skomakaren blir vid sin läst. Utan ansvar kommer hopplösheten som en stadig kompanjon.

Om ansvar är bränslet för förändring, att röra sig framåt, är hopplösheten den inverterade versionen. Hopplösheten ger det destruktiva bränsle. Det rättfärdigar individen att skylla på andra. Det sätter en godkänd-stämpel på ta ut sin frustration på andra, på bilar, på vad som helst som kommer i ens väg. 

Men de här fri-från-ansvar-korten socialdemokraterna har gjort till sitt signum att dela ut till medborgarna som godis på julafton är de som ska eldas upp.

De är som heroin.

Dopar befolkningen i ett rus att livet man fått som gåva är någon annans ansvar att leva. 

Det är inte orättvist att någon annan har mer. Alla börjar någonstans. Skillnaden är vad man gör med det. 

Den som har tagit sig någonstans har kämpat, offrat saker, jobbat hårt. De är få i Sverige som ärver en förmögenhet. Även om inte det heller är något fel, för en förmögenhet byggs upp av tid och uppoffringar, av hårt arbete och risktagande. Tid är inte värdelöst, tvärtom är tid en av våra mest dyrbara valutor. De om byggt upp en förmögenhet har offrat semester, lediga helger, tid från familj och vänner, många gånger offrat eller riskerat sin egen privatekonomi, hus och hem.

Att inte få tid men sedan ärva en förmögenhet är för vilket barn som helst andrahandsalternativet. Alla förmögenheter är också ackumulering av tid någon annan inte fått. Det är inte fel att ärva det. Varför skulle det vara fel och fult för att det är din förälder som byggt upp förmögenheten själv med sina tomma händer? Någonstans började någon med just det. Tomma. Händer. 

Men de flesta ärver inte rikedom. Vi har nästan inga rika. Men många har däremot ett bra liv, och en del har höga inkomster som ger ett ännu mer bekvämt liv. 

Det är inte var du börjar som räknas, utan var du tar dig. 

Därför har jag genom hela livet blivit otroligt trött på påståendet att folk som lyckas fått det på något sätt gratis. 

Därför ska jag berätta en historia för er. Min historia. Min familjs. 

Efter andra världskriget beslutade sig en 20-åring i ett sargat Italien för att söka sig ett bättre liv. Han bodde i en liten stad i klacken på den italienska södern, i den varma fattigaste delen av Italien. Så han tog sig till Sverige, som skrek efter arbetskraft. Han fick jobb på ASEA i Västerås direkt, utan att kunna svenska. Han hette Gino. Och var min farfar.

1949 föddes min pappa men knappt 2 år senare ville Gino söka lyckan i Kanada. Han åkte dit, min farmor vågade inte följa med, breven blev glesare och slutade sedan komma. Hon uppfostrade honom själv, och sedan hans syster. Min pappas morfar och släkt jobbade också på fabrik, min farmor med. Ett tag var hon sömmerska, sedan sydde hon pälsmössor och jobbade extra på Pressbyrån. Sedan började även hon på ASEA. 

En arbetarfamilj från i en arbetarstad. Ensamstående. Lägenhet i ett område en bit utanför city. Ingen hade någonsin studerat vidare. Min farmors mormor och morfar var bönder, födda på 1800-talet. En utlandsfödd pappa som försvunnit. 

Här någonstans, om historien hade flyttat in till 2016 års förhållanden, hade sonen i familjen börjat kastat sten och säga att det är orättvist att han inget har. Kanske. 

Men för det första hade socialdemokraterna inte lyckats dela ut tillräckligt många det-är-inte-ditt-fel-kort då, på 50/60-talet. Samhället bestod till större del fortfarande av det som nu försvunnit – ansvar. För det andra bestämde sig min pappa. 

Att han inte ville jobba på fabriken. Som han också började jobba på efter grundskolan, precis som många i Västerås gjort. Han jobbade där något år som 15-åring. Sedan började han läsa på gymnasiet istället. Och sökte sedan in till Chalmers, som första person från släkten någonsin att studera på univeristet. 

Han gjorde en klassresa. Från arbetarklass till medelklass. Det kräver uppoffring. Att man sitter många timmar och studerar istället för att vara ute och ha kul. Gör en massa saker man tycker är tråkigt för att ha det kul sedan. 

Det är just det – att nå resultat kräver att man idag byter in tid mot att få något i framtiden. En risktagande, en uppoffring. Du vet inte om den tiden du betalar med kommer att löna sig. Du gör det ändå. Du chansar. Du investerar. 

Även om mitt liv startade i medelklassen, med två akademikerföräldrar, har även jag offrat saker. Jag pluggade på högstadiet. Spelade rundpingis med killarna istället för att stå i rökrutan. Jag var inte cool. Men det struntade jag i. Jag bestämde mig som 16-åring att jag skulle bli civilekonom och plugga på Handelshögskolan i Göteborg. En av de skolor med högst antagningspoäng förutom Handels i Stockholm. För att få de betygen krävs uppoffringar. 

Det kommer alltid ses som coolt bland vissa barn att inte plugga. För att det är en av få revolter man kan göra mot sina föräldrar och mot de vuxna. Precis som de lilla barnet visar sin makt och kontroll med det enda de kan – mat och sömn – trotsar större barn genom att inte plugga. Det finns inte så mycket annat. Att göra revolt mot vuxna kommer alltid betraktas som coolt av vissa andra barn. Det är svårt att komma ifrågan, även om det har blivit bättre. 

Att plugga är att göra som föräldrarna önskar. För alla föräldrar önskar av sina barn att de tar sig någonstans. Att de gör sitt bästa för att få ett sådant bra liv som möjligt. 

Alla framgångsrika har inte varit bra i skolan. Men offrat annat. Jobbat extra på helger och lov tidigt, och mycket. Några av de mest framgångsrika företagarna är inte främst akademiker, de är duktiga säljare. De började med försäljning. Man kan jobba sig till framgång också.

Eller snarare, att jobba sig till framgång krävs även av de som studerat. 

Jag har sålt föräkringar på telefon åt Trygg-Hansa för provisionen 70 kronor styck. Ingen annan lön. Jag har jobbat på kundservice. Jag har packat korvbröd på Pååls fabrik i Göteborg. Mitt första jobb som nyexad civilekonom var som mediasäljare. Ett skitjobb. Mycket slit. 11 000 kronor i grundlön, brutto. Resten provision. Men den bästa skolan och en av de meriter på mitt CV som jag fått mest cred för när jag sökt jobb. Alla utan undantag har sagt att det är jättebra att ha gjort just det. För det är det. Jag stod ut ett år och kämpade på trots att det var oerhört tråkigt. För att ska man klättra måste kan använda varje trappsteg som ett sätt att komma till ett annat. 

Inget kommer gratis.

Ingen person som idag har ett bra jobb har fått det utan insats. Utan uppoffringar. Utan att ha bytt tid idag mot något annat i framtiden. En hel tid har offrats på riktigt tråkiga saker. 

Att inte en person som offrat massa tid och kämpat hårt ska ha mer än någon som inte gjort är det som är orättvist. 

Varför ska tid vara en relativ valuta?

Något som ibland är värt jättemycket men i andra lägen inte värt något alls? Framgång är resultatet av offrad tid. Alltid.  

Socialismens paradfråga om att vi ska jobba mindre bygger på tid som den högst värderade valutan, högre än pengar. Men när det gäller andra pengar är tiden värt noll. Är inte detta märkligt?

Den socialdemokratiska avundsjukan, och deras det-är-inte-ditt-fel-kort förstör inte bara för samhället. Det förstör för individen.  

Men det är inte bara det att medborgarna dopats sedan decennier att allt är orättvist. Politiker fortsätter att bekräfta detta. Rikspolischefen sitter och tycker synd om mördaren på asylboendet i en TV-soffa, en miljöpartist i Stockholm tycker att jihadister ska få jobb och bostad när de kommer hem trötta efter allt mördande, barnläkare tycker att vuxna ska ha rätt att bo och dömmas som barn. Stefan Löfven är nöjd, trots att barn mördats med en handgranat inkastad i lägenheten, poliskris och ambulanser som inte kan rädda liv för att de riskerar sitt liv när de åker in i regn av sten. En skola där lärare inte kastar ut mobilpratande elever på lektioner. 

Någon utlandsfödd debattör skrev nyligen: varför kastar de sten? För att de får. 

Nog för att vi sett antalet offerkoftor öka exponentiellt i samhället men det känns som om vi är nära ”peak någon-annans-ansvar”. När är det nog? 

Det här kan inte lösas på något annat sätt än att samhällets uppgraderar ansvaret. Och slänger det-är-inte-ditt-fel-korten. Gör det egna ansvaret heligt igen. 

Det är inte orättvist för att du inte har något du inte har rätt till. Det är inte orättvist för att någon har mer än du om du inte satsat något. 

Det är inte synd om dig. Det är däremot synd om du inte gör ditt bästa. 

 

Vinst-i-välfärden-testet

Samma dag som Reepalu läckte innehållet i utredningen meddelade Academedia att man vill dela ut vinsten till aktieägarna, det vill säga alla som köpte aktier när bolaget noterades. Vilket innebär till exempel att de lärare som köpte aktier skulle få utdelning. Det är det fina med börsnotering – alla kan äga.

Ingen slump om du frågar mig. 

En annan orsak till varför det inte är någon slump att det läcker just nu trots att utredningen ska presenteras först i november – man vill ta fokus från migrationspolitiken och försöka skaka lite liv i klassis vänster-höger-politik. 

Sossarna sjunker som en sten i opinionsmätningarna. Inte lika fort som de gröna kompisarna men det ser inte bra ut. 

Vad passar väl då bättre än lite klassisk giriga-direktörer-retorik? Vilket när allt kommer omkring även passar Moderaterna. 

För att begränsa vinster i en marknadsekonomi är en form av socialisering. Det som löntagarfonderna var det värsta exemplet på. Olika saker men en del av samma större sak – att göra ingrepp i marknadsekonomin genom socialism. 

Jag har därför gjort ett litet självtest. 

 

Nu ska man ha klart för sig att det idiotiska förslaget som läckt kommer från mannen som sköt Malmös skolor i sank under 20 år och inte regeringen. Från utredarens förslag till färdig proposition och sedan beslut i riksdagen är en annan sak. Men Reepalu har ju inte läckt på eget bevåg, det är instruktioner från Löfven. Tro inget annat. Just på att sätta fokus på något annat och dra igång en liten testballong innan förslaget ska presenteras och regeringen ta ställning till hur man vill göra. 

Men det är anmärkningsvärt att utredaren själv konstaterar att flera av de stora koncernerna skulle riskera konkurs. 

 

Jag har inte läst rapporten, den är inte publik, men det är förvånande att man kan rekommendera något som skulle få sådana enorma konsekvenser. Och var är analysen kring de juridiska möjligheter att ens kunna genomföra dessa ingrepp på marknadsekonomin? Vi har en aktiebolagslag och är dessutom styrda av EU-lagar. 

Men kom ihåg att Reepalu inte själv läckt detta, det kommer från instruktion från hans chef – Stefan Löfven. Och han har själv kallat att börsnotera Academedia för att ”sälja barn på börsen”. Det är han och hans regering som vill socialisera näringslivet, precis som han polare på LO ville socialisera näringslivet på 80-talet med löntagarfonderna. 

Tur nog är chansen att detta förslag, eller något annat som begränsar välfärdsföretagen, lika stor chans som att Stefan Löfven blir president i USA. 

För att Alliansen säger blankt nej till minsta agrepp på valfriheten är redan sedan länge klart, faktiskt sedan decennier. 

Då återstår Sverigedemokraterna, som regeringen låtsas inte är de som alltså egentligen avgör den här frågan. 

Vad säger de?

”Den sortens socialism är jag djupt allergiskt mot”

 

För att citera PM Nilssons utmärkta ledare idag i Dagens Industri: 

S och Stefan Löfven har bekänt färg. Han vill socialisera vinster i fria företag. Han vill förstärka skolkrisen med en företagskris. Han vill strypa investeringarna i svensk välfärd. Han vill slå ut företag. Han accepterar inte skillnaden mellan statliga och privata pengar. Han tycker att Stockholmsbörsen säljer barn.

Och han går på punkt efter punkt emot de löften han gav före valet för att tillfredsställa det gamla kommunistpartiet.

Sätt stopp​​​​​​​

Alliansen lämnade walk-over i frågan redan 2013. Dags att inte göra samma misstag, för detta säger något om synen på närigslivet i stort. 

Just det här förslaget, att socialisera välfärdsbolagen, kommer de tack och lov att få göra så här med: