Löntagarfonder 2016

Trodde ni att striden om löntagarfonderna var över bara för att de togs bort 1991? Tänk om. Veronica Palm och Annika Strandhäll ihop med LO vill införa dem idag. Och i regeringen sitter….. socialdemokraterna, som leds av fd IF Metall-basen Löfven. De har tänkt att använda Lagen om offentlig upphandling som kofot att återigen försöka stjäla landets företag. 
 

Bilden är gjord av ”I fablernas land”.

Den 4 oktober 1983 genomfördes en enorm demonstration. Det var landets företagare som reste man ur huse till Stockholm för att delta på en av de största demonstrationerna som genomförts  – minst 75 000 gick i tåget den dagen. 

Jag skulle gärna ha bifogat en bild men eftersom jag inte har rättigheterna får jag nöja mig med att bifoga en länk för er att klicka på för att se hur det såg under det som kallades 4-oktoberrörelsens demonstration. 

Löntagarfonderna var ett förslag från LO-ekonomen Rudolf Meidner om att LO helt sonika, med hjälp av politiska beslut från Socialdemokraterna som satt i regeringen, skulle stjäla majoriteten av landets företag. Bakgrunden var att de ansåg att det var orättvist (!) att de företag som gick bra och hade bra vinster kunde erbjuda bättre villkor till de anställda än de som gick dåligt. Lösningen skulle vara att 50 % av företagen skulle ägas av löntagarna (läs facket).

Man skulle avskaffa företagarnas makt över sina egna företag. 

Tillvägagångssättet skulle vara att 20 % av företagens vinster skulle omvandlas till riktade fondemissioner som skulle ges till löntagarfonderna. Förslaget modifierades sedan med att  att sossarna skulle höja arbetsgivaravgifterna för samtliga företag, och den nya intäkten skulle alltså i princip få LO förfoga över genom att aktier i företagen köptes.

Företagen skulle själva få finansiera stölden av sina egna företag

Nu undrar ni varför jag tar upp denna gamla skåpmat. 

Jo, för att Socialdemokraterna i Stockholm med Annika Strandhäll i spetsen vill nu återinföra löntagarfonder. Ni läste rätt.

 

För några dagar sedan skrev socialdemokraten och ordföranden i Stockholms Arbetarkommun (Stockholms socialdemokrater)  Veronica Palm följade på Twitter:

”Krafttag för ekonomisk demokrati”

 

Ekonomisk demokrati är kodordet här, för socialsering av näringslivet. Demokrati är i den här kontexten likvärdig med ordet demokrati i till exempel Demokratiska folkrepubliken Nordkorea. Socialister har alltid haft en förkärlek för att inkorporera ordet demokrati i allt de gör. Det betyder inte demokrati i den meningen vi andra använder det alltså. 

Bakgrunden till Palms förtjusning är att S i Stockholm redan för ett år sedan hade en motion till sin årsstämma från SSU om just löntagarfonder. (motion B12, sidan 25 och 26) med titeln ”Krafttag för ekonomisk demokrati!”. Förslaget var att S i Stockholm verkar för att den socialdemokratiska regeringen inför en ny Socialiseringsnämnd, likt den som fanns på 80-talet. Nämnden ska utreda ”vilka samhällsfunktioner, naturtillgångar och företag” som bör socialiseras (läs stjälas) och hur detta ska göras. För att anställda i alla dessa företag ska kunna ”överta företagen där de arbetar” (läs stjälas).  

 

Mitt eget politiska engagemang väcktes av just protesterna mot löntagarfonderna på 80-talet, även om jag då gick i lågstadiet. LO:s makt och vilja att stjäla landets företag har alltid varit en röd tråd i min drivkraft. Även om löntagarfonderna infördes mot S-ledningen och Palmes egentliga vilja och sedan rätt snabbt avskaffades har det sedan dess funnits massa personer som fortsatt längta efter ett samhälle där socialdemokraterna kan ta privata företagares livsverk utan att betala för det. 

Det här är varför jag blir extra provocerad av de borgerliga ungdomsförbundens vilja att sedan något decennium fokusera på veritabla skitfrågor som genus, sälas och som nu, incest och nekrofili. För att de tar vunna segrar för givna. De borde betrakta varje vinst för individens frihet som tillfällig och envetet arbeta för att vinsterna behålls. Även om de inte ens fanns under löntagarfondstiden. Det är många av de segrar borgerligheten och liberalismen vunnit som är hotade, ta till exempel avregleringen av vård, skola och omsorg som uppskattas av en överväldigande majoritet av befolkningen men som socialisterna i åratal ägnat avsevärd tid och kraft åt att försöka rulla tillbaka till monopolens dagar. Vi har inte råd att ägna värdefull tid åt småfrågor när de stora frågorna måste försvaras. Som rätten att få äga och driva ditt eget företag. Den fria företagssamheten, det fria näringslivet. Och detta bevisar att den forfarande är under attack.

Till exempel skrev en vänsterpartist en motion 2005 om just att införa löntagarfonderna igen. 

 

 

Vad gäller S-motionen till årsstämman ledde inte den till bifall men till att Stockholms-sossarna tillsatte en utredningsgrupp.

Bestående av ordföranden för fackförbundet SEKO:s Stockholmsförbund, en person från Olof Palme center som ställde upp som EP-kandidat 2014 (Europaparlamentet) och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. 

 

Det är deras arbete som Palm jublade över på Twitter. För de levererade resultatet nyss, i form av en rapport och förslag. De inleder med att gå igenom lite historia.

”Dock blev aldrig löntagarfonderna de successiva överttagande av näringsliv som förespråkarna hade hoppats utan bidrog som mest till att bygga grunden för det omfattande pensionssparande som idag finns inom LO/TCO-kollektivet”

När fonderna upplöstes av Bildt-regeringen gick nämligen det kapital de hade hunnit bygga upp just till pensioner.  

 

Ett förslag inom S som funnits länge är att just förvaltandet av pensionsfonderna skulle vara mer aktivt ägande, för att ”agera motvikt mot det globala kapitalet”. 

 

Sedan går det vidare till finansieringen av löntagarföretag. Och hävdar, hör och häpna, att ”för ett vanligt nystartat privatägt företag finns det en mängd alternativ för att hitta kapital, allt från banklån, riskkapital eller nystartsbidrag från staten”. 

Nivån på okunskapen är avgrundsdjup och vittnar om att rapportförfattarna, som inte är några duvungar i politiken, inte har den minsta susning om hur företag startas och drivs. Det finns drygt en miljon företag i Sverige idag. 99,9 % av dessa har färre än 249 anställda och 99,4 % färre än 50 anställda. Faktum är att 75 % har inga anställda. 

 

Det finns inga banklån eller riskkapital till dessa företagare. De får finansiera sin dröm genom privata pengar. Antingen tar de ett lån på sin bostad eller så finansierar en partner livskostnader medan företagaren går utan lön och försöker få igång företaget. De allra flesta företagen finansieras så – genom att privat offra inkomst för att företaget ska växa. 

Det är anmärkningsvärt tycker jag att ett av våra statsråd, som är satt att tillsammans med regeringens övriga medlemmar styra hela landet Sverige, visar att hon har en sådan låg kunskapsnivå om hur näringslivet i Sverige fungerar. 

Rapportförfattarna inser dock att det inte finns något opinion för att införa löntagarfonder rakt av igen, och att det skulle vara mycket mer komplicerat idag i och med att vi är med i EU och näringslivet nu är globaliserat. Så i detta första steg mot nirvana av fackligt ägda företag har gruppen andra förslag: man ska rikta in sig på löntagarägda företag och inte på löntagarfonder och man ska fokusera på lagen om offentlig upphandling. 

Det är nämligen deras partikollega Ardalan Shekarabis jobb – att leverera politiska beslut till LO som betalning för alla pengar och humankapital i form av arbetsinsatser och opinonsbildning LO gett SAP. Det första sittande regeringen gjorde var därför att starta utredning om LOU och tillsätta en utredning för att skapa en ny myndighet – Upphandlingsmyndigheten. Genom att ställa en massa krav dikterade av LO på vilka som får lägga anbud i offentliga marknaden, som omsätter ca 600 miljarder i landet varje år, kan man nämligen politsera näringslivet. Kraven som kommer införas är exempelvis ”sociala krav”, det vill säga att företagen som lägger anbud förbinder sig att anställda långtidsarbetslösa. Miljökrav, vi får så om det till och med ställs krav på Fairtrade-produkter etc eftersom Per Bolund aviserat att Sverige ska bli Fairtrade-nation. Och modellen Vita jobb, som skulle innebära att LO får långtgående rättigheter att få se affärshemligheter och dessutom får ett myndighetsutövningsansvar för att kontrollera allt. 

 

De vill också att Stockholm stad, när det går, tar över framför allt företag inom välfärden genom att inte förnya kontrakt och ta företagets kunder. Vilket sker redan idag. 

Och de vill också att såväl Tankesmedjan Tiden, som finansieras av arbetarrörelsen samt ABF klurar ut de praktiska frågorna för att kunna ta över näringslivet igen. 

Jag förstår inte varför detta kan segla under radarn faktiskt. Inser folk inte vad det egentligen står här?

Att ledande Socialdemokrater inklusive statsrådet Strandhäll året 2016 vill att S återigen försöker stjäla privata företag genom politiken? Och vad får vi för samhälle om de lyckas? Var är gränsen när de lyckats med punktern på första listan? För det är givevis inte de anställda som ”vill ta över” sin arbetsplats som ska ta någon risk och finansiera sitt inköp själv utan det kommer S sin vana trogen antingen låta företagen betala eller så kommer landets skattebetalare få betala. 

Det är dags att landets borgerliga politiker och ungdomsförbunden vaknar och se vad som håller på att hända. Och släppa alla små tramsförfrågor för att försvara redan vunna segrar med näbbar och klor. Annars kommer vi politiskt beslut för politiskt beslut se alla de friheter som byggt den starka ekonomi vi har försvunna en efter en. 

När inte ens deras ledande företrädare förstår hur näringslivet fungerar och hur en företagares vardag ser ut finns det inget hopp alls här. 

För att citera Veronica Palm:

”Woop woop! Vakna! Annars kommer sossarna stjäla ditt företag”

 

Ideell kostnad

Studieförbunden är den senaste i raden som ser flyktingkrisen, inte primärt som ett sätt att få bidra, utan som ett sätt att få mer pengar. Ideellt är inte ideellt i Sverige. Det kommer alltid med en prislapp. 

I dagens Svenska Dagbladet kunde man läsa en debattartikel från Studieförbunden, som är organisationen som organiserar studieförbunden. Vi har paraplyorganisationer till allt i Sverige. Som alla får bidrag. 

Studieförbunden lanserade där ett förslag att alla tio studieförbund kunde ta ett större ansvar för integrationen genom att erbjuda asylsökande svenskundervisning. De hänvisade till sin befintliga verksamhet och alla ideella krafter. Gott så. 
 

Men som alltid i bidrags-Sverige menar ingen verkligen ideellt utan det kommer alltid med en prislapp. Här har studieförbunden sett sin chans till att öka på bidragen, med 25 miljoner  kronor extra per år för ungdomssatsning och hela 75 miljoner kronor extra per år för SFI för vuxna. 

 

De tänker sig alltså 300 miljoner kronor på tre år. Extra. Det vill säga, utöver de mycke generösa bidrag studieförbunden redan får. 

Enligt Folkbildningsrådets beslut fick förbunden hela 1,7 miljarder i bidrag för 2015. 

ABF fick 28 % av pengarna och kammade hem nästan en halv miljard (473 miljoner). Varav nästan 10 miljoner var öronmärkta just för utrikes födda. 

Studieförbundet Vuxenskolan (SV) kom på andra plats med 337 miljoner och Studiefrämjandet på plats tre med 234 miljoner. 

 

För att sätta siffran 1,7 miljarder i relation till något annat, för pengarna är ändliga och allt kommer ifrån statsbudgeten här, kan vi till exempel jämföra med hela Säpos budget från staten, som 2015 låg på 1,1 miljard. Tullverket får ungefär samma pengar som studieförbunden och Kronofogdemyndigheten fick 1,8 miljarder. 

 

Men mycket vill ha mer och vill alltså ha ytterligare 100 miljoner kronor per år. Det är just detta som är både symptomatiskt och irriterande – att bidragsentreprenörerna, och de är många, alltid tycker att mer pengar är lösningen och inte prioritering. Aldrig hör man dem erbjuda sig att prioritera om i sina befintliga verksamheter för att göra något nytt. Aldrig innebär ideellt verkligen det utan det innebär i praktiken professionellt. 

Studieförbunden har enligt egen utsago redan bidragit med studiecirklar för 78 000 asylsökande. 

 

Om man då kollar lite på vad de avlägset största förbundet ABF lägger sin halva miljard på hittar man till exempel den här kurser: Zombieöverlevnad. En 90-minuterskurs för att lära dig ”överleva” när de som dött stiger upp i gravarna och vill äta upp dig. 

Varför inte kursen ”Praktiskt tomtekurs – så flyger du med 12 renar jorden runt på 24 timmar”, eller ”Lär dig hoppa som påskharen”.

Eller varför inte ”Din guide till att överleva Godzilla”. 

 

De ger också kurser i hur du använder en mobiltelefon och i grafitti. 

 

En av kurserna som ges är en bokcircel

Om man då tittar på vad som krävs för att få alla dessa hundratals miljoner kronor i skattepengar att panga runt ett år på bland annat studiecirklar kan man läsa på kritierierna som Folkbildningsrådet ställt upp

”Villkor för statsbidrag är att studieförbunden utformar sin verksamhet så att den är oppen och tillgänglig för alla

 

Även zombiekursen bryter mot det här, eftersom ingen som inte tror på sagor kan gå den. 

Kollar man sedan på ABF:s stora samhällsprogram hittar man det här: rad upp och rad ner med LO-kurser. 
 

Faktum är att det är 185 stycken sådana på gång just nu runt om i landet. 

 

De har även kurser som är gratis som syftar till att privata försäkringsbolaget Folksam ska få sälja mer pensionsförsäkringar. 

 

Men det finns fler förbund som har sådana här oheliga allianser, till exempel Sensus som utbildar inom Fair Trade. En organisation som själva uteslutande finansieras av skatt eftersom de fiffigt nog lagt alla intäkter i ett aktiebolag. 

 

Då inställer sig frågan nu, att om nu studieförbunden så gärna vill bidra till det varma ideella engagemanget för flyktingar som finns i landet, varför kan de inte prioritera om i sina verksamheter för att få plats med just den typen av kurser som landet verkligen behöver nu?

Något måste bort. 

Och jag tycker att ABF borde offra sin zombie-kurs. Och låta LO, i detta ansträngda läge när så många människor behöver lära sig svenska, hålla sina egna fackliga kurser. De omsätter ju bara centralt nästan 1 miljard så pengar finns. 

Resurser är ändliga. Om studieförbunden inte klarar av att prioritera själva borde de inte bara få nej på sin nya ansökan utan staten borde dra in delar av de bidrag de redan får. Stora delar. Jag förstår nämligen inte varför jag som skattebetalare ska finansiera bokcirklar jag själv inte får gå på för att jag är vit eller kurser för hur man använder mobiler. 

Det är helt korrekt att alla måste hjälpa till nu när flyktingkatastrofen väller in över Europa. Och studieförbunden får göra sin del. Genom att lägga ner vissa kurser för att starta SFI och kurser som stöttar ensamkommande. Via befintliga bidrag

Ett av de tio förbund som får del av de 1,7 miljarder är Ibn Rushd. Det nyaste tillskottet bland studieförbunden. 

 I deras årsredovisning kan man läsa vad deras målsättningar är och inte med ett ord nämns utbildning, märkligt nog. 

 

Trots att deras organisationsnamn är ”Ibn Rushd Studieförbund” kan man hitta NOLL kurser och cirklar på deras hemsida. 

 

Men jag är inte målgruppen. För deras största verksamhet är kurser i arabiska. 

Och här vill jag stanna lite grann. För majoriteten av de flyktingar som kommit hit och är på väg kan redan just arabiska. 

Så varför ska Ibn Rushd få ta del av ytterligare ett totalt extra bidrag på 100 miljoner kronor per år i svenskutbildning?

 

Det går ingen nöd på dem ekonomiskt heller. Bidraget från Folkbildningsrådet utgör mer än hälften av deras totala intäkter, på 28 miljoner. 

De tar tydligen aldrig betalt för sina kurser. För ynka 5 000 kronor redovisas som intäkt av kurserna under 2014. 

 

Vad Ibn Rushd helst gör kan man också läsa i årsredovisningen, för där redovisas att ett av deras allra viktigaste arbeten är att synas själva. 

 

Med tanke på att de gjorde nästan 600 000 kronor i ”vinst”, för jag vill inte kalla det det när det handlar om professionella bidragsentreprenörer, kan man också konstatera att mer bidrag behöver i alla fall inte den här organisationen. 

 

Faktum är att de gått plus många år på raken och har nu ett eget kapital på hela 9 miljoner kronor, vilket är den ackumulerade vinsten sedan starten. För vilket privat företag som helst hade detta varit ett jättebra resultat. 

Men nu handlar det alltså om skattepengar i slutändan. Skattepengar som alltså de sitter och hamstrar. 

 

Över lag tycker jag att alla som lever på andra människors arbete, som bland annat studieförbunden gör, borde exkluderas från mer skattebidrag tills de konsumerat upp de bidrag de fått tidigare

Den kritiken har jag riktat unisont mot samtliga skattekonsumerande organisationer. Och kommer fortsätta rikta den dit. 

Så slutsatsen här är alltså att jag blir otroligt less på alla människor i det svenska samhället som lever på andras hårda arbete, vilket skatt är, och som med stora ord pratar om ideella insatser gentemot flyktingar men som själva aldrig någonsin menar att deras egen organisation ska behöva prioritera om eller offra något. Det handlar alltid alltid alltid bara om att kräva MER pengar. 

Som skattebetalare och före detta Slöseriombudsman säger jag ett tydligt nej. 

Gå hem och gör er hemläxa istället. Ni har verkligen rätt i att alla samhällets delar måste bidra här, även ni på studieförbunden. 

Gå hem och lägg ner era meningslösa zombiekurser, låt facken få betala sina egna utbildningar och prioritera om bland era befintliga resurser så att ni kan ta emot ett betydligt större antal flyktingstudenter än ni gjorde 2014.

Utan att det kostar en enda krona till. 

Först då förtjänar ni en applåd. Först då har ni de facto själva bidragit. 

 

Hyresgästföreningen driver fastighetsbolag

Hyresgästföreningen gillar inte att fastighetsföretag tjänar pengar på fastigheter. Samtidigt driver de ett eget fastighetsbolag, som ett kommanditbolag för att slippa insyn. 
 

Bilden är gjord i samarbete med ”I fablernas land”

Hyresgästföreningen (HGF) är som bekant en av landets största lobbyorganisationer som lägger otroligt stora resurser varje år på att opinionsbilda för hyresrätter och emot det mesta annat. 

De gillar inte att fastighetsägare tjänar på bostadsbrist. Eller marknadshyror. Marknad är dåligt etc. Allt detta känner vi till. 
 

Det finn gott om exempel att visa, här är ett exempel från HGF Sollentuna för ett år sedan. 

”Det är lönsamt att vara fastighetsägare

I meningen att det är fel att tjäna pengar på fastigheter alltså. 

 

Det intressanta här är att Hyrsgästföreningen själva tillhör den gruppen. De har ett rätt stort fastighetsbestånd. I deras årsredovisning för 2014 kan man läsa om företaget AB Kvarteret Danmark nr 28 & Co som äger fastigehter i en rad städer, bland annat Stockholm och Malmö. 

Syftet är att tjäna pengar kort och gott. Genom att betala hyra till sig själv sparar man pengar på lokalkostnader, och genom att hyra ut resten till luktrativa marknadshyror. För marknaden för lokaler är en marknad för fastigheter Hyresgästföreningen inte alls har något emot. Märkligt nog är det också den enda marknad i Sverige som fungerar. Det finns ingen lokalbrist i Sverige, eller i Stockholm. Inte världens längsta lokalkö. 

 

För att förstå exakt hur stora HGF är kan man börja kolla på resultaträkningen.

De omsatte nästan 800 miljoner kronor förra året och gjorde 66 miljoner i vinst. 

 

Notera raden ”Hyressättningsavgifter”, och summan 203 miljoner kronor.

Denna enorma summa tjänar HGF genom att varje hyresgäst, även de som inte är medlemmar, via sin hyra tvingas betala en avgift till HGF. Om de inte själva kontaktar hyresvärden och säger upp den. Enligt lag ska nämligen fastighetsägaren förhandla med EN hyresgästförening om hyrorna. Så om det finns boende som är med i HGF är det just HGF som gäller. Faktum är att det inte finns någon annan. Då förhandlar de även för de som inte är medlemmar, och tar alltså betalt för det. 

Men ni som bor i hyresrätt kan alltså maila värden och begära att avgiften tas bort.

Då tappar HGF intäkten för er och kan inte göra något åt det. De kan rent tekniskt säga att just din lägenhet inte ingår i förhandlingen, och då får du förhandla själv. Men personligen skulle jag hellre göra det än att sponsra den här miljardindustrin om jag inte ens är medlem. 

Om man sedan går vidare och kollar på tillgångar och eget kapital har de, som ni kan se, bara 4,8 miljoner i byggnader. För det är inte där fastigheterna ligger, utan de hamnar under ”aktier och andelar i koncernföretag” och ingår i siffran 126 miljoner kronor. De har även 600 miljoner i aktier och andra värdepapper så total summa tillgångar är högre än omsättningen, nästan 1 miljard kronor.

En ofantligt stor summa pengar. 

Då har de 270 miljoner kronor i omsättningstillgångar dessutom, där 44 miljoner är kassa och bank. En likviditet som skulle göra många privata företag avundsjuka. De kan bokstavligen dra ur 44 miljoner ur hatten på två bankdagar. 

 

Förutom skidstugor i Sälen äger HGF byggnader och mark till ett värde av 392 miljoner kronor. 

 

Om man sedan kollar under ”Övriga verksamhetsintäkter” dyker hyresintäkterna upp. De tjänar 32 miljoner kronor per år på det. Det är en rätt bra omsättning för vilket litet fastighetsbolag som helst. Vilket Hyresgästföreningen alltså är. 

 

Resultatet från fastighetsbolaget gav HGF förra året 8 miljoner extra. 

Varför redovisar jag inte då hur deras fastighetsbolag går i detalj?

För att de gömt undan sina fastigheter i ett kommanditbolag, fiffigt nog.

Kommer ni ihåg Kommunals bolag Lyran? Det var ett handelsbolag. Varken HB eller kommanditbolag är nämligen publika så för att få information om dessa måste man få årsredovisningen av ägarna. De går inte att granska offentligt. 

Jag gissar att det finns ett mycket bra skäl till varför Hyresgästföreningen inte vill att någon ska kunna kolla på deras fastighetsbestånd utan vidare. 

 

Eftersom jag till skillnad från journalisterna som gjordet det utmärka grävjobbet kring Lyran inte har tillgång till årsredovisningen via en insiderperson har jag fått vara lite kreativ. Så jag kom på att alla fastigheter måste registreras hos Lantmäteriet. Jag kontaktade dem och fick ut den här listan på namnen på de fastigheter kommanditbolaget äger. 

 

Som ni ser ingick inga adresser så de fick jag av dem på telefonen. 
 

  • Borlänge Urd  9 – Wallingatan 18.
  • Borås Vile 3 – Sparregatan 12 A och B
  • Borås Vile 4 – Allégatan 61
  • Helsingborg Danmark 28 – Hantverkaregatan 28, samt Södergatan 41
  • Malmö Pilstorp 1 – Fersens väg 9, Helmfeldtsgatan 2, Östra Rönneholmsv 19
  • Stockholm Lavetten 14 – Hantverkargatan 80, St Eriksgatan 20
  • Vänersborg Hallby 1:40 – Solgården Gaddesanna 270-274
  • Vänersborg Tuppen 3 – Torparvägen 1 B
  • Karlstad Kniven 13 – Kungsgatan 1 (endast tomträtt)

Den sista, Malmö innerstaden 10:14, är märkligt nog ett parkeringsgarage. Varför Hyresgästföreningen nu måste äga ett sådant. De äger alltså inte marken utan bara själva garaget. 

 

Man får alltså vara lite detektiv i det här jobbet. 

Jag har även kollat på vilka som bor i fastigheterna och vilka företag som hyr där. 

Solgården utanför Vänersborg är till exempel en gård som Föreningen för utvecklingsstörda barn har sin verksamhet i, och den hyrs även ut ibland till konferenser och bröllop. 

Om vi börjar med storstäderna verkar det finnas 3 hyrsrätter i fastigheten på Hantverkargatan. De företag som hyr på St Eriksgatan är bland annat en indisk restaurang, Symaskinshuset och First Hotel Fridhemsplan. Så gissningsvis kommer en hel del av de totala hyresintäkterna just från Stockholm, för här är kvadratmeterpriset inte billigt. 

HGF äger även en till fastighet och här har de ett aktiebolag, Fastighets AB Norrlandsgatan 7. Det är på Norrlandsgatan HGF har sitt eget kontor och även där deras förlag sitter, som ger ut medlemstidningen Hem & Hyra. 

De tjänade 15 miljoner kronor i hyresintäkter på den enda fastigheten. 

De hyr bland annat ut till Apoteket Gripen, Advokatfirman Hörle, Björn Axén, ett fastighetsbolag och kapitalförvaltare. Adressen är en av Stockholms mest centrala, ett stenkast från Stureplan, och inbringar att högt kvadratmeterpris. 

 

Enligt en lokalsajt kostar i snitt en lokal i den gyllene triangeln (Stureplan, Birger Jarlsgatan och Norrlandsgatan) 4 600 kronor per kvadrat och det finns inga tvivel om Hyresgästföreningen tar marknadspris för sina lokaler. 

 

Enligt Hitta.se bor det också 14 personer i huset så det tyder på att det även finns hyresrätter i fastigheten. 

 

För övrigt har även kommanditbolaget som är deras eget fastighetsbolag också adress på Norrlandsgatan 7, där resten av HGF sitter. 

Jag har räknat till 17 hyresrätter i Stockholm. Inget jättebestånd direkt men ändå 17 lägenheter på marknaden som har 500 000 personer i kö. 

 

Om vi går vidare till Malmö finns det 8 personer boende på adresserna för fastigheten Pilstorp 1. Där finns alltså också hyresrätter. 

I Helsingborg finns det 7 lägenheter som är hyresrätter i fastigheten Danmark 28. 

På Allégatan 7 i Borås finns det också 7 hyresrätter i Vile 4 och i Vile 3 huserar bland annat PRO, som också är en del av arbetarrörelsen. 

Vad gäller privata fastighetsägare och lämna till kommunala bostadsköer brukar Hyresgästföreningen ha högt tonläge. Detta exempel är från maj 2013. 

”Allt för många lägenheter hålls undan”

 

Jag blev nyfiken på hur ofta Hyresgästföreningen själva lämnar in lediga hyresrätter i de fastigheter de äger. Jag kontaktade några köer, enligt till exempel Boplats Syd har de aldrig lämnat in en ledig lägenhet. Inte en enda gång. Enligt uppgift inte heller i Stockholm. 

 

Hyresgästföreningen har alltså inga problem att utmåla fastighetsägare till vad som helst i debatten men de är själva fastighetsägare och driver ett fastighetsbolag, som de gömt undan utanför allmän granskning i ett kommanditbolag. 

Varför de inte vill att andra ska ha insyn i fastighetsbeståndet och affärsverksamheten kan bara Hyresgästföreningen svara på. 

Men faktum kvarstår att de själva i allra högsta grad är fastighetsägare och driver verksamheten på en privat marknad, för lokaler. De har inga som helst problem att låta marknaden styra där och tjäna mycket pengar på det. Norrlandsgatan gjorde 7 miljoner i vinst och handelsbolaget 8 miljoner. 

Det är svårt att få tag i omsättningen på ett bolag som inte är publikt men givet att Norrlandsgatans omsättning är 15 miljoner i hyresintäkter och deras totala hyresintäkter var 35 miljoner borde kommanditbolaget omsätta 20 miljoner kronor. 

Det är inga dåliga vinstmarginaler på hyror Hyresgästföreningen har. På Norrlandsgatan är vinstmarginalen 50 %, på det övriga fastighetsbeståndet skulle det i så fall vara 40 %.

Betydligt högre än de fastighetsägare de alltid kritiserar för vinstmarginaler. 

Även om de har få hyresrätter lämnar de heller inte några av dessa till de kommunala köerna när de blir lediga, något de också ägnar avsevärd tid åt att kritisera andra fastighetsbolag för att inte göra. 

Jag förstår att även HGF vill tjäna pengar på den lukrativa fastighetsmarknaden. Men det där stora pekfingret borde de stoppa i fickan igen. 

 

Var är sjukvårdsministern?

Jag har tidigare konstaterat att minster Wikström gillar att resa. 

En annan sak han verkar gilla, givet vad resorna gick, är idrott och folkhälsa. Men han är dessutom sjukvårdsminister, vilket är lätt att glömma bort givet hur lite tid han ägnar åt just det området. 

Hans primära fokus och där han lägger majoriteten av sitt engagemang är folkhälsa, därefter idrott. 
 

Som idrottsminister har han till exempel fokuserat en hel del på att kolla på sport. Han har delat ut pris på Blekinge idrottsgala (2016-02-3), besökt fotbollstadio i Chile (2015-12-3), kollat på handikappidrott på OS i Los Angeles (23 juli 2015), kollat på U21 EM-final i Prag (30 juni 2015), kollat på 8-dels final Sverige – Tyskland i Kanada (20 juni 2015), premiären av allsvenskan (2 april 2015), world cup i Åre (11 mars 2015)) och vasaloppet (6 mars 2015).

 Den första debattartikeln han skrev som nytillträdd var inte heller inom sjukvård. Utan att han stoppade försöken med gårdsförsäljning av vin, som han skrev den 12 december. Alltså två månader efter han tillträtt. I januari skrev han om cigaretter och hur han vill förbjuda privata näringsidkare att bestämma själva om sina uteserveringar. I maj skrev han om knark  och även i  november skrev han om knark. I januari i år skrev han om att han vill förbjuda mentholcigaretter

 

Först den 30 september kan jag hitta hans första debattartikel på temat sjukvård, om cancervård. I november skrev han om abort apropå samvetsfrihet. Den 3 december skrev han om undersköterskor och den 9 december om att vården kommer klara flyktingkrisen. Den 6 januari skrev han återigen om cancervård

 

Det här är rätt anmärksningsvärt tycker jag. Att vi har en sjukvårdsminister som intresserar sig så lite för sjukvård att det tar ett år för honom att skriva sin första debattartikel om det. Ett helt år som han istället ägnat åt förbudsromantik, att förbjuda vuxna myndiga personer att använda produkter som är lagliga. 

Kollar man på budgeten för 2016 ser man att kostnaderna för Hälsovård, sjukvård och social omsorg är 69 miljarder. Här räknas inte sjukförsäkringen in. Av dessa är folkhälsa 11 %, med motsvarande 840 miljoner kronor. 

 

Men som ni kan se planerar Wikström att dra ner budgeten för hälso- och sjukvårdspolitik med 1,7 miljarder redan nästa år, eller 5 %. Samtidigt får Folkhälsa 50 miljoner mer, vilket kan verka litet i sammanhanget men det motsvarar en budgetökning på 7 % på ett år. 

Folkhälsomyndigheten är de som verkar dra det vinnande kortet här, för deras budget ökar rejält under kommande tre år – från 370 miljoner till 387 miljoner år 2019. Men sett till Alliansens budget är ökningen ännu större. Jämfört med deras anslag på 347 miljoner har sossarna ökat anslaget med 8 % sedan dess, bara fram till dagens budget. 

 

Wikström är alltså inte särskilt intresserad av sjukvård som vi kan se. Är allt då lugnt inom det området, så han kan lyxa till det med att kolla på fotboll, prata doping, knark och förbjuda vuxna att röka, vilket verkar vara favoritsysselsättningen?

Ni kan själva göra en bedömning, detta var lite av det jag fick fram genom att googla. 

 

Landstingen är de som ansvarar för sjukvården men allt detta visar Wikströms eget fokus och preferenser. 

Han har till exempel ägnat ofantligt mycket tid och energi åt sitt projekt Jämlikhet i sjukvården, vilken man kan läsa på hans sida på regeringen.se. Hela det syftar framför allt till att ”stänga hälsoklyftan mellan inkomstgrupper”, vilket på svenska betyder att eftersom låginkomsstagare röker mer, är mer tjocka, dricker och knarkar mer och sportar mindre ska fokus ligga på att förbjuda alla att göra detta (exklusive träna, som förmodligen är Wikströms nästa projekt att ta tag i statlig styrning av när han är färdig med förbuden). 

Varför han gör det här är han själv rätt tydlig med: han tror inte på individens ansvar. 

”Skillanderna i hälsa kan inte förklaras av individens enskilda val eller preferenser. Jag tro att politiken kan spela en oerhört stor roll för att sluta klyftorna”

 

Han har också sagt att han inte håller med om att människor har ett eget ansvar över sina liv. 

”Vi som politiker har ett ansvar och ta till det vi har till buds”

 

Även om man kunnat gissa det här för länge sedan blir i alla fall jag beklämd över att se en 27-årig minister som inte själv haft ett enda riktigt jobb på allvar säga att han inte tror på individens ansvar. Hur kan man inte tro på individen? Och att denne har ett fritt val? Det Wikström säger rakt ut är ju att allt är strukturer. Inte att de påverkar, utan att de är ALLT. Individer har inget ansvar själva alls över sina liv, och den frihet de har idag kommer alltså Wikström göra vad han kan för att ta ifrån oss. 

Vad gäller utmaningar framöver på sjukvårdsområdet saknas de inte. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap varnade nyligen att vi snart kommer få stora problem i landets kommuner och landsting med undanträngningseffekter, för att den enorma mängden flyktingar tränger ut en massa annan vård. 

Detta flaggade de för redan den 11 november, att vi i december kommer se problem. 

 

Undanträngningseffekter betyder i klartext att hela vården kommer att få systemet som aktumottagningarna har: de mest akuta går först. Detta innebar att människor som idag väntar på vård kommer få vänta ännu längre för att flyktingar har mer aktuta problem och resurserna därför överförs till de delar av vården. 

Detta var skälet till Wikströms debattartikel i december men detta är ingalunga några nyheter. Jag läste om undanträngningseffekter och risken för dem redan tidigt förra året. Men då var Wikström mitt i sitt resande jorden runt och fokus på sport och cigaretter. 

Det är helt klart att Gabriel Wikström fått för stor kostym.

Stefan Löfven skulle ha gett sjukvårdsportföljen till någon som kan området och som faktiskt tycker att det är kul. 

Om han sedan skulle behöva en kille som gillar sport och förbud hade han kunnat anställa Wikström som just det, kan han ha en Framtidsminister som verkar rest till framtiden (eller historien) eftersom man inte sett henne sedan regeringsfotot den 3 oktober 2014, låt gå för det. 

Men sjukvårdsfrågorna är alldeles för viktiga för att larvas bort. 

 

Äpplen och päron

Med många åsikter om ett ämne kommer också många inlägg. Och med många inlägg i debatten följer att man måste vara noga med källkritik. För att källorna också ökar exponentiellt. 

Men inte bara det – man måste även ha koll på vad statistiken säger. 

Migrationsdebatten är full av skit här, från höger till vänster. Från rasister till välmenande finliberaler. Både rasister och de som propagagerar för en mer generös invandring än idag svänger sig med märkliga siffror. 

Jag gillar som bekant att utgå från att en spade är en spade. Och därefter formera min åsikt. Vi kan inte diskutera frågor under rätt förutsättningar om vi inte har rätt fakta på bordet, för fel fakta ger ju fel lösningar och fel slutsatser. 

Idag läste jag Expressen-krönikören Lars Lindströms kolumn där han påtalar vikten av just källkritik, i en text som handlar om att oron över en systemkollaps är obefogad. 

Här är vi som synes helt överens. Källkritik är generellt en bristvara och det är inte minst nödvändigt när man, som bland annat Lars och undertecknad, driver opinion. 

 

Sedan hänvisar till han till bloggaren och journalisten Staffan Landin

 

Lindström citerar Landin att beläggen för att ingen systemkollaps håller på att hända är att arbetslösheten sjunker, brottsligheten sjunker, sysselsättningen ökar etc. Det är också detta Landin använder som belägg för samma sak på bloggen. Och det är här jag vill stanna. 

För statistiken är helt korrekt och källorna bra. Men jag tycker att flera av dem inte är relevanta givet vilken slutsatsen är.

De ska bevisa att det inte finns någon fog för oro över systemkollaps som migrationsvågen kan orsaka, för att det går bra på X, Y, Z sätt. 

Här blandas äpplen och päron. 

Innan jag går vidare vill jag bara stanna vid ordet ”systemkollaps”, som ursprungligen kom från utrikesminister Wallström i en intervju i DN den 30 oktober 2015. 

Vi har därefter pratat otroligt mycket om detta. Det handlar inte om Sveriges allmänna ekonomiska tillstånd. Utan hur mycket mottagningssystemet för just flyktingar och välfärdssystemet rent tekniskt kan ta emot utan att kollapsa. Fysiska saker, som antal bostäder, antal tolkar, antal socialsekreterare, antal flyktingförläggningar etc är alltså det som sätter ramarna. Fysiska ramar, men även mänskliga. Finns det inte socionomer som kan placera barn så finns det inte. Man kan inte trolla. 

Men systemkollaps kan även hänvisa till situationen efter mottagandet, när alla dessa människor ska hitta försörjning, bostad, dagisplatser och skola etc. Initialt handlar hänvisningen till system däremot om just mottagningssystemet, eftersom det är där vi är nu. I ett akut läge. Med asylboenden, tolkar, flyktingförläggningar, identitetsprövningar etc. 
 
Det är här många debattörer medvetet eller omedvetet missförstår. Att systemkollaps hänvisar till att Sverige som land plötsligt upphör att fungera tvärt. Allt kollapsar.

Det är inte det systemkollaps handlar om. Givetvis kan en sådan kollaps sprida sig i systemen och påverka fler system och i slutändan leda till total kollaps men det är alltså inte det Margot Wallström menade med systemkollaps. 

Men OM man hävdar just det, att samhället kommer gå under, han man givetvis fel. 

En sak som är på väg att hända i mottagningssystemet just nu är en allt mer alarmerande brist på socialsekreterare.

Det är dessa som i kommunerna jobbar med såväl ensamkommande som nyanlända, och sedan med samma människor när de fått uppehållstillstånd och behöver bostäder, försörjningsstöd etc. Socialsekreterare är hjulen som får systemet att snurra.

I en kolumn i Dagens Samhälle skrev Jenny Sonesson nyligen att 7 av 10 socialsekreterare vill säga upp sig enligt Akademikerförbundet SSSR. I Stockholm har ett stort antal sagt upp sig i protest mot att ansvariga politiker beslutat att anställa folk utan socionomexamen och dessutom ge dessa outbildade och oerfarna högre lön än de befintligt anställda. 

Om man går in på Platsbanken idag kan man se att det finns 865 lediga tjänster för socialsekreterare, många handlar just om att jobba med olika delar av migrationen, såsom ensamkommande, flyktingar etc. 

 

För att sätta detta i relation till något kollade jag på SCB:s statistik över utbildning 2014 (tabell 14.10). Antalet examinerade socionomer minskade mellan 2013 och 2012 och låg på 2 369 personer.

Detta innebär att bara dagens utbud av jobb som socialsekreterare (man kan ju jobba med andra saker som socionom) motsvarar 37 % av hela årskullen socionomer.

Detta visar att vi alltså har en aktut situation här, orsakad av migrationsvågen. Centern har till exempel också föreslagit att man börjar anställa andra är socionomer som socialsekreterare. 

 

Om vi ska återgå till Landins statistik inleder han med ett diagram som visar att arbetslösheten sjunker. Vilket stämde, fram till april 2015 som hans valda diagram visar.

Om man istället utgår från vad Arbetsförmedlingen själva sa i november 2015 har minskningen nu helt avtagit och planat ut. Nivån på arbetslöshet sjunker inte längre

 

Arbetsförmedlingen skriver också att utomeuropeiskt födda står för hela ökningen av de inskrivning som är utrikes födda, det vill säga från den grupp som hela migrationsvågen handlar om. Bland de öppet arbetslösa dominerar tyvärr utrikes födda stort, och även bland de långtidsarbetslösa. En grupp som också ökar. 

 

Landin har alltså gamla siffror i sitt inlägg. Men att den totala arbetslösheten sjunker är heller inget belägg för att ingen systemkollaps finns i sikte. Den statistiken säger ingenting egentligen om vår kapacitet för flyktingmottagandet utan om hur landets ekonomi är. 

Ska man kolla på arbetslöshet måste man bryta ner siffrorna på inrikes och utrikes födda, på utbildningsnivå etc. 

Lite längre ner i sitt blogginlägg, under punkt 3, använder Landin även måttet sysselsättning som belägg för sin tes. Och den ökar, det rapporterade bland annat SCB om för några dagar sedan bara. Däremot är sysselsättning är ett väldigt brett mått. 

Enligt SCB är definitionen följande

”Personer som under en vecka utförde arbete på minst en timme……eller var tillfälligt frånvarande på grund av smester, sjukdom, tjänstledig, arbetskonflikt, VAB etc….. personer som deltar i arbetsmarknadspolitiska program.”

 

Så sysselsatta säger alltså ingenting om huruvida personerna jobbar eller inte utan bara att de inte är öppet arbetslösa. De kan vara sjuka, tjänstlediga eller gå en kurs på Arbetsförmedlingen. Eller jobba med aktivitetsstöd. En person som inte jobbar bidrar inte netto till systemet. 

Därför är arbetslöshetstatistiken betydligt mer relevant att använda om man vill veta hur det går för samhället men framför allt om man vill diskutera migration, som både Lindström och Landin syftar till med sina inlägg.

För även om siffrorna inte säger något om systemkollaps säger den något  om hur nästa stadie av mottagandet kommer att gå – när folk fått uppehållstillstånd. 

Vad gäller arbetslöshet är den direkt korrelerad med utbildningsnivå. Att bara titta på att utlandsfödda är överrepresenterade i arbetslöshetstatistiken duger inte heller för de är specifikt de med låg utbildning som framför allt dominerar där. Utlandsfödda med högre utbildning är i mycket lägre andel arbeslösa.

 

Efter 3-5 år är bara 18,5 % av de högutbildade arbetslösa, jämfört med 45,2 % av de med låg utbildning. 

 

Siffran 8 år används slarvigt i debatten. Att det skulle ta 8 år för en flykting att i snitt få ett arbete. Den är tyvärr inte sann. Rätt siffra är att efter 8 år har 50 % ett arbete. 

Nedan kan ni se hur det fördelar sig efter utbildning. Efter 9 till 11 år i landet är fortfarande 35,8 % av de med låg utbildning arbetslösa. Bara 8,9 % av de högutbildade. 

 

 

Om man sedan kopplar ihop den statistik vi redan har på utrikes födda och kollar på hur utbildningsnivån enligt SCB:s rapport från 2014 – Utbildningsnivå hos utrikes födda – kan vi se att den för det första anger eftergymnasial utbildning.

Detta är inte  att likställa med högskoleutbildning. 

Eftergymnasial utbildning betyder allt från en yrkesutbildning som dansare eller svetsare på något år till läkarexamen. Ska man få en bild av hur högutbildade personer är måste man titta på bland annat statistik från Universitet- och Högskolerådet, som hanterar valideringen. Detta gör jag längre ner. 

Mest intressant är som sagt lågutbildade, eftersom de klarar sig sämst i Sverige. Över 50 % av somalierna och 38 % av syrierna har bara förgymnasial utbildning, vilket innebär allt från 1 till 9 år i grundskola. Över 65 % av syrierna har alltså högst gymnasieutbildning och 75 % av somalierna. 

 

Fokus måste alltså ligga på den stora majoritet med låg utbildning. 

I nästa steg av mottagandet, när folk som har fått uppehållstillstånd ska börja söka jobb, är det alltså en stor grupp nyanlända som rent statistiskt sannolikt kommer bli långtidsarbetslösa under lång lång tid framöver. Givet samma arbetsmarknad och samma ingångslöner. 

Men av de syrier som uppger att de har eftergymnasial utbildning verkar majoriteten faktiskt ha just akademisk utbildning. Antalet valideringar ökar också och 2015 validerades 21 481 utländska examen, varav 8 578 akademiska utbildningar.

Viktigt att notera är dock att statistiken anger totala antalet och alltså innehåller även svenskföddas examen från utländska universitet, som ju också måste valideras för att gälla i Sverige. Siffrorna är alltså inte bara asylsökanden utan även arbetskraftsinvandrare och återvändande svenska medbogare. 

 

 

Under punkt två använder Landin hushållens totala disponibla inkomst som argument för att det går bra för landet. Som man kan se på SCB:s statistik ökade gruppen samtliga personer över 20 års disponibla inkomst med 4 100 kronor mellan 2012 och 2013. 

Däremot ökade gruppen utrikes födda sin inkomst med bara 500 kronor. Och bryter man ner statistiken ännu mer, och tittar på ”Övriga länder”, som migrationsvågen handlar om då de ingår i Utomeuropeiskt födda, minskade den disponbibla inkomster för grupperna som varit 11-20 år i landet och över 21 år. Jämfört med snittet på 222 000 kronor i inkomst för samtliga låg också denna grupp allra lägst, har dessa grupper bara en snittinkomst på 151 000 kronor. 

 

Att min disponibla inkomst ökat bidrar alltså visserligen till något högre skatteintäkter totalt till staten men det innebär inte att utlandsföddas inkomst ökat. Disponibel inkomst är alltså ett bra mått om man vill se till köpkraft och hur samhället i stort utvecklats men är märkligt att använda om man vill driva tesen att migrationen inte påverkar saker. 

Landin och Lindström har rätt i att många siffror är glädjande och visar att Sverige inte är i någon lågkonjuktur.

Men säger mycket lite om vår förmåga att hantera migrationen helt enkelt för att desssa data inte mäter det. 

Den sista saker som jag vill härröra till begreppet systemkollaps är de finansiella resurserna. För det är de som i slutändan måste dels lösa allt praktiskt som uppstår med hög migration och det är pengar som kan undvika en systemkollaps, även om pengar till exempel inte kan köpa fler utbildade socionomer då det tar 3,5 års högskoleutbildning för det och går inte att göra fortare. 

Regeringen har delat upp kostnaderna för migrationen på tre separata poster, där den första är Migration. 2013 var kostnaderna 9,8 miljarder och 2016 beräknas de uppgå till 17,6 miljarder. 

 

Det andra stället där kostnader för migrations finns är i biståndsbudgeten, där 8,1 miljarder 2016 går till flyktingskostnader. 

 

Det tredje området är Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering, utgiftsområde 13. Utfallet 2014 var 11,8 miljarder och 2016 är budgeten 20,6 miljarder, för att stiga till 27 miljarder nästa år och hela 30,8 miljarder för 2018. 

 

Totalt handlar det alltså om direkta kostnader på 46,3 miljarder för 2016.

För 2017 är siffran 48,5 miljarder och för 2018  är den 49,4 miljarder. Men då utgår budgeten från att vi tar emot färre de åren, för Migrationsverkets kostnader och biståndsdelen minskas de åren och deras kostnadser härrör de initiala mottagandet framför allt. Medan kostnaderna beräknas öka radikalt för etableringen. 

Om detta inte stämmer och vi även 2017 och 2018 tar emot lika stort antal som 2015 kommer inte kostnaderna minska initialt utan öka. Och kostnaderna för etablering också öka. 

Vad gäller dessa kostnadsnivåer kan man inte prata om kollaps utan om omfördelning. Migrationen kostar minst 50 miljarder per år. Det handlar om att omfördela resurserna från andra områden. Då får vi acceptera sämre samhällsservice, sämre försvar eller något annat. Pengarna är en ändlig resurs.

Kommunerna kan också tvingas öka barngruppen i förskolor, skjuta på investeringar i vården och infrastruktur etc för att täcka upp kostnader som inte täcks av statsbidragen, som ju är tillfälliga. Men alla personer i kommunen som inte är tillfälliga utan som stannar där kommer orsaka kostnader varje år. Tills de får jobb och därmed bidrar till systemet. 

I dagsläget finansieras migrationen både med omfördelning och ökade lån.

För statsskulden ökar, både i belopp och andel av BNP enligt statistik från Riksgäldskontoret. 

Framför allt ökar andelen lån av BNP nu.
 

Slutsatsen här är att bevisa att folk använder äpplen och päron och sedan själva använda just det är tyvärr vanligt men blir inte rätt för det. Vilket Lindström och Landin gör. 

För det första handlar systemkollaps om mottagningssystemet. Inte Sverige som helhet. Den som hävdar att Sverige kommer kollapsa som helhet har fel. I dagsläget i alla fall. Bevis för att Sverige inte kommer kollapsa som helhet blir alltså inte bevis alls för att systemkollapsen inte finns eller är nära. 

För det andra visar den statistik de hänvisar till ingenting om mottagningssystemets kapacitet utan visar bara mått på hur Sverige går totalt sett utefter vissa variabler. Mottagninsgssystemet handlar i hög grad om fysiska saker, som antal socionomer, bostäder etc. Deras statistik handlar inte om det alls.  

För det tredje, den statistik som de hänvisar till är snarare aktuell att titta på när man diskuterar vad som händer EFTER mottagandet och ansökningsprocessen är över. För då påverkar invandringen i allra högsta grad dessa system. System utanför mottagningssystemet alltså.  Inkomstnivåer, låg arbetslöshet, BNP per capita etc visar däremot hur starka finansiella resurser vi har just nu. Och de visar också, nerbrutet på födelseland, hur statistiken och därmed finansierna kommer påverkas när alla vi slussat igenom mottagningssystemet ska in i nästa system – arbete. Där ser det tyvärr just nu inte ljust ut, inte om man ser till majoriteten som är lågutbildade. 

Denna stora grupp måste vi, om vi ska lyckas integrera, reformera arbetsmarknaden för. Det är det debatten om lägre ingångslöner etc handlar om. 

Ska man bevisa att folk använder fel statistik och källor borde man alltså använda rätt statistik själv till att börja med. 

 

Foliehatt till riksdagen

Miljöpartiet, vars repertoar av hokus pokus och märkliga prioriteringar är vida känd, har ingalunda gjort några som helst försök till anpassning till att de nu är regeringsparti. 

För i veckan bjöd riksdagsledamoten Jan Lindholm (MP) in Martin Pall till riksdagen för att prata om Lindholms favoritämne – elallergi. Senast han skrev en motion om detta var 2015, då om ”vagabonderande strömmar”. Vilka finns men har alltså inget med elallergi att göra. 

Det är bloggaren på Dagens Medicin, Mats Reimer som uppmärksammar detta. 

 

Man kanske skulle kunna tro att sitter man i en regering, som dessutom fått historiskt mycket skit på kort tid för att skandalerna och inkompetensen bara radat upp sig sedan den 3 oktober 2014, så skulle riksdagsgruppen ligga lite lågt med tomteutspel.

Men när man inser att partiledaren också är en ”believer” så är det mindre märkligt. 

För vice statsminister och miljöminister Åsa Romson erkände nyligen i en intervju i P3 att hon tror på elallergi

 

För enligt all samlad vetenskap finns alltså inte elallergi. Folkhälsomyndigheten skriver till exempel följande på sin hemsida: 

”Trots att forskning om elöverkänslighet har pågått under många år har inga resultat kommit fram till som kan förklara sambanden mellan elektromagnetiska fält och elöverkänslighet”.

 

Enligt Socialstyrelsen kan man inte bli sjukskriven för elallergi, mer än under kortare tid och då för symptomen man säger sig ha. 

 

Men trots detta, att det inte finns och att man inte kan sjukskrivas för det, fortsätter Socialstyrelsen ändå att hälla pengar över organisationen Elöverkänsligas Riksförbund. 

2016 fick de 1,7 miljoner kronor, betydligt mer än verkliga sjukdomstillstånd som ätstörningar, blödarsjuka, dyslexi och HIV. 

De har fått 13,6 miljoner bara sedan 2009. På att organisera drabbade av en åkomma som inte finns. 

 

De som hävdar att de är allergiska mot el har givetvis problem, men något annat. De mår garanterat jättedåligt, men gissningsvis ligger en psykiatrisk diagnos betydligt närmare än allergi. 

Elöverkänsligas Riksförbund har en hemsida. Och jag undrar hur det funkar, för de som driver föreningen är ju elallergiska. Hur kan de sitta och uppdatera en hemsida? Borde de inte jobba uteslutande analogt, med lappar?

Jag antar att svaret finns att finnas på deras hemsida under Frågor & Svar (en guldgruva för övrigt). De lindar helt sonika in sina datorer i tyg när de måste uppdatera hemsidan. 

 

Trots att man alltså inte kan bli sjukskriven för elallergi är alltså förbundet klassat som handikapporganisation och det går även att vårdas på sjukhus för det. 

Sedan 2008 finns det  ett specialinrett rum på Sundsvalls sjukhus för elallergiska

 

100 000 kronor extra kostade det rummet, som alltså oftast används som ett vanligt sjukhusrum. 

Patienten som intervjuades bor alltså i en vanlig lägenhet, där det går elkablar i väggarna överallt och det finns eluttag i varje rum. 

Jag tänker att hon kanske går omkring i en sådan här hemma?

 

Man brukar ju skoja om foliehattar. Men faktum är att dessa hattar och skydd är sydda av ett tyg som påstår skydda mot el. Gjort av koppartråd. Kopparhatt hade alltså varit ett mer träffande epitet för plagget. Eller företeelsen. 

 

Men Miljöpartiet är inte det enda partiet med kopparhattar i, även om Lindholm är överste i den armén. 

Centern har till exempel Ulrika Carlsson från Skövde. 2014 skrev hon sin senaste motion, hon har skrivit många sedan hon valdes in. 

 

Kristdemokraterna har Roland Utbult som också skrev sin senaste motion i ämnet 2014. 
 

Det andra regeringspartiet Socialdemokraterna har Åsa Lindestam. 

 

Av allt dumt som finns är verkligen detta ett av de dummaste företeelserna i det svenska samhället just nu. Att slänga bort miljoner varje år på något som inte finns. 

Jag upprepar: ELALLERGI FINNS INTE!

Är det så att vi bor i världens mest enfaldiga land? Ibland undrar man ju. 

 

Myter sprids till elever

Alla 17-åringar i gymnasiet har fått en bok av olika fackförbund etc men lärarhandledningen innehåller gamla siffror och rena myter om jämställdhet

I december skickades det ut ett pressmeddelande om att landets samtliga elever i åk 2 i gymnasiet skulle få boken ”Alla borde vara feminister” gratis. 100 000 böcker skickades ut. 

Bakom projektet står LO, TCO, Sveriges Kvinnolobby, FN-förbundet, Teskedsorden, Unizon, Gertrud Åström och Albert Bonniers Förlag.

Det är lätt att direkt ana att materialet är synnerligen objektivt och välformulerat, en balans av sans och förnuft väl förankrat i senaste forskningen och vetenskap. 

 

Listpriset för boken är 78 kronor men eftersom förlaget är del av projektet har de gissningsvis fått ett betydligt lägre pris. Säg att boken kostat dem hälften.

Då handlar det om 39 kronor styck, och ett totalpris för utskicket på 3,9 miljoner kronor. Fick projektet ännu mer rabatt kanske det handlar om 2 miljoner kronor, för bara böckerna. Sedan tillkommer projektledning, portokostnader, lärarhandledning etc. En avsevärd satsning alltså. 

 

Boken är gjord av en ung nigeriansk författare, Chimamanda Ngozi Adichie, och är skriven framför allt ur perspektivet hur de nigerianska männen är. Jag har läst den och den är på 40 sidor och med ett enkelt språk utan krusiduller trevligt beskrivet hur feminism fungerar och fokus är som sagt på Nigeria. En hel del saker i den går alltså inte alls att relatera till som svensk då hennes verklighet är så väsensskild från ett familjeliv i Sverige 2016. 

Än dock en rätt trevlig bok och jag har inga synpunkter på om fackförbund, förlag etc vill lägga medlemmarnas pengar på det. Även om flera av finansiärerna själva finansieras uteslutande av skattemedel. 

Det jag har problem med är den lärarhandledning som också producerats och skickats med böckerna till alla skolor. 

Produktionen av handledningen har SIDA betalat. 

 

För handledningen är full med felaktigheter och rena myter om jämställdhet. Som landets lärare till åk 2 i gymnasiet alltså nu ska sprida, på uppdrag av bland annat LO och TCO.  

Lärarna är givetvis inte skyldiga att undervisa om vare sig boken eller enligt handledningen då denna inte ingår i skolplanen. 

Handledningen inleds med just ett stycke om att jämställdhet är skolans uppdrag. Vilket är jättebra. Som till exempel att skolan ”aktivt och medvetet ska främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter”. 

Men ingenstans står det, naturligtvis, att detta ska ge genom myter. 

 

Även FN och de internationella överenskommelser som finns där tas upp. 

 

Sedan kommer frågorna, där redan den första är helt fel. 

”Kvinnor i Sverige tjänar….. % (svaret: 77 %) av vad deras manliga kollegor tjänar”

Det är Medlingsinstitutet som har uppdraget som myndighet att kartlägga och mäta kvinnors och mäns löner. Och skillnaderna. Enligt MI var skillnaden mellan män och kvinnor, den vägda skillnaden där man tar hänsyn till bland annat arbetets omfattning (heltid eller deltid), yrke etc 5 %.

Varifrån Sverige Kvinnolobby fått siffran 23 % är mycket oklart. När det ska vara 5 %. 

De hänvisar längst ner i stycket till en artikel i DN, där inte heller siffran 23 % återfinns. Däremot står det att kvinnor tjänar 7 % mindre än män, vilket förmodligen var tagen från MI:s kartläggning från 2008 för då var skillnaden 6,6 %. 

 

Kollar man på Medlingsinstutets hemsida kan man utan ett ens ladda ner deras rapport se att det handlar om 5,0 % skillnad. Det tar alltså 1 minut att ta redan på fakta. 

En skillnad som MI i sin egen rapport konstaterar att man inte vet att den beror på diskrimering, varför den finns är oförklarligt och kan lika gärna bero på andra faktorer, som att män underrapporterar sin arbetstid. 

Ska vi verkligen lära våra snart unga vuxna detta? En felaktig oklart siffra som absolut inte tar hänsyn till sådant som ålder, yrke, utbildning och arbetets omfattning. Ska vi lära våra barn att det alltså inte spelar någon roll vilket jobb de väljer, vilken utbildning de väljer, hur länge de studerar eller hur mycket de jobbar?

 

Fråga 5, om hur stor andel av föräldraledigheten kvinnor tar, är också en gammal siffra. För andelen 2014 var 75 %, vilket jag visat i mitt inlägg ”Myter om jämställdhet”. 

 Varför de i fråga 6 har med ordföranden i bolagsstyrelser och inte andel kvinnor i börsnoterade styrelser, som ju är den största frågan man diskuterar vad gäller kvinnor i näringslivet, är mycket oklart.

Kanske för att siffran 12 % är betydligt lägre än 30 %, som är andelen kvinnor i de noterade styrelserna 2015? 

Över huvud taget tycker jag att det är oerhört slappt av de som producerat handledningen att som enda research hänvisar till en DN-artikel.

Var det för jobbigt att ta reda på originalkällorna, och aktuella siffror? 

Varför LO, som ju är paraplyorganisation för 13 fackförbund där många själva har en bit kvar på jämställdhetsområdet, satsar medlemmarnas pengar på att sprida myter om jämställdhet är först oklart. De är inte riktigt bäst i klassen här, som ni kan se. 

 

När man längst bak i lärarhandledningen läser motiveringen förstår man lite bättre: 

”För att ge ökad förståelse om att relationen mellan kvinnor och män i grund och botten handlar om hur samhällets resurser är fördelade och hur arbetet organiseras”‘

 

Lite klassiskt socialdemokratiskt politisk indoktrinering, av landets samtliga 17-åringar. Som alltså är de som nästa val kommer få rösta. 

Jag tror att denna satsning internt hos LO och deras parti Socialdemokraterna lika mycket sorteras in under mappen ”Aktiviteter för förstagångsväljare”

Jag tycker över huvud taget att det är tveksamt om landets skolor ska undervisa på material gjorda av ett fackförbund som ju rent officiellt, enligt dem själva, är en del av ett av partierna i riksdagen

Men givet att det tydligen är okej är det minsta man kan begära att innehållet i materialet är fakta och inte åsikter. Vilket denna ”lärarhandledning” alltså inte är. Utan det är ett dokument med konstiga siffror, fel siffror och rena falsarier. 

Man undrar ju varför vi har kunskapskris i skolan….. 

 

Landsbygsministern och köttet

S-E Bucht uttaldes nyligen om att kött inte är ett problem. Vilket det inte är. Men vad landets slappa journalister missat att skriva om är att det finns en särskild anledning till varför han är extra intresserad av kött – hans lillebror äger Norrlands största charkföretag och slakteri. 

Sven-Erik Bucht, tidigare kommunalråd i Haparanda, är numera landsbygdsminister och egenskap av det intervjuades han i Gomorron Sverige i veckan. 

Han vill i regeringens nya livsmedelsstrategi inte ha med några riktlinjer om hur mycket kött folk borde äta, en helt rimlig åsikt.

Det är inte regeringens sak att komma med den typen av moralistiska pekpinnar, vilket han säkert måste brotta ner en Miljöpartist eller två på något regeringssammanträde om inom kort eftersom de är av helt motsatt åsikt. Ju fler pekpinnar desto bättre. 

 

Det blev genast storm i landets vänstermedia och Djurens rätt-aktivisterna blev så upprörda att de omedelbart skickade in en debattartikel till Nyheter24. 

Jag håller som sagt helt med Bucht. Och det här med köttet och klimatet är en uppförstorad myt av de som redan innan klimatfrågan avskydde kött, av helt andra, ideologiska anledningar. 

Enligt IPCC handlar kött- och mjölkproduktion (observera att även mjölken och därmed alla mjölkprodukter ingår här, som ost, smör, grädde, youghurt etc) om 2 miljarder ton CO2-utsläpp, eller 4 % av de tottala globala växthusgasutsläppen per år. Den samlade trafiken släpper ut 14 %. 

Det är rent hitte-på att köttproduktionen står för en femtedel av alla utstläpp, som vissa klimatdebattörer vill göra gällande.

Det handlar snarare om en tjugondel, och dessutom inte från koldioxid utan metangas och lustgas. 

För de som vill förkorvra sig själva i alla klimatutsläpp rekommenderas att läsa rapporten ”Mitigation of climate change”, (IPCC 2014). I kapitel 11 står det om kött. 

 

Däremot är det inte konstigt att Sven-Erik Bucht gärna pratar om kött och dess förträfflighet.

För hans bror Per-Olof Bucht äger och driver sedan 2001 Norrlands största charkföretag – Nordchark. 

Han äger även ett eget slakteri – Norrbottensgårdens Slakteri AB. 

Han är idag vice VD för Nordchark. 

 

Det är därför heller inte konstigt att S-E Bucht nyligen gick ut i en debattartikel i Expressen (21 december 2015) och krävde att restauranger och storkök ursprungsmärker sitt kött. Visserligen var deras förslag att märkningen skulle vara frivillig men det svenska köttets förträfflighet lyftes fram särskilt. 

”Sverige har länge utmärkt sig som ett föredöme….men för att kunna välja svenskt kött måste vi naturligtvis veta varifrån köttet kommer”

En märkning som skulle innebära att svenska producenter, bland annat brorsans företag Nordchark, får en konkurrensfördel gentemot utländska kollegor.  

 

Jag tycker att det är rätt anmärkningsvärt att en person som har personliga intressen i de frågor som ligger i statsrådsportföljen just får detta område.

Det är det vi brukar kalla en jäv-situation i andra sammanhang.

När Sven-Erik Bucht utsågs till minister intervjuades olika personer i Norrländska socialdemokraten, bland annat hans bror Per-Olov. 

 

I en artikel från februari 2014 intervjuades Per-Olov Bucht om Nordchark, då han bland annat berättade hela historien när han som facklig ombudsman i Livsmedelsarbetarförbundet var med om när Scan la ner sin produktion 1999 i Luleå. 

Han fick då, till skillnad från sina kollegor, tack vare sin förtroendepost i facket, behålla jobbet med att förvalta lokalerna men de fick enligt reglerna inte hyras ut till något charkföretag. Efter 2 år ändrades dock reglerna och 2001 köpte han därför Nordchark tillsammans med några andra kollegor, som idag inte finns med som ägare till något av de bolag han driver. 

Idag har de 24 anställda (enligt årsredovisningen, så de har tydligen anställt 2 till efter artikeln skrevs).

 

Idag omsätter Per-Olov Buchts koncern 109 miljoner kronor per år, varav Nordchark omsätter 53 miljoner kronor. 

Koncernmodern heter Norrbottensgården Utveckling AB. 

 

Trots att S-E Bucht är del av den ”feministiska regeringen” verkar engagemanget för just den frågan vara rätt ljummen i broderns koncern. Där finns inte en enda kvinna på vare sig ledande position eller i styrelsen.

Men eftersom jag ju inte tror på kvotering eller att det skulle sitta någon särskild kompetens mellan benen på folk har jag givetvis inga synpunkter på det. Det är hans företag och de som styr det är säkert mycket kompetenta oavsett kön. 

 

Moderbolaget genererade en utdelning på totalt 1,1 miljoner kronor till ägarna, hur många de är vet jag dock inte men jag vet att Bucht inte äger det ensamt. Bra jobbat att omsätta 109 miljoner och ett resultat som medger utdelning tycker jag. 

 

I slakteriets årsredovisning för 2014 kan man läsa att deras slaktvolym var 990 ton förra året. En hel del svenskt kött har passerat deras grindar alltså. 

 

Mot bakgrund av det här är det alltså inte konstigt att Sven-Erik Bucht älskar kött och gärna pratar om det. Eller att han tycker att svenskt kött ska premieras. 

 

Givetvis är det landsbygdsministerns jobb att prata kött, och svenska producenter. Men det blir också en väldigt konstig situation när han samtidigt har familjeband i köttbranschen. Vad jag vet äger inte S-E Bucht någon andel i bolagen så det finns ingen finansiell jävs-situation att prata om, tror jag. 

Men det finns ju helt solklart ett egenintresse ändå i frågan då hans bror driver Norrlands största charkföretag och slakteri.

Det går liksom inte att komma ifrån. 

Det går helt enkelt inte att bortse ifrån att all politik som syftar till att föra fram svenskt kött, som en ursprungsmärkning på restauranger till exempel gör, är saker hans bror kommer tjäna pengar på. 

Att ens behöva tänka på varför förslag läggs och var lojaliteten därmed finns hos ett statsråd är inte bra för demokratin. 

Uppdatering 160212:

Bara 90 minuter efter detta blogginlägg publicerades la Norrländska socialdemokraten ut en artikel om det inklusive kommentar från Buchts pressekreterare. 

Nu har jag inte riktigt anklagat honom för jäv utan snarare frågat om det är en intressekonflikt.

Men trevligt ändå att media plockar upp saker jag avslöjar på bloggen. 

 

Myter om jämställdhet

Mitt inlägg om myterna om föräldrapenningen fick stor uppmärksamhet, förmodligen för att det finns ett sug efter fakta bortom politiseringen av frågan. 

Jag fick inte plats med allt jag hittat på temat och fortsätter därför med att avslöja en del myter kopplat till föräldraledighet men också generellt

De som älskar kvotering även i näringslivet och vill att svaret på alla frågor är 50/50-samhället är nämligen duktiga på att upprepa opinonsbildande ”fakta” som vetenskap.

När det i själva verkligen är myter, medvetna missuppfattningar och rena felaktigheter.  

För att ta ett aktuellt exempel kunde vi veckan läsa i flera tidningar om att fler kvinnor i bolagsstyrelser leder till högre lönsamhet.

Myt 1:

Ju fler kvinnor i bolagsstyrelser, desto högre lönsamhet.  

Bilden har jag lånat från Tomas Klingströms twitterkonto, som är en av de få som verkligen kämpar med att ändra bilden av jämställdheten till att baseras på verkligheten. 

Nyheten byggde på en ny forskningsrapport. 

 

Studien är gjord av Peterson Institute for International Economics och analyserar data från 22 000 börsnoterade bolag i 91 länder. 

Problemet med rubrikerna, och nyheten, är att den inte stämmer med vad undersökningen kommit fram till

Tittar man i själva undersökningen och låter bli att läsa medias tolkning av densamma – att gå till källan är alltid en bra idé när man håller på med research – kan man till exempel i tabell 3 se att korrelationen mellan vinstdrivande företag och kvinnor i styrelsen är icke existerande. Ett resultat på minus 0,01 visar nämligen just det. Regressionsanalysen visar också att det inte heller finns något samband mellan andelen kvinnor på ledande positioner och vinst. 

 

När vi nu visat att det alltså inte finns några belägg för att kvotering av kvinnor leder till högre lönsamhet vore det bra om media och politiker kunder sluta hävda det. 

Vad gäller alla sådana här undersökningar är det också så att korrelation och kausalitet spelar stor roll. Kan det vara så att i de fall där företagen har fler kvinnor och dessutom är mer lönsamma, att dessa bolag var lönsamma och sedan rekryterade fler kvinnor? Eller verkar de i branscher där vinstmarginalen är högre? Många frågor utan enkla svar alltså. 

För att återgå till föräldrapenningen så säger de som gillar kvotering att ett av skälen varför vi ska tvinga föräldrar att dela som politikerna bestämt är att kvinnor annars hamnar i pensionsfällan – de får låg pension. 

Myt 2: 

Kvinnor som är föräldralediga och som jobbar deltid när barnen är små förlorar mycket i pension. 

En studie som gjordes åt Nordiska ministerrådet, ”Part-time work in the Nordic region” (2014),  gjorde jämförelser mellan de nordiska länderna och deras fallstudie var kvinnor födda 1975 med två barn som jobbade heltid respektive deltid som underssköterska respektive grundskolelärare. 

Skillanden i pension mellan de som jobbade heltid i Sverige och de som jobbade deltid under 10 år var mycket liten.

Där den med lägst inkomst, det vill säga undersköterskan, förlorar minst och får hela 96 % av pensionen en person med samma jobb som istället jobbat heltid får.

Skillnaden för läraren var något högre men bara 2 %-enheter sämre. 

 

 

Anledningen till att det spelar så liten roll för pensionen om personer jobbar deltid när barnen är små förklarade två forskare i Svenska Dagbladet 2014: 

”Fler män än kvinnor betalar pensionsavgifter för inkomster över taket utan att det leder till högre pension…. och eftersom kvinnorna lever längre omfördelas dessutom pengar från män till kvinnor

 

Det som verkligen påverkar pensionen är andra faktorer. Framför allt din lön och hur många år du jobbar. Men stor påverkan har även tillväxten i ekonomin. Vi har pensionsbromsar om tillväxten blir för dålig totalt i landet. 

Ju fler arbetade timmar desto högre tillväxt totalt så därför är det otroligt kontraproduktivt att de som säger sig värna kvinnors pensionen med hänvisning till kvoteringens förträfflighet ofta samtidigt kräver att arbetstiden sänks generellt. 

 

Myt 3: 

Många kvinnor vill jobba heltid men får inte. 

Detta används framför allt som ett argument till att lagstifta om rätten till heltid, en fråga Socialdemokraterna haft i sitt partiprogram sedan tidigt 90-tal men av ekonomiska skäl aldrig infört eftersom de samtidigt vet att det är en omöjlig reform. Kommuner och landsting är stora arbetstgivare och många verksamheter kräver skiftarbete som är mycket svårt att få ihop utan deltidsjobb. 

Tittar man på tabell 5 i samma rapport från Nordiska rådet som konstaterar att deltidsjobb under småbarns åren har marginell effekt på pensionen visar att 77 % av de som jobbar deltid inte hellre vill jobba heltid. 

 

I en jättebra rapport som SCB gjort, ”På tal om kvinnor och män – en lathund om jämställdhet” (2014) har jag hittat flera mycket intressanta saker.

Bland annat nedanstående tabell som visar hur utvecklingen av deltidsjobb varit sedan 1987. Där ser man tydligt att 63 % och sedan 56 % av mammorna jobbade deltid 1987, det vill säga föräldrarna till 70-talisterna för jag växte upp på 80-talet. 

Idag är det 40 % och sjunkande. 

 

Myt 4: 

Det skiljer 3,6 miljoner kronor i livslön mellan kvinnor och män. 

Ni har säkert hört den siffran många gånger, både från vänsterliberaler och vänstern. Men det gör den inte mer sann för det. 

De som mäter skillnad mellan kvinnor och mäns löner är Medlingsinstitutet. Siffran 3,6 miljoner kronor bygger på en skillnad på 25 % mellan kvinnor och mäns livslöner och kommer från 2010.

 

Det finns två problem med den siffran: den kommer från ovägt statistiskt underlag och den är inaktuell. 

Med ovägt menas att ingen hänsyn alls tagits till ålder, yrke, utbildningsnivå eller arbetad tid

Allt det som påverkar din inkomst alltså. Man kan inte jämföra lönerna rakt av mellan en deltidsarbetande 22-årig vaktmästare med en heltidsarbetande 55-årig specialistläkare.  

I Medlingsinstitutets senaste rapport (2014) om löneskillnader är det 13,2 % ovägt men tar man hänsyn till allt det som de facto påverkar din lön, som exempelvis yrke gör, är skillnaden bara 5 %.  Den var 6 % år förra året. 

 

Medlingsinstitutets siffror är alltså de som socialistiska feminister använt som slagträ i debatten länge för att bevisa att kvinnor är diskriminerade och behöver bland annat kvoteras.

Men samtidigt konstaterar myndigheten själv att skillnaden mellan män och kvinnors löner som fortfarande återstår – det vill säga 5 % i dagsläget – inte alls kan förklaras med diskriminering.

Svaret är att det inte går att säga om skillnaden är saklig eller inte. 

 

Deras data tar inte heller hänsyn till att människor byter yrke under en livstid, vilket många gör. Många har deltidsjobb när de pluggar till exempel, andra börjar någonstans och jobbar sig upp. 

Myt 5: 

Kvinnor är underrepresenterade i bolagsstyrelser. 

Det är intressant att det oftast är politiker och debattörer som i alla andra fall vill prata arbetarklass som just sett bolagsstyrelser som en högengagemangsfråga, eftersom detta rör dels en mycket liten andel av alla yrkesarbetande men också för att det handlar om de med allra högst utbildning.

De som arbetar och har ledande positioner i börsnoterade bolag har nämligen nästan uteslutande några av karriärsexamen civilekonom, jur kand eller civilingenjör. 

I rapporten ”Mindre mångfald med kvotering” (Timbro 2014) konstarar rapportförfattarna Malin Sahlén och Thomas Klingström att andelen kvinnor i just de utbildningar som krävs för traditionell chefskarriär, vilket är förutsättningen för att sedan kunna sitta i en styrelse, ökat mycket sedan 80-talet.

Idag är det enligt SCB mer än hälften av studenterna på juristlinje och civilekonomprogram som är kvinnor. 

 

För det handlar just om det: för att kunna få en styrelsepost och göra nytta där måste du har många års erfarenhet av operativt chefsarbete i ett företag och en utbildning som möjliggör det. Kvinnor utbildade sig fram till 80-talet till mycket låg andel i just de utbildningar som krävs och de kvinnor som nu till hälften har dessa utbildningar har inte hunnit jobba så länge som det krävs för att hinna göra en karriär. 

Såväl utbildning som arbetslivserfarenhet är mycket viktiga faktorer, man kan inte bara titta på andelen kvinnor i styrelser och jämföra med andelen 50 % av befolkningen. 

De som sitter i börsnoterade styrelser idag är minst 50 år när de blir invalda, de flesta.  

Rapportförfattarna tar alltså hänsyn till åldern på de som tar examen. 

Det visar sig att fördelningen med hänsyn till år på examen och andel kvinnor korrelerar nästan perfekt med andelen kvinnor i bolagsstyrelser som är civilekonomer. 

 

För civilingenjörer är det dock stor skillnad – där är idag kvinnor överrepresenterade. 

 

I takt med att de allt fler kvinnor som sedan 90-talet tagit examen i karriärsutbildningarna skaffar sig tillräckligt med arbetslivserfarenhet kommer alltså andelen kvinnor också automatiskt öka. 

Idag är andelen kvinnor redan överrepresenterade i börsnoterade bolagsstyrelser alltså överrepresenterade och jämställda styrelser kommer hända av sig själv inom 10 år, för att de stora avgångsklasserna med kvinnor hunnit jobba tillräckligt länge då

Slutsatsen är som alltid, att det florerar massa myter och hitte-på inom även jämställdhet. För att folk med politiska mål vill förstärka sina ideologiskt grundade argument om kvotering bland annat, genom påstådda fakta. 

Man kan bevisa allt med statistik säger man. Det är väl en sanning med modifikation, för det finns också statistik som är otvetydig. 

Nästa gång någon hävdar saker som att kvinnor tjänar 3,6 miljoner mindre än män, att de flesta vill jobba heltid egentligen, att deltidsarbetande under småbarnsåren ger fattigpensionärer, att kvinnor är underrepresenterade i styrelser eller att fler kvinnor i styrelser ger högre vinst vet ni att detta är fel. 

 

GW Reser

Wikström har förutom att vilja förbjuda allt som är kul, ägnat sig i mycket hög grad åt en enda sak: resa. 

Nej, GW syftar inte på Leif GW. Utan på Gabriel Wikström. Vår folkhälso- och idrottsminister. Han är även sjukvårdsminister. 

Men det är lätt att glömma bort det där med sjukvården, för Wikström är mest intresserad av idrott och ”folkhälsa”- ett annat ord för att förbjuda allt som är kul. 

Något annat Wikström hellre sysslar med än sjukvård är att resa. Om ni undrar varför vi inte hör så jättemycket från Wikström mer än när det handlar om att förbjuda folk att ta en fredagscigarett på en uteservering eller att mentholcigaretter ska bort är det för att han inte hemma. 

Jag gick igenom alla hans pressmeddelanden sedan han tillträdde och hittade en massa stämplar i Wikströms pass sedan den 3 oktober då regeringen tillträdde. 

För att illustrera det mer överskådligt gjorde jag två bilder. 

 

Han har rest utomlands 13 gånger  på de 16 månader han varit statsråd.

Då har det hunnit vara jul två gånger dessutom, en tid då inte ens statsråd jobbar om det inte är kris. 

Han inledde sin turné runt världen redan den 23 november 2014, bara 7 veckor efter att han tillträtt som minister. Då åkte han till Indien i 4 dagar. 

 

Det var den enda resa han gjorde den första hösten faktiskt, till skillnad från kollegan Kaplan till exempel som hann köra 4 stycken. Men 2015 tog det fart och den 17-18 mars reste han till Schweiz och Genève. 

 

En månad senare åkte han till Kina, den 20-23 april, för att sälja in svensk sjukvård. 

 

Den 18-26 maj var han återigen i Genève.

 

En månad var han hemma, för att sedan återvända till Luxemburg. 

 

Direkt därifrån nästan åkte han till Kanada för ”att heja på fotbollslaget”, bland annat.  

 

Den 20 juli var han i Paris och pratade sitt favoritämne – förbjuda saker. 

 

Sedan drog han till Los Angeles i Kalifornien för att kolla på mer sport. 

 

Den 7 september drog han vidare till Sydkorea. 

 

Samma månad reste han tillbaka till Luxemburg, den 24-25 september. 

 

Den 11 oktober var det dags för ny långresa, då till Australien. Även denna gång för att sälja svensk sjukvård. 

 

November är inget undantag, utan även då reste han. Till Berlin. 

 

Knappt har han hunnit landa från Berlin innan han satte sig på planet till andra sidan jorden – Chile den 23-25 november. Även där passade han på att kolla på idrottsstadion. 

 

Det tål att upprepas men vi har alltså en stor flyktingkris, som pågått hela 2015 och som i allra högsta grad rör sjukvårdsområdet. Många som kommer hit är inte vaccinerade, de är sjuka, traumatiserade etc. Vi har dessutom hört den ena larmrapporten efter den andra om vårdkris. 

I det läget väljer Wikström att resa 12 gånger under 2015.

Jag förstår att man som minister måste vara med på vissa internationella möten, aboslut. Men olika typer av säljresor? Kolla på sport? Och varför ska vi bygga välfärdsavtal med Chile? Kolla på sport får man göra om inte plikten kallar någon annanstans. Och det gör den för Wikström,  

När hanvarit hemma har inte heller sysslat med så mycket sjukvård, vilket helt klart inte är hans favoritportfölj. Han har istället ägnat sig åt det han gillar allra bäst: förbjuda saker. Allt som är kul. 

Mer om det i nästa inlägg då detta börjar bli  lite långt. 

Slutsatsen är väl egentligen enkel: flyga är kul.

Hålla på med sjukvård är däremot lika kul som att dra ut en visdomstand.