Mediekris

Att vi har en kris just nu har inte gått förbi någon. Men då tänker de flesta på flyktingkris. 

Samtidigt har vi dock en annan kris, vars omfattning och betydelse vi ännu inte sett slutet på – mediekrisen. Med det menar jag inte mediernas problem att tjäna pengar, det är och förblir en branschfråga, där de smartaste och snabbaste i vanlig ordning kommer gå segrande ur. 

Utan jag syftar på den förtroendekris som inte kan illustreras på något annat sätt en hängbro.

Ni vet, en sådan i rep över en klyfta och som består av brädor, ruttna brädor.  När personen börjar gå på den går varje bräda sönder som berörs så att enda sättet att klara sig helt enkelt är att springa fram, allt eftersom brädorna bakom ramlar ner i avgrunden, en efter en. 

Den senaste veckans mediestorm är bara senaste beviset i den numera långa raden.

Jag syftar  naturligtvis på af Kleen-brasan, där journalisten Björn af Kleen i DN:s senaste krishanteringsförsök, magasinet DN Fokus, återigen gav sig ut på en jakt på ”verkligheten” bland de priveligierade och besuttna.

Med fickorna laddad med förutbestämda teser som under överklassafarin en efter en skulle beläggas med bevis gav han sig ut på studiebesök mitt i symbolen för makt, gråsprängda backslicks, lite för släta pannor och tjocka sedelklämmor – Östermalm.

Han intervjuar en handfull personer av de 61 253 personer som bor i stadsdelen men någon empiri behövs visserligen inte när enda syftet är att hitta bevis för det som artikeln som ska komma fram till och det bestämde af Kleen redan innan han bokade intervjuerna. Intervjuerna är medlet, inte målet.  

Denna stilistiskt njutbara artikel, för af Kleen är en bra skribent, lämnar tyvärr en bitter eftersmak redan under tiden den konsumeras. För den är ett tråkigt men tyvärr mycket bokstavligt exempel på mediekrisen.

Tesdriven sensationsjournalistik som utger sig för att vara en observation av verkligheten, när den under kostymen i själva verket är en opinionsartikel. Ett debattinlägg i fårakläder, på jakt efter det drevstartande ”Citatet”, med stort C. Det som blir stormens perfekta öga, det som nätet av insinuationer, ledande frågor, vinklade påståenden, frisserade samtal och lösryckta citat ska vävas kring för att bygga upp den önskvärda chimären av verkligheten. Just i denna artikel är hägringen af Kleen vill ge läsaren är att landets mest kända överklassnäste idag liksom 30-talet, befolkas av rasister. 

Artikeln, för ett reportage anser jag inte att det är, ger redan skeptiska läsare bara ytterligare ett bevis på att media havererat i sin objektivitet. 

För människor litar allt mindre på media. 

Ironiskt nog ger en av af Kleens intervjuoffer, jag väljer att kalla dem så, uttryck för just detta acellererande problem, och hamnar i centrum av drevet som följde artikeln. Men Lena och Ulf Adelsohn, alldeles oavsett hur stora stövlar de hade på när de klampade in på detta minerade område, har rätt i sak – folk litar inte på media längre. 

I en undersökning som publicerades på sajten Medievärlden för ett år sedan kunde man läsa att svenskar idag har till 34 % förtroende för media, ett tapp på 10 procentenheter på ett år. Den grävande journalistiken, den högkvalitativa, konsumeras i huvudsak av ”informed people”, det vill säga de redan upplysta. Skillnaden mellan mediekonsumenter växer alltså samtidigt, där de lågutbildade och minst informerade konsumerar minst media. 

Fortsätter utvecklingen har svensken snart större förtroende för sökmotorer än för media. 

 

I julas, när sexövergreppen i Köln briserade som en medeltidsbomd i våra jämställda svenska mellanmjölksvardagsrum, blev det också känt att polisen medvetet mörkat att rapportera om sexövergrepp i bland annat Kungsträdgården för att förövarna var utlandsfödda. 

I januari gick Twitter-drevet varmt som en motor utan kylarvatten mot journalisten och liberala debattören Sakine Madon för att hon i en ledartext försökte problematisera kring rädslan i media kring migrationsfrågan, och reaktionen hos redaktionerna – att därför inte publicera. Hålla sig borta helt enkelt. Kasta konsekvensneutraliteten i pappersåtervinningen på gatan utanför kontoret.

Madon fick smaka på drevkäppen av en hord ursinniga förorättade vänsterjournalister, men stod pall och det var viktigt att hon orkade göra det. Viktigt för att vi måste få till stånd en seriös diskussion, amputerad från privata känslor, om tillståndet i svensk media. 

Det duger inte att media själva beter sig som sura skolgårdsungar bakom en hemmasnickrad skyttegrav. Är det ett rimligt sätt att bevisa att läsarna har fel? Varje gång det händer, varje gång kastar media själva en hink bensin på sina egna brinnande hus.

Folk litar helt enkelt inte på traditionell media för att traditionell media själva slarvat bort det förtroendet.

Och alla vet att förtroenden är svårt och tidskrävande att bygga upp men enkla som en maskrosboll i en junibris att blåsa bort. Migrationsfrågan verkar ha skapat någon typ av syntax error i mediekåren som gjort folk oförmögna att förlita sig på gamla vanliga rättesnören i sin rapportering och sätt att förhålla sig till uppdraget att förmedla nyheter och ge medborgarna objektiv information om verkligheten alldeles oavsett hur obehaglig denna verklighet ibland ter sig. Man verkar ha selektivt minne helt enkelt, och är oförmögen att bete sig kring migration som vilket annat ämne som helst. Vilket det är. 

Tyvärr har politiken och politiker, inte i någon hemlig maskopi, utan av samma men samtidigt andra skäl, spätt på denna utveckling. Och utan intention lyckas förstärka folks intryck att man inte kan lita på media längre. I sin oförmåga att hantera det allt mer sannolika att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen till slut, och sedan när de gjorde de, att SD skulle få mer och mer makt av väljarna, tog de andra partierna varandra i hand, röd som blå, blundade och hoppade. 

Först 2015 lyckades de frigöra sig från varandra och skaffa sig en egen uppfattning, utan en röst präglad av illa dold rädsla och förvirring. Uppriktiga, konkreta försök och förslag, som idag dominerar den politiska arenan. Men skadan, den är redan skedd och reparationerna tar lång tid. 

Men även om dammluckorna öppnats inom opinionsjournalistiken för ett ämne non grata till att ibland till och med dominera lite väl mycket på vissa håll, tampas alltså resten av media med sina väderkvarnar fortfarande, beklagligt nog. 

Att väljare på riktigt litar så lite på de etablerade partierna, och etablerad media, att de vänder sig till oseriösa träsksajter på internet och inte bara sneglar på dem utan faktiskt använder dem som om de vore riktig media visar hur illa det är betjänt idag. Men läget är helt och håller medias eget fel. 

Frilansjournalisten Annika Hamrud illustrerade problemet och sjukdomsstatus i en debatt som Publicistklubben ordnade, att redaktioner, precis som Madon berättat om, medvetet beskurit det publicistiska uppdraget att inte inkludera migration och Sverigedemoraterna. 

 

Hamrud är för övrigt journalisten som avslöjade ”Julia Caesars” verkliga identitet, ett beslut jag personligen ifrågasätter.

Hennes artikel i sig var intressant, att blottlägga anonyma bloggare och hur tonen på internet är i vissa av dess mörkare vrår. En ton som alltmer påverkar det allra mest upplysta ställena. Men poängen hade kunnat göras lika bra utan att röja personens anonymitet tycker jag. I samma artikel redogörs för hennes diagnoser som präglat hennes liv sedan 80-talet först som ”amalgamförgiftad”, sedan som ”el-allergiker”. Enligt läkarkåren psykosomatiska sjukdomar. En människa som är sjuk, som man också faktiskt ändå kan ha empati med varför hon kan skriva som hon gör även om man inte håller med henne i åsikterna. 

Med tanke på Hamruds raka inställning till hur man ska hantera media, SD, migration etc blev jag därför mycket förvånad när jag diskuterade på Twitter med henne igår. 

Hon kritiserade att Moderaterna i Stadshuset hade skickat ut ett pressmeddelande om att ett asylboende planeras mitt i centrala Stockholm, på Blasieholmen. Ett stenkast från där af Kleen trampade runt för övrigt. 

 

Till saken hör två aspekter: att informationen är offentlig och att de styrande i staden (S, V, MP och FI) medvetet låtit bli att informera övriga politiker om beslutet, det vill säga hela Alliansen.

Vi i Stockholm har alltså en majoritet som själva anser att de ska bestämma vilken information som de andra folkvalda ska ta del av, ett i mitt tycke helt förkastlig, och odemokratiskt, synsätt. 

Men Hamrud förtydligade och stod på sig: politikerna i Stadshuset skulle inte ha skickat ett pressmeddelande och informerad medborgarna och väljarna i staden att deras folkvalda undanhåller andra politiker information de har rätt till, och dessutom, de skulle inte berättat för de som betalar för asylboendet om att det var planerat, beslutat och att de ska ligga på en av de mest attraktiva områdena i staden. 

 

Hamrud, som även undervisar blivande journalsiter på JMK, anser alltså att politiker inte ska informera sina medborgare om saker som är offentlig information, ”av säkerhetsskäl”.

För att det mot vissa asylboenden, funnits en hotbild och några till och med brunnit. Vissa av de som brunnit har varit föremål för konstaterade attacker utifrån, dvs mordbrand, vissa har man inte kunnat fastställa brandorsak till och en tredje kategori är de som tänts på av boende på asylboendena. 

 

Det här tycker jag illustrerar det denna artikel handlar om: att det inom media, även av individer som stått upp för opartiskhet i andra situationer, finns en uppfattning att även politiken ska ta någon godtycklig ”hänsyn” till att just migrationsfrågan och alla frågor som den ger upphov till, ska särbehandlas i demokratin på olika sätt. Att beslut som rör migrationsanspekter inte ska likställas med alla andra frågor i demokratin utan förhållas till på ett särskilt sätt. 

För även inom politiken finns det tydliga riktlinjer hur man ska hantera information, faktiskt tydligare än för journalister som ju ska förhålla sig till pressetiska regler som lämnar eget tolkningsutrymme. Men politiken är styrd av lagar. 

Vi har en långtgående och väl utvecklad offentlighetsprincip i Sverige, en princip jag värnar och är stolt över för att den ger just vår yttrandefrihet, den vi har i Sverige, en extra stark ställning. Vi har som medborgare rätt att få se alla beslut en politiker fattar. Alla dokument, protokoll, till och med brev, som är diareförda har vi enligt Tryckfrihetsförodningen kap 2 rätt att ta del av, och det offentliga måste till och med ”skyndsamt” verkställa vår begäran. 

En Tryckfrihetsförordning som fyller 250 år och är världens äldsta dessutom. 

Däremot har det offentliga å sin sida rätt att enligt vissa förutsättningar sekretessbelägga delar av eller helt material, bland annat om ”det hotar nationens säkerhet”. Polis, försvar, Säpo etc har långtgående skydd av all sin verksamhet just kring detta område, men som sagt, även samtliga delar av det offentliga kan få sekretessbelägga saker om man uppfyller villkoren lagstiftaren satt upp och man måste då dessutom fatta en särskilt sekretessbeslut på en beslutsnivå. Ett beslut du som medborgare har rätt att se. 

Men i fallet med ett asylboende i Stockholms innerstad tycker alltså Hamrud att politiker dels inte skulle protestera i media för att de blivit föremål för mörkläggning själva, dels inte att medborgarna skulle få information. 

Så här, utan att ha den intentionen, bekräftar hon själv det hon protesterat mot på DN och det läsarna känner och tycker och är skälet till varför de vänt sin blick från etablerad traditionell media mot bloggare, alternativ media och rena hatsajter: att politiker och media någonstans gemensamt ska hålla medborgarna i informationsskugga. 

Ingenstans skriver Hamrud att hon de facto skulle vilja att ärendet sekretessmärkts helt och att medborgarna därmed verkligen stängs ute, och jag tror heller inte att det är det hon menar faktiskt. Men min poäng är att OM man uppfyller kriterier om till exempel säkerhet etc enligt de sekretessbestämmelser som finns HADE politikerna kunnat göra det. 

Men eftersom informationen nu var offentlig och därför inkluderas i det vi som medborgare har rätt att ta del är det inte bara så att jag absolut inte håller med Hamrud.

 Jag tycker dessutom att Alliansen gjorde sin demokratiska plikt att inte bara informera oss som valt dem om ett fattat beslut, och ett beslut som dessutom innebär finansiella resurser betalade av bland annat mina skattepengar, utan också informerade oss om det bedrägliga beteende och unkna syn på demokrati som den styrande majoriteten uppvisar. 

Precis som när det gäller de pressetiska reglerna och vikten av konsekvensneutralitet, principer Hamrud håller så högt att hon sa upp sig, handlar detta fall om just de principer som politiken bärs upp av, de principer demokratin vilar på. Att väljarna har rätt till information, i samtliga fall där det inte enligt lag finns synnerliga skäl att begränsa denna rätt. 

Om vi ska kunna avbryta medias Golgatavandring och hindra alternativmörkret att breda ut sig tills dess att inte ens midnattssolen orkar upp måste vi hålla demokratins samtliga principer lika högt, rensa ut skuggorna byggda av rädsla och börja föra nyktra självkritiska samtal i stålkastarsken i seriösa sammanhang, bort från skolgårdar, pajkastning och ilskna Twitter-mobbar. 

För att vi reparerar medborgarnas förtroende för media är absolut nödvändigt. 

 

Bland lagbasar och höginkomsttagare

Bilden är gjord i samarbete med ”I fablernas land”

När det är avtalsrörelse dyker det upp mycket konstigt. För detaljer i olika branschers avtal debatteras bara då, och det finns mycket märkligt. 

Det är också då som ful-spelet facken kör blir allra tydligast.

Jag har redan visat hur Byggnads först planerar en smutskastningskampanj i månader och sedan avbryter förhandlingarna för att företagen räknat på vad kraven de facto skulle kosta arbetsgivarna. 

Om företagen skulle göra samma sak som Byggnads hade det sett ut så här i landets storstäder, på bussar, tunnelbanetåg, Omni och köpta inlägg på Facebook.

 

Nu har Svenska Målareförbundet precis varslat om strejk. Deras krav på löner och andra villkor motsvarar 20 %-ig höjning

Den 23:e april kontrade Måleriföretagen med en spegellockout, det vill säga att samtliga arbetsplatser som berörs av strejken och blockaderna kommer att stängas ner i lockout. Man släpper helt enkelt inte in folk och verksamheten ligger nere så länge konflikten pågår. 

 

Måleriföretagen skriver: 

”Målareförbundet valde att vänta i nästan sex veckor innan yrkandena preciserades”

Målareförbundet inledde alltså sin avtalsrörelse med att medvetet lämna in sina krav
sex veckor för sent. För att det skulle bli tidspress förmodligen, ett av alla de fula maktmedel fackföreningsrörelsen ofta använder. 

 

Ett av företagens huvudyrkanden i årets avtalsrörelse är att bolaget Målerifakta bara ska kunna ta betalt när någon faktiskt köpt. 

Ni läser rätt.

Bolaget har hittills kunnat ta betalt av alla företagare, även om de inte mäter lönerna där. Påminner om de granskningsavgifter Byggnads hade tidigare, där de debiterade alla bolag de ville, oavsett om de granskade villkoren eller inte. 

”……att Målerifakta enbart skall ta betalt för de tjänster som utförs istället för att som idag, när samtliga företag belastas oavsett om de använder mätningstjänster eller inte”

 

Måleriföretagen har helt rätt i att Målerifakta gör stora vinster. Den balanserade vinsten är
21 miljoner och de omsatte 44 miljoner 2014.

För det är ju lätt att sälja om du tvingar även de som inte köper att betala. 

 

I mitt förra inlägg om Byggnads avslöjade jag vad lönenivåerna ligger på i bland annat Stockholm, där byggavtalet inklusive ackordslöner, ger en snittlön på 38 000 kronor per månad.

Statistiken hittar ni i bifogad länk.

Men även i Uppsala, Västerbotten, Gotland, Östergötgland, Södermanland och Västergötland ligger lönerna över 35 000 kronor per månad. 

10 000 kronor mer än en polis har efter 10 år i tjänst. Och många tusenlappar mer än vad en sjuksköterska med 4 års utbildning tjänar efter många år. 

 

På många platser i landet är alltså byggjobbare höginkomsttagare, för definitionen på det är oftast att en person tjänar över brytpunkten för statlig skatt. Brytpunkten ligger idag på 35 850 kronor per månad. 

Byggbranschen är en traditionell bransch och har mycket gammalt kvar i sin avtal och kultur, bland annat ackorslöner och lagbasar. Jag ska gå igenom vad en lagbas är lite senare i inlägget. Ackordslöner är helt enkelt rörliga löner, som ofta bygger på hur snabbt du jobbar. En slags prestationsbaserad lön alltså.

De är en av få branscher som fortfarande inte har månadslöner rakt av. Sophämtare är en till exempel en annan bransch som har ackord, där sopgubbarna får gå hem när de tömt sitt distrikt. 

Även byggbranschens egen tidning Byggnadsarbetaren hade nyligen en genomgång av löner. Branschen pratar till skillnad från många andra branscher alltid i timlöner.

Bäst tjänar VVS-montörer, som alltså med en snittimlön på 259,65 kronor på en normal arbetsmånad (160 timmar) tjänar 41 544 kronor per månad. 

 

Men mycket vill alltså ha mer, och samtidigt tycker Byggnads att anklagelser att företag ”vill sänka din lön” är en okej retorik?

Personligen ser jag bara hyckleri här. 

Och det går lite grann i linje med Byggnads övriga verksamhet faktiskt.

För en sak de slagit sig för bröstet på under hösten är sitt ”arbete” för jämställdhet i byggbranschen. 

 

Men kollar man på hur Byggnads själva lyckats med att lyfta fram kvinnor i sin egen organisation ser det lite tunt ut. 

Jag har kallat denna bildserie: where is Waldo i Byggnads?

Eller kort och gott: var är kvinnan?

Samtliga bilder kommer från Byggnads facebooksida, där Byggnads förbundsstyrelse är bild nr 1 och övriga bilder är från olika lagbas-konferenser

Vad är då en lagbas?

Anledningen till att jag tar upp det är att lagbasar är något Byggnads ofta bråkar om, även i årets avtalsrörelse. De vill att lagbasen ska få mer makt helt enkelt men de vill själva inte betala något. 

Förr i tiden, fram till slutet av 80-talet, så var helt enkelt lagbasen den som en byggherre kontaktade för att få personal till bygget. Lagbasen var en byggarbetare som organiserade ett gäng med arbetare och såg till att de fick jobb, förhandlade om villkoren med byggherren och som såg till att folk kom dit och gjorde sitt jobb helt enkelt. De var ett slags självutesdda chefer på byggen och lönerna byggarbetare fick var helt och hållet projektbaserade. När man avslutat ett projekt drog man vidare till nästa. Ju snabbare man var klar, desto snabbare kunde man börja med nya jobbet. Det vi kallar ackordslöner.

Arbetslaget fick helt enkelt en i förväg förhandlad fast summa för ett jobb, oavsett när detta jobb var klart. 

Men i slutet av 80-talet övergick byggbranschen till fasta anställningar, det som idag heter tillsvidareanställningar. Lagbasens funktion försvann alltså, för folk var ju nu inte projektanställda utan hade fasta jobb hos ett byggbolag. Och företagen anställer sina egna chefer. 

Fackföreningarna ville dock inte alls ta bort lagbasen. De var ju personer som ledde och fördelade arbetet som de kunde kontrollera. 

Så sedan 80-talet har lagbasen funnits kvar i byggbranschen ändå, med en oklar funktion. 

Men numera är det alltså INTE en projektanställd person med bra kontaktnät. Utan idag vill Byggnads att lagbasen ska betraktas som en fackligt anställd och därmed dels gå Byggnads ärenden men också omfattas av Förtroendemannalagen, som säger att arbetsgivaren måste betala för arbetstiden ombudsmän etc bedriver ”fackligt arbete”. 

Arbetsmarknadens parter har för länge sedan kommit överens om att det är arbetsgivaren som leder och fördelar arbetet.

Men här kräver byggfacket alltså att detta frångås och att de ska få utse olika gubbar (skulle kunna skriva gummor men ni har ju sett bilderna) som alltså ska fungera som någon slags mellanchefer som går i fackförbundets ledband men där räkningen ska skickas till företagaren. 

Nyligen förlorade också Byggnads i Arbetsdomstolen gällande just lagbasar.

De fick inte rätt att kräva att företagen betalar för att lagbasar går på kurs och bedriver Byggnads frågor. 

Jag tycker tidningen Byggnadsarbetaren, som skrivit om båda sakerna, är en mycket bra tidning. Trots att de ägs av ett LO-fackförbund. Kanske den bästa tidningen bland dem faktiskt. 

  

Domen i AD, som är prejudicerande, slog fast att en lagbas, som i det aktuella fallet ägnat 59 timmar på ett år åt ”lagbasuppgifter” ska räknas in i ackordet (den förutbestäma summan) och inte ersättas separat, per timme. Vilket Byggnads krävde, och de hade kommit fram till summan 5 258 kronor. 

Facket kräver alltså att allt lagbasen gör på deras uppdrag är något företagen ska få betala, inte Byggnads själva.

 

För om inte företagen avkrävs betalning måste fackförbundet Byggnads nalla på sina egna miljarder, och det vore ju tråkigt. 

Fackförbundet ”någon annan betalar” Byggnadsarbetarförbundet är nämligen en tämligen tät organisation. 

De omsätter 335 miljoner per år och har tillgångar på över 2 miljarder.  

De är också ordentligt likvida, med nästan 200 miljoner i bara omsättningstillgångar. Det vill säga, pengar de kan få tag i på några bankdagar bara. 

 

Ett fackförbund rikare än Joakim von Anka, som företräder ett gäng höginkomsttagare, kräver alltså att alla andra ska betala för fackens eget arbete för att själva slippa ta av miljarderna och ljuger i mångmiljonkampanjer på stan om att de hotas av sänkta löner. 

Nej, det finns faktiskt inte gräns som är för låg tydligen, är det lätt att konstatera efter att hittills ha sett avtalsrörelsens nya lägstanivåer. 

 

Ohly för fin för ett jobb

Bilden är gjord i samarbete med satirtecknarna ”I fablernas land”

Lars Ohly, kommunisten och före detta partiledaren för Vänsterpartiet, har ofta högt tonläge. Framför allt på Twitter, som efter hans avgång blivit hans enda arena för tyckande. 

Mannen som gjort sig ett namn att ha en flexibel inställning till sanningen. Alla minns vi väl hans påstående att han spelat fotboll med Nacka Skoglund eller att han fick sms när muren föll, när det första sms:et någonsin i världen skickades först 1992.  

Han har också haft hög profil i saker som girighet, särskilt om det sker av skattepengar.  

 

Det är lukrativt att vara riksdagsledamot, framför allt om du blev invald före 2014 för då får du riksdagspensionen enligt de gamla reglerna. Det vill säga till du är 65 år. 

Lars Ohly är 59 år gammal i år, han får alltså full inkomstgaranti tills han är pensionär. 

Om han vill.

 

I samband med att han skulle sluta sa han tydligt att han inte tänkte leva på riksdagspensionen. Det är inte rimligt att ha väldigt bra ekonomiska villkor utan att jobba, lät det då. Den 12 september 2014 alltså. 

 

Han har genom hela sin karriär som proffspolitiker ofta och gärna framhållit att han är tjänstledig från SJ som sitt jobb som konduktör. Förmodligen för att sätta bilden att han inte alls tillhör makteliten egentligen, höginkomsttagarna. 

Men gå tillbaka dit har han aldrig haft planer på, givetvis. 

Det är klart att det är svårt att föreställa sig att behöva förnedra sig att klippa folks biljetter på ett tåg när man varit höginkomsttagare och maktelit i decennier, det förstår man. Men lite grann kan man tycka att profilen i frågan innan avgången borde varit något rimligare i så fall. 

 

När han sedan får berätta vilka jobb han kan tänka sig nämner han kulturminister. Som ju skulle innebär ett rejält lönelyft, för statsråden tjänar 127 000. Dubbelt så mycket som en riksdagsledamot. 

 

Men Ohly kan inte tänka sig landshövding.

Till skillnad från kulturminister kommer det jobbet med en schysst kåk. 

 

Men i väntan på det där jobbet som kan öka lönen och ge balla förmåner gör alltså Lars Ohly…….ingenting.

Och det där pratet om att leva på andra visade sig vara lika stor sanningshalt som det där om Nacka och sms:en för han har nu ansökt om att bli försörjd av landets skattebetalare så länge han kan kräma ur 48 000 kronor per månad – det vill säga tills sin 65-årsdag. 

Det handlar om cirka 4 miljoner som ansökningen gäller.

För att göra aboslut ingenting. 

Mata duvor, pilla sig i naveln, vara otrevlig på Twitter. Det är numera Lars Ohlys heltidsjobb. Som du, jag och dessutom landets alla låginkomsttagare får betala. 

 

Men kommunisters vana att säga en sak och göra en annan är på inget sätt nytt. Tidigare granskningar har visat att just V varje granskning är överrepresenterade när det gäller just att leva på andra människors arbete. 

Så Lars Ohly följer egentligen bara partitraditionen.

Ni minns väl Linda Snecker, som i somras valde att återgå till tjänst från sin föräldraledighet lagom till att riksdagen stängde för att kunna pumpa skattebetalarna på sin riksdagslön utan att behöva jobba?

 

Som man brukar säga: vissa är lite mer jämlika. 

 

 

Kommunals nästa ordförande?

Idag avslöjade Aftonbladet att Tobias Baudin vill kandidera som ordförande för Kommunal, LO:s största förbund på 500 000 medlemmar. Det är också LO:s största kvinnodominerande förbund. 

Jag fick höra att han vill vara med i racet för ett par dagar sedan av en källa. 

Samma dag jag fick höra vem som också är intresserad. Nu har personen inte  bekräftat detta ännu så jag får med denna uppgift publicera en liten gnutta salt, framtiden kommer helt enkelt utvisa om det stämmer. 

Men innan jag får in på vem den andra kandidaten är tänkte jag ge en kort bakgrund.

För vad som hände under Kommunal-skandalen vet alla vid detta laget. Men kanske inte varför. Åtminstone min kvalificerade gissning varför. 

LO har precis som kompisarna i Socialdemokraterna en rätt tydlig uppdelning av vänster respektive höger, både mellan fackförbunden och inom dem. Inte på den vanliga politiska skalan utan höger och vänster inom socialdemokratin. 

De fackförbund som står är till vänster i värderingar är de som är i branscher på hemma-marknaden, det vill säga, de konkurrerar egentligen inte internationellt alls. Det är Byggnads, Målarna, Fastighets, SEKO som är de största här. Till höger står de fackförbund som är beroende av export till exempel, där IF Metall är störst. 

Kommunal verkar på en inhemsk marknad men Annelie Nordström har ändå varit okej pragmatisk. Hon har inte stått jättemycket till vänster. 

Skandalen som Aftonbladet avslöjade kom innifrån Kommunal ,det är enda sättet att få tag i alla den information de hade. De hade bland annat tillgång till årsredovisningar från handelsbolaget Lyran, som inte är publika. Och de visste exakt när planet till London lyfte så att Aftonbladet kunde åka med samma plan och smygfotografera hela gruppen. Folk spelar helt enkelt spelet, det politiska spelet. 

Varför läckte då någon allt detta?

För att Nordström skulle få gå och en annan, egen kandidat, skulle kunna ta hennes plats. En mer vänsterinriktad person förmodligen. Arbetarrörelsen gör rätt ofta så här, drevet mot Håkan Juholt var bland annat delvis garanterad orkestrerat av högersossar som ville ha bort honom. 

 

Tobias Baudin är därför, givet omständigheterna, är mycket bra kandidat. För han är pragmatiskt och mer höger än vänster inom S. 

Hans, enligt mina källor motkandidat, är…….. Veronica Palm. 

Hon fanns inte med på Stefan Löfvens statsrådslista, inte heller blev hon borgarråd i Stockholm när Stockholm stad togs över av röd-grön-rosa röra. Hon är inte Stockholms oppositionslandstingsråd heller, eller fick någon högre position inom partiet centralt. Hon blev inte ens statssekreterare. 

Palm är en av de mest socialistiska socialdemokraterna man kan hitta. 

Hon lämnade riksdagen efter 13 år, i september 2015. Ett år efter valet. Det är svårt att tänka sig att hon inte är besviken att hon inte fått något större uppdrag eller bättre jobb nu när S styr både Stockholm och landet. Jag vet inte skälet men kan bara gissa själv, av bland annat hennes tonläge på Twitter att döma. 

 

Hon gick tll exempel i de demonstrationståg SSU ordnade med RKU – Revolutionär Kommunistisk Ungdom som vill störta demokratin, införa diktatur och skjuta folk. 

 

Politiskt står hon alltså så långt vänster man kan komma utan att gå med i Vänsterpartiet. Hon är för ”ekonomisk demokrati” som är ett annat namn för det som löntagarfonderna byggde på, det vill säga stjäla folks företag.

Hon vill lägga ner Bromma flygplats, ta bort möjligheten för folk att ta den hyra det kostar för andra hand och hon har tidigare föreslagit att staten ska censurera internet genom att blockera utländska porrsajter

 

Blir hon ordförande för Kommunal kommer förbundet gå kraftigt åt vänster, något förbunden i 6F verkligen vill så gissningsvis har de ett finger med i spelet här. Palm är dessutom en person som varken är särskilt diplomatisk eller verkar vara en person som heller resonerar och förhandlar än drar till konflikt, alltså tvärtemot de egenskaper som Kommunal skulle behöva. 

Om det nu är sant att Palm vill kandidera.

Den som lever får se, helt enkelt. Vänsterfalangen kommer åtminstone inte ge sig utan strid

 

Byggnads tramskampanj

Bilden är gjord av satirtecknarna ”I fablernas land”

Igår formligen tapetserade fackförbundet Byggnads Stockholm, Göteborg och Malmö med en stor kampanj, som kommer rulla från och med nu och flera veckor framöver. 

Skälet?

Det är de sista veckorna på avtalsrörelsen, när kommande års löner och villkor ska förhandlas med arbetsgivarna Sveriges Byggindustrier (BI).

Så då passar Byggnads på med en väl planerad kampanj just när sluttampen på förhandlingarna ska ske. Fiffigt. 

De gick ut i bland annat en artikel i Dagens Opinion, efter att de skickat ut ett pressemeddelande om kampanjen. Den är gjord av Reformklubben, som ofta jobbar med arbetarrörelsen. Den ska enligt uppgift rulla i ”några veckor” och går såväl i dagspress som på utomhustavlor, på bussar, T-banan och via sociala medier.

Kostnaden för detta kan man bara sia om men gissningsvis är kampanjen i storleksordningen minst fem miljoner kronor av medlemmarnas pengar

 

”Ska man driva kampanj behöver man spetsa budskapen också”, sa Byggnads i intervjun. 

 

På Byggnads egen Facebook-sida kan man se bilder på kampanjen, utformad som kvällstidningslöp och med budskapet att företagen vill ”sänka din lön”. 

Ett så kallat ”tillspetsat budskap”. 

Man skulle också kunna kalla det ”fria fabuleringar från fantasifulla fackförbundshjärnor”. 

Avtalsrörelsen handlar alltså varje år om att HÖJA löner. Var Byggnads fått idén om sänkningar är alltså en gåta. 

 

Enda syftet med den här rena smutskastnings-kampanjen är att störa avtalsrörelsen.

Och en kampanj planerar man långt i förväg så det här är inget Byggnads kom på förra veckan utan givet det jag vet om marknadsföring och reklam inleddes kampanjarbetet redan i höstas någon gång. Ledtiderna för att bland annat boka annonstavlor och trycka stora affischer tar lång tid. Uppskattningsvis har de jobbat med kampanjen minst flera månader, kanske ett halvår, från första uppstartsmötet till kampanjstart. 

Som ni kan se hänvisar de dessutom till LO:s snedvridna äpplen-och päronrapport om VD-löner, med sitt påstående att en byggnadsarbetare skulle tjäna 1/54-del av vad en VD tjänar. 

Snittlönen för en byggnadsarbetare i Stockholm är, genom fast lön och rörlig ackordslön 38 000 per månad.

Ungefär som majoriteten av landets alla VD tjänar alltså

Och 10 000 kronor mer än vad en polis tjänar efte 10 år i tjänst, tjänar alltså en byggjobbare som jobbat något enstaka år. 

Ens om man räknar på snittet av vad en VD tjänar inklusive de 50 allra bäst betalda börs-VD:arna kommer man upp i 54 stycken. För medianlönen är 81 000 där. Samma lön som Byggnads ordförande Johan Lindholm själv har

Kampanjen är alltså en ren fabricering med syfte att genom ihopsnickrade egna siffror sätta en bild som inte är sann.

 

Det här med utdelningen då, är det orättvist?

Ett aktiebolag har väldigt många aktier, och därmed också väldigt många aktieägare. För även de stora aktieägarna består ofta av många aktieägare, till exempel pensionsfonder vars uppgift är att se till att de vars pensioner de förvaltar ska få så höga pensioner som möjligt. En bra sak alltså. Att pensionärerna får så mycket i pension som möjligt. 

När man sätter in pengar på banken får man ränta. Eller, det får man om räntan inte är minus som den är idag. Ränta är i alla fall betalningen från banken för att du ”lånar ut” dina pengar till dem. Om du istället köper aktier för pengarna du har får du ingen ränta. Men du kan få utdelning en gång per år, om företaget går bra. 

Utdelningen är alltså betalningen från bolaget för att du lånar ut pengarna till dem istället för till banken. Ett företag kan inte få in pengar om de inte betalar något till de som lånar ut dem. 

Varför skulle någon riskera sina pengar utan ersättning genom att låna ut dem till ett företag när det är säkrare och ger en ränta på banken?

Årets utdelning för några av de största byggbolagen, de noterade, har jag kollat upp. Skanska erbjöd till exempel 6,25 kronor per aktie, NCC bara 3 kronor per aktie medan JM gav sina aktieägare 8,25 kronor per aktie.

Om du då bara äger, säg tio aktier, per företag skulle din utdelning för året alltså vara 62,50 kr + 30 kr + 82,50 kr = 175 kronor. 

Vi har en allt mer aktut bostadsbrist i Sverige. Givetvis går byggföretagen bra. Tack vare det är till exempel arbetslösheten bland byggarbetare i princip obefintlig. 

 

Som ni kan se är de största ägarna i till exempel Skanska, andra företag och fonder. På listan är landets största aktieägare i Skanska hittar vi till exempel det LO-delägda AMF fonder, som förvaltar deras medlemmars pensioner och där LO har representanter i styrelsen, bland annat sitter Tobias Baudin, LO:s andre vice ordförande i den styrelsen. 

Utdelningen i Skanska ger alltså LO:s egna medlemmar högre pensioner. 

En utdelning som alltså årsmötet beslutat, där LO-ägda AMF, alltså har rösträtt. 

Men det låtsas Byggnads inte om, nu när de vill störa förhandlingarna om lönerna genom sin stora kampanj. 

 

Hur är det då med lönerna som Byggnads krävt? Hur höga är de? Apropå detta med lönesänkningar menar jag. 

Sveriges Byggindustrier, som alltså sitter på andra sidan förhandlingsbordet från Byggnads Johan Lindholm, och representerar landets alla byggföretag, räknade lite på Byggnads krav. För allt kostar.

Alla andra avtalsvillkor kommer med en prislapp för en företagare, i form av ökad administration etc. 

Så idag släppte de en rapport, där de pedagogiskt går igenom samtliga lönekrav och avtalsvillkor, omvandlat till faktiska pengar för en företagare. För man betalar inte med procent eller paragrafer i ett avtal, det är faktiska kronor och ören som ska ut. 

Byggnads krav motsvarar ökade kostnader för ett företag på 8 %.

 

SVT Nyheter rapporterade om företagens slutsatser – att kraven kan kräva att mängder med byggföretag med kollektivavtal går under och 30 000 personer blir arbetslösa. 

Det är detta Byggnads menar med ”sänkta löner” – så stora kostnadsökningar att de är beredda att skicka egna medlemmar ut i arbetslöshet. 

 

Det finns ett mycket bra skäl varför facket alltid pratar om de stora jättarna i branschen, som Skanska, NCC etc, och det är för att de vill glömma bort att 24 237 företag har färre än 50 anställda. 

 

Vilka pengar finns det då att tjäna inom byggsektorn?

Som ni kan se på den här bilden har byggföretagen vinstmarginaler på mellan 6 och 7,7 %.

Byggnads krav är alltså större i procent totalt än byggbolagens genomsnittliga vinstmarginaler. 

 

Därför är det mycket roligare att hänvisa till total utdelning för samtliga aktieägare. För den summan är jättestor. Per aktie är den inte alls jättestor. Och kollar man på branschens marginaler är det ännu tristare siffror. Inte i jämförelse med andra branscher, då ligger byggbranschen helt okej. Men jämfört med de päron Byggnads skakat ihop i sin kampanj. 

Byggnads väljer alltså medvetet att köra en jättestor smutskastningskampanj med påhittade siffror för att störa mitt i avtalsrörelsen, bokar kampanjen månader i förväg och bränner miljoner av medlemmarnas pengar. 

Hur reagerar de då när deras motpart tar fram mini-räknaren och släpper en rapport?

”Oseriöst och tramsigt”

”Det är uppenbart att de planerat det här och då undrar jag varför vi ska förhandla överhuvudtaget”

 

”Det tycker inte vår motpart BI, som hellre får 15 minutes of fame i medierna än är med och skapar en byggbransch vi kan vara stolta över”

Säger Byggnads alltså dagen efter de tapetserat staden med hitte-på-budskap för att fula ut företagarna.

Vissa är lite mer jämlika och vissa regler gäller alltså bara andra. 

 

Jag vet inte vad ni tänker på men den här bilden kommer plötsligt in i mitt huvud: 

 

Detta är verkligen inget nytt.

Mäktiga fackförbunden inom LO som själva sitter på miljarder i tillgångar ful-spelar för att få sympati i media. 

Men det är ändå tröttsamt. För vissa går ju på det här. Och har man så mycket pengar som Byggnads har man råd att köpa dyra reklamkampanjer för att skrämma folk med rena lögner och sabotera ”den svenska modell” man utåt säger sig värna. 

För den svenska modellen är det som händer vid förhandlingsbordet, mellan parterna. Inget annat. Att då mitt i avtalsrörelsen köra den här typen av kampanj, planerad i månader, är långt ifrån att ”värna den svenska modellen”. Det är att sabotera den. 

Och med sina krav på 8 %-iga löneökningar som skulle kunna leda till att upp till 30 000 byggnadsarbetare förlorar jobbet för att Byggnads låtsas att de inte kan räkna är det kanske lika bra att strunta i den svenska modellen. 

 

SSU, regeringen och våldsvänstern

Man skulle kunna tro att partiet som aspirerar, och för tillfället innehar regeringsmakten, skulle ha ett ungdomsförbund som är noga med vilka vänner de har. 

Men så är det inte

För SSU har nära och goda relationer med våldsvänstern. Eller, inte bara SSU. Hela arbetarrörelsen, så även S, S-kvinnor, Miljöpartiet, Grön Ungdom, LO och ABF har kopplingar.

Och flera av statsråden har tidigare deltagit i arrangemang. Det handlar främst om RKU – Revolutionär Kommunistisk Ungdom. De är vad de låter – unga som tycker att ta makten med våld är bra och som inte tror på demokrati utan diktatur. 

Så här står det på deras hemsida:

”Den socialistiska revolutionen kan innebära en lång process men också en snabb förändring som tar sig både parlamentariska och utomparlamentariska uttryck”

 

Det finns otaliga exempel på våldsromantiken och den anti-demokratiska inställningen, bland annat från RKU:s tidning Rebell och artikeln ”Varför kan man inte rösta fram socialism?”

 

De tror inte bara på våldet som metoden att ta makten. De tror även på diktatur.

 

I en artikel på Nyheter 24 nyligen bekräftar också deras ledning att revoultion och våld är metoden de förespråkar. En sann anti-demokratisk organisation alltså. 

”Vi anser att det faktiskt är arbetarklassens fulla rätt att med vål ta makten över produktionsmedlem i samhället”

 

Deras tämligen flexibla syn på rätt och fel, hämtad direkt från Lenins Sovjet eller Hitlers Tyskland, delar de med av en annan organisation, som jag inte sett några etablerade partier ha demonstrationståg med eller försvara – Svenska Motståndsrörelsen. Det vill säga nazisterna i Sverige. 

”Ett trejde mål är att vi velat utarbeta ett revolutionärt och progressivt partiprogram”

Meningen skulle kunna vara hämtad från RKU:s hemsida. Istället har jag hittat den på Nordfronts hemsida. Bara att scrolla på den gav mig kalla kårar så vill ni läsa originaltexten från ni googla, jag länkar inte dit. Ligger under partiprogram.

 

Den 8:e mars uppmärksammade Expressen att RKU var delarrangör för en demonstration i Stockholm, tillsammans med regeringens ungdomsförbund SSU och Grön Ungdom.

De såg inga anledningar till att låta bli att arrangera saker med RKU.

 
Åsa Romsons och Gustav Fridolins unga gröna kollegor tyckte i sann miljöpartistisk anda att beslutet de fattat att låta dem vara med var problematiskt och de vill inte att de ska vara med men de försvarar beslutet. 

 

Arrangör av demonstrationen i Stockholm var 8:e marskommittén, som även i Göteborg består av RKU men även regeringspartiet Miljöpartiet, S-kvinnor och både Ung Vänster och Vänsterpartiet, som ju sitter i riksdagen. Att V och Ung Vänster inte har problem med kommunister och våldsvänster är intet nytt men det förvånar mig att regeringspartierna inte har det. 

Kommunistiska partiet är för övrigt det parti Sven Wolter är medlem i sedan ungdomen och som han bland annat ägnade sig åt att försvara generellt och Stalin i synnerhet i programmet ”Min sanning” i SVT för bara något år sedan. 

”Folk har inte sett alla Stalins goda sidor”, sa Wolter till programledaren på bästa sändningstid.

 

På demonstrationen i Stockholm , där banderollerna om revolution och våld vajade sida med sida med den socialdemokratiska rosen, deltog även SSU:s ordförande Philip Botström, som la ut den här glada selfien ihop med Veronica Palm, ordförande för S i Stockholm och Elin Ylvasdotter, som är ordförande för S-studenterna. 

 

Så här fräscht såg det ut 8 mars.

På första bilden kan ni se ordet revolution skymta till höger och på den andra en banderoll med olika kända kommunistiska diktatorer och revoultionärer. 

 

Det finns fler än Botström som gillar revolutionärer.

Till exempel Maria-Elsa Salvo, som sitter i förbundsledningen för SSU Stockholm. Hon har gillat den här bilden på Facebook, där ni bland annat kan se Castro och Hugo Chavez. 

Chavez kommunistiska experiment i Venezuela har nu lett till att folk köar för att få köpa toapapper, såväl som mat. Historien upprepar sig. 

Att Salvo gillar Chavez i december 2015, när köerna och armodet breder ut sig i landet tyder bara på att hon antingen inte bryr sig om de människorna, eller har så dålig koll på nyheter att hon inte vet hur läget är. 

 

Att posera framför symboler för en rörelse som har + 100 miljoner lik på sitt samvete,  har inte heller Andrea Nylin något emot.

Hon jobbar på SSU Stockholm som ansvarig för studier. Hon kandiderade även som ordförande för SSU Stockholm. 

 

Alexander Petersson är ordförande för SSU Västerort och är även aktiv i S-studenter. Han tycker kommunistretorik även är kul som formspråk.

Han bekräftar också att en motion SSU la förra året och som låg till grund för rapporten som Annika Strandhäll nyligen släppte om ”ekonomisk demokrati” de facto handlar om löntagarfonder. Trots att hennes partikamrat Dagens Samhälle i veckan ägnade sig åt att hävda motsatsen. Intressant tycker jag. Att SSU de facto vill ha tillbaka löntagarfonderna som de var på 80-talet. 

Petersson använder själv RKU:s vokabulär, han gillar alltså inte bara formspråket utan även innehållet.  

”Revolutionen är nära”

”Lyckan när proletariatets diktatur upprättats”

En ”skojig bild” som hyllar bolsjesvikerna och Lenin.

Detta är regeringens ungdomsförbund. 2016. Så historielöst. Så smaklöst. 

Och inte minst, så oacceptabelt. 

 

Jag tänker på min kompis  Artur när jag ser det här. Som hotad av Kalasjnikovs som 5-åring flydde från Polen, som låg bakom järnridån och var en lydstat under kommunisterna i Moskva. Hans släktingar försvann där. Eller Klementina och Alice som flydde från Rumänien  undan samma förtryck.

De tycker säkert att små ”skojiga” kort  som skämtar med morden på deras släkt och vänner i hammaren och skärans namn är jätteroliga. 

Petersson sitter, med sin demokratisyn hämtat från 1800-talet, även i redaktionen för S-studenters tidskrift Libertas.

 

Tackkort med kommunistsymboler tyckte även Lawen Redar var kul.

Vem är då detta? Jo, hon sitter i riksdagen för Socialdemokraterna och representerar alltså regeringen i riksdagen. 

De anhöriga till de 100 miljoner själar som kommunismen tagit historiskt skrattar säkert också. 

Så här mycket respekt för dem och för demokrati har alltså sittande regeringsparti.

Skulle samma personer ta Davidsstjärnan och hakkors och göra samma sak? Nej. För där finns medvetenheten om historien, och respekten.

Någon respekt för de mångdubbelt fler döda i kommunismens namn finns tyvärr inte bland landets kommande ledande socialdemokrater. 

 

Den som gjorde kommunistkorten var Erica Jörgensen och råkar även vara den person som Expressen intervjuade om RKU och arrangemanget med dem.

”Jag ser det inte som ett problem när vi samlas under samma banderoller och budskap som vi kommit överens om tillsammans”

En person som själv gör roliga kommunistkort ger alltså en förväntat svar om hur allvarligt våldsromantik är.

Kom också ihåg att SSU här bekräftar att banderoller med revolution är något de själva står bakom.   

En lämplig följdfråga hade varit det. 

&nbnbsp;

Redar var även talare på RKU/SSU- demonstrationen 8 mars. Tillsammans med ännu en riksdagsledamot, Vänsterpartisten Nooshi Dagostar

 

Det var aboslut inte bara i Stockholm och Göteborg på årets 8 mars som SSU, V och S arrangerade mysfest med revolutionärer. Det gjorde de på ett flertal andra platser.

Var det då något nytt? En engångsföreteelse?

Nix, inte det heller. Socialdemokraterna har länge haft ett etablerat samarbete kring sådana här aktiviteter med RKU.  

Jag kommer fortsätta gransningen av partiets kopplingar i ett nytt inlägg.

2015-11-9 i Kristianstad – demonstration kristallnatten. SSU och RKU tillsammans.
21 maj 2015 i Umeå – demonstration mot Nato. RKU och SSU tillsammans. 
8 mars 2015 i Stockholm – demonstration kvinnor. RKU och SSU tillsammans
9 november 2014 i Umeå – fackeltåg. SSU och RKU tillsammans. 
9 november 2014 i Stockholm – fackeltåg. SSU och RKU tillsammans
15 maj 2014 i Stockholm – manifestation årsdag Al Nakba. SSU och RKU tillsammans. 
13 sept 2013 i Umeå – manifestation mot USA. SSU och RKU tillsammans
31 maj 2010 i Uppsala – manifestation pro Gaza. SSU och RKU tillsammans. 
5 maj 2010 i Örebro – demonstration. SSU och RKU tillsammans
9 nov 2002 i Malmö – demonstration kristallnatten. SSU och RKU tillsammans
2002-11-9 i Stockholm – demonstration kristallnatten. SSU och RKU tillsammans. 

För att nämna några av de många arrangemangen. 

Det finns gott om exempel att välja på för att befästa inställningen hos statsministerns ungdomsförbund vad gäller demokrati. 

Ordförande för SSU Södermalm (Front), Dustin Zojaji, går till exempel steget längre än många andra och skrev på Facebook:

”Här har vi banderollen som Front och Norra Real målade tillsammans!”

På bilden står det:

”Vi skjuter vårt tids generaler – VD:arna”

 

Högt uppsatta inom SSU och SSU Stockholm tycker alltså att skjuta företagsledare är en acceptabel banderoll i ett demonstrationsståg för kvinnor den 8 mars. År 2016.

Ledningen för SSU har sanktionerat det. 

Man tror inte att det är sant. Men det är det.

Och detta vålds- och revolutionskramande går långt in i regeringen.

Det är inte bara deras egna ungdomsförbund som slätar över och öppet accepterar revolutionsromantiker som har samma syn på demokrati och våld som Svenska motståndsrörelsen. 

För vilken demokratisyn uppvisar statsråden Kaplan och Fridolin genom att de också talat på arrangemang ihop med Revolutionär Kommunistisk Ungdom?

Den 11 maj 2003 talade Mehmet Kaplan på en exakt sådan tillställning, som ordförande för Muslimska Rådet. 

 

Den 20 mars 2004 talade Gustav Fridolin på samma typ av arrangemang, med RKU och Kommunistiska partiet i allians med SSU och Grön Ungdom.

Det är som om Jan Björklund och Mats Odell talat på en nazist-demonstration två år före  den borgerliga valsegern 2006.  

Sett med de glasögonen kanske bilden klarnar något.

 

En annan person som gillar det här med anti-demokrati och revolution är Stockholms stads arbetsmarknads- och idrottsborgarråd Emilia Bjuggren

 

Hon har en blogg, där hon i profilen skriver att hon är, inte socialdemokrat, utan socialist. 

På den skrev hon 2008 ett inlägg med raden:

Det finns skäl för revolution

Klockrent med revolution, tycker borgarrådet. 

 

 

Det är inte vem som helst detta handlar om.

Detta är landets regerings ungdomsförbund som relativiserar våld och som regelbundet och senast i veckan, sitter i knät på ett av de få partier i Sverige som fortfarande bejakar våldet som metod och som uttalat inte tror på demokrati.

En syn de delar med mycket få i samhället. De enda förutom andra delar av våldsvänstern, som tycker så här är paradoxalt nog nazisterna

RKU får inte längre statsbidrag via MUFCS på grund av att de inte är demokrater. Men trots att de förlorade det redan 2004 har alltså SSU inte sett deras värdegrund som något som helst problem. 

För det är värdegrund vi pratar om. Alla människors lika värde. Det tror man inte på om man inte tror på demokrati, på principen ”en man/kvinna en röst”. Allmän rösträtt. Det som byggt det välstånd som möjliggjort dessa unga revolutionärer att bo i ett tryggt land och lära sig skriva och läsa så att de kan praktisera den yttrandefrihet de vill ta ifrån andra genom att kräva diktatur. 

Hur kan man som socialdemokrat försvara det här? Hur kan man skriva att man vill skjuta företagsledare, 2016? Och hur kan Stefan Löfven acceptera detta?

Jag tycker att vi ska kräva av regeringspartierna att de direkt tar ställning emot kopulerandet mellan sitt ungdomsförbund och våldskommunisterna. 

Någon måtta får det faktiskt vara. 

 

Sanningen om Dagens Samhälle

Efter mitt inlägg igår, ”Hej Pravda?”, har det minst sagt varit aktivitet. 

Framför allt från SKL. 

Jag fick efter bara två timmar det första mailet av presschefen på SKL, Claes Bertilsson, där han hävdar att det jag skrivit om att nya ägardirektiv för Dagens Samhälle beslutats inte stämmer. Han skrev i ett annat mail att det inte finns ”några planerade beslut” att ändra ägardirektivet. 

 

”Finns inget planerat beslut om ändrade ägardirektiv. Och inget beslut är taget”

Totalt skickade Bertilsson fyra mail, där det sista återigen var en fråga om när jag ändrar bloggen. Läser man det han skriver mindre noggrannt kan det lätt tolkas som att hela historien om ägardirektiven är fel. Men det är inte det han säger.

Han säger att ”inget beslut är taget”. 

Men att styrelsen lagt ett förslag om ändring av ägardirektiv är helt korrekt. Det är bara det att de sköt upp beslutet, för att det blev bråk i media.

Förslaget om nya ägardirektiv kanske inte är fattat formellt men de är i allra högsta grad SKL:s styrelses vilja. Eller snarare, Lena Mickos vilja och hela socialistfalangen som nu har majoritet i styrelsen. 

Lena Micko blev alltså ordförande 2014, efter valet och ersatte Ilmar Reepalu som hela tiden haft problem med att chefredaktören Mats Edman styrde tidningen fritt och obundet. Han har själv bekräftat problemen i media. Men utan majoritet i styrelsen – ingen möjlighet att göra något, vilket var situationen under 8 år, mellan 2006 och 2014.  När såväl äntligen majoriteten kom vilade inte sossarna på lagrarna utan satte igång direkt. 

Micko är, i egenskap av såväl SKL styrelses ordförande som ordförande i styrelsen i SKL Företag AB, chef över Håkan Sörman, som är VD för SKL företag, som i sin tur äger Dagens Samhälle. 

Chefredaktörens första chef är styrelsen för Dagens Samhälle, men den rapporterar i sin tur till ägarna SKL företag.

Håkan Sörman är bara tjänsteman och måste därför anpassa sig efter den aktuella politiska majoriteten som styr i SKL för tillfället.

I själva verket ligger mesta av makten i SKL:s styrelse.  

 

Enligt mailet från SKL innehöll inte beredningen om ändrade ägardirektiv Dagens Samhälle utan SKL Företag AB bara, verifiera det kan bara de som var med på mötet. 

Men, jag vet ändå hur detta gått till. 

Bland annat enligt dokument jag fått ta del av som visar händelseförloppet. 

Den 21 januari hålls alltså mötet i Arbetsutskottet, där Lena Dahl som är chef där och formellt ansvarar just för styrning, bereder nya ägardirektiv för SKL Företag AB.

Den 22 januari håller SKL styrelse möte där nya direktiv för SKL Företag AB tas. 

Den 24 januari kl. 15.25 skickar sedan SKL Företag AB förslag på nya ägardirektiv för Dagens Samhälle till ledningen för tidningen, med begäran att deras synpunkter skulle vara inne den 26 februari. Alltså i princip en nbsp;arbetsdag senare. 

En anmärkningsvärt kort tid att få inkomma med synpunkter för övrigt. Man kan nästan tro att de ville skynda igenom allt. 

 

Styrelsen för Dagens Samhälle hade sammanträde den 25 februari men fick ingen kännedom om förslaget på nytt ägardirektiv.

Det går bara att tolka så att Lena Micko försökte runda tidningens styrelse. Man undrar vad erfarna styrelseledamöterna från media, som Frenkiel och Stålnert tyckte om detta. Den senare sitter i styrelsen för ägarstiftelsen av SVT, SR och UR. 

 

Varför förslaget om nya ägardirektiv datummärkts med datumet 10 mars och inte när det skickades ut den 24 februari är oklart. 

Notera avsändaren – Tina Malmros. Hon jobbar åt Håkan Sörman på SKL Företag AB och det är därför omöjligt att tro att just Håkan Sörman, som ju även sitter i styrelsen för Dagens Samhälle, inte hade kännedom om förslaget om nya direktiv. 

Varför Sörman inte i läget när han visste att ett nytt förslag på ägardirektiv för tidningen var på gång informerade sin styrelse så att de kunde diskutera det på mötet är oklart. 

Om han inte hade kännedom om det undrar man lite hur bra koll han har eftersom det bara är han, Tina och Lena Dahl i ledningen. 

 

Här står det svart på vitt att de vill ändra direktivet och helt sonika stryka ”oberoende”. 

För det nya direktivförslaget lyder: 

”Dagens Samhälle ska på ledande plats driva de frågor som är viktiga för kommuners, landstings och regioners verksamhet. Dagens Samhälle har, inom ramen för sitt uppdrag, en självständig redaktionell ställning

 

De befintliga ägardirektivet lyder: 

”Dagens Samhälle ska på ledande plats bidra till att utveckla den kommunala självstyrelsen med stort handlingsutrymme och start medborgerlig förankring men i övrigt ha en publicistiskt obunden och självständig ställning”

 

En mycket stor förändring av direktiven, och solklart ett steg mot att SKL:s styrelse vill styra tidningen politiskt. 

Jag har fått informatiom om att styrelsen länge klagat på allt innehåll som varit opinionsbildande. Man har velat kunna styra framför allt opinionsjournalistiken, som enligt socialdemokraterna varit för höger. Men inte ens de socialdemokrater som skrivit för tidningen har fallit dem i smaken, vilket än mer bekräftar att det framför allt är kontrollen av innehållet styrelsen vill ha. 

Ledningen för Dagens Samhälle reagerade givetvis på denna stora förändring mot politisk styrning och svarade Tina Malmros att de ställer sig HELT avvisande till förslaget. 

De uppfattade förslaget som ett sätt för den nuvarande majoriteten i SKL – socialdemokraterna, ihop med V och MP – att avskaffa oberoendet och göra tidningen till språkrör för den politiska styrelsens egna uppfattningar.

Och att förslaget signalerar att SKL vill tillbaka till ”Kommunaktuellt”. En tidning långt ifrån debattens centrum som Dagens Samhälle blivit senaste åren och som förde en tynande tillvaro i offentlig sektors fikarum. 

Rättelse 160309: jag skrev tidigare att Kommunaktuellt var förlusttyngt, vilket tydligen inte stämmer och jag har därför tagit bort den formuleringen. 

Enligt ledningen på Dagens Samhälle har påtryckningar politiskt funnits länge men intensifierats sedan maktskiftet i SKL då Lena Micko blev ordförande och att såväl hon som före detta ordförande Ilmar Reepalu utövat hårt tryck mot tidningens styrelseordförande Julia Branting. 

Som alltså hållit emot sedan hon tillträdde 1 januari 2015 men uppenbarligen, och förståeligt, inte pallade längre. Det är ju ändå folk från samma parti, som är hennes formella chefer och hon har tidigare arbetat länge som Reepalus högra hand. Ingen skugga faller alltså på Branting. 

 

Så här har det gått till:

1. S får ihop med V och MP majoritet i SKL:s styrelse september 2014

2. Arbetet som Ilmar Reepalu (S) och tidigare ordförande länge velat genomföra inleds direkt när Lena Micko tillträder som ordförande. 

3. Påtryckningar utövas mot partikollegan Julia Branting, som är ordförande för styrelsen för Dagens Samhälle,  att ändra tidningens inriktning och framför allt sparka chefredaktören. Branting tillträdde 1 januari 2015.

4. I slutet av februari 2016 hålls en serie möten om ägardirektiv i ägarbolaget SKL Företag AB, där Lena Micko är styrelseordförande och Håkan Sörman VD. 

5. Under tiden förbereds förslaget om att ändra ägardirektiven för tidningen: tidningen ska nu driva frågor som är viktiga för SKL och tidningen är inte längre oberoende.

S planerar att kunna styra tidningen politiskt

6. Ägardirektivet skickas den 24 februari, två dagar efter SKL fattat beslut om ändring av SKL Företag AB:s ägardirektiv. Avsändaren är Håkan Sörmans anställda på SKL Företag, Tina Malmros. Mottagare är ledningen för Dagens Samhälle. 

7. Dagen efter har Dagens Samhälles styrelse möte men fick ingen information om förslaget. Håkan Sörman sitter i styrelsen men trots att hans medarbetare skickat ut förslaget om ägardirektiv informerade han alltså inte styrelsen om vad som var på gång. 

8. Redaktionsledningen reagerar omedelbart på de nya skrivningarna. Och att de bara fick en enda arbetsdag att komma med synpunkter på förslaget. 

9. De skriver ett svar att de kraftfullt protesterar mot förslaget och att tidningens oberoende är hotat.

10. Tidningen Resumé snappar upp detta och fick enligt sin artikel ta del av materialet, källan okänd. Och nyheten sprids, till bland annat Dagens Opinion och Tidningen Journalisten.

11. Den 8 mars får chefredaktören sparken. 

12. Jag skrev ett inlägg på bloggen den 8 mars och kontaktas samma dag av SKL:s presschef Claes Bertilsson, som förnekar att det finns ett beslut. 

13. SKL:s styrelse har alltså lagt förslaget om nya direktiv på paus, i väntan på rekrytering av ny chefredaktör gissningsvis. Som för övrigt Dagens Samhälle i samråd med SKL:s styrelse ska rekrytera, så sannolikheten att det blir någon som kan hålla emot deras planer på att politisera tidningen är inte optimistisk. 

Faktum kvarstår: 

SKL:s styrelse tycker att ägardirektiven för Dagens Samhälle ska ändras och oberoendet tas bort. De har skrivit ett förslag. 

Att beslutet inte ännu är fattat beror bara på att det blev känt i media. När detta hände kunde inte Branting hålla emot längre och Mats Edman fick sparken. 

Ledningen för SKL kommer utan tvekan att på ett eller annat sätt få igenom sin vilja att politisera tidningen. De har majoritet i styrelsen. 

Lyckas de kommer en av landets främsta tidningar förlora sitt publiscistiska oberoende. 

Personligen kommer jag, om detta går igenom, aldrig någonsin igen publicera något i tidningen och jag hoppas att fler debattörer väljer att bojkotta tidningen.

Vi ska inte acceptera att socialister kväser oberoende media med politisk makt.  

 

Hej Pravda?

Mannen på bilden är Lenin som läser Pravda

160308
Efter att ha pratat med folk och fått mer information och dessutom fått mail från SKL:s presschef har jag valt att sammanfatta i ett nytt inlägg samt ändra vissa formuleringar i detta. 

För er som är lite yngre syftar Pravda på  kommunistiska partiets tidning i Sovjet, som hette Pravda. Och som var en av de två tidningar som tilläts under diktaturen. Pravda har blivit en symbol för den icke oberoende pressen. Media som är helt ofri och helt politiskt styrd. 

Efter 8 år av borgerlig styre i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), som framför allt är arbetsgivarorganisationen för alla anställda i landsting och kommuner och de som förhandlar med bland annat Kommunal i årets avtalsrörelse, byttes majoriteten i SKL valet 2014. För styrelsen är politisk och baseras på valet och de resultat som finns i kommunalval och landstingsval. 

Nu har V, S och MP egen majoritet i SKL:s styrelse – 11 mandat mot 9 Alliansen och 1 SD. 

Ordförande är Lena Micko, tidigare kommunalråd och KSO i Linköping. 

 

Varför bryr jag mig om det här då?

Jo, för att en av landets tidningar ägs av just SKL – Dagens Samhälle, där jag var krönikör 2015. 

Och sin vana trogen blandar socialdemokraterna ihop sitt eget parti med samhället, media etc, så en av de första sakerna de gjorde var att göra en intern utredning om hur ägardirektiven till SKL:s företag skulle kunna ändras.

Den 22 januari tog SKL: styrelse beslut om nya ägardirektiv för SKL företag.  

Arbetsutskottet, som ansvarar för den interna styrningen, beredde ärendet dagen innan. 

Varför jag inte kan läsa någon reservation från de ledamöter som är från Alliansen är en gåta så någon som sitter i SKL:s styrelse får hemskt gärna förklara det. 

Enligt mail från Alliansen (se nästa inlägg) fattades inget formellt beslut, därav avsaknad av reservation. 
 

Nya ägardirektiv är i sig inga konstigheter, det får bolag titt som tätt. De förra för Dagens Samhälle har gällt sedan 2004 och är enligt deras årsredovisning: 

”Dagens samhälle AB bedrivs självständigt utanför SKL:s egen kommunikationsverksamhet har sedan starten 2004 en redaktionellt oberoende ställning”.

 

Detta vill nu socialdemokraterna ändra på. 

För i de nya ägardirektiven vill de att formuleringen ”publicistiskt obunden och självständig ställning” ska stryrkas. Bakom ligger Lena Micko. 

 

I de nya ägardirektiven föreslogs istället följande skrivning in

”Dagens Samhälle ska på ledande plats driva de frågor som är viktiga för kommuners, landstings och regioners verksamhet.”

”Dagens Samhälle har, inom ramen för för sitt uppdrag en självständig redaktionell ställning”

 

Ilmar Reeplau var tidigare ordförande i SKL:s styrelse men då hade vänstern inte majoritet. Han var hela tiden otroligt kritisk till att Dagens Samhälle betedde sig som vilka medier som helst, det vill säga oberoende utan kontroll från politiker (läs socialdemokraterna). Och kritiskt till Mats Edman, som drev tidningen som vilken tidning som helst. Fritt och publicistiskt oberoende. 

 

Så det vankades alltså julafton när sossarna insåg efter valet att de skulle få majoritet.

Nu äntligen skulle de kunna göra något åt Dagens Samhälle och det irriterande att den inte gick att styra enligt partiboken. Vilket de nu gjort verklighet av. 

 

Som av en slump är Dagens Samhälles ordförande numera Julia Branting. Som varit Reepalus högra hand. 

 

Sosse som styrelseordförande i tidningen Dagens Samhälle, som jobbat åt största kritikern

 vänstermajoritet i ägarstyrelsen 
=
hej då fri tidning

 

Givetvis innebär ändringen sossarna vill driva igenom att Dagens Samhälle istället ska styras politiskt. Det går inte att tolka direktiven på något annat sätt, även om man tittar riktigt hårt på bokstäverna. 

Men så här ser socialister på media. Inget nytt under solen

Mats Edman, chefredaktören, lämnade därför idag sin post. Det gör han helt rätt i. Jag skulle inte heller vilja driva vidare en tidning som nu förlorat sitt oberoende och riskerar att bli ännu ett partiorgan för makthungriga sossar. 

Jag fick nyss hans avskedsmail i inboxen, där han avslutar med: 

”Allt detta känner jag stolthet över. Liksom att stå upp för en oberoende och konsekvensneutral journalistik av hög kvalitet” 

En så kallad ”avlusta med flaggan i topp” alltså. Jag önskar Mats Edman lycka till. Vi får båda på håll se vart det här tar vägen helt enkelt. 

 
 

Den svenska modellen

Det är mycket prat om ”den svenska modellen” och anklagelserna haglar om attacker på densamma. 

Men vad är den svenska modellen?

Och är den verkligen attackerad?

Jag reder ut begreppen genom en liten film. 

Se den och sprid den sedan.

Hjälp till att höja kunskapsnivån om den svenska modellen. 

Här är länken till filmen för delning:   https://youtu.be/kCcwh06NHS0

 

LO-maktelitens verkliga inkomst

Förra veckan släppte LO, som vanligt vid denna tidpunkt på året, sin rapport om löner. Specifikt VD-löner, som de kallar ”makteliten”. 

Jag skrev en artikel om det på SVT Opinion samma dag den kom ut. 

Varje år är det samma sak: de tar de 50 bäst betalda VD:arna i landet, tar både deras kapitalinkomst och lön, och jämför sedan med snittet för en arbetare. Utan kapitalinkomster, för att tjäna pengar på börsen, sälja bostäder etc kan även folk som inte är VD göra. 

Vi har 1 080 000 st företag i Sverige.

99 % av dessa har färre än 250 anställda och dessa företag har alltså ingen av de 50 bäst betalda cheferna i sina företag. Snittet för en VD i Sverige är, inklusive topparna, 80 990 kronor.

En tiondel av dem tjänar bara 34 000 kronor per månad (2013), medianen är drygt 40 000 kronor. 

Men dessa siffror, verklighetens siffror, är inte roliga att prata om. För då framstår LO:s egna chefslöner som ännu mer orimliga. Och företagaren framstår som de är och inte som Joakim von Anka som simmar i en pool med pengar. 

De som tillhör landets allra bäst betalda är utan tvekan LO:s egna chefer. Men i sin egen rapport valde de att inte ta med alla, trots att de bara är 14 stycken. 

 

De förklarar inte varför. Förmodligen för att det finns flera utanför listan som drar upp snittet. 

 

När man läser om fackordförandernas löner brukar det ofta vara just den lön som de får från förbundet. Men i arbetarrörelsen har man sedan lång tid tillbaka en tradition att, eftersom löner är offentliga och dessutom känsliga saker, då deras egna medlemmar inte alls tjänar de enorma summorna, så ger man en lägre lön än man vill och plussar sedan på genom lukrativa styrelseuppdrag. 

Jag har därför ägnat mig åt att ta reda på faktisk lön, genom att ringa Skatteverket. 

Lönenivåerna har jag hittat i den här artikeln i Svenska Dagbladet från februari 2015, där förbunden själva rapporterade in. 

 

Så här ser listan ut på LO:s fackordförandens löner.

Jag har inte fått tag i allas lönenivåer, och fackförbunden som saknas på första listan har kongressbeslut att räkna av styrelsearvoden så där finns ingen skillnad mellan lön och total inkomst. Uppgifterna gäller inkomståret 2014.
 

Som ni kan se skiljer det sig mellan lön och faktisk inkomst.

Allra störst skillnad är det för SEKO:s ordförande, som drar in hela 437 000 kronor extra per år. Alltså en hel, bra inkomst till. Elektrikerna är tvåa och erbjuder 225 000 kronor extra per år i styrelsearvoden etc. Byggnads har extrainkomster på 181 000 kr, Kommunal 180 000 kr, Musikerförbundet på 156 000 kr, Handels 152 000 kr. 

Detta innebär att de får lite andra löner. För man måste ju räkna in alla inkomster.
 

Källa: Skatteverket

Men jag är en nyfiken person.

Så jag ville veta vad nyckelpersoner i hela Arbetarrörelsen tjänar.

För det är så deras makt är uppbyggd – ett mycket tätt nätverk av olika organisationer på samma träd. Här har du förutom SAP och LO samt alla deras förbund även Hyresgästföreningen, ABF, Folkets Hus och parker, Politism, Aftonbladet Ledare, Skiftet, Alliansfritt etc. 

IF Metall har ett investmentbolag sedan måste år, vid namn Metallica. Som består av två olika bolag. 

Ordförande heter Per-Olov Andersson och hans inkomst 2014 var 1 204 100 kr, motsvarande 100 300 kronor per månad

Carin Jämtin, partisekreterare i SAP, tjänade 1 410 100 kronor, eller 117 508 kronor per månad. 

Partikassören i SAP heter Roger Berzell och är en av deras okända makthavare. Han sitter i väldigt många av deras styrelser och tjänar 732 700 kronor, ca 61 000 kronor per månad.

 

Tobias Baudin är förste vice ordförande i LO och tjänar 1 023 800 kronor per år, eller
85 316 kronor. Han tjänar alltså mer än de flesta fackordförandena. Bara Handels, Kommunal och SEKO:s ordförande tjänar mer, och hans egen chef Thorwaldsson. 

 

Ingela Edlund är andre vice ordförande för LO och tjänar 1 003 500 kronor, 83 625 kronor per månad. Hon sitter också i olika styrelser. 

 

Torbjörn Johansson är avtalssekreterare i LO och även han tjänar över en miljon kronor per år, motsvarande 86 016 kronor per månad. 

Ola Pettersson, chefekonom på LO (och bror till Karin Pettersson på Aftonbladet Ledare) har också miljoninkomst och tjänar 89 750 kronor per månad. 

Om vi går vidare till andra nyckelpersoner inom arbetarrörelsen, så tjänar Karin Wanngård, som är finansborgarråd i Stockholm, 1 452 800 kronor eller 121 066 kr per månad. 

Marie Linder, ordförande för Hyresgästföreningen, tjänar 1 179 700 kronor, motsvarande
98 308 kronor per månad. 

Monika Widman Lundmark heter ABF:s förbundssekreterare och hennes totala inkomst var i detta sammanhang blygsamma 516 400 kronor. MEN, hon blev vald 1 september 2015 och tillträdde inte förrän sent i höstas så den inkomster gällde alltså 2014 och inte i hennes nya roll, som kommer in till Skatteverket först när deklarationen kommit in för 2016 års verksamhetsår så gissningsvis tjänar hon som de övriga pamparna i arbetarrörelsen, någonstans runt 1 miljon kronor per år. 

Calle Nathansson är VD för Folkets hus och parket och hans lön var 1 138 200 kronor, eller
94 850 kronor per månad

De som är eliten i samhället är i allra högsta grad arbetarrörelsens samtliga pampar. 

 

Därför duger det inte att varje år försöka lura media och alla andra med rapporten ”Makteliten”, som med siffror som överhuvud taget inte är representativa för VD i Sverige och urval och som bara syftar till att maximera den politiska effekten, ska utmåla skillnader som är extrema. Men som egentligen inte finns. Det säger nämligen mycket lite om status i löneläget i svenska näringslivet att SEB:s VD tjänar miljoner. Det är bara ett av över en miljon företag. 

 

De väljer de bäst betalda personerna i hela landet, vars löner dessutom baseras på hela världens resultat eftersom bolagen är globala. Sedan lägger de till alla kapitalinkomster. De måste ha med några av sina egna så då gör de ett litet litet urval av sina egna, och inte de bäst betalda, inte sett till faktisk inkomst. 

Och sedan jämförs dessa siffror med MEDIANEN på arbetare. Inte de högst betalda. 

Då kan man få den här roliga bilden. Jag säger rolig för den ska inte betraktas som något annat än av underhållningsvärde. Någon som helst fakta förmedlar den inte. 

 

Men de som ska skämmas allra mest är media, som helt okritiskt som en fågelunge bara låter sig matas med ful-propaganda från S och LO, för de är ju enligt sin egen uppgift ”två grenar på samma träd”. 

Rapport var inte de enda som svalde godiset med pappret på, till exempel hade Expressen, LO:s egensnickrade siffror som nyhet

Nästa år hoppas jag media slutar vara så slappa och granskar materialet själva istället för att bara trycka på send när LO kommer för att mata dem med sina åsikter istället för fakta. 

Eller så får de ringa mig.