Ofritt näringsliv

Ilmar Reepalu har läckt vad han kommer komma fram till när utredningen av vinst i välfärden presenteras i november.

Eller någon har i alla fall läckt. För igår skrev SVT att förslaget kommer innehålla idén att inga företag i välfärdssektorn – det vill säga vårdcentraler, sjukhus, äldreboende, assistansföretag, friskolor, fristående förskolor etc –  kommer få ta mer än 8 % av ”investerat kapital” i vintuttag per år, plus inflationen. Det har den forskare (Joachim Landström) som Reeplau tagit hjälp av hittat på

Observera att vinstuttag syftar på utdelning. Inte på vinst. Än så länge har Reepalu inte siktat in sig på att förbjuda företag att göra vinster på över 8 % plus inflationen men det är nog bara en tidsfråga.

Om man någon gång tänker förbjuda företag från att göra vinst är det bara att kolla på hur kommuner och landsting sköter sina egna verksamheter. De har utvecklat en speciell färdighet i att undvika det på många ställen.

Allt över 8 % kallar Landström för ”övervinster”

 

Joachim Landström är forskare vid Uppsala Universitet. Han undervisar även på Stockholm School of Economics i Ryssland. Men detta är inte första gången han anlitas för en offentlig utredning. Redan 2005 medverkade han i utredningen om moms då han skrev en rapport till utredningen. 

”Om lönsamheten i svensk parti- och detaljhandel”

Jag har försökt hitta den online men den finns inte utlagd ens på Uppsala universitets databas.

Det är inte heller första gången Landström föreslår olika typer av begränsningar av näringslivet och det fria företagandet. 

För 2005 tyckte han att Livsmedelsbranschen borde regleras, och matpriserna sänkas med minst 5 %.

Han hade kommit fram till att just den siffran motsvarade de ”övervinster” livsmedelsbranschen gör. 

Jag tolkar hans uttalande som att han ville använda politikens makt här, eftersom jag inte kunnat läsa hela rapporten. För branschen är fri att sätta priser som det är och om de bedömt att 5 % lägre priser var gångbart och hade varit en bra idé hade de gjort det. Det som återstår är alltså tvång. 

Livsmedelsbranschen är en helt privat marknad, tack och lov.

Det senaste exemplet på vad som händer när staten börjar lägga sig, reglera och ta över är Venezuela, där människor nu på grund av det socialistiska vanstyret svälter. Affärerna gapar tomma, köerna till butikerna är hundratals meter och de har ransoneringskort. Ett land som nyss var rikt.

Men ge en kommunist fria händer och han kan förstöra vilket bra land som helst på ett decennium. 

Trots att branschen alltså är privat tycker Landström att det är provocerande att ”hög lönsamhet går direkt till ägarnas fickor”.

I sin rapport jämförde han verkstadsindustrin med livsmedelsbranschen, varför han nu valde så vitt skilda branscher. 

 

Även i DN pratade den då doktorerande Landström om ”ägarnas fickor”. 

 

Allt över den nivå Landström själv kommer fram till är ”rätt” vinstnivå är så kallade ”övervinster”.

Ingen hänsyn tagen till om ägarna skjutit upp sin lön och semester (tid är också pengar), investerat privat lånade pengar i verksamheten etc. Utgifter som en företagsägare först kan få ersättning för när bolaget gör vinst och en utdelning är möjlig. Ofta många år senare. 

Framför allt tvingas små företagare att göra exakt så här. För de har nämligen inte tillgång till villigt riskkapital som stora koncerner har, inte heller får de låna på banken. Inte utan till exempel villan som säkerhet. 

 

De skär guld med täljkniv

Det uttrycket låter bekant eller hur? Det är det uttrycket som används allra flitigast om just vinst i välfärden, ivrigt använt av bland annat diverse vinsthatande vänsterpartister och sossar. 

Är då livsmedelsbranschen extra lönsam?

Nej, den brukar generellt betraktas som en låg-marginal-bransch, med nettomarginaler på 1-3 %. 

Men Landström byggde sina slutsatser på 100-miljonersföretagen, som genom stora volymer i inköp kan pressa priserna hos leverantörerna och optimera logistik samt administration för att ytterligare pressa sina kostnader. De har även en annan fördel: kunderna köper maten innan fakturorna till leverantörerna måste betalas, vilket inte är fallet för små butiker. 

 

Branschen hade en annan åsikt än Landström. Förutom att jämföra äpplen och päron, vilket att jämföra mat och verkstad faktiskt är, var de mått han byggde analysen på snedvridna med tanke på hur branschen ser ut enligt branschen själva 

Enligt rapporten ”Detaljhandelns lönsamhet” (HUI 2014) ser marginalerna ut så här i branschen: 

 

Verkligen att skära guld med täljkniv. 

Givertvis finns det vissa handlare, framför allt de som äger ICA Maxi, som tjänar mycket pengar. Men om man ska tjäna mycket pengar inom livsmedel krävs volymer. 

Att påstå att en viss nivå på en fri marknad är ”övervinster” byggt på en subjektiv uppfattning om var den gränsen går och sedan referera till detta som vedertagen sanning, är det som är oskäligt. För vilka priser som finns på en fungerande marknad är det marknaden som bestämmer. Företag kan ta ut de priser som folk är villiga att betala. Och DET priset är det perfekta. 

Det är därför marknadsekonomi är det enda framgångsrika sättet organisera sig, vilket historien visar gång på gång. 

Landström har varit inblandad i fler saker. I Uppsala, där han bor och forskar, startade 2014 ett patienthotell i anslutning till cancervården.

Skandionkliniken är en klinik som behandlar cancersjuka med protonstråling och Hotel von Kraemer med 84 rum byggdes av Akademiska Hus. Hotellverksamheten var det sedan en privat entreprenör som drev, i huset som ägdes av kliniken. Kliniken ägs av Sveriges sju universitetssjukhuslän och mottar varje år 80 miljoner kronor

Men hotellet gick i konkurs och landstingen tog därefter över driften. 

 

Joachim Landström fick då uttala sig om ekonomin. Hotellet visade sig göra 500 00 kronor förlust varje månad, framför allt för att beläggningen bara var 34 %. Man hade behövt minst 50 % för att gå runt. 

Men trots den usla situationen valde landstingen att ta över hotellet. 

Vad händer då? Ökade vinsten? Svaret på den frågan är också en fråga: brukar saker blir mer lönsamma när det offentliga tar över dem?

Efter landstinget tog över hotellet hade beläggningen sjunkit till 28 %.

 

Hur är det då med guldet i välfärdssektorn? Som ju verkar vara så omfattande att olika socialister måste stoppa det.

I verkligheten och inte i det Joakim von Anka-land de tror att entreprenörer lever och badar i är till exempel den genomsnittliga vinstmarginalen inom friskolesektorn 3 %. 

Den genomsnittliga utdelningen är 0,76 %.

 

Men det florerar så mycket myter om det här, skapade av människor som avskyr företag generellt.

Vänsterpartiet hade i valrörelsen 2010 att införa planekonomi i sitt partiprogram, eller ”avskaffande av de privata produktionsmedlen”, som det heter på partisvenska. Vilket betyder planekonomi i praktiken. 

Tråkigt nog för media oreflekterat vidare dessa av vänstern skapade myter. I en artikel i Affärsvärlden till exempel, publicerad idag, står det:

”Anses åtta procent i vinst vara rätt nivå för att behålla de seriösa investerarna och skrämma bort riskkapitalister

För det första är det inte vinst utan utdelning som utredningen handlar om. För det andra, inte ett enda riskkapitalföretag har tagit utdelning under sitt ägande. 

Nu citerade tidningen det de uppfattar som syftet med utredningen men jag tycker att en av landets främsta affärstidningar borde använda sin kunskap här och med en kort mening förtydliga det här med riskkapitaliser.

Att hela affärsidén för ett riskkapitalbolag är att gå in i bolag, effektivisera och kapa kostnader för att öka vinstmarginalerna. Och inte ta en enda krona i utdelning utan istället ackumulera det fria egna kapitalet och investera i verksamheten. Så att företaget, när man drar sig ur ägandet efter 5-7 år, är betydligt mer värt än när man köpte det.

DÅ görs vinsten. Vid försäljningen. 

Jag skulle vilja be alla de som vill begränsa utdelningen för att riskkapitalbolag ska hindras ta ”övervinster” ge mig ett enda exempel på ett riskkapitalbolag som tagit utdelning och storleken på den.

Det borde vara lätt eftersom det ju är ett sådant stort problem i samhället. Så stort att det måste utredas hur det kan begränsas. 

Hur riskkapitalister ska skrämmas bort genom att man hotar att begränsa den utdelning de ändå inte tar har ingen ännu lyckats förklara för mig. 

 

En annan sak ingen förklarat ännu är vad Ilmar Reepalu och hans vinsthatande kompis på Uppsala Universitet har tänkt att göra med det statliga utbildningsföretaget Lernia. Som alltså tjänar pengar på vinst i välfärden. 

Men till skillnad från riskkapitalägda bolag, som alltså inte tar någon utdelning, eller små privatägda, som i snitt tar 0,76 % i utdelning, tog staten ut 50 miljoner i utdelning 2015 och 235 miljoner kronor 2014.

Akademiska Hus, som också tjänar pengar på utbildning genom att dyrt hyra ut universitetens egna lokaler till dem själva (eller bygger dyra patienthotell i Uppsala), tömde regeringen på hela 7,9 miljarder 2015.

Apoteket, som ju tjänar pengar på medicin och som därmed ändå får anses inte tillhöra välfärden i den aspekt man menar när man pratar vinster i välfärden, men ändå är en del av välfärden, gav ägarna 1,1 miljard i utdelning 2015.

 

Men rent tekniskt är det bara Lernia som ingår i välfärdsutredningens område. De säljer bland annat Komvux-utbildning. 

I deras ägarmål, som den socialdemokratiska regeringen ändrade 2015, ska avkastning på eget kapital uppgå till 20 % och utdelningen till minst 50 % av resultatet. 

En bit ifrån Reepalu och Landströms idé om 8 % på investerat kapital alltså. 

 

Det ska bli spännande att se om utredarna tänker undanta Lernia från kraven och se motiveringen. För anledningen är ju att ”pengarna ska stanna i välfärden”. Den pengakran regeringen Löfven ser Lernia som bidrar på intet sätt till det, de pengarna använder regeringen på exakt vad de vill. 

Givetvis är alla förslag om att begränsa vinster eller utdelning i privata företag helt orimliga. Är det något staten borde ägna sin odelade uppmärksamhet åt är att jaga slöseri i sina egna myndigheter, organisationer och bidrag. Inte jaga fungerande privata företag på en fungerande marknad. 

Stefan Stern, tidigare högt uppsatt socialdemokrat och numera i koncernledningen för Investor AB, som bland annat äger riskkapitalbolaget EQT som i sin tur nyss ägde Academedia (vilket börsnoterades i våras) och Patricia Industries, som äger Aleris, twittrade detta igår: 

”Som första regering någonsin i en marknadsekonom i Väst skulle S politiskt besluta räntan på eget kapital i företag”

 

En mycket klok invändning. Och träffande. För det är exakt så bissarr debatten och utredningen om vinstförbud är. 

Han twittrade idag en annan bra sak: 

”Det Landström säger i klartext är att storstadsväljarnas skolor, var 3;e läkarbesök i landet och var 5:e äldreboende nu hotas av stänging”

 

Vad är det då Landström i praktiken föreslår? Hur skulle det fungera om det infördes?

Jag pratade med ekonomen Tomas Klingström som redde ut begreppen för mig. 

Vinst som inte delas ut ökar det egna kapitalet. Så utan den begränsningen blir resultatet att man sparar vinst i bolaget och delar ut 8 % av (insatt kapital + ackumulerade vinster)”

Men rent generellt verkar upplägget idiotiskt och gynnar bara stora friskolekoncerner som kan kringgå vinstbegränsningen. Det enklaste borde vara att man sätter upp varje skola som ett dotterbolag utan lån.

Om det då kostar 10 Mkr att starta skolan så får man dela ut 800 000 kr per år (jag utgår från att man räknar med att man max får ta ut 8 %, att förbjuda vinsten i sig är omöjligt då den lär fluktuera). Dessa delas sedan ut till ett koncernbolag som är hårt belånat. Just den lösningen är så enkel att jag misstänker att kryphålet lär täppas till.

Han sa även:

Däremot kan du t.ex. starta ett fastighetsbolag som investerar i friskolor eller ett servicebolag som sköter städning och underhåll. Dessa kan sedan ta hand om en stor del av skolans vinst utan problem.

De som blir de stora förlorarna på den här typen av reform är småskaliga entreprenörer. Eftersom utdelningarna begränsas av insatt kapital så betyder det att det endast är personer som investerar stora summor pengar som kan göra vinst på friskolor. Om man däremot skulle slå sig ihop ett gäng lärare, skapa den skola som man drömt om och hyr sin lokal blir det i princip omöjligt att ta ut någonting av vinsten eftersom man ”bara” investerat hårt arbete och slit men inga pengar.

Att starta företag för exempelvis lokalerna separat kan vi kalla ”Lex Kommunalt Hittepå”. För de kommuner som avskyr friskolor har detta blivit ett legio sätt att ge friskolorna i kommunerna mindre pengar än till sina egna skolor, trots att det är förbjudet. Kommunerna lägger lokalerna i en separat verksamhet och sänker sedan skolpengen generellt. Deras egna skolor behöver inte betala hyran, det måste friskolorna. Hepp, så missgynnar du alla elever som väljer något annat än det tidigare kommunala monopolet. 

Därför hade en vettig del i den i övrigt kassa utredningen varit att om nu privata företag inte får ränta på sitt kapital mer än 8 % ersätter staten de privata företagen om de gör förlust, som de gör med sina egna bolag i kommuner, landsting och statlig. 

Låter det som en bra idé? Inte?

Det är för att politiker ska hålla sina långa kliande fingrar borta från privata företag. 

 

Sekretess

Jag jobbar på en sak och begärde därför ut upptifter från Arbetsförmedlingen. 

Jag vill veta vilka företag i Sverige som under 2015 mottog störst summa av anställningsbidraget nystartsjobb

Det tog myndigheten någon dag bara, sedan kom beslutet: avslag på grund av sekretess. 

Enligt uppgift från en tipsare är just Arbetsförmedlingens strategi att konstra så mycket de kan, de lämnar inte ens ut uppgifter till polisen som utreder bedrägerier med skattemedel. Så beslutet var väntat. 

Bry er inte om min slarviga formulering i mailet till dem i min begäran om nyanlända, jag kollade upp först efter mailet skickades att just detta bidrag inte bara gäller dem. Vilket instegsjobb gör.

De hänvisar till ”offentlighets- och sekretesslagen (28:12) för sitt beslut. 

Så vad står det i den då?

Kapitel 28 reglerar ”Sekretess till skydd för enskild när det gäller
socialförsäkringar, studiestöd, arbetsmarknad, m.m”. Paragraf 12 säger så här: 

Sekretess gäller om anställningensfrämjande åtgärder för uppgift om en enskilds affärs- eller driftsförhållande om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada

 

Som det står i beslutet kan jag överklaga. Vilket jag gjorde. 

Så här skrev jag i min överklagan:

Överklagan Diarienr 2016/00250902
 
Jag överklagar härmed sekretessbeslutet Arbetsförmedlingen fattat på grundval av min begäran om följande handlingar:
 
–       de tio företag som 2015 mottog störst summa av bidrag för nystartsjobb
 
Arbetsförmedlingen hänvisar till Offentlighets- och sekretesslagen 28:12 i sitt beslut. I den står det ordagrant:
 
12 § Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling och ärende
enligt lagstiftningen om anställningsfrämjande åtgärder för
uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde lider skada.

 
Jag jobbar med journalistik och min uppgift är bland annat att granska vart våra skattepengar går och hur de används. Kravet Arbetsförmedlingen ställer på mottagarna av olika anställningsstöd är att de ska ha F-skattsedel, inte ha betydande anmärkningar och vara registrerad som arbetsgivare.
 
Är bolaget aktiebolag, vilket jag förutsätter är majoriteten av de bolag Arbetsförmedlingen godkänt som mottagare av statligt anställningsstöd av olika slag är, måste den ekonomiska redovisningen publiceras offentligt. I årsredovisningen framgår om anställningsstöd tillämpats eller ej. Samhällets krav på offentlighet är alltså långt gången även för privata företag som inte omfattas av offentlighetsprincipen. Varför de inte kan anses lida skada av att Arbetsförmedlingen häver sekretessen. Uppgiften om anställningsstöd måste ändå redovisas publikt.
 
Jag kan bara tolka Arbetsförmedlingens sekretessbeslut som ett sätt att försvåra granskningen av sitt eget arbete på myndigheten.
 

För upptäckt av oegentligheter, som vi i media regelbundet gör tack vare såväl begäran om offentlig handling som av tips, handlar till syvende om sist att myndigheten inte gjort ett tillräckligt bra jobb.
 
Den kritiken vill således Arbetsförmedlingen med stor sannolikhet undvika, varför man tillämpar mycket restriktiv hållning till vad som ska omfattas av offentlighetsprincipen.
 
Vidare kan utnyttjande av olika former av statligt subventionerade anställningar betraktas som en konkurrensfördel för ett företag då deras konkurrenter som inte utnyttjar dessa stöd har betydligt högre lönekostnader, ergo måste de ha ett högre pris på sina produkter/tjänster för att göra vinst. Att företag ”dopar” sin ekonomi genom anställningsstöd via Arbetsförmedlingen är alltså snarare att betrakta som en fördel på marknaden. Att denna ekonomiska fördel blir känd för marknaden är således att betrakta som något som bidrar positivt på just marknaden.
 
Varför Arbetsförmedlingen gör den snäva tolkning av lagen att ett dylikt bolag kan ”lida skada” för att myndigheten låter journalister ta del av uppgifter om hur stor lönesubvention man mottagit totalt på ett år, utan att för den del avslöja namnet på enskilda individer som anställts, är mer än märkligt.
 
Ett aktiebolags årsredovisning är som sagt redan en publik handling, i den redovisas även lönesubventioner offentligt. Ett bolags inbetalda moms och arbetsgivaravgifter är också offentlig information, även innan bokslutet är publicerat. Skatteverket är skyldig att meddela summorna vid efterfrågan. Fordonsregistret är skyldig att meddela hur många och vilka bilar företag äger. Vet man vilka som jobbar på ett företag är Skatteverket skyldiga att informera om enskildas senast deklarerade inkomst av tjänst och kapital.
 
Vi har mycket långt gående offentlighetsprincip även för privatpersoner och företag, som inte omfattas av Tryckfrihetsförordningen alltså. Det finns nästan inget man inte idag kan få reda på om man bara vet vem man ska ringa.
 
En privatperson eller för delen företag kan inte åberopa någon som helst sekretess idag utan myndigheter är skyldiga att vidarebefordra informationen.
 
Jag kräver därför att Arbetsförmedlingen specificerar på vilket sätt ett aktiebolag kan lida skada för att de meddelar hur stor summa anställningsstöd de mottagit på årsbasis?
 
Subventionen gäller en minskning av vissa individers lönekostnad. Inte intäkter. Det är intäkter som i huvudsak innehåller affärshemligheter, det vill säga vilka kunder man har, vad de betalar etc. Min begäran rör som sagt inte detta utan en lönesuvention som minskar bolagets kostnad. Total personalkostnad är en offentlig uppgift enligt bokslut, likaså ersättning till VD och styrelse, hur många anställda bolaget har, summa inbetald sociala avgifter etc.
 
Notera här att begäran från mig inte innehöll begäran om namn på individerna subventionen gäller. Utan endast organisationsnummer och summa till de tio största mottagarna av stödet.
 
Arbetsförmedlingens egna internrapporter visar att det fuskas med stöden. Tack vare just information om utbetalat stöd per företag kunde Expressen för något år sedan avslöja att etableringslotsarna i mycket hög grad utnyttjats av kriminella. Lotsarna togs efter detta avslöjande bort. Detta till gagn för samhället då kriminella utnyttjade systemet och dränerade staten på skattepengar. Fusk måste stävjas så mycket vi kan, då måste också uppgifter om till exempel mottagna summor anställningsstöd per företag vara offentliga.
 
För att kontrollen av hur skattepengar används ska fungera måste media få tillgång till sådana uppgifter.

Varför Arbetsförmedlingen väljer att försöka gömma sig bakom sekretess och därmed försvåra det arbetet kan bara de svara på.
 
Min bedömning är att givet att bolagen som mottagit stödet är aktiebolag, vars ekonomi redan idag avkrävs vara helt offentligt i och med att samtliga årsredovisningar måste vara publika, inte kan anses lida någon skada av att uppgiften om summa på mottagen anställningssubvention är offentlig handling.
 
Sekretess ska tillämpas restriktivt.
 
Jag uppfattar att Arbetsförmedlingen inte har stöd i lagen för sitt sekretessbeslut och att Kammarrätten därför  borde besluta att sekretessbeslutet inte var förenligt med lagen och hävs med omedelbar verkan samt att begärda uppgifter enligt originalbegäran skyndsamt skickas till mig via e-mail.
 
 Med vänlig hälsning
 Rebecca Weidmo Uvell

………………………………………………………..
Fortsättning följer. 

Men jag passade på att skicka in ett gäng andra begäran när de nu svarade med att konstra. Vis av erfarenhet vet jag att när en myndighet inte vill lämna ut saker så väljer de bokstavstolkning av begäran. Därför har jag ändrat min begäran något nu för att se om detta kan fungera.
 

Jag tror bestämt att jag även ska begära ut uppgifter på andra former av subventioner. Deras beteende signalerar att det finns något att ta reda på här. 

Personligen är jag inte överraskad över att Arbetsförmedlingen inte på något sätt vill underlätta granskningen av vart skattepengar går och till vems fickor. De har själva en dyster historia av slapphet i interna kontroller som möjligjort och möjliggör just det bidragsfusk som enligt Brå nu ökar stadigt för varje år. 

Jag nämnde har vi exemplet med lotsarna som Expressen avslöjade

 

Trots 360 klagomål 2013 och 432 klagomål 2014 så fortsatte Arbetsförmedlingen betala ut ytterligare ofattbara 758 miljoner kronor bara under 2014. Av våra pengar. För att de struntade i att kontrollera bolagen och stänga av alla de som helt uppenbart fuskade. 

Pengar vi aldrig får tillbaka. Nu vill de hindra att vi som vill granska deras verksamhet kan avslöja andra oegentligheter. 

 

Men varje gång myndigheter obstruerar och vägrar att leva efter den offentlighetsprincip vi andra håller som helig måste man protestera. Offentligt.

Så att detta beteende slutar sanktioneras. 

Jag kommer uppdatera hur det går här på bloggen. 

 

Aftonbladet ledares myter om rika

Som jag tidigare skrivit om finns det en röd tråd i sosse-opinionsbildningen sedan i våras: påstå att skattefusket är det stora samhällsproblemet. Skriva om rika. 

Vi ska få intrycket att det dräller av rika människor i Sverige. Som smiter från skatten. 

Senast idag på Aftonbladet Ledare skrev Anders Lindberg ännu en i raden av dessa jaga-rika-krönikor. Jag länkar inte till Aftonbladet Ledare så den får ni googla fram. 
 

”De rikaste smiter från notan”

 

”Hela systemet har riggats för att skydda dem med mycket pengar

Ett av 2016 års modeord är ”faktaresistent”. Sällan har det passat så ypperligt som just på Lindbergs krönika, för det han uppvisar här är en veritabel kavalkad av hitte-på. 

När jag debatterade mot honom i våras i SVT Opinion himlade han med ögonen när jag påpekade att självrättelse ingalunda är något modernt påfund. Det har funnits i över 100 år, för att systemet fungerar bra. Skatteverkets expert sa att man får in mer pengar den vägen än utan och att de flesta som självrättar har begått misstag. De flesta är vanliga personer. Ett fåtal har stora förmögenheter.

Självrättelsen innebär att man betalar in det saknade beloppet plus ränta 6 år tillbaka. Pengarna kommer alltså in till statskassan. Det glömmer Lindberg också bort att nämna i sin krönika. 

 

En sak har Lindberg helt korrekt: Reinfeldt sänkte skatten på arbete med 140 miljarder.

Resultat: statens intäkter ökade med 160 miljarder 2006-2014 trots kraftig befolkningstillväxt av framför allt flyktingar som inte ännu bidrar till BNP utan är en nettokostnad. I snitt tar det 8 år innan 50 % av flyktingarna har ett riktigt jobb. 

 

Minskade då resurserna till välfärden som sossar och socialister brukar hävda i debatten?

Nej. Resurserna till välfärden ökade med 28 % enligt SKL från 1990 och de borde ju veta eftersom det är deras medlemmar som tar in kommunalskatten och landstingsskatten och med dessa betalar välfärden för medborgarna. Rekordstora resurser, som vuxit dubbelt så snabbt som demografins tryck. 

 

Är då skattesystemet riggat för att gynna de rika mest?

Verkligen inte. Vi kan börja med jobbskatteavdraget. Procentuellt fick låginkomsttagarna dubbelt så stort avdrag som höginkomsttagarna. Själva idén från början var att framför allt sänka skatten på de lägsta inkomsterna. 

 

Resten av skattesystemet är progressivt. Ett ord sossarna gärna använder om sig själva av någon märklig anledning. Vad gäller skatter betyder det att ju högre inkomster desto högre skatt inte bara i kronor utan även i procent. 

Jag har via SCB fått antalet i varje inkomstnivå. 

2014 fanns det följande personer per inkomstnivå:
> 1 000 000 kr = 60 189
800-999 000 kr = 66 347
600 – 799 000 kr= 207 205
500 – 599 000 kr = 276 392 
400 – 499 000 kr = 646 371

Om man tar inkomstnivån i mitten av intervallet och använder Ekonomi-faktas utmärkta skattesnurra får man fram exakt vad en individ per intervallet betalar för skatt.

 

De bäst betalda betalar 73 % i skatt på sin bruttolön då sociala avgifter är en skatt. De med lägst inkomster betalar 52 %.

En person som tjänar 20 000 kronor har tack vare jobbskatteavdraget på 7,3 % hela 15 363 kronor i disponibel inkomst. 

En person som tjänar 10 000 kronor mer brutto och tjänar 30 000 kronor per månad får behålla 23 073 kronor. Dennes jobbskatteavdrag är 6,8 %.

En höginkomsttagare som tjänar 57 000 kronor per månad får behålla 37 269 kronor. Dennes jobbskatteavdrag är blott 3,3 %.

Skillnaden i disponibel inkomst mellan en person som tjänar 20 000 kr och en som tjänar 57 000 kronor, vilket enligt en Demoksop-undersökning nyligen är vad folk uppfattar en höginkomsttagare är, är 21 906 kronor bara. 

Trots att den som tjänar 57 000 kronor 2,8 ggr mer i lön får de bara 1,4 ggr mer i disponibel inkomst. Höginkomsttagaren bidrar med 37 640 kronor per månad i skatter på lön, vilket är en årsinbetalning på 451 680 kronor. Den som tjänar 20 000 kronor bidrar bara med 125 000 kronor per år. 

Den som tjänar mest i landet bidrar med minst 741 204 kronor per person och år till välfärden.

Höginkomsttagare bidrar mellan 3,6 och 6 gånger mer till vår välfärd än låginkomsttagaren. 

Idag är marginalskatten, den skatt du betalar på din sist intjänade krona, som högst 60 % i Sverige. Det gör vår skatt till världens högsta. Alla personer som tjänar över 53 000 kronor, där gränsen för värnskatt ligger idag, betalar 60 % på alla löneförhöjningar. 

 

Så även här har Lindberg fel i sak: vårt skattesystem är inte alls riggat för att gynna de rika.

Det är progressivt och straffbeskattar därför alla som tjänar högre än snittet. De med lägst inkomster har både högst jobbskatteavdrag och lägst övrig inkomstskatt. 

Nedan ser ni hur samhällets intäkter, som ju endast består av just skatt (förutom utdelningar i statliga bolag etc) fördelar sig. De största intäkterna är just direkta skatter på arbete (kommunalskatt, landstingsskatt, statlig skatt, värnskatt), de indirekta (arbetsgivaravgifter) och moms, som vi alla betalar på allt vi köper. I skatt på kapital räknas bolagens vinstskatt in, vilket är den absolut största delen. 

 

Hans nästa grepp är att kräva att förmögenhetsskatten återinförs. Av rättviseskäl. Han glömmer att det var hans partiordförande som började fasa ut den, och tog bort såväl gåvo- som arvsskatt. Anledningen är att alla experter och forskare var eniga om att förmögenhetsskatten förstörde betydligt mer än den gav. Investeringsvilligt kapital flydde ut ur landet och investerades istället i andra länder. För vi lever i en globaliserad värld. 

 

Men inte bara kapital är fritt att placera vart man vill. Även dig själv kan du placera någon annanstans om du till exempel är less på de höga skatterna och inte vill betala 60 % i marginalskatt. Så många som över 600 000 svenskar bor helt eller delvis utomlands idag.

Nedan ser ni en tabell över de 10 vanligaste länderna man flyttar till. Länder i Europa dominerar förutom engelsktalande USA och Australien. Tabellen kommer från SOM-institutet 2014:22.
 

De flesta som bor utomlands är 60- 70- och 80-talister. De är alltså mellan 25 och 56 år, i en ålder man arbetar mest. 

 

Vad är då dessa utlandssvenskar mest missnöjda med i Sverige?

Framför allt skattenivån. Citatet kommer från en analys av SOM-undersökningen, med titeln ”Tål den svenska välfärden att jämföras?” 

 

Enligt bloggen Politologerna, som också anlyserat SOM-undersökningen om utlandssvenskar har 58 % hög utbildning, det vill säga examen från universitet/högskola eller forskarstudier. 

 

Vi har alltså en så kallad ”brain drain” från Sverige, där högutbildade och framgångsrika flyttar utomlands på grund av de höga skatterna, framför allt. 

Idag betalar var sjätte vuxen svensk statlig inkomstskatt. Lägger man ihop direkta och indirekta skatter på arbete med moms och andra konsumtionsskatter blir skatten 77 %. 

 

I en nyligen släppt rapport från Timbro konstaterar två forskare att precis som värnskattens avskaffande skulle finansiera sig själv (den ger bara 5 miljarder till statskassan som det är) skulle även statlig skatt förmodligen göra det. 

 

Slutsatsen är att krönikan i Aftonbladet är en nästan perfekt illustration till ordet ”faktaresistent”. 

Skattesystemet är riggat för att de rika ska betala det mesta. 

Ordna röstskolor och leda folk in i vallokaler för att rösta på S, så att valet fick göras om som partisekreterare Baastad tyckte var en bra idé i Örebro är, mot bakgrund av att fakta och schyssta spelregler som gäller alla inte intresserar socialdemokrater, en helt naturlig företeelse. 

Men jag förstår inte ens varför socialisterna klagar, när vi äntligen återigen fick VM-guldmedaljen i högst marginalskatter?
 

Bidragsfusk – en vänsterdygd

Jag vet inte om det är fler som har noterat med. Men ett PM måste ha skickats ut till landets sosse-tidningar under våren från partihögkvarteret på Sveavägen 68 (socialdemokraternas alltså).

För det har varit en veritabel kavalkad i ondgöra-sig-över-skattesmitare-krönikor sedan april.

Detta är bara ett axplock från Aftonbladets Karin Pettersson, Anders Lindberg, sommarvikarie Linnea Swedenmark, LO-tidningen Arbetet,  Arbetet igen, Dagens Arena, Ingvar Persson på Aftonbladet och Politism och Politism igen skrivit sedan i början av april. 

 

Är då skattefusket vårt stora samhällsproblem? Och har det ökat?

Man kan tro det av den massiva media-fokusering från vänsterpressen. Men artiklarna ska ses snarare som en PR-kampanj för S än något som anknyter till verkligheten. 

För enligt Brå sjunker skattefusket kraftigt. 

Sedan 2013 har andelen misstänkta för skattebrott minskat med hela 45 %. 
 

Enligt Skatteverket (Skattefelets utveckling 2007-2012) minskar också det totala skattefelet, som är diskrepansen mellan vilken summa  som ska betalas in varje år och den summa som de facto betalas in. Det är alltså en salig blandning av rena små misstag privatpersoner gör, svartjobb, rent fusk och skattebrott.

Långt ifrån alla pengar i skattefelet är medvetet fusk. 

Det minskar tack vare att svartarbete minskade perioden 2007-2012. 

 

I rapporten finns några grafer som väldigt illustrativt visar utveckling efter den borgerliga regeringens tillträde och de sänkta skatterna på arbete i kombination med infört RUT- och ROT-avdrag samt sänkt krogmoms.

Andelen som känner någon som arbetat svart under senaste året sjönk från 49 % 2006 till bara 27 % 2012. Nästan en halvering alltså.

Andelen som känner någon som skattefuskat själv sjönk från 31 % till bara 16 % 2012. Även där en halvering.

ROT-avdraget och skattesänkningarna på arbete halverade alltså svartjobben under den borgerliga regeringen.

 

Ironiskt nog är det LO-branscherna som stod och fortfarande står för mest fusk. Hotell-och restaurang och bygg är sämst i klassen.

 

Den så kallade ”Demoskop-panelen” har ställt samma fråga om svartjobb sedan 2002 och visar en fantastisk utveckling i attityden till att såväl köpa svarta tjänster som att jobba svart själv. 

 

Enligt nuvarande Slöseriombudsmannen Lars Wilderängs privata blogg Cornucopia om det omdiskuterade Uppdrag Granskning från i våras om skattepengar utomlands, (det vänsterskribenter låtsas är samma sak som hela skattefelet), handlar det om betydligt mindre än de 7 miljarder som påstås i programmet. 

Majoriteten av skattefelet är för det första inte fusk.

Det är bara slarv och misstag privatpersoner och bolag gör. För det andra är den största posten av det som är medvetet fusk svartjobb. 

 

Det som däremot ökar är bidragsbrotten enligt Brå:s egen statistik för andra kvartalet 2016 (anmälningar).

Första halvåret ökade bidragsbrotten med 32 % gentemot samma period 2015.

Men tittar man bara på de brott som avser brott mot Försäkringskassan ökade dessa med 78 %. Det är helt otroligt stor ökning. 

 

Samma sak 2015. Bidragsbrott mot Försäkringskassan ökade 2014-2015 med 71 %.

 

Men några upprörda krönikor om fuskare i välfärdssystemet har vi inte sett indignerade opinionsbildare från vänster skriva, och det lär vi aldrig få läsa heller. För vad är väl roligare än att skriva samma krönika om Krösus Sork.

En nyare uppskattning har jag inte hittat men 2007 uppskattade regeringens utredare att bidragsfelet är 20 miljarder per år och minst 10 miljarder är rent fusk. 

 

Det finns mycket medvetna halvsanningar och missförstånd i debatten om skattefusk kontra bidragsfusk.

En populär sådan har jag redan nämnt – att hävda att det totala skattefelet är fusk när det alltså handlar om fel. Fusk och misstag i kombination. Senaste siffran Skatteverket släppte var 130 miljarder men den är från 2007 och svartjobben har minskat betydligt sedan dess. 

Ett annat medvetet missförstånd är att att hävda att skattefelet är just från rika bankdirektörer och finansmän som gömmer pengar på utländska banker. Den senaste siffran från Skatteverket är även den från 2007, på 7 miljarder, men som ni kunde läsa ovan från just Skatteverket är siffran med stor sannolikhet ”betydligt lägre idag” tack vare självrättning och ändrade internationella regler. 

En rätt ny siffra inom bidragsfusk är fusk med assistensersättningen, som nu uppskattas till minst 2-3 miljarder. Sannolikt är alltså fusket totalt betydligt högre än 10 miljarder. 

Sanningen är att vi inte vet hur stort det medvetna skattefusket är.

Och en betydande andel av det medvetna fusket handlar inte alls om rika bankdirektörer utan om svartjobbande LO-medlemmars ovilja att betala skatt. 

För det är i deras branscher svartjobben alltid dominerat, även om det tack och lov sjönk.

De står för halva skattefelet på 66 miljarder kronor per år enligt Brå.

Men på grund av sänkningen av ROT-avdraget kommer svartjobben att öka igen tror Skatteverket.

 

Intressant nog finns det enligt en Brå (rapport 2011:12) en koppling mellan just svartjobb (som ju är majoriteten av skattefusket) och bidragsfusk.

Så svartjobbandet orsakar inte bara miljardförluster för staten i missade inbetalningar utan dessutom orsakar det alltså även bidragsfusk. 

 

Enligt en mycket intressant rapport från Brå från 2015, Intyget som dörröppnare till välfärden, beror de största bidragsbrotten mot alla delar av välfärden på falska intyg av olika slag, framför allt arbetsgivarintyg och sjukintyg. 

Exempelvis har falska arbetsgivarintyg och kontrolluppgifter från företag använts för att få SGI och därmed sjukpenning som är på en högre nivå än man har rätt till, om man ens har rätt till någon eftersom den bygger på inkomst av tjänst och om den i själv verket var noll är också noll den summa man får i sjukpenning. Folk har också kunnat få a-kassa via falska arbetsgivarintyg. Falska läkarintyg kan utnyttjas till att få sjukpenning trots att man inte är sjuk. 

 

Rapporten tar också upp den uppskattade fusk-siffran 20 miljarder. Som i själva verket bygger på ett medelvärde i ett intervall. Siffran kan alltså lika gärna vara närmare 30 miljarder. 

 

Om man ska in i vårt välfärdssystem måste man börja med att folkbokföra sig i Sverige hos Skatteverket. För det är härifrån andra myndigheter sedan inhämtar sin information om personnummer, bostad, civilstatus och kontrolluppgift. 

Folkbokföringen är nyckeln som öppnar välfärdssystemet. 

Om man inte är medborgare i Sverige får man ett samordningsnummer, till exempel om du ska gästarbeta inom EU eller har fått uppehållstillstånd för asyl. 

Men, det är den begärande myndigheten som ska ha fastställt så att inte samma person ska kunna ha flera samordningsnummer, vilket det visar sig att folk har. För att fuska. 

 

Nästa steg är att skaffa sig ett i Sverige giltigt ID-kort. Har man inget personbevis till exempel räcker det med att en person som har svenskt ID-kort intygar skriftligen att du är du. Här öppnar också för fusk alltså. 

Migrationsverket är liksom Skatteverket en viktig dörr in i systemet. För de granskar stora mängder passhandlingar och det vanligaste fusket är inte helt förfalskade pass utan manipulerade pass.

 

2014 saknades minst 177 000 svenska pass enligt en artikel i DN. 

Med hjälp av ett svenskt manipulerat pass kan du skaffa dig en godkänt svenskt ID-kort och dörren öppnas. 

 

Med ett svenskt ID-kort och folkbokföring i Sverige är det sedan betydligt lättare att skaffa ett falskt arbetsgivarintyg. För det finns ingen standard hur dessa ska se ut eller formella krav. Det finns heller inga säkerhetsdetaljer i intyget som kan underlätta kontroll om äktheten. 

Det är alltså bara att skriva ett intyg som du själv hittar på innehållet och utformningen till och skicka in.

 

Ett exempel på ett falskt arbetsgivarintyg och hur ett sådant kan se ut är det Mona Sahlin skrev till sin före detta livvakt. Som ni kan se duger det alltså med ett vanligt mail där arbetsgivaren intygar lön och anställning åt personen. 

 

Med hjälp av ett falskt arbetsgivarintyg kan alltså sedan en person med falsk identitet intygat av ett manipulerat pass eller skriftligen intygad identitet av en medkumpan, få till exempel sjukpenning av Försäkringskassan. Om man har ett läkarintyg, falskt eller äkta. Baserat på en påhittad arbetsinkomst. 

Eller personen kan kräva a-kassa förutsatt att man varit med i en a-kassa 12 månader. 

Med ett falskt id kan du även starta företag och låtsas-anställa andra med falska id-handlingar, utfärda falska arbetsgivarintyg, låtsas anställa folk för att få lönesubventioner, fuska med assistansersättning etc. 

Intyget är verkligen dörröppnare till den svenska välfärden. Intyget och id-kortet. 

Stefan Fölster skrev en bra gästkrönika i Göteborgsposten i somras om värderingar. Han är barnbarn till sosseledaren Gunnar Myrdal som redan på 80-talet tyckte att ”svenskar har blivit ett folk av fifflare”.
 

Och det är i ljuset av följand mening Mona Sahlins intygsfusk ska ses:

Människor tar intryck vad andra gör, inte vad de säger

 

Kan en före detta statsministerkandidat och partiordförande för samma parti Gunnar Myrdal en gång ledde fuska med arbetsgivarintyg så att en person hon är nära kan fuska sig till saker i samhället, må så vara att det uttalade syftet här inte var bidragsfusk utan att få ett högre banklån än han hade råd med och banken utan de falska intyget inte hade beviljat, så kan vem som helst göra det. 

Det är därför det är än mer allvarligt. För att det permanentar en låg moral även hos medborgarna. Agerandet hos eliten legitimerar eget fusk. 

Slutsatsen här är att vi måste prata betydligt mer om biragsfusk och göra något åt det. Socialisterna vill utmåla en värld där massor av moderata Krösus Sork-personer hånskrattar åt lättlurade svenska staten när de simmar runt i sin pool med pengar i Monaco och Luxenburg eller Cayman Island. 

I själva verket är svartjobb och bidragsfusk ett större problem och det ökar radikalt. 

Tänk om att faktiskt få in bortfuskade pengar vore målet och inte att ha nöjet att framställa hela borgerligheten som fuskande utlandsboende skattefuskare?

Men så blir det när bidragsfusk är vänsterns paradgren.

Uppdatering 22-08-2016

Vissa verkar läsa detta inlägg som att jag gillar skattefusk. Det gör jag absolut inte. Allt typ av fusk är förkastligt. Men inlägget ska ses som en motvikt mot alla de krönikor som flödat ut 2016 om ”det enorma skattefusket”, inga av dem någonsin reflekterande eller avståndstagande kring det andra fusket – bidragen. 
 

Tiggeriet

Det verkar som om även tiggeri-debatten håller på att normaliseras. Ofta används det ordet i negativ bemärkelse (SD-normalisering), här syftar den på något positivt.

 Att vi kanske kommer kunna prata om tiggeri som vi pratar om andra saker. Som vuxna människor. 

Ardalan Shekarabis öppnade igår dialogen. Knappast av en slump, få saker i politiken är slumpartade även om de till synes kan verka så. Framför allt inte av ett fullblodsproffs som Shekarabi (motsatsen till Lex Romson, red. amn).

Vad har han då sagt?

I en intervju med Sveriges Radio sa han: 

– tiggeriet kan aldrig vara lösningen på det (syftar på fattigdom red.anm)
– titta på erfarenheter från andra länder, utvärdera åtgärderna
– det är ett problem som kommuner möter
– vi måste analysera alla möjliga åtgärder som kan vidtas

 

Han utesluter alltså inte ett tiggeriförbud, det var så hela medie-karusellen drog igång. 

Vad har då Stefan Löfven sagt? 

Ja, hade Shekarabi fabulerat helt fritt hade han sagt något i stil med

”Det är är inget regeringen står bakom utan Ardalan Shekarabis uttalande ska inte tolkas så på något sätt. Man kan inte förbjuda fattigdom och en socialdemokratisk regering kommer som vi alltid gjord driva en politik som tar bort ojämlikheten och klyftorna i samhället, inte permanenta dem genom förbud för fattiga människor”

Istället sa han: 

 

”Vi har inget sådant här förslag”

Vilket Shekarabi heller aldrig påstått och ingen annan heller. Sedan upprepar han vad Shekarabi sagt – att alla modeller ska utvärderas. Det vill säga även olika typer av förbud. Detta är politiska för att ge en signal till sina väljare att man inte tänker saker låta fortgå som det är. 

Och vad handlar då egentligen tiggeri-debatten om?

4 700 fattiga rumänska romer bor just nu i Sverige och tigger utanför affärer. De är diskriminerade sedan urminnes tider i Rumänien. Många barn går inte klart skolan så många vuxna har dålig eller ingen utbildning. Även svenska romer tar sina barn ur skolan. Feministiskt Initiativs parlamentariker Soroya Post lät sin dotter sluta skolan vid 11 års ålder och gifta sig vid 16 år. 

Men det finns många fattiga i Europa. Alla de andra reser inte hit och tigger. Problemet är alltså inte bara fattigdom. 

Även om ett av grundproblemen är fattigdom har debatten hamnat snett genom att fokusera enbart på det. För den vanligaste invändningen mot att förbjuda tiggeri är ”vi kan inte förbjuda fattigdom”. Men det har aldrig någon hävdat.

Att reglera något har inget med att bota det som orsakar det.

Det är ingen som tror att man botar alkoholism genom att kasta fulla människor i fyllecell. Man har fylleceller för att vi har regler kring hur man får bete sig och inte bete sig i offentliga rum, av hänsyn till andra människor. När man överträder de reglerna har polisen rätt att inhysa en full eller narkotikapåverkad person i det vi kallar fyllecell över natten. Frihetsberöva tillfälligt med stöd av ordningslagar.

Det är inte substansen eller orsaken till varför kan tar den som vi fokuserar på. Det är ordningen och hänsynen till andra i offentliga rum. 

Så varför ska just tiggeri vara det enda  i samhället som är oreglerat?

Det är en ny företeelse och just nu finns det ingen reglering över huvudtaget. Vad annat i samhället låter vi vara så? Vi har regler för saker i ett samhället för att det är en förutsättning för att upprätthålla det. Allt är reglerat.

Vi måste sluta prata om tiggeriet som en fattigdomsfråga utan börja prata om det som en företeelse i samhället som vilken som helst. Det är lätt att låta känslorna ta överhanden när folk sitter på marken med utsträckt hand. Det är lätt att inte se förbi det när vi diskuerar det på ett politiskt plan. Vad man känner i ögonblicket som människa, när man passerar de utsatta är nämligen inte utgångspunkten vi kan ha när vi diskuterar hur vi ska reglera det. 

Ingen människa får helt fritt bete sig exakt hur de vill i alla lägen. Vi har till exempel ordningsregler som gäller för samtliga personer som upprätthåller sig på svensk mark, medborgare eller turist spelar ingen roll. 

Därför är det rimligt att vi nu reglerar tiggeriet.

Att låta kommuner själva få bestämma om förbud mot tiggeri på särskilt utvalda platser är helt rimligt, det kommunala självbestämmandet är en central del i svenska samhället.  Idag finns som sagt inte en enda regel kring tiggeri, varför det sitter en tiggare utanför i stort sett varje mataffär i städernas city men även i små städer. I lilla Nävekvarn sitter det folk utanför den enda Coop-butiken, 2 mil från Nyköping. Affärsidkare har givetvis länge lidit av att inte kunna avhysa människor som helt uppenbart bidrar negativt till intäkterna och stör kunder. Fulla personer som stör kunder har de kunnat avhysa med hjälp av polis men tiggarna har kunnat sitta bokstavligen talat precis utanför porten. 

Återigen, allt annat i samhället är reglerat och man får inte göra vad man vill på vilket stället som helst. Man får till exempel inte gå och lägga sig och sova i en möbelaffär, ta av sig kläderna och gå runt naken på stan eller ta med matsäck och slå sig ner på en uteservering. Du får inte demonstrera utan att först söka tillstånd eller ställa ett bord på ett torg och sälja saker. Allt är reglerat. 

Att förbjuda tiggeri på vissa platser är mer än rimligt. Till exempel utanför mataffärer, på shoppinggator, utanför arenor och sporthallar, på och i närheten av kollektivtrafik, X meter utanför entrér till butiker. Och göra det tillåtet för ansvariga för lokalerna att med hjälp av säkerhetsvakter eskortera bort personerna från området. Göra det till en ordningsfråga. Inte främst en polisiär då dessa resurser behövs till annat i första hand.

Polisen borde framför allt i tiggerifrågan fokusera på att upprätthålla den lagtiftning vi redan har gällande bosättning.

Det ÄR inte tillåtet att bostätta sig på parkeringar och parker, eller på privat egendom. Punkt. Alla som gör det ska omedelbart köras bort av polis och åtalas. Resultatet av olagliga bosättningar följer också andra lagbrott när de tömmer latriner utomhus, slänger sopor, eldar och grillar. En rad olika lagar bryts härmed. 

Samma regler för alla.

Så upprätthåller man ett rättsäkert samhälle i en demokrati. Du och jag kommer bli polisanmälda om vi ställer upp vår husvagn på någons mark och slänger sopor där. Därför måste alla bosättningar oavsett vem och varför som bor där tas bort. Vi har sedan länge stiftat lagar kring det och dessa måste upprätthållas.

Det som hände i Malmö med den privata ockuperade marken som blev en flera månader lång kamp för att få bort den lilla by som tillåtits etablerats är inget annat än ett misslyckande från rättssamhället att behandla alla lika. Man lät folk bryta mot lagen för att de var fattiga romer. 

Gissningsvis kommer vi inom snar framtid se ett av riksdagen fattat beslut att kommuner får förbjuda tiggeri på vissa platser och ökade insatser till polisen för att upprätthålla lagen så att olagliga bosättningar rivs direkt. nbsp;

Det är helt korrekt att vi inte kan förbjuda fattigdom. Att förbjuda tiggeri på vissa platser handlar inte om fattigdom, det är en ordningsfråga. Varför folk tigger är ett helt annat problem med helt andra lösningar.

Vi måste bort från den debatten, för det är känsloargument byggt enbart på hur det känns människa till människa i mötet med dem. Problemet med tiggeriet som en samhällsföreteelse är en organisatorisk fråga, precis som varför vi avhyser fulla personer från offentliga rum.

För att upprätthålla ordningen och hänsynen gentemot övriga som vistas där. Inte för att vi tror att avhysningen på något enda litet sätt botar alkoholisten eller narkomanen.  Det problemet kräver helt andra lösningar. 

Så länge tiggeriet är helt oreglerat kommer det vara lönsammare för tiggarna att lämna sina barn hemma och åka ända hit för att tigga. Någonstans måste de bo och bryter därför massa lagar för det, istället för att bo på vandrarhem eller annat som alla andra besökare i landet gör. Så länge de är här lägger de inte tid och kraft på att lyfta sig själva ur fattigdomen genom utbildning och jobb hemma. Och permanentar fattigdomen för nästa generation, generationen under och så vidare i en evig tragisk cykel. 

Med en fisk kan du mätta en man. Lär du honom att fiska mättar du en hel by. 

Nej, vi botar inte fattigdom genom att förbjuda tiggeri. 

Men vi botar heller inte fattigdom genom att låta folk tigga.

Bota fattigdom kan man bara göra genom att människorna lyfter sig själva ut fattigdomen, med hjälp av samhällsresurser. Resurser som Rumänien redan får av EU men inte använder till det de ska. Romer måste gå i skolan, utbilda sig och jobba. Precis som alla andra. Först då kommer fattigdomen att utrotas. Fattiga människor alldeles oavsett var de är kan bara hjälpas om de hjälper sig själva. Först då kan vi andra hjälpa till på vägen. 

Historien är full av fattiga människor, som börjat i embarmlighet, smuts och lidande men som slutat i framgång och ett bättre liv, till och med berömdhet och en helt egen plats i historieböckerna. 

Varje resa börjar inom människan själv. 

 

Baastads röstskola

Lena Baastad från Örebro blev ny partisekreterare. Hon bekräftade i P1 att hon redan i somras fick frågan från Löfven så skiftet av partisekreterare var noga planerat redan sedan i våras.

Vad Jämtin ska göra är oklart, kanske startar hon företag som många andra politiker som slutar?

Det gjorde nämligen Lena Baastad när hon slutade som kommunalråd i Örebro 2015 nämligen. I januari i år blev det känt att hon blev partner på ett ledarskapsutvecklingsföretag. 

 

I februari registerade hon aktiebolaget Lena Baastad Leadership AB samt registrerade sig för både moms och F-skatt. Bolaget är aktivt men är inte arbetsgivare.

Det är knappast en tillfällighet, gissningsvis hade hon en deal med Gaia att få ta jobb vid sidan om. Jag ringde Skatteverket och den beslutade momsen för jan-mars var 1 086 kronor och för april-juni minus 224 kronor. Det antyder att verksamheten inte är någon heltidssysselsättning. 

 

Det starkaste skälet att välja Baastad verkar vara att ”hon vet hur man vinner val”, något både Löfven och hon själv betonade i de första intervjuerna efter pressträffen.

 

När Baastad var ordförande för Socialdemokraterna i Örebro och kommunalråd genomförde partiet ”röstskolor” i utanförskapsområden för att få utlandsfödda att rösta. På Socialdemokraterna givetvis.

2010 ansvarade Alaa Idris för dessa, som då satt i kommunfullmäktige för just sossarna. Högst ansvarig för röstskolorna var givetvis Baastad. 

 

Dåvarande partiordförande Mona Sahlin talade på sista passet i Vivalla, och sedan ledde hon deltagarna till det tält sossarna slagit upp och där de sedan hjälpte dem att rösta i förtid

 

De blev polisanmälda. Dåvarande partisekreterare Ibrahim Baylan förstod inte ens kritiken och ”det är svårt att belägga anklagelserna”. 

Leda utlandsfödda i handen till en vallokal precis efter att endast deltagare för ett (1) parti – Socialdemokraterna – pratar om vikten av att rösta och där partiordföranden själv deltog är inget märkligt för en sosse.

 

I Örebro kommun fick Socialdemokraterna 39,4 %.

Som av en händelse fick också sossarna 67,6 %, 68,3 % och 72,1 % i Vivalla 2010.

 

Valmyndigheten hade en annan åsikt än Baylan så valet i Örebro fick göras om i de stadsdelarna.

Alaa Idris, som höll i valskolan, fick sin belöning. Hon utsågs sedan till en av Carin Jämtins närmaste medarbetare och kommer nu arbeta nära Lena Baastad, sin gamla chef i Örebro då hon är organisationssekreterare för partiet. 

 

Idris karriär inom partiet inleddes i SSU tidigt 2000-tal. Hon var ordförande för SSU Örebro och satt sedan i SSU:s förbundsstyrelse. 2003 såg hon själv till att bli invald i LSU:s styrelse (Landsrådset för Sveriges ungdomsorganisationer)  trots att hon inte var nominerad, för att hon kritiserade att det inte fanns någon med utländsk bakgrund. Något hon har med sina rötter i Eritrea. 

 

Hur är det egentligen med Baastads valvinnar-förmåga då?

När Baastad blev kommunalråd 2006 fick sossarna i Örebro 37,89 %. 

 

Det var ett rejält mycket sämre valresultat än 2002, då sossarna fick 40 %.

 

Valet 2010 blev däremot onekligen en framgång för S i Örebro under Braastads ledning – de ökade från 37,89 till 39,4 %. När S nationellt gjorde sitt sämsta val någonsin. Mona Sahlin avgick, Juholt tillträdde och ni vet resten. 

Av dessa röster fick de högst resultat i just de områden de haft röstskolan i (stapeln längst till höger visar röster på S). Helt osannlika 67 % och 70 % något S inte ens har i sina kärnområden och kärnväljare – män över 65 år i Norrbotten. 

 

På grund av valfusket i Vivalla tvingades Örebro kommun att göra om sitt kommunalval 2010 i just den nordöstra valkretsen, där bland annat Vivalla ligger. 

 

Följande lades till 24-08-2016:

Valnämndens beslut för omval kan ni se här.

”Enligt Valnämnden synes det alltså framgå att ledande partiföreträdare hållit valskola med partipolitiskt innehåll, ledsagat deltagarna till röstmottagningsstället samt uppehållit sig tillsammans med deltagarna inne i den lokal där rösterna avgavs.”

”Valnämnden konstaterar att en av röstmottagarna funnit att det fanns så mycket folk att det för en tid var omöjligt att hålla ordning – om det kan anses att någon otillbörligen verkat vid valet torde det med beaktande av partiernas styrkeförhållanden i den aktuella valkretsen med fog kunna antas vad som förekommit ha inverkat på valutgången”

De socialdemokrater som satt i Valnämnden reserverade sig samtliga mot yttrandet. 

 

Men det senaste valet var verkligen ingen framgång för Baastad.

Det valresultatet var nästan 2 %-enheter lägre än när hon tog över 2006 och hela 3,3 %-enheter lägre än valet före. 

Intressant nog samma år som S nationellt tog makten och ökade svagt från 2010. Då misslyckas Baastad. 

 

2014 har S fortfarande osannolika 67 % respektive nästan 72 % av rösterna i just Vivalla, där röstskolorna hållits. 

 

Jag är van att vinna val, kanske borde kompletteras med ”jag har bara ökat resultat för S ett enda val”.

Och det var valet 2010, då försökte alltså S fuska sig till en seger.

Något annat kan man inte kalla de röstskolor med förtidsröstning som partiledaren själv deltog i och som Valnämnden underkände och utlyste omval för. 

I två av de tre val Baastad varit ansvarig för S i Örebro har de tappat väljare. Utom i Vivalla och några utanförskapsområden till, där de har röstsiffror som inte ens känns verkliga. Över 70 %.

I en intervju med Sverige Radio P1 den 17 augusti sa Baastad ”På kongressen fattas besluten som sedan blir regeringens politik”.

Så var det tidigare. Det som bestämdes på S-kongresserna blev lag månader senare. Men det är tack och lov decennier sedan. Även om detta var något av en freudian slip och Baastad givetvis vet att det är riksdagen som fattar besluten, men att de förslag som läggs fram först är en förhandling med det andra regeringspartiet Miljöpartiet och vad DE har fattat för beslut på sin egen kongress, säger det något om synsättet hos Baastad.

I kombination med röstskolorna visar det den gamla skolans socialdemokrater, där makten, staten och partiet var samma sak. 

Det ska bli intressant hur Baastad tänkt sig vinna valet 2018 och vilka metoder hon tänker använda. 

 

Insynsskyddat

Vårpropositionen brukar inte generera jättemycket debatt då den måste förhålla sig till de ekonomiska ramar som höstpropositionen satt upp och man därför inte kan öka en utgift utan att samtidigt öka en intäkt eller minska en kostnad. De stora förslagen brukar alltså ligga där. 

Visst sker förändringar, det är inte det jag säger. Bara att den mediala debatten brukar fokusera på höstbudgeten.

Vårens budget gled igenom utan mycket debatt i media. Vi har haft väl annat att diskutera, som terrordåd till exempel.

 

I den smyger ett förslag igenom utan att åtminstone jag sett någon debatt om det offentligt. 

Sverige blir medlem i den Asiatiska banken för infrastrukturinvesteringar (AIIB).

Vilket kräver 1,1 miljard i satsat kapital och ytterligare 4,2 miljarder kronor i garantiåttagande, det vill säga, om banken hamnar till exempel på obestånd måste svenska staten gå in med maximalt det beloppet. 

 

Sverige är med i flera internationella banker så det i sig är väl inget märkligt.

Däremot undrar jag varför regeringen inte låtit detta varken gått på remiss-runda eller till lagrådet. 

 

AIIB är en ny bank som ska satsa på stora infrastrukturinesteringar i hela Asien. Jag utgår från att alla som är med och finansierar också får någon avkastning på sitt kapital och det är därför vi är medlemmar. Men var finns den informationen? Ska regeringen satsa 1,1 miljard av mina pengar och riskera ytterligare 4,2 miljarder vill jag ju få lite mer information här. 

Hur är risken? Vad är det för avkastning man bedöms kunna få och på vilken tidshorisont? Andra vinster?

 

Läser man delar av avtalet som regeringen snällt nog bifogat i propositionen framgår rätt lite av sådant som man som investerare vill veta. 

 

Genom medlemsskapet får vi en styrelseplats och en suppleant.

 

Huvudkontoret kommer givetvis ligga i Kina, en av världens diktaturer. Även om de tagit stora kliv mot någon typ av liberalisering av ekonomin så har de fortfarande inga fria val. 

 

Banken ska få immunitet i alla medlemsländer. 

 

Det kanske är standard hos internationella banker, jag vet faktiskt inte.

Men alla anställda i banken plus de som jobbar åt banken som konsulter av olika slag ska ha immunitet, som diplomater har.

 

Men det räcker inte med immunitet. Banken får inte ens utredas i form av husrannsakan vid misstänkt brottslighet. Då undrar jag stilla – om man misstänker i framtiden att det sker brottsliga saker vid AIIB, hur ska man då kunna utreda detta och ställa folk till svars?

Banken ska ha immunitet i alla länder, alla anställda och varje liten konsult ska ha immunitet och polis får inte göra husrannsakan. Det låter ju inte rimligt. 

 

Jag kan inte bedöma om att gå med i AIIB är en bra eller dålig sak. Just därför undrar jag varför i hela friden regeringen låter bli att ta in andras synpunkter? Och var finns informationen till mig, som faktiskt är den slutgiltiga investeraren i detta projekt, om fördelar och nackdelar med medlemsskapet, vad förväntad avkastning är etc?

En analys jag hittat av projektet är gjord av Tillväxtanalys

AIIB ses av olika analytiker i världen som ett syfte från Kina att flytta makt från IMF och WB. USA har inte heller gått med i AIIB, eller Japan.

 

En del av kritiken mot AIIB är att just kinesiska företag inom järnväg-, väg-, vatten- och byggsektorn ses som vinnare. 

Och här uppkommer en till fråga: vem avgör vilka bolag som ska få kontrakten på de stora projektet, och hur? Kommer det finnas rättvisa anbudsförfaranden eller hur kommer det gå till? Detta måste ju ändå ses som en av fördelarna i projektet annars, att svenska stora företag ska kunna få stora kontrakt i Asien. Som LKAB, Skanska etc. 

 

AIIB kan också ses som en del i Kinas strategi för ”mjukt makt”. 

 

Jag tycker bara det är väldigt underligt att den socialdemokratiska – miljöpartistiska regeringen försöker smyga igenom detta förbi väljarna och utomstående diskussion och kritik.

Och en ordentligt offentlig konsekvensanalys till oss som i slutändan betalar investeringen saknas också. 

Finns det något skäl till det?

 

Lex Persson, Messing och Nuder

Då och då dyker det upp artiklar om politiker, fd riksdagsledamöter eller fd statsråd, som lever på pension. 

Det är bra att detta regelbundet granskas. För är det något jag avskyr så är det just olika regler.

Att politiker först i total konsensus från rödaste rött till blåaste blått ger sig själva orimligt bra förmåner då själv är närmaste dräng, och sedan maximerar uttaget från dessa i åratal är inget annat är stötande.

Och bidrar definitivt till politikerföraktet.

Vissa vill göra gällande att detta beteende skulle vara värre för att en moderat gör det, som DN:s ledarsida häromdagen till exempel.

Jag ställer frågan: varför är inte alla partier emot bidragslinjen i sin politik? 

Det är Fredrik Reinfeldt som fått klä skott för hela detta synsätt. Men han varken hittade på det eller är värst, långt ifrån. 

 

För den som inte var först men utnyttjade upplägget till perfektion var inte Reinfeldt, utan Pär Nuder. 

Han slutade i riksdagen 2010. Samma år började han jobba i egna bolag, och plockade ut statsrådspension. I flera år.

Han drog in över 16 miljoner i sina bolag, utan att ta ut någon lön . Den betalade vi skattebetalare. 

Direkt stötande tycker jag personligen. 

 

Intressant nog hade han bolaget Dabok AB när han satt i riksdagen och drog samtidigt som han satt i riksdagen fram till september 2010 in 4,7 miljoner kronor. Året innan, då han satt i riksdagen hela året drog han ”bara” in 2,1 miljoner kronor. 

 

Verksamhetsåret 2011, när han slutat i riksdagen, exploderade intäkterna till 12,6 miljoner och med bara 49 000 kronor i lönekostnader för att vi skattebetalare stod för fiolerna, blev vinsten 11,7 miljoner kronor. 

 

Dabok AB har över 11 miljoner kronor i tillgångar. Idag har han ingen verksamhet där längre utan verkar ha kört allt via Dabok Advisory sedan 2011.

 

De pengarna drog han delvis in för att han hjälpte polaren Jan Emanuel Johansson att sälja sitt välfärdsbolag, med HVB-hem, asylboenden etc, för 223 miljoner kronor. 

 

Men Nuder har flera bolag, Samtidigt som han tjänade alla dessa miljoner i Dabok AB drog han också in 1,5 miljoner kronor i Dabok Advisory AB. Inte heller där tog han ut någon lön.

 

Enligt Statens tjänstepensionsverk (SPV) begärde Pär Nuder totalt 830 000 kronor i statsrådspension mellan 2007 och 2012, trots att hans bolag drog in enorma summor. Våra märkliga regler möjliggör också att statsråd som går tillbaka till att vara riksdagsledamöter ändå kan begära ut pensionen. 

Dokumentet finns nerladdningsbart nedan, rensat från personnummer. 
 

Enligt en artikel i Aftonbladet från 2012 kan före detta statsråd tjäna upp till 62 000 kronor i månanden utan att pensionen minskas. 

 

Men Pär Nuder inspirerades säkert av sin förra chef, Göran Persson, som slutade 2006. Han tog ut statsrådsarvode samtidigt som han konsultade via enskild firma. En bolagsform som inte kräver offentlig redovisning så hur mycket han tjänade vet ingen. 

 

2009 startade han aktiebolaget Baven AB så från och med då kan man följa intäkterna. 2010 omsatte han 2,8 miljoner, 2011 steg den till 3,5 och inga av åren hade han några personalkostnader i aktiebolaget. 

Under de här åren kvitterade han ut 240 000 kronor av skattebetalarna (2010-2013).

 

Senaste åren har Baven AB omsatt knappt eller runt 10 miljoner kronor per år. 
 

Han har tagit schablonbeloppet för utdelning till inkomst av kapital varje år som det ser ur, nedan 2011 och 2013 års utdelning. 

 

Men en av de som tagit ut allra mest i pengar från pensionen är varken Nuder eller Persson. Det är Ulrica Messing. 

Vi skattebetalare har fått betala henne 2 357 000 kronor mellan 2007 och 2014. 

Hon slutade i riksdagen i augusti 2007 och i oktober kablades nyheten ut att hon skulle bli VD för inredningsföretaget Porthouse AB. Samma år under våren blev det känt att hon skiljde sig från sin make sedan 9 år. Skälet visade sig vara att hon och företagaren Torsten Jansson blivit ett par. Hennes nya man var styrelseordförande. 

 

Hon är verksam i flera av Jansson bolag enligt Alla bolag, hans koncernmoder heter New Wave och äger en uppsjö bolag, bland annat glasbruket Kosta Boda AB.

 

Bolaget Porthouse Interior AB omsatte förra året 5,8 miljoner på tre anställda. 

 

2013 rekryterades Messing till den stora PR-byrån Prime. Då satt hon dessuom i styrelsen för Länsförsäkringar LIv, Wallenstam, Bergvik skog, Astrid Lindgrens världs och Anna Lindhs Minnesfond. 

 

2009 tog Messing ut 401 001 i pension, samtidigt som hennes bolag omsatte 6,7 miljoner. 2010 tog hon ut 382 000 och då hade omsättningen stigit till 8,4 miljoner kronor. Året hon dessutom blev PR-konsult för en av de största PR-byråerna krävde hon 252 000 av oss samtidigt som hon drog in pengar som konsult och bolaget omsatte 3,5 miljoner kronor. 

 

Det är ju det här som blir extra provocerande med Messing. Hon var bara 40 år när hon slutade. Och hon slutade för att hon gifte sig med en miljardär och ville spendera mer tid med familjen. Sedan startar hon eget med maken och det går bra. Ändå kan hon inte låta bli att kräma ut så mycket hon kan av skattebetalarna. 

Vissa är väl helt enkelt lite mer jämlika

Den andra personen som viggat oss på mest pengar är Leif Pagrotsky. Men han har tämligen blygsam omsättning i sitt bolag jämfört med partikollegorna. Däremot kan man ju ifrågasätta varför han inte jobbar när han är så aktiv som han är i styrelser etc.

Han har haft styrelseuppdrag i Business Region Göteborg, där han nu är styrelseordförande, Stim, Avanza Pension, Husvärden och Nationalteatern i Oslo.

Han tog statsrådspension direkt när sossarna förlorade valet 2006 och han återgick till riksdagen. Men han slutade i riksdagen 2012, samtidigt som Messing. 

 

Sedan 2007 har han fått över 2 miljoner i statsrådspension, varav 1,7 miljoner kronor sedan 2012. 

2013, när han fick 666 000 kronor i pension, drog hans bolag in 225 000 kronor. 2014, när han fick 446 000 kronor, drog det in över en halv miljon. 

 

Men det är inte bara sossar och Reinfeldt som utnyttjar systemet. Fler av de borgerliga statsråden plockar också ut ersättningen. 

Göran Hägglund till exempel. Som trots att han avgick våren 2015 redan har tre styrelseuppdrag och ett eget bolag enligt Alla bolag. 

Han har fått ut 365 000 kronor sedan 2014 i statsrådspension. 

 

Enligt honom själv i en intervju i Aftonbladet i år vill han använda skattepengarna till att bygga upp sitt eget bolag och tänkte ta ett år. 

 

Bolaget startade han direkt när han avgick och har omsatt 695 000 sitt första verksamhetsår. Ingen lön betalades ut så resultatet blev 609 000 kronor.  Han tog lågbeskattad utdelning redan år ett, för likviditeten i bolaget är ju god tack vare att lönen betalas av någon annan. 

 

2016 hade han januari till april tagit ut 184 000 kronor i ersättning hittills. Bolaget startades i mars så han är ju redan 13 månader in i ettårs-projektet om man räknar så. 

Före detta miljöminister Andreas Carlgren, som ersattes av Lena Ek 2011 då Annie Lööf tog över partiledarskapet efter Maud Olofsson, är den borgerliga fd minister som tagit ut mest i ersättninge enligt det dokument jag fått från SPV.

857 000 kronor 2014-2016. Trots att han alltså bland annat arbetar som projektledare för Newmaninstitutet.

Varför har han pension om han är anställd? 

 

Ewa Björling, före detta handelsminister, tog 420 000 i pension 2014-2016 men jobbar bland annat på Karolinska institutet. 

Hon startade 2015 ett bolag som ska syssla med konsultverksamhet, dock har det inte lämnat in bokslut ännu. 

 

För det är ju just det här. Att människor som haft mycket höga inkomster under många år kräver att skattebetalarna ska betala deras första år som egenföretagare, i bästa fall. 

I sämsta fall resonerar de som sossarna Persson, Messing och Nuder – att skattebetalarna är en lönekran för dem att bygga förmögenheter i egna bolag i åratal. 

Om Fredrik Reinfeldt kan tjäna 7 miljoner sina första 14 månader, från december 2014 och ta 100 000 kronor per föredrag tycker jag faktiskt att han kan låta bli att ta pensionen så fort pengarna börjar rulla in, även om han har rätt till pensionen. Det hade varit moraliskt och han hade kunna föregå med gott exempel på hur man ska se på de pengar han politiskt ändå värnat – nämligen att de som betalar in dem ska få behålla mer av dem. Men han tog bara ett års pension, precis som han sa så det hedrar honom i alla fall. 

Jag utgår från att Hägglund nu slutat ta pensionen eftersom han sagt ett år men jag väntar på nytt material från SPV för att kolla det. Jag friar hellre än fäller. 

Men det råder inget snack om vilka det är som satt i system att mjölka skattebetalarna på pengar och det är inte de borgerliga före detta ministrarna. 

Det är sossarna

Parallellt har vi den tredje sortens före detta statsråd, det som Pagrotsky representerar som helt enkelt bara verkar gå runt och skrota och njuta av livet och att någon annan betalar. Den även riksdagsledamöter som Lars Ohly tillhör – Ledighetskommittéen. 

Någonstans känns den tredje kategorin ändå värst trots allt. Att människor går runt och medvetet lökar för mina pengar. Nuder, Messing och Persson startade ju ändå nya bolag och bidrog med vinstskatt och moms etc. De skapade ändå någonting. 

Uppdatering  160811 kl. 00.11

Jag såg den här artikeln i mitt flöde och den sätter fingret på en viktig sak i den här diskussionen:

 

Lena Adelsohn Liljeroth tycker att hon som pensionär är förtjänt av samma lön hon hade som minister. 

Politiker, som ger sig själva dessa ohemula förmåner ingen annan i samhället har, tycker alla så här. Att de förtjänar att ha samma inkomst som pensionär som de hade när de jobbade som statsråd. 

Och det är här det brister. För det första, ingen pensionär i Sverige oavsett om du har varit cancerforskare, advokat eller sjuksköterska får pension på samma nivå de hade lön, av det gemensamma pensionssystemet politiker som Adelsohn Liljeroth ansvarat för och tagit beslut kring. 

För det andra, OM de ska kunna ha samma inkomst som när de jobbade har de sparat. Antingen har deras arbetsgivare erbjudit dem tjänstepension som en del av förmåner och lön eller så har de sparat privat. 

Som egenföretagare får jag glatt lägga undan egna pengar ur mitt bolag och de inkomster jag får in varje månad om jag ska få mer än de dryga 10 000 det offentliga kommer ge mig efter ett yrkesliv. 

Istället för att politiker enas om att ge sig själva urbra förmåner har jag ett förslag:

Vi höjer lönerna för riksdagsledamöter och statsråd rejält i en engångsjustering. Sedan tar vi bort allt utom 6 månader omställning. Och ger både riksdagsledamöter och statsråd eget ansvar att ombesörja både pension och omställning post politik med den lön de får.

Vill du ha samma lön som pensionär – spara en avsevärd summa varje månad och du kommer uppnå det. Men samma regler för dig som för mig. 

Vad sägs om det? 

Och när vi ändå är igång kan vi införa en ny regel: intäkt i bolag är inkomst. Skatteverket är ju alltid jättepigga på schabloner så vi kan ta dem till hjälp för att räkna ut en schablon-kostnad för ett enmansföretag ett år. Allt över denna kostnad, säg 100 000 kronor bara för att göra det enkelt, är inäkter som kan tas ut som lön. Och borde därmed avräknas mot pension. 

Hepp, så går det inte att trolla bort skattebetalarnas pengar samtidigt som man hamstrar egna som om det inte fanns en morgondag. 

Då kan vi för en gång stänga dörren till de mumsiga förmånerna och ge alla politiker eget ansvar över sin egen framtid, utan att behöva vara deras krycka och pengakran för resten av deras liv. 

 

Inte en myt

Sommaren 2016 har tyvärr dominerats av hemska rubriker. Terrordåd efter terrordåd, med start i Orlando på försommaren och machetedåd senast igår i Belgien. Och sommaren är inte slut. 

Men även andra rubriker har dominerat: sexbrott. 

 

Statistik från Brå bekräftar också bilden: under första halvåret 2016 registrerades 6 % fler brott än första halvåret 2015 och anmälda sexualbrott har ökat med hela 13 %.

 

Innan vi går vidare kan det vara bra att förtydliga hur Brå tycker att vi ska tolka statistiken: 

– det faktiska antalet brott är oftast högre än det antal anmälda brott som redovisas i statistiken.

Enda undantaget är dödligt våld, sexualbrott har alltså samma tendenser. Att därför förklara den kraftiga ökningen med ökad anmälningsbenägenhet endast är således inte byggt på Brås egen uppfattning i frågan. 

 

Förra året anmäldes det färre brott än 2014 men en av anledningarna kan vara att det just under 2014 var flera fall med många brott och i de fallen anmäls alltså varje sexualbrott som ett enskilt trots att det tillhör samma brottsmål. 

 

I en intervju i Metro i januari 2016 hävdade en forskare på Brå att ”det vanligaste sexualbrottet begås i hemmet av en person man känner”

Trots att statistik på Brås hemsida visar precis motsatt: 63 % av gärningspersonerna vid sexualbrott har en okänd gärningsman.

 

Sedan 2005 registrerar tyvärr inte Brå statistik på etnicitet och den borgerliga regeringen 2006-2014 gjorde inga förändringar i deras uppdrag. Därför är den senaste rapporten från Brå som anlyserar just invandrares brottslighet från 2005. 

I den konstaterar myndigheten att jämfört med studien tidigt 90-tal är bilden oförändrad: utrikes födda hade 2005 överrisken 2,5 att begå brott jämfört med inrikes födda. En ökning från 2,1 men tendensen var alltså densamma. 

 

Brå konstaterar samtidigt att inte alla invandrare är överrepresenterade. Tvärtom var invandrare från Västeuropa, Sydostasien och Nordamerika tillsammans med Australien och Nya Zeeland väldigt lite brottsbenägna. Utan överrepresentationen fanns framför allt i det vi kallar MENA-regionen: Mellanöstern och Nordafrika, men även andra delar av Afrika. 

Och, här är en viktig slutsats mot bakgrund av läget 2016: det som utmärker dessa områden är att de som invandrat tvingats lämna länderna som flyktingar.

 

Att inte mäta på etnicitet är inte bara dumt för att ju mer vi vet om verkligheten desto bättre lösningar. Det är också orättvist att klumpa ihop alla invandrare till en homogen grupp, när de är mycket olika inom gruppen och problemen med framför allt brottslighet härrör en viss grupp invandrare. Vilket är den gruppen man alltså borde fokusera insatser emot. 

Tittar man då på vilka typer av brott utlandsfödda var överrepresenterade i var just våldtäkt hela 4,5 överrisk och misshandel 4,0 överrisk.

 

Givetvis betyder detta inte alls att de flesta utrikes födda begår brott. De allra flesta sköter sig. Men AV de begångna brotten och givet andel av befolkning så måste man också kunna prata om att de är och har alltid varit överrepresenterade givet infödda. En spade är en spade. Jag tycker att ju mer vi vet, desto bättre är det. Att inte mäta skuldbelägger bara gruppen invandrare mer för att det ger utrymme till en massa myter och spekulationer istället som förvandlas till fördomar. 

En annan viktig sak Brå konstaterar 2005 är att det som vi alla vet, att socioekonomiska faktorer är viktiga faktorer. Men ju fler utrikes födda som hamnar i dessa kategorier: förgymnasial utbildning, socialbidrag och låg inkomst, desto högre risk.

 

Överrisken 2005  ökade från den tidigare studien och här är en annan viktig slutsats: anledningen tros bero på att antalet personer som tillhör riskgrupperna (ex MENA) har ökat. 

 

Nu har vi som sagt inte mätt på detta sätt sedan 2005, vilket är jättedåligt. Men 2011 skrev Per Gudmundson i Svenska Dagbladet om en norsk undersökning, som konstaterar samma sak som Brå 2005. 

Att utrikesfödda från vissa regioner och länder – MENA och vissa afrikanska länder inkl Nordafrika – var kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken medan andra grupper hade betydligt lägre siffror. 

 

Nu har vi tagit emot flera hundra tusen personer, majoriteten från just dessa länder, på några få år. Även om söktakten minskat kommer vi landa på 30-40 000 även för 2016, och prognosen för 2017 är högre. 

Sexualbrotten har ökat med 13 % 2016 jämfört med 2015. Det är ingen slump. 

Många av de som kommer få stanna kommer, mot bakgrund av den befintliga statistik som finns, tyvärr hamna även i de andra riskgrupperna: socialbidrag, bostadssegregation och fattigdom. Många har redan bara förgymnasial utbildning, ytterligare en faktor som är överrepresenterad för brott. 

Det enda rätta här är att regeringen ger Brå i uppdrag att återigen mäta på etnicitet. Ingen har anledning att vara rädd för fakta.

Det är i avsaknad av fakta, i det vakuum som uppstår, där fördomar, lögner och myter sprids och får fäste. Vilket i slutändan drabbar alla det skötsamma utrikes födda som vi har. De vi tror att vi vill värna genom att inte ta reda på allt vi kan är alltså de som drabbas hårdas av den typisk svenska, välmenande snällismen som tyvärr så ofta får motsatt effekt. 

Och vad gäller sexualbrott har vi redan en accellererande otrygghet och utsatthet för hela landets kvinnor, oavsett ursprung, som hittills resulterat i huvudlösa förslag om ”kvinnozoner”. 

Ge Brå nytt uppdrag. Nu.

 

Självhatarna i kyrkan

Svenska Kyrkan har inte haft något bra år. 

I juni avslöjades det en rad skandaler, med svarta löner, lyxiga middagar, privata semesterresor, 50-årsfester och svarta löner. Framför allt rörde skandalen Svenska kyrkan i London och kyrkoherder Michael Persson, som verkade ha använt sin arbetsgivare som en privat bank. Han visade sig också ha väldigt ofräscht sexistisk inställning till sina medarbetare. 

 

Men hela Svenska Kyrkan i utlandet verkar haft en generös inställning till sina och arbetsgivarens pengar, för hela 22 miljoner spenderades på fem år på utlandsresor, bland annat till Pattaya i Thailand, ett känt turistmål. 

Som vilket pampbeteende som helst alltså. 

 

Enligt kyrkan lämnade 13 000 medlemmar organisationen efter skandalerna i år, 10 000 fler än en normal månad. 

Men de har att ta av.

För hela 6,2 miljoner svenskar är fortfarande med i Svenska kyrkan och betalar glatt den höga medlemsavgiften varje år. För det är långt ifrån gratis. 

 

Om ni trodde att avgiften är en fast summa på några hundralappar om året, tänk om. Den beräknas nämligen i procent av din lön. Så har du hög lön betalar du alltså rätt mycket. 

1,01 % av lönen är kyrkoavgift, och ytterligare 0,24 % är begravningsavgift. Den senare måste alla betala oavsett om man går ur. 

En person som tjänar 25 000 kronor per månad betalar därför 3 750 kronor totalt till kyrkan varje år. Tjänar du 30 000 kronor per månad betalar du 4 500 kronor per år. Om lönen är 40 000 kronor per månad är kostnaden 6 000 kronor per år och 50 000 kronor per månad betalar 7 500 kronor per år. 

Inget billigt nöje som ni ser. 

 

Då tänker kanske vissa av er – ”men jag bidrar gärna till att våra fina kyrkor underhålls”. Till exempel. 

Det hade kanske varit en relevant argument, om det nu inte vore så att kyrkans samlade tillgångar är 48,9 miljarder, enligt deras årsredovisning.  

Visserligen ingår där skog, mark och byggnader och en del orsakar kostnader men om kyrkan någon gång behöver pengar är det bara att avyttra lite tillgångar och göra medlem likvida.

 

Bara kapitalförvaltningen gav 2015 ett överskott på 326 miljoner kronor. 

 

På det hela taget är Svenska Kyrkan en organisation med mycket pengar och bra resultat. Intäkterna uppgick till 3 miljarder och resultatet landade på en vinst på 290 miljoner kronor. 

 

Då ingår gåvor från privatpersoner, både via kollekt, testamenten och andra gåvor, på 222 miljoner kronor.

Kyrkan behöver alltså inte era pengar. Alls faktiskt. 

 

Givetvis får Svenska kyrkan även skattebidrag, framför allt kyrkoantikvarisk ersättning (det som alltså går till att underhålla alla kyrkor) men även bistånd etc. 

Totalt fick de 773 miljoner kronor i bidrag, från skattepengar. 

 

Det högst beslutande organet inom kyrkan är kyrkomötet. Själva styrelsen väljs till exempel av kyrkomötet, ungefär som att en bolagsstyrelse väljs på bolagsstämman. 

 

Vilka sitter då i styrelsen?

En hel massa sossar faktiskt.

Vi kan börja med deras förste vice ordförande, som är före detta LO-pampen Wanja Lundby Wedin. Hon sitter för övrigt även i alla Svenska kyrkans bolags styrelser.  Inklusive Fairtrade Sverige AB.

 

Av de 14 ledamöter som finns exklusive ärkebiskopen själv är hela 5 stycken sossar.
Eller 36 %.

 

Apropå Fairtrade förresten, som Svenska kyrkan äger ihop med LO (såklart) omsatte de 23 miljoner kronor förra året, enligt Svenska kyrkans årsredovisning. 

 

Det är alltså egentligen inte konstigt att kyrkan blivit så politiserad, och vänster, om man ser till hur Svenska kyrkan och arbetarrörelsen Socialdemokraterna och LO medvetet under många år närmat sig varandra. De driver nu inte bara bolag ihop utan kyrkan har alltså gett deras företrädare en massa formell makt. 

Mer om vänsterns inflytande för kyrkan och vänster-opinonen de driver kan ni läsa i den här rapporten som Timbro gav ut 2016.

Det är under 2000-talet, under KG Hammars ledning och hans numera efterträdare Antje Jackelén, som kyrkan medvetet blivit opinionsbildande. Till vänster. 

Ett av alla utspel är det så kallade ”påskuppropet”, som borde kallas del 2 för det första och originalet rörde flyktingpolitiken 2005. Detta påskupprop gällde MOT den borgerliga regeringen och de nya reglerna i sjukförsäkringen. Vad nu kyrkan har med socialförsäkringar att göra. 

 

Antje Jackelén använder gärna sociala medier för att ge sig ut i debatten. Till exempel när moskén i Eskilstuna brann. 

 

Där var hon snabbt ute i debatten. Och kallade den anlagd. 

Men det hon så starkt uttryckte sin avsky emot var några barn som lekt med eld i moskén. 

 

Ingen dog i den icke anlagda moské-branden som ärkebiskopen engagerade sig så i. 

Men när en katolsk präst blir mördad av en militant islamist i Frankrike nyligen valde ärkebiskopen att vara tyst och skicka fram ”tf chef för sekretariatet för teologi och ekumenik”.

På sin egen hemsida. 

 

Men sett till kyrkans inställning till islam, och sin allt mer självhatande inställning till sig själva, är detta mindre märkligt. 

Jackeléns ordspråk, som man tar som ärkebiskop, är ”Gud är större”. Mer känt än bibelcitatet är ”Allahu akbar” som muslimer använder. Valet har kritserats av många, bland annat av ledarredaktionen på Östersundsposten och Lukas Berggren på Världen idag.

 

2011 ville Sofia Församling i Stockholm anställa en imam.

Ni läste rätt. Helle Klein, fd chef för ledarredaktionen på Aftonbladet och nu Arbetet, arbetade då som präst på den kristna socialdemokratiskt dominerade ”tankesmedjan” Seglora applåderade initiativet. 

 

Arvsfonden gick in med pengarna. Hela 3 miljoner kronor. 

 

Men projektet fick, med rätta, väldigt mycket kritik. Av folk från kyrkan och kristna, framför allt. Jättebra att man är tolerant och samarbetar men att kristna Svenska Kyrkan anställer muslimska präster är ju bara helt orimligt. Han anställdes därför istället av Fryshuset.

 

Men det finns fler delar av kyrkan som länge velat föra organisationen närmare muslimer. I Gävle, där mosken i år avslöjades vara en av de mest extrema i landet och bland annat sprider salafismen, som IS bygger sin ”ideologi” på, ville man lokalt ha samarbete. Muslimska kvinnor bjöds därför in för att berätta om islam. 

Men de kristna fick inte läsa ur bibeln för muslimerna. 

 

I Nacka beslutade kyrkofullmäktige 2014 att hjälpa till att finansiera bygget av en moské. 

Marken sålde Nacka kommun för 300 000 kronor, som spontant låter som mycket billigt då Nacka är ett populärt ställe att bo på och markpriser och huspriser därför stigit rejält de senaste åren. Men jag har inga siffror på om 300 000 kronor är marknadsvärdet just för den tomten. 

 

Jag har givetvis inget som helst emot att kyrkor samarbetar, de har trots allt mer gemensamt än med till exempel mig, som inte ens tror på gud. Men att anställa imamer, fördöma brott mot muslimer men inte mot kristna, finansera bygge av moskér etc är bara konstigt. 

Men kyrkans väg mot inte bara andra religioner utan bort från sin egen har pågått ett tag. KG Hammar ifrågasatte redan tidigt 2000-tal vissa fundamentala saker inom kristendomen.

Som att Jesus inte är Guds son

Nu tror ju inte jag det, som är ateist, men många skulle nog säga att tror man inte på Jesus som Guds son så är man helt enkelt inte kristen. 

Därför blir det ju rätt kontroversiellt när vår ärkebiskop luftar dessa tankar. 

 

Gud och Jesus är en ”tankekonstruktion”. 

 

Självhatet har bara fortsatt inom kyrkan och i veckan la deras kommunikationschef Gunnar Sjöberg, på sin öppna privata Facebook-sida upp denna bild med texten:

Det här med att kristna plötsligt ska börja bära kors som tecken för eller emot något……känns uppgivlande.

”Vill vi dra saken till religionskrig?”

 

Sjöberg tycker också att det räcker fint med en svensk flagga. Hur den finska flaggan ser ut avslöjar dock Sjöberg att han inte har en aning om. Den är nämligen inte alls blå. Utan vit.

Bakgrunden till detta märkliga uttalande är ett inititativ att kristna i soldiaritet med förföljens av kristna i Mellanöstern och Europa av IS ska bära sina kors synliga.  

 

Vi har alltså en statskyrka som missbrukar medlemmarnas pengar till lyxresor, middagar, privata fester och svarta löner.

Som hela 2000-talet bedrivit opinionsbildning åt vänstern och som i någon form av självhat både ifrågasätter Jesus och korset som symbol, som finansierar imamer och moskeér men själva inte kan fördöma brott mot kristna.

Däremot tog deras högsta chef tydligt avstånd från en icke anlagd brand på en moské där ingen skadades. Branden orsakades av barn. 

En kyrka som när en obesvarad kärlek till islam och som gärna självutplånar sig för att bli gillade. 

Men också en kyrka som överhuvud taget inte behöver en enda krona av dina pengar. De äger tillgångar på nästan FEMTIO MILJARDER KRONOR. 

Bara förra årets vinst i verksamheterna blev 300 miljoner kronor. 

Underhåll av kyrkorna bekostas redan av skattsedeln så den försvinner ingalunda av att ni går. Det som försvinner är pengar de kan lägga på vänsterpolitik eller pampfasoner.

Om ni inte heller har lust att betala många tusen kronor per år till denna organisation (jag gick ur 2005) gäller följande:
 

  • begravningsavgiften betalar ni ändå så var inte oroliga att er döda kropp kommer ligga och skräpa någonstans
  • vill du gifta dig i kyrkan räcker det om en av er är medlem. Har ni båda gått ur kan någon gå med igen.  Du är, som det står på deras hemsida, alltid välkommen tillbaka och det finns inte karenstid.
  • det enda du behöver göra är att skriva ut och skicka en utträdesblanketten, som finns nerladdningsbar precis här nere
  • vill ni fortfarande vara med i en församling finns det en hel lista på ställen ni istället kan bli medlemmar i

Organisationer som inte äger bolag ihop med LO (Fairtrade), som lägger pengar på vänster opinionsbildning, lyxresor eller självutplåning.

Eller finansierar andra religioners byggnader och präster.