Mitt första jobb

Det är mycket prat om löner och jobb just nu.

Det finns två anledningar till det: det är avtalsrörelse, och vi har en flyktingkris. Det senare handlar om att hittills har vårt land inte lyckats få tidigare flyktingar i arbete. Blott 50 % av dem har jobb efter 8 år i Sverige. 

Vi har några av världens högsta ingångslöner, där snittet ligger på 19 000 ungefär men vissa yrken får du så mycket som 23 000 som oerfaren 18-åring, exempelvis snickare. Människor som kommer hit och inte har något utbildning måste få sitt första jobb, att utbilda dem i 10 år som det kommer att krävas, är inget alternativ. Alltså måste vi se till att fler enkla jobb finns, och med enkla menar jag jobb som inte kräver någon lång utbildning. Jobb som du kan utan gymnasiekompetens, antingen direkt eller med en kortare utbildning innan. 

Detta gillar inte LO. För de vill inte ha konkurrens om jobben.

LO är, till skillnad av vad de försöker utge sig för, inte ett allmänintresse som vill Sveriges bästa utan ett särintresse som bara vill skydda sina egna betalande medlemmar.

De bryr sig alltså noll och ingenting om arbetslösa, som inte är medlemmar hos dem. Vilket alltså gäller samtliga flyktingar som kommit hit och alla utlandsfödda och ungdomar som redan idag letar efter jobb. 

Ett enkel jobb med låg lön är där man startar.

Där har alla framgångsrika människor en gång startat. Ett enkel jobb är det första jobbet, inte det sista. Ingångslön är din första lön, inte din slutlön eller ens din andra lön. Ingångslön är din allra första. 

Därför har jag samlat in olika framgångsrika människors berättelser om deras första jobb. Bland dem finns kommunikationschefer, chefredaktörer, doktorand, VD, advokat, riksdagsledamot, entreprenörer, lärare, ledarskribenter

För alla har vi börjat någonstans. Med låg lön, på ett tråkigt enkelt jobb. Extrajobb, sommarjobb, heltidsjobb. Alla jobb betyder något. 

Jag inleder med mig själv: 

”Mitt första jobb var att packa korvbröd på Pååls brödfabrik, jag började kl. 5 på morgonen. Mitt andra jobb var att sälja försäkringar åt Trygg Hansa på kvällar, för 60 kronor per försäkring som enda lön. Mitt första heltidsjobb var som annonssäljare per telefon, jag hade 11 000 i grundlön brutto. Sedan fick jag 2 % av alla annonser upp till budget, och 4 % över budget. Då var jag färdig civilekonom. Det jobbet hade jag i 10 månader innan jag hade tillräckligt med erfarenhet för att få ett roligare”

 

Marcus

”Jag var 13 och mitt första jobb var som fiskodlare hemma i byn. Rensade fisk, förpackade och hjälpte till med gravning och rökning. Första året tjänade jag 42 kronor men lönen växte i takt med att jag kunde jobba bättre och snabbare. Innan dess sköt jag skator och fick 5 kronor per fågel”
 

Jenny

”Plockat rabarber under typ en vecka en sommar (som typ 13-åring för glasspengar), sommarjobbat som brevbärare, jobbat extra på donken, vårdbiträde på ålderdomshem.  Det kan föras till protokollet att jag var världens sämsta brevbärare. De sista på min runda fick posten vid femtiden på eftermiddagen efter att jag kämpat runt med den där svintunga cykeln. Mer än en gång välte jag och fick sortera om all post på trottoaren. Så det där som det jobbet såldes in med (jobba några timmar på förmiddagen och sen jäsa på stranden resten av dagen) drog jag aldrig nån nytta av. Jag har mkt stor respekt för brevbärare sen den där sommaren…”
 

Kirsten

”Första jobbet, 11 år, ledde gotlandsruss med uppspelta, rädda eller uttråkade barn på ryggen runt i Otbergshage, en krona per varv fick vi, mycket motion och trampade tår. Vid 14 år blev det ett uppsving och caféjobb på Landings Hovkonditori i Uppsala, upp klockan sex och ut med alla bakelse och bullar ur ugnar och kylar, liten lön men fina mycket äldre kollegor från bland annat Iran som var lika nya i arbetslivet som jag.
 

Carl

”Mitt första jobb var ett sommarjobb 1969 som mopedbud på Lars Erikssons Färg i Falun. Lönen var 3,25 per timme men den största behållningen var för en nybliven 15-åring att få köra packmoppe. Jobbade 5 veckor och för hälften av lönen köpte jag en begagnad moped. Lyckan var om inte oändlig så i alla fall väldigt stor.”
 

Susanne

”Städade hotellrum och nattklubbslokaler på helger under gymnasieåren. Arbetstid 0430 – tills man blev klar, oftast runt 1300. 30-40 kr i timmen tror jag att det var.”
 

Ivar

”Jobbade på Ica för 40 kr i timmen efter att jag hade hoppat av gymnasiet. Hade inte fyllt 18 ännu så därför var lönen så låg. Bra morot för att studera klart. Allra första jobbet var att dela ut reklam vilket jag började med som 13-åring. Och sedan GP.”
 

Karin

”Arkivarie på neurokirurgen på KS, sommarlovet mellan ettan och tvåan på gymnasiet. Tror att jag tjänade kanske 7000 i månaden. Det var innan journalerna hade digitaliserats, och en stor del av jobbet gick ut på att krypa runt i överläkarens rum och försöka hitta rätt mapp bland de hundratals som låg strödda över hela kontoret. Minns svindeln när jag fick första löneutbetalningen.”
 

Erika

”Pizzeria, 40kr/h”

 

Niss-Jonas

”Plocka kottar, 5 kronor per icakasse svart; lagerarbete 50 kr svart; turistguide 70 kr vitt. Under hela den tiden bodde jag hemma med fri mat, kläder och hyra. Inga barn att försörja. Feriearbeten alltså, inga ”riktiga” jobb. Första ”riktiga” jobbet var som biträdande forskare m 14tkr/mån”
 

Catharina

”Första jobbet Skogsholms brödfabrik löpande band. 12.13 (exakt) kr i tim. Viss minimal övertidsersättning när man jobbade natt. Typ 25 min matpaus som krävde ut och instämpling. Viktigt att gå på toa innan man stämplade ut för rast för att spara några minuter. Fram o tillbaka till lunchrummet tog säkert 8 min av rasten. Bara kvinnor vid bandet. Alla förmän var just män och for runt i fabriken på sina sparkcyklar. År 1976”
 

Ebba

”Trappstäd hemma i Uppsala, två trappuppgångar en gång i veckan 1500 i månaden”

 

Fabian

Jag jobbade på en liten godisfabrik sommaren 1987, för att spara till en begagnad Zündapp-moped. Timlönen uppgick till 15 kronor (29 kronor i dagens penningvärde) och arbetsuppgifterna handlade bland annat om att vira papper runt strutformade knäck-klubbor”
 

Nicklas

”1983-84. Tidningsutdelare, två områden varje morgon, sex dagar i veckan. Med löpardojorna på tog det drygt två timmar – och så fick man ju alltid läsa tidningarna gratis. Exakt vad jag tjänade har jag glömt, men lönen räckte precis till att betala hyran på 552 kr/mån och nudlar. Och konstigt nog även till öl”
 

Helena

”1996, 15 år, jobbade på restaurangbåt som åkte dagsturer mellan Uppsala och Skokloster. 35 kr i timmen+dricks, 10-50 kr per dag”
 

Jonas

”Mitt första jobb var som städare på ASAB (en sommar). Jag ljög om min ålder (var egentligen 14, skrev att jag var 15). Lönen var 4.750:-/mån. (51 år gammal)”
 

Jacob

”Jag tvättade bilar i London för 35 kr/tim”

 

Agnes

”Vaktade stadshustornet. Ouppvärmt. I april. Marginellt betalt. Ville man kissa fick man ringa på förstärkning minst en timme innan. På kvällen fick man gå upp och mota ner de sista självmordskandidaterna, det här var innan de hade galler. (Jag var 16”.

Anna

”Jag var 13 och diskade på en lägergård. 20 kronor i timmen plus mat och husrum. Det var 1989 och redan då en riktigt låg lön. Men fantastiskt roligt”
 

Stefan

”Under studietiden arbetade jag med städning på loven. Jag jobbade för ett företag i dåvarande Procordiakoncernen som var ett statligt företag. Företaget sålde städning till hemtjänsten i olika kommuner i Stockholmstrakten. Jag städade alltså hos gamla människor. Jag minns inte vad jag tjänade, men jag minns att utbildningen inför uppdraget bestod i ungefär 10 minuters instruktion om hur jag skulle städa, och vad jag skulle tänka på i mötet med brukarna. Sen kördes man bara ut på fältet, men det gick bra”

 

Allt är modellen

Bilden är gjord i samarbete med ”I fablernas land”

Avtalsrörelsen är full gång, vilket många märkt.  Tiden då facken, med mäktiga LO i spetsen förhandlar nya lönenivåer med arbetsgivarna, via de olika arbetsgivarorganisationerna i Svenskt Näringsliv. Det senare är alltså paraplyorganisationen för dessa organisationer, precis som LO är det för de 13 fackförbund som ingår där. I och med avtalsrörelsen har det blossat upp en häftig diskussion om ”den svenska modellen”.

Socialdemokraterna har till exempel i dagarna lanserat en kampanj på temat på sin hemsida.

Lägligt nog kommer detta precis efter krismötena de haft efter raden av opinionsundersökningar som befäster deras sämsta resultat någonsin och att de inte längre är största parti. 

 

”Vi vill istället utveckla den svenska modellen  – och som en del av det kommer vi genomföra ett investeringsprogram som gör att svensk välfärd får fler anställda

Även LO attackerar Alliansen för att vilja ”rasera den svenska modellen”. De hävdar i en tweet att den svenska modellen är LAS, nivån på a-kassan, sjukförsäkringen, villkor för att få sjukpenning etc är den svenska modellen. 

 

I en replik till Centern i Aftonbladet hävdar LO också att deras förslag om sänkta ingångslöner och sänkt inkomstskatt för nyanlända raserar ”den svenska modellen” 

 

Men vad är då ”den svenska modellen” som alla pratar om? Är det välfärd eller sjukpenning?

Nej, utan den svenska modellen handlar bara om arbetsmarknad i form av löner och villkor. Den bygger i grunden på Saltsjöbadsavtalet från 1938, där arbetstagare och arbetsgivare kom överens om att avtalsrörelse och avtalsvillkor skulle överlåtas till arbetsmarknadens parter. 

 

Den svenska modellen är alltså baserad på allt som regleras via samtal mellan parterna endast. 

Men på 70-talet frångick socialdemokraterna den här principen när de började lagstifta inom arbetsmarknaden.  Maktbalansen sköts åt arbetstagarnas håll, med LO i spetsen. Och där har den varit sedan dess. Det var alltså S och LO som förstörde det samförstånd som präglade ”den svenska modellen” i nästan 40 år. 

Lagen om anställningsskydd till exempel. Den var ett rent beställningsjobb från LO, som alltså i 100 år gett Socialdemokraterna pengar och mankraft för att i gengäld få politiska fördelar. 1982 klubbas därför LAS igenom, som har byggts på massor sedan dess. Här regleras massa saker som tidigare alltså var den svenska modellen men som sedan dess är lag. Som till exempel när en arbetsgivare får säga upp en anställd. Alla som haft anställda vet att just LAS ställer till en massa oreda på företag, då reglerna är så hårda att det är svårt att säga upp direkt olämpliga personer från sina jobb. Du får till exempel inte sparka folk som är höga eller fulla på jobbet. 

Andra saker som regleras är: 

  • Om företaget bryter mot LAS kan facket som ombud för den uppsagda kräva skadestånd. 
  • Personer som sägs upp på grund av arbetsbrist har rätt att återanställas före att företaget kan ta in någon ny.
  • Om företaget säljs måste den nya ägaren ta över alla anställningsavtal, som fortfarande gäller.
  • Alla fast anställda har rätt att behålla jobbet till 67 års ålder, om inte skäl för uppsägning enligt LAS gäller.
  • Den med kortast tid måste sägas upp först vid arbetsbrist, inte den som är mest kompetent

 
 

LAS är den mest kända lagen men MBL var en av de första, Medbestämmandelagen (1976). Som verkligen var den lag som gav LO oproportionelig makt. 

Eller vad säger ni om facklig vetorätt om ett företag vill ta in underentreprenörer som inte är anställda av företaget?

 

Enligt MBL är också företaget skyldiga att innan de vill göra en förändring av verksamheten så måste de förhandla med facket. Det spelar ingen roll vilken förändring, mer än att den anses ”viktig”. Så LO, i de flesta fall, ska alltså få ha åsikter om vad människor gör med sina privata företag. Och de har de rätt till enligt lag. 

 

Företaget måste också löpande informera facket om ekonomin och facket får, när facket så önskar, kräva att få se redovisiningen och alla affärshemligheter som företaget har. 

 

LO fick även tolkningsföreträde av SAP när lagen skrevs. Att vid konflikter vid uppsägning så gäller fackets syn tills tvisten formellt är avgjord. Helt befängt. 

 

En annan tidig lag, som LO fick av SAP redan på 70-talet då de gemensamt beslutade sig för att frångå ”den svenska modellen” efter 40 år, var Förtroendemannalagen (1974). 

Den reglerar att de som facket utser som förtroendemän får dels bedriva sitt fackliga arbete på arbetstid, med bibehållna förmåner inkl lön och bedriva arbetet i företagets lokaler. Detta innebär att facket kan skicka sina personer på kurser på arbetstid till exempel, och bedriva valrörelse år sossarna, på arbetstid. Nej, det regleras inte i lagen men det är vad LO varje valrörelse gör – mobiliserar alla sina förtroendemän att kampanja för SAP. 

 

Så här har utveckligen sett ut, från ”den svenska modellens” start tills idag, när den mer eller mindre av lagar LO och Socialdemokraterna stiftat, decimerats till att idag i princip bara gälla löner, och anställningsvillkor. 

 

Det står utom allt tvivel att denna plötsliga kampanj om ”den svenska modellen” som sossarna just nu startat är resultatet av ett möte mellan Stefan Löfven och LO-toppen. En koordinerad kampanj som medvetet ska blanda ihop korten för folk, där allt i samhället ska tryckas in i ”den svenska modellen” för att medvetet försöka blåsa upp dess storlek. När den i själva verket bara handlar om löner och avtalsvillkor. Allt annat har nämligen S själva placerat i lagar. 

Skälet till varför Socialdemokraterna gör detta är två: låga opinionssiffror och avtalsrörelse. Genom att fokusera på ett ord – den svenska modellen – och trycka in allt som passar dem i denna, från sjukpenning och a-kassenivåer till välfärden och bemanningen i den – ska de hjälpa LO i sina förhandlingar. 

Det är här fulknepen kommer in. 

För i detta läge väljer Socialdemokraterna att helt odemokratiskt och helt i strid med all rimlighet lägga kampanjen på regeringens hemsida. 

 

”Enligt statsminister ska inte den svenska modellen monteras ner utan uppgraderas”

Han erkänner här det jag skriver – att det finns en strategi för att medvetet göra begreppet ”den svenska modellen” till något annat än vad det är. 

Men fakta är att ALLT som idag ligger i lagstiftning har permanent flyttat ”modellen” till riksdagen och är inte längre del av den. Lagar stiftas av riksdagen nämligen. Och de lagar som en gång i tiden gavs till LO i present – LAS, MBL och Förtroendemannalagen för att nämna de viktigaste – kan landets demokratiskt valda och högst beslutande organ när som helst ändra. Utan att LO kan säga ett dyft om det. 

När de bad SAP att stifta lagar frånsade de sig nämligen rätten helt frivilligt att få bestämma om villkoren, i förhandling med arbetsgivarna. Så utbytet mot en lag var att de gav upp den makten. Redan på 70-talet. 

Då passar det inte att 2016 sitta och yla högljutt om att förslag från politiker att ändra just dessa lagar är ”angrepp på den svenska modellen”. 

Lagar stiftas av politiker, inte av arbetsmarknadens parter. 

Givetvis ska vi därför så snart det går kraftigt reformera dessa för näringslivet skadliga lagar så att fler människor kan få jobb. För det är ju på grund av dessa, och höga ingångslöner, som hindren in till arbetsmarknaden är så stora. Först in sist ut-principen regleras till exempel i LAS. Genom att skära i MBL kan vi äntligen begränsa den oproportionerligt stora makt LO fått till rimliga nivåer igen. 

Och att ändra stiftade lagar är ingalunda något angrepp på ”den svenska modellen”. Precis lika lite som allt det Stefan Löfven och ett desperat sjunkande S försöker trycka in i den.