Feministiskt Initiativ politik gammal skåpmat

Jag skrev en artikel i valrörelsen om FI:s partiprogram som delades nästan 50 000 gånger.

Detta partiprogram var från 2013.

Igår gick Anneli Nordström, fd ordförande för LO-förbundet Kommunal, ut i en debattartikel på Dagens Nyheter och berättade att hon bytt parti från S till FI. Hon gjorde arrangemang för dem i Almedalen så överraskningen kanske inte var total men Schyman har länge haft en noggrann strategi att plocka från kvinnliga LO-väljare. Nu kanske hon kan lyckas med Nordström i stallet.

Nordström är mest känd för att ha betett sig som mängder med andra fackpampar före henne oavsett snopp eller snippa – spritfester, lyxkrogar, utnyttjat medlemmarnas kursgård för semestrar, lägenhetsaffärer etc.

Är det någon som gjort underverk för att göra ordet ”fackpamp” könsneutralt är det Anneli Nordström. 

 

 

FI utmålas ofta som något nytt i svensk politik. Men det är bara en rosa förpackning. I själva verket är deras politik en nästan perfekt återvunnen samling punkter från såväl Vänsterpartiets som Miljöpartiets nuvarande  och tidigare partiprogram. Man kan göra underverk med lite ny färg bara. Som rosa.

Läser man alla de drygt 100 sidorna kommer väldigt lite nytt fram som inte åtminstone yttrats av någon kommunal batikhippie i lokal media från någon av dessa partier. 

De har sedan 2013 års version tagit bort några få av de värsta formuleringarna, till exempel att män ska tvingas gå omskolningskurser i hela EU. Men det mesta är kvar.

Jag kommer ge er en sammanfattning alldeles strax. Men först råkade jag en slump se vad min LO-pampsfavorit Hans-Olof Nilsson på Livsmedelsarbetarförbundet skrev på sin egen öppna Facebook-sida som kommentar till Nordström.

”Förvånad? Nej. Redan som ordf i Ommunal var hon mera inriktiad på sin egen person är medlemmarna. Passar bra att hitta en ny plattform

Men det allra mest intressanta kommer i kommentarsfältet där Nilsson avslöjar att Nordström på ett internt möte i förra avtalsrörelsen föreslagit att återinföra sambeskattningen

Tack, Hans-Olof för den upplysningen.

 

Läs hela inlägget »

Mattias Hagbergs odyssé

Veckans snackis är utan tvekan den artikelserie i tre delar Dagens Nyheter publicerat där vänsterskribenten Mattias Hagberg påstås ”undersöka” den liberala opinionsbildningen på ledarsidorna.

Att det just är Dagens Nyheter som publicerar denna, och att passande nog inte DN:s egen ledarsida ens nämns med en enda rad i tre artiklar är inte märkligt. DN har sedan 2013 och den agendasättande journalistikens införande av Peter Wolodarski tagit steg efter steg mot irrelevansens hörn.

Idag ligger DN efter SvD i de flesta mätningar jag sett, både på trafik online och upplaga. Ledarsidan ligger långt efter i till exempel Idagoras mätningar, som mäter delningar och trafik till just borgerliga ledarsidor såvä nationella som lokala.

Jag gisssar att Peter Wolodarski nästan kissade på sig av pur entusiasm över artikelförslaget som Hagberg mailade in gissningsvis i mitten på hösten. En chans att få, om inte klubba ner, så åtminstone ställa alla andra borgerliga ledarsidor och debattörer i en virtuellt hemmabyggd skampåle måste varit oehört frestande.

Ska man hitta ett sammanfattande ord för odyssén Hagbergs ger sig in på med målet att känga till så många borgerliga eller liberala ledarsidor och debattörer som möjligt är att de tre artiklarna till ungefär 90 % har fokus på kvinnor. 

Mattias Hagberg, en skribent jag ärligt talat faktiskt aldrig hört talas om innan detta, har tidigare in sin karriär bland annat inriktat sig på feminism.

Jag kommer i nästa blogginlägg ge mig in på en liknande resa Hagberg åkt på och kolla vad han själv skrivit och tyckt sedan 2010 och framåt.

Missa inte det. Men här är ett smakprov.

ABF ordnade ”feministisk mötesplats” där Hagberg 2011 diskuterade djuretik i en feministisk kontext apropå boken han skrivit med titeln ”Herredjuret talar”

 

Efter att ha lusläst Hagbergs tre artiklar gjorde jag en bild som jag  tycker sammanfattar andemeningen ganska väl tycker jag.  

Orden häxa eller högerhäxa har inte funnits med i artiklarna. Ett roligt ord tycker jag. I det här goda sällskapet är jag dessutom mer än gärna både borgarbracka och högerhäxa.

 

Läs hela inlägget »

Kapitalism FTW, Wiehe

Mikael Wiehe tar låter sällan ett tillfälle för uppmärksamhet gå förbi då han antingen får antingen en diktator, hylla socialismen eller kritisera kapitalismen. 

Fidel Castros död är inget undantag. 

Han skrev därför en liten dikt på sin Facebook-sida till Castros ära. 

Ja, Fidel Castro ville verkligen att alla skulle dela med sig av överflödet. Men inte han själv förstås.

Hans förmögenhet uppskattas av Forbes till 900 miljoner dollar. Alltså nästan 9 miljarder svenska kronor. 

 

Han var inte ens född fattig utan var barn till en rik plantageägare med 400 anställda och gick på internatskola och universitet. 

 

Han ägde som diktator, förutom mycket annat, en jättestor yacht och en privat ö. Den tog han helt sonika till sig själv och lät dessutom muddra kraftigt för att hans stora båt skulle kunna köra ända in till bryggan. 

 

Men Castros privata miljardimperium har Wiehe inga problem med. 

Inte heller med massmördaren och diktatorn Lenin, för han blev mäkta stolt när han fick Leninpriset 2015 och tog utan att blinka emot de 100 000 kronorna. 

 

Han har däremot slutat att kalla sig kommunist, av PR-skäl verkar det som. Istället kallar han sig antikapitalist.

 

Själv har han inga problem med att ta betalt.

Ett gig av honom kostar 65 000 kronor, åtminstone var det summan norrländska skattebetalare fick hosta upp då han medverkade på en ”familjedag”, som partiarrangemanget kallade sig för att kunna skicka notan till landstinget. 

 

Att ta lågbeskattad utdelning har Wiehe inte heller några problem med, vilket han bland annat gjorde 2016 enligt bokslutet. För han har ett aktiebolag. 

 

Det gör han varje år. Bilderna är från boksluten 2015, 2014 och 2013. 

 

Just 2016 (han har brutet räkenskapsår) var inget toppenår men han har tidigare år omsatt mellan 3,6 miljoner och 3 miljoner kronor per år. 

Bilden kommer från allabolag.se

Han har lyckats bygga upp en ganska rejäl buffert också och har över 4 miljoner  i Fritt eget kapital för tillfället.

Eftersom han tidigare haft höga lönesummor får han ta ut mer utdelning än han gjort så gissningsvis har han en hel del utdelningsutrymme sparat i bolaget. Det ska bli intressant att se om Wiehe kommer att ta ut det nästa år för att slippa drabbas av de försämringar i 3:12-reglerna vänsteregeringen flaggat för att införa. 

 

Hans beskattade lön inkomståret 2015 var 1 460 000 kronor. I och med att han har brutet räkenskapsår blir alltså inte lönekostnaden i årsredovisningen egalt med deklararerad inkomst. Men jag ringde Skatteverket.  Wiehe hade även 92 131 kronor i kapitalinkomst 2015.

2014 tog han ut en lön  på 1 394 900 kronor och hade 108 390 kronor i privat kapitalinkomst. 2013 tog han ut lönen 2 662 900 kronor och hade 93 871 kronor i kapitalinkomst. 

Uppdatering 161206: kapitalinkomsterna är förmodligen utdelning efter skatten dragits. 

De tre senaste åren tjänade Wiehe löner som en VD i ett ganska stort företag ocb drog in knappt 300 000 kronor i kapitalinkomster. 

Så antikapitalisten Wiehe har inga problem att tjäna mycket pengar eller ta ut en lön som den högst betalda procenten i landet. 

 

Men att kalla sig själv antikapitalist och samtidigt ge sig själv löner i storleksklassen som en VD för ett hyfsat stort företag och den procent i Sverige som har högst inkomster är väl inte konstigt när man ägnat hela sin karriär åt låtsas som om verkligheten är något man egentligen inte måste förhålla sig till. Det viktiga är vad man pratar om. 

Till exempel 2007 då han påstod att Kuba är det land i regionen som bäst försvarat de mänskliga rättigheterna. 

Att inte ha någon fri press, fängsla och förfölja oliktänkare och förbjuda fackföreningar är exempel på det. Aron Modig som skrev artikeln stycket är hämtat ifrån fängslades själv på Kuba i fem dagar när han som KDU-ordförande besökte oppositionella. 

.

Egen våldsromantik kan man även hitta i en del av Wiehes egna texter, som till exempel utdraget nedan från en av hans senare plattor. 

 

Wiehe själv bor i en bostadsrätt i centrala Malmö där priserna är 35 000 kronor per kvadrat. 

 

Det blir lite svårt att ta det där med antikapitalist på allvar när man vet att Mikael Wiehe varje år ger sig själv en elitlön och har kapitalinkomster varje år.

Det verkar vara en lukrativ bransch, det där att vara antikapitalist. 

Kapitalism for the win, är väl det enda jag kan säga.

Vilket Wiehe också borde stämma in i om han inte var så upptagen med sin socialistimage. 

 

Guilt by association – DN:s nya linje

Få har nog missat att det kristdemokratiska kommunalrådet och fd ordförande för KDU Sara Skyttedal mött Dagens Nyheter i domstol nyss. Dom avkunnas 22 december tror jag. 

Det handlar om att DN stal bilder från Skyttedals privata Facebook-konto och publicerade i sin tidning utan att vare sig fråga om lov eller betala för dem. Då skickade Skyttedal en faktura, som praxis är när en fotografs bilder används. 

 

Bilderna DN stal är det här. Klassiska semesterbilder. 

 

Sara Skyttedal har under processen bemött DN:s påståenden, och gör det igen på Twitter: bilderna föreställer inget av det DN påstår. Stridsvagnen är en gammal övergiven från Syrien och har inget med Västbanken att göra, Ebba Busch Thor har inte en T-shirt från israeliska armén på sig (som ni kan se) och var hon gör tummen upp ser i alla fall inte jag. Däremot ser jag att hon pekar. 

 

Men DN betalar hellre 370 000 kronor i advokatkostnader än ber om ursäkt. 

Räcker det här då?

Nej, Dagens Nyheter vill befästa den pågående förtroendekrisen för medier i synnerhet och Dagens Nyheter generellt genom ett klassiskt guilt by association-påhopp, från DN:s redaktionschef Caspar Ortiz. 

 

Vi upplyses som läsare att Sara Skyttedal anlitat samma ombud som Kent Ekeroth.

Vad denna tilläggsinformation har för relevans för Skyttedals mål och DN framgår dock inte. Trots att god journalistisk sed är att saker bara ska tas med i en artikel om det anses ha relevans för vinkeln. Vilket Ekeroth givetvis inte har. 

Enda skälet är att läsaren ska få bilden av att Skyttedal på något sätt har med Kent Ekeroth att göra eller att järnrörsskandalen och att DN snor bilder online är på något sätt samma sak. 

Jag kommer osökt att tänka på trollargumentationen på Twitter som ironiskt kan porträtteras så här: ”Jasså, du läser tidningen? Vet vem som också läste tidningar? Hitler!

I själva verket är Staffan Teste just specialiserad på upphovsrätt och det är skälet varför någon som har problem med att till exempel en stor dagstidning går in på din privata Facebook, tar bilder på din kompis för att hon kandiderar till partiledare och tjänar pengar på bilderna anlitar honom. När du vill ha betalat hävdar de att de kan stjäla bilder av dem som helst på Facebook för att det är ”allmänt intresse”.

Domen är viktig för den kommer bli prejudicerande. Vinner DN kommer alla tidningar kunna fritt stjäla vilka bilder som helst av vem som helst om ni råkar vara vänner med någon känd person. 

Fundera lite på konsekvenserna här. 

 

Men givetvis försökte DN via sitt ombud redan innan målet kom upp i domstol att skrämma privatpersonen Skyttedal med risken att behöva betala en saftig nota för advokatkostnader. De skulle gärna riva räkningen OM Skyttedal gick med på att få noll kronor. Fint erbjudande. 

Lite i stil med: ”Fin bil du har. Jättefin. Tänk om den skulle…..gå sönder”

 

Peter Wolodarski, chefredaktör, tycker inte ens att målet hör hemma i domstol och sprider den felaktiga bilden att det är Skyttedal som dragit det till domstol när det är DN som gjort det.

 

Men ska vi köra på guilt by association så kan vi nysta lite i vem DN själva anlitar. Han heter Peter Danowsky och representerade bland annat Landstinget i Uppsala län när Centrum för Rättvisa stämde dem.

 

Landstinget hade låtit TV3 filma hans dödskamp och när personalen pratade om det, utan att fråga familjen om lov. 

Detta försvarade alltså Danowsky i egenskap av advokat. Landstingets rätt att filma döende patienter för TV-underhållning. 

 

Minns ni The Pirate Bay-målet?

Thomas Bodström var justitieminister, hans statssekreterare hette Dan Eliasson (ja, rikspolischefen). De stängde ner sajten efter påtryckningar från amerikanska upphovsrättsorganisationer och blev KU-anmälda på kuppen. 

 

Ombud för musikbolagen som fick Bodström med på noterna representerades av Danowsky. 

Fler än jag som ser ironin att mannen som var med och stängde Pirate Bay för olovlig fildelning, dvs tog andra människors verk de hade upphovsrätt på, nu försvarar Dagens Nyheters rätt att göra exakt det, ta någon annans verk och sprida utan att betala?

 

Jag brukar tycka att vara språkpolis är futtigt men just här tänker jag ägna mig åt det. För det syftningsfel Caspar Ortiz gjort i DN-bloggen är relevant. 

Han skriver att Sara Skyttedal i likhet med Kent Ekeroth försökt försvåra för medierna att publicera järnrörsfilmen. 

Givetvis menar de inte så men det är ändå det som står. 

 

Vad en persons ombud gjort tidigare har noll och inget att göra med nuvarande mål. 

Att Dagens Nyheter nedlåter sig till en sådan neslig debattteknik som guilt by association och inte kan hålla sig i från sitt ”agendasättande journalistiska uppdrag” ens när de kommenterar ett pågående och uppmärksammat rättsfall är framför allt tecken på det förfall som DN är inne i.

Men också ett beklämmande bevis på hur stor den pågående mediekrisen faktiskt är och hur lite tidningarna bryr sig att ta något ansvar över det. 

Att människor tappat tilltron till media är ett stort hot mot demokratin. Det borde vara varje redaktions största fokus att reparera det skadade förtroendet.

För det är när människor inte litar på media som vad som helst kan få fäste. 

Tragiskt att se att Dagens Nyheter inte bara kastat in handduken utan istället utan att blinka passar på att slänga in en dunk bensin i syfte att smutskasta och fula ut åsiktsmotståndare när de borde föregå med gott exempel. Inte minst med anledning av debatten om tonläget vi just haft. 

Var är Jonas Gardell när man behöver honom? För det är DN som borde skämmas, inte Mark Zuckerberg. 

 

Jonas Gardell och yttrandefriheten

Jonas Gardell har äntrat scenen för debatten om falska nyheter. 

Gardell, till vardags komiker och författare,  tar nu på sig mediekritikerhatten och sällar sig till den allt växande högljudda kör som utmålar falska nyheter som det största hotet sedan klimatet och kampen för isbjörnarna. Och målet är Facebook. 

För sin vana trogen att ta sig själv, yrket till trots, på lite för stort allvar i rollen som samhällets stöttepelare, skrev han ett öppet brev till Facebooks grundare – Mark Zuckerberg. Gardell publicerade brevet på sin fasta kolumn på Expressen Kultur.

Titeln som ska locka Zuckerberg är: ”Du måste skämmas – annars är vi förlorade”. 

Om man inte visste bättre kunde man redan här börja misstänka att Gardell inte alls vill att hans brev ska bli läst av Zuckerberg utan att det bara är en förpackning för Gardells opinionsbildande. Men om man är en av samhällets stöttepelare gör man inget själviskt eller i eget syfte. 

 

Han börjar i ödmjuk ton när han konstaterar att han och Mark Zuckerberg inte känner varandra, ännu. Och att han är en av de som använder Facebook dagligen, det vill säga en av de ”du tjänar pengar på ”(du = Zuckerberg).

 

Sedan går Gardell utan omsvep direkt in på sitt favoritämne – sig själv.

Brevet domineras av exempel på saker som enligt Gardell skrivs och sprids specifikt på Facebook i form av hat, hot och personliga påhopp. 

Under rubriken ”Dags att ta ert publicistiska ansvar” tar han sedan ett exempel utanför sitt eget liv på något där Facebook alltså borde ”tagit sitt publiscistiska ansvar”.  Det handlar om en SD-politker som spridit konspriationsteorier om att bilden på Alan Kurdi var falsk. 

 Det Gardell inte nämner i sitt brev är att Lindholm redan vid tidpunkten för kocko-inlägget endast var ersättare i kommunfullmäktige i Sala. Inte för att det rättfärdigar beteendet men det känns som ett rätt klent belägg för påståendet om demokratins förfall ändå. Jag tycker Gardell ger Bo Lindholm lite för stor makt över vår demokratis tillstånd faktiskt. 

 

Sedan axlar Gardell domedagspredikantens svarta kappa.

Jag syftar inte på galenpannorna på gatorna i till exempel New York med skyltar om att ”Jesus will save you, the end is near” utan på de präster, som vi också hade i Sverige för 100 år sedan, som byggde hela sitt engagemang på predikningar om synd, skam och djävulen. 

Jag tror få andra i Sverige, som är ett av de mest kristendomsfientliga länderna, för vi är i vår sekularism väldigt obekväma med just vår egen statsreligion samtidigt som vi är väldigt toleranta till vilken annan religion som helst i övrigt, hade kommit undan med att blanda in Gud som argument. 

Med eftersom Gardell är folkkär gör han det. Han använder Bibeln och Gud som verktyg. Personer som Trump, och indirekt, Zuckerberg är gudlösa. Om inte Zuckerberg gör som Gardell kräver och känner skam alltså. 

För andra religiösa personer är beskyllningar om gudlöshet en rätt kraftig förolämpning. Jag gissar att om Zuckerberg ändå surfat in på Gardells krönika och kommit så här långt så gissar jag att han nu känner sig sjukt osugen på att ens läsa mer, ännu mindre svara. Om han själv är troende i alla fall. Förolämpningar brukar inte trigga just dset.

 

Nu ska jag sluta grotta ner mig i Jonas Gardells självbild, pekorala stil eller det allmänt orimliga i att blanda in Gud i det här. Utan gå vidare med sakdebatten – falska nyheter.

För om han var seriös i att ta upp en diskussion om falska nyheter, Facebook och hur de påverkar debatten hade han kunnat fokusera just på det och gjort lite research. 

Jag skriver just nu en bok om sociala medier och påverkan och jag har med ett avsnitt om falska nyheter, även om jag bara berör ämnet ytligt.

Men ytligt för mig och ytligt för Gardell vad gäller ämnen är nog inte samma sak. 

Boken kommer på Lava förlag i vår och jag håller som bäst på att avsluta manusskrivandet och gå in i redigeringsfasen. 
 

Det är lätt att slänga sig med luddiga begrepp, som falska nyheter, men för att kunna föra en seriös diskussiom om problemet måste vi först definiera vad en falsk nyhet är. 

Redan här stöter man på problem. För det är en flytande gräns.

En falsk nyhet kan vara en från början till slut falsk artikel, publicerad på en sajt någonstans på internet. Det är nog det jag tror de flesta menar med falsk nyhet. Antingen är det en artikel producerad av en riktigt trollfabrik, vars enda syfte är massproduktion av kommentarer, profiler och även artiklar online i syfte att driva en politisk agenda. Putin jobbar till exempel så här

Eller en falsk artikel producerad enbart i syfte att tjäna pengar. En rad sajter, bland annat startade i Georgien, dök upp under det amerikanska valet, som började med artiklar om både Clinton och Trump men som fokuserade på Trump enbart på grund av ekonomiska skäl. 

Det finns också relevant kritik mot påståenden om att det är någon form av epidemi av falska nyheter som sprider sig, framför allt i sociala medier.

Den amerikanska sajten Buzzfeed var till exempel en av de som starkast drev den teorin efter valet av Donald Trump.

Men en falsk artikel kan också vara ett enskilt faktafel i en i övrigt korrekt artikel. Eller en artikel som inte är felaktig men är vinklad för en sida av saken och därmed inte följer god journalistisk sed. Vilket till exempel inte opinionsbildare gör, det är därför de inte är journalister. En sista kategori av falska nyheter är de artiklar som folk helt enkelt inte gillar för att de har fel åsikter. 

Ni ser redan här att gränsdragningen om vad som är en falsk nyhet är oerhört svår. 
 
Men det finns absolut falska nyheter som cirkulerar, alldeles oavsett vad definitionen är. Och de är ett problem. Däremot måste man även diskutera hur stort problem det är. 

Kritiken mot Facebook är nämligen inte alls ny.

Detta är viktigt att ta i beaktande när det gäller diskussionen om falska medier, som också riktar sig till Facebook. 

Debatten har pågått i flera år och domineras av att stora mediehus ogillar att Facebook  fått så stort makt.  Globalt har de över 2 miljarder konton.  Sverige har 4,5 miljoner konton och 7 av 10 svenska internetanvändare loggar in på Facebook minst en gång om dagen. 

Kritiken mot Facebook har framför allt varit mot allt deras algoritmer som skruvas hårdare och hårdare för att skapa en sådant indivduellt innehåll som möjligt för varje användare. Vad dina vänner läst och delat hamnar högst upp i ditt flöde och baserat på vad du tidigare gillat. Individualiserad kommunikation, motsatsen mot masskommunikation. 

Givetvis finns det nackdelar med dessa algoritmer. De anklagas till exempel för att bidra till filterbubblor. Att folk bara ser det de vill se och det som bekräftar dem. 

Men det är också så att en del av kritiken från mediebranschen härrör från det faktum att de tappat makten över informationen. Informationsmonopolet traditionella media hade innan sociala medier är för alltid borta. 

Det är därför de kräver, och länge har krävt flera saker, bland annat att Facebook erkänner att de är ett medieföretag och att de därför anställer någon form av ansvarig utgivare. Inget av det gör bolaget utan fortsätter att vidhålla att de inte är ett medieföretag. 

Ska man betrakta en distributör av andras material, och en plattform som är helt användargenererat, som mediehus? Det är frågan här. Vad medierna tycker vet vi. 

Kritiken mot falska nyheter och huruvida de påverkade amerikanska valet har gett mediehusen ännu mer bensin i den flera år förda kritiken mot Facebook, bland annat från Schibsted och framför allt Aftonbladet. 

Det tål att upprepas att jag inte tror på konspirationsteorier och att det givetvis finns relevans i kritiken mot Facebook.

Men den måste nyanseras med till exempel drivkrafter och stakeholders. Det är inte svart eller vitt. 

Det finns kritik mot kritiken av falska mediers påverkan, som förs i bland annat USA men som jag inte sett komma hit riktigt ännu. Ett av exemplen Jonas Gardell har med i sin artikel är nyheten att påven skulle stödja Trump, en klassisk helt falsk artikel.

Den fanns med i den analys som den amerikanska sajten Buzzfeed gjorde av falska nyheters påverkan. Och den verkar en hel del av de svenska debattörerna läst, inklusive eventuellt Jonas Gardell. 

Men en annan tidning kollade hur analysen gjorts. 

 

I en artikel på Reason citerade de Tidningen Washington Examiners undersökning av Buzzfeeds analys, som visade sig bygga på Facebooks engagements, det vill säga antalet delningar, reaktioner och kommentarer, av en handfull artiklar.

De hade också bara valt ut 20 riktiga nyheter men inte redovisat hur urvalet av källor gjorts. 
 
Den största falska nyheten i analysen var den om att påve Franciskus stödde Donald Trump. Artikeln fick 960 000 engagements. Den verkliga nyheten de jämförde med var en som jämförde Donald Trumps korruption med Hillary Clintons.
 
Problemen är flera.

Bland annat att antalet engagements inte räcker som mått, för kommentarer och delningar kan göras för att man ogillar innehållet eller till och med vill tala om att artikeln måste vara falsk för sina egna följare.
 
Buzzfeeds mätning tog heller ingen hänsyn till originalkällan utan utgick i sin mätning från att människor har Facebook som sin enda informationskanal. Vilket få har om ens någon.
 
Historien om påven visade sig komma från sajten EndTheFed.org som vid tidpunkten enligt mätverktyget Alexa var den 2 488 992 mest populära sajten i världen. Bara i USA var 363 000 sajter mer populära. Artikeln om Clinton och Trump kom däremot från Washington Post, som rankade 195 mest populära i världen och på plats 40 i USA.
 
Washington Examiner konstaterade också att om teorin om en epidemi av falska nyheter vore sann skulle The New York Times vinna.

För tidningens egen historia av att publicera falska nyheter kan dateras till 1930-talet, då deras journalist Walter Duranty fick ett Pulitzer-pris för artiklar som förnekade svält i Sovjet, under en period när miljoner dog av just svält.
 
Nyare exempel är en historia från 2008 om att presidentkandidaten John McCain skulle haft en relation med en lobbyist, vilket resulterade i en stämning från lobbyisten där tidningen tvingades betala en summa i en uppgörelse till slut. Även andra stora amerikanska tidningar har spridit falska nyheter regelbundet. The Washington Post tvingades till exempel 1981 att ge upp ett Pulitzer-pris då det visade sig att det vinnande bidraget var falskt, en historia om en 8-årig heroinist i en förort till Washington.
 
Poängen Washintong Examiner vill göra är att falska nyheter alltid funnits, att deras påverkan är överdriven men att man ändå alltid ska kritiskt granska allt man läser.
 
Beroende på vem du väljer att tro på är antingen alltså falska nyheter en epidemi som kommer slå ut hela media eller en konspirationsteori skapad av traditionell media.

Det finns gott om människor på båda sidor här som har mycket att tjäna på sin version.
 
Ett problem med att lösa problemet med falska nyheter är att de uppstått för att många människor verkar ha tappat tilltron till traditionell media.
 
Därför litar de hellre på andra källor, som inte lyder under samma kontroller eller krav. I sin vilja att hitta information utanför traditionell media skapar de därför en marknad för bland annat falska nyheter. För det finns ingen seriös aktör inom traditionell media som medvetet sprider falska nyheter, men det finns gott om dem utanför.
 
Röster har därför hörts om krav på att Facebook till exempel förutom att medge att de är ett medieföretag också ska utse en ansvarig utgivare.

Även Jonas Gardell stämmer in i denna kör att Facebook är ett medieföretag och därför måste ha en ansvarig utgivare. 
 
 

Men det är av många skäl en dålig lösning på problemet med falska nyheter. För att folk som inte litar på traditionell media gör det i huvudsak för att de inte litar på redaktionernas ärlig uppsåt i urvalet av vad som publiceras. 
 
Att antingen ha ett team redaktörer under en ansvarig utgivare som ska bedöma vad som är sant och falskt, eller skapa algoritmer, kommer leda till kritik som idag redan finns mot traditionell media: att folk försöker dölja åsikter de inte gillar och att andra försöker kontrollera vad vanligt folk ska få läsa.
 
Bara för att man är populär och känd och därmed har många följare i sociala medier innebär det inte att man är expert på andra saker. Det här är problemet med sådana som Jonas Gardell, som surfar på sin popularitet som komiker, och passar på att använda plattformen för påverkan. För expert på vare sig sociala medier, påverkan eller mediekritik är inte Gardell. 

Men det spelar ingen roll, för när man har kända vänner som supporterar och är en känd person får ens åsikter ändå stor påverkan, alldeles oavsett innehåll egentligen. 

 

Det här är ett dilemma med sociala medier som Jonas Gardell inte alls känner sig sugen på att kritisera. Eller att han, som känner sig som en av de Facebook tjänar pengar på, själv tjänar en massa pengar på kanalen. 

Gardell använder framför allt sin egen officiella sida, som har 255 000 gilla, just för att sälja saker. Sina egna föreställningar, böcker och inte minst, sprida sina artiklar. 
 

Och problemet jag försöker påtala visade sig direkt idag, när självaste kulturministern inte bara medger att hon läst artikeln, utan läst den ”med stor behållning”.

 

Sedan kommer det mest häpnadsväckande: kulturministern yppar censur-tankar. För det är det ”tvingande åtgärder” i praktiken betyder. 

Jonas Gardells odyssé i bibliska citat, anklagelser om gudlöshet och anekdotisk bevisföring med sig själv och en ersättare i Salas kommunfullmäktige som främsta exempel har alltså på ett dygn påverkat den högst beslutande makten i landet så till den grad att hon överväger censur. 

 

Ni förstår nu kanske varför jag skriver en bok om sociala medier och påverkan, som snart kommer ut i bokhandeln. 

Se där, lite självfokus och reklam Lex Gardell. 

 

Förbud är gratis, Wikström

Det finns en sak den här dåliga regeringen inte kan anklagas för: att ligga på latsidan när det gäller förbud. 

Förbud är nämligen gratis. 

Vips kan man säga att vi har uträttat X, Y, Z under den här mandatperioden. Med enorma problem inom i stort sett varje politikområde är det regerinens mest meningslösa frågeportfölj som får dominera – Folkhälsoministerns. 

Och han har jobbat hårt i förbudsfabriken. Eller vad sägs om detta resultat sedan han tillträdde den 3 oktober 2014: sitta är det farligaste som finns, förbud mot mentolcigaretter, förbud mot rökning utomhus (förslag), förbud mot att sola i solarier under 18 år och förbud mot vinklubbar (köpa alkohol online).

 

Jag undrar stilla när Gabriel Wikström ska förbjuda utlandsresor för barn under 18 år, för en tvåveckors-resa till solen motsvarar fem års solariesolande 10 minuter per vecka

 

Men det är inte bara riktiga cigaretter Wikström vill förbjuda, han riktar även in sina förbud på låtsascigaretter, som örtcigaretter. 

 

Nästa väderkvar Wikström vill slåss med är sockret och meddelade i juni att han vill utreda sockerskatt. 

Fredagsmys, be afraid. Be very afraid. 

 

I budgeten för 2017 ökar anslaget till just förbudsverksamheten med 30 %, från 164 miljoner kronor 2016 till 214 miljoner kronor 2017.

 

Trots att det enligt samma budget medges att folkhälsan förbättras och alltså är bättre nu än tidigare. 

 

Kollar man specifikt på tobak konstaterar regeringen i sin budget också att trenden är nedåtgående. Samma sak med alkohol och riskbeteende till exempel, där allt färre dricker inom riskzonen. Men det spelar alltså ingen roll, folkhälsan ska ändå få 30 % mer i budget. 

För att förbud är gratis. 

 

En sak som däremot inte minskar utan ökar exponentiellt är antalet MRSA-fall i Sverige, det vill säga människor som är sjuka i multiresistenta bakterier där antibiotika inte hjälper. Diagrammet är från Folkhälsomyndigheten och visar ökningen grafiskt. 

På ett år har antalet fall ökat med hela 30 %.

Vi har gått från 1 000 fall per år 2005 till att bara tio år senare ha nästan 4 000 fall, en fydubbling alltså. Och det beror på det kraftigt ökade flyktingmottagandet, då de som är smittade är utlandsfödda, enligt Folkhälsomyndigheten. 

 

MRSA är förkortning för ”meticillinresistent Staphylococcus aureus” och är multiresistenta bakterier, den vanligaste är gula stafylokocker som vid MRSA blivit motståndskraftig mot vanlig antibiotika. Gula stafylokocker orsakar sårinfektioner, lunginflammation, hjärnhinneinflammation och svårbehandlade infektioner i skelett och leder. 

 

2016 publicerade Folkhälsomyndigheten en rapport om MRSA och framtida vårdkostnader på grund av ökningen av dem. 

Enligt den kan de extra kostnaderna i vården, om dagens trend fortsätter, uppgå till 5 miljarder.

Men om vi får en liknande situation som i Italien kan kostnaderna 2024 uppgå till 25 miljarder extra. 

 

I budgeten nämns att den globala rörligheten kan leda till att MRSA når Sverige. Samtidigt som Folkhälsomyndigheten redan flaggat för en 30 %-ig ökning på ett år, vilket regeringen visste när budgeten skrevs. 

Regeringen antog en strategi för MRSA i april 2016 men där nämns inte med ett ord sjukvårdens ökade kostnader och ökningen av MRSA som flyktingvågen orsakat. Istället är det störst fokus på djurhållning och antibiotikaanvändningen där.

Det är inte oviktigt men varför ignoreras helt den ökning av MRSA som människor står för?

 

Det går inte att bli smittad själv av MRSA genom att äta kött som har dem om man tillagar det ordentligt. Istället är den största risken med MRSA-spridning de som jobbar i djurhållningen, som bönder, veterinärer etc som kan bli smittade på jobbet. 

Sverige är det land som använder minst antibiotika till djur dessutom. 

.

Att MRSA-fallen ökat på 400 % på bara 10 år och 30 % på ett år, de senaste fem årens utveckling framför allt beroende på det generösa flyktingmottagandet verkar alltså regeringen inte tycka är så viktigt. 

Men att förbjuda vuxna människor att köpa vin på nätet, röka örtcigaretter eller sitta ner är fokus. 

Det känns stabilt.

Förbud är som sagt gratis. Att lösa verkliga problem är däremot dyrt och svårt. 

 

LO vill bli myndighetsutövare

I morgon röstar riksdagen om det ska bli lag att kräva kollektivavtal vid offentlig upphandling. Den offentliga marknaden är varje år över 600 miljarder kronor, som det offentliga handlar av det privata. En lag om krav på kollektivavtal skulle alltså få långtgående konsekvenser. 

Redan 2013 formulerade LO sin idé, för den kommer från dem. De döpte den till ”Vita jobb” så att alla ska få uppfattningen att utan deras modell är jobben svarta. Fult. Jag skulle hellre kalla dem röda jobb.

För att kräva kollektivavtal för all offentlig upphandling är den första av många avbetalningar Socialdemokraterna nu gör för de många tiotals miljoner kronor de får varje år, och alla de mantimmar, annonsering etc de också får inte minst i valrörelsen. 

 

Men det är inte bara den som deltar i upphandlingen som ska avkrävas kollektivavtal. Även alla det företaget anlitar i sin tur måste ha kollektivavtal – och det är företagets ansvar att kontrollera det.

I praktiken innebär det att om till exempel ett företag upphandlas för att ge personalen i en kommun utbildning så måste utbildningsföretaget garantera att den som gör formgivningen för kursmaterialet har kollektivavtal, tryckeriet som trycker det, IT-företaget som byggt webb-utbildningen etc. 

Ni ser hur absurt det är.

Och varför LO älskar idén för det skulle i praktiken leda till att de har rätt att kräva kollektivavtal av oändligt många som vill sälja till det offentliga, utan att de ens deltagit aktivt i upphandlingen. 

 

Men det allra främsta skälet varför de driver den här frågan så hårt är: kontrollanter. 

 

För att kontrollera att anbudsgivare har kollektivavtal vill LO införa kontrollanter. Att bara visa upp ett påskrivet kollektivavtal ska inte räcka. 

Varför inte det, kanske ni tänker. Nej, om det räckte hade LO nämligen inte kunnat uppfylla det stora syftet med ”vita-jobb”-modellen – att få tillgång till företagens uppgifter.

De vill kräva att via lag få se all information som de ber om i princip: kompletta anställningslistor, lönelistor, skatteinbetalningar etc. 

 

Och här kommer det fina i kråksången – de har tänkt sig att de själva ska vara dessa kontrollanter. Som alltså på uppdrag av offentlig verksamhet, exempelvis en kommun, ska inklädas en sort myndighetsansvar backade av lag att få se all känslig information ett företag har. När de har fått tillgång till detta kan de dessutom utan problem kunna sätta igång olika bearbetningskampanjer för att få fler betalande medlemmar i sina respektive fackförbund.

För genom anställningslistor inklusive personnummer ser de lätt vilka som är medlemmar och inte. 

 

På 1980-talet skulle LO stjäla 50 % av landets företags aktier genom lagstadgade löntagarfonder. 

Det fungerade inte. 

Nu kräver LO att genom lagstiftning få stjäla landets företags konfidentiella information istället, i syfte att få fler medlemmar, fler kollektivavtal och därmed mer makt och pengar till LO. Och de har tänkt att landets riksdag dessutom i förlängningen ska ge dem myndighetsansvar genom att de blir personerna som ska få kontrollera. 

Tack och lov kommer den icke-socialistiska majoriteten i riksdagen i morgon att rösta emot förslaget då Sverigedemokraterna, som tidigare varit för, sett det orimliga i att ge LO sådan enorm makt över landets företag. 

Detta är skälet till sossarnas och LO:s gemensamma ”27-kronors kampanj” som de kommer rulla fram till valrörelsen.

Jag skrev om varifrån siffran kommer i ett nyligen publicerat inlägg. Det är en enskild anonym taxichaufför som uppgett det i en helt ovetenskaplig ”undersökning” av 100 taxichaufförer som SR gjorde i maj 2015 inför sin radiodokumentär ”Taxikungen”. Ingen annanstans finns den siffran. 

Att genom att hävda att folk tjänar 27 kr/h utan kollektivtal, dvs drygt 4 000 kronor /månad före skatt, ska de driva kampanj fram till och genom valrörelsen att detta är alternativet till att ge LO absolut makt inom upphandlingen av de 600 miljarderna skattekronor vi årligen handlar för på den offentliga marknaden. 

Senast idag skrev LO-ordförande Thorwaldsson i Corren om 27-kronorsmyten

 

Det är fullständigt skandalöst att de får fortsätta sprida råttan-i-pzzan-myten oemotsagda men tyvärr verkar än så länge ingen mer än jag intresserade. För att bygga politiska förslag och kampanjer av dessa på vad någon säger anonymt i radio för 1,5 år sedan är just det. Skandalöst. 

Men kan man inte vinna schysst vill man vinna fult. Och Stefan Löfven har redan sagt att han inte frivilligt lämnar ifrån sig nycklarna till Rosenbad. 

Valrörelsen har redan börjat

 

Tesdrivet i Dagens Industri

Dagens Industri har idag en artikel i Di Digital om kvinnor och start-ups. 

Eftersom företagarfrågor är ett av mina huvudfokus är jag alltid intresserad när det skrivs om framför allt kvinnors företagande, för jag är van att den rapporteringen tyvärr ibland är färgad av den allmänna jämställdhetsdebatten. Där felaktiga siffror, teser, missuppfattning och myter dominerar. 

Rubriken i Di-artikeln är ”Nio av tio tech-investeringar går till till män

 

Artikeln inleds sedan med en stor bild med massa män och några få kvinnor. Vi läsare ska direkt får intrycket om den skeva fördelningen, att riskkapitalisterna öser ut pengar över män men nästan inget till kvinnor. 

Di har utgått från den tjänst de själva ligger bakom, Nordic Tech List och den beta-version som ligger ute. Inget fel i vare sig det eller på själva listan. Problemet är ett annat.

Det första är att de inte redovisar sin uträkning utan bara resultatet. Så vi som läsare kan inte se källan, Jag loggade in som användare i Beta-versionen men blev inte klokare hur Di räknat fram sina siffror. 

 

Det andra, och största problemet är att man inte kan dra några slutsatser om det är svårare för kvinnor att få riskkapital utan att först utgå från hur många bolag som startas av kvinnor.

Och den siffran har inte Dagens Industri med i artikeln. Först måste man se hur stor andel av bolagen som startas av kvinnor. Därefter kan man kolla hur stor andel av riskkapitalpengarna de får, i relation till andel kvinnliga ägare. 

Annars blir det bara tesdrivet, vilket Di-artikeln är. De vill bevisa tesen att kvinnor missgynnas. Inte ta reda på om det är så. 

Sådant här gör mig alltid så less. För jag tycker att journalistik inte ska vara tesdriven utan vara nyfiken och berätta om verkligheten, baserat på fakta. 

Hur ser då kvinnors företagande ut?

För någonstans måste vi börja. Enligt Tillväxtverkets databas startades det 2015 70 125 företag. Antalet nya företag per år har växt från 59 000 år 2009 till 70 000 år 2015, men efter att vänsterregeringen tillträtt sjunker nu antalet igen. Det startades 1 533 färre företag år 2015. Med hot om socialisering av välfärdsföretag och kraftigt försämrade 3:12-regler fortsätter gissningsvis tyvärr den här resan nedåt under 2016 men det kommer vi kunna veta först i vinter när de siffrorna sammanställts. 

 

34 % av alla nystartade företag startades av kvinnor 2015.

Samma siffra 2014 och 2013. 2012 och 2011 startades 31 % av alla nya företag av kvinnor. Andelen går alltså upp stadigt. 

I nästan alla branscher är de manliga företagarna fler men det finns tre undantag: utbildning, vård/omsorg och andra serviceföretag/personliga tjänster. Här dominerar kvinnor. 
 

  • Inom Utbildning startades 53 % av kvinnor år 2015 (1500 kvinnor mot 1336 av män).
  • Inom Vård/omsorg var siffran 52 % (1722 kvinnor mot 1602 män).
  • Inom Andra serviceföretag var siffran ofattbara 78 % kvinnor. 

 

Inom programmering, där Tech-startups finns, var siffran 461 företag, som 2015 startades av kvinnor. Enligt Tillväxtverket fanns inga företag registrerade med gemensam ledning. Eller så har de slutat mäta det. 

Hur stor andel av de nya IT-bolagen startades då av kvinnor?

13 % år 2015. Av totalt antal företag var siffran 0,6 %.

Sex promille av totalt antal nya företag 2015 var IT-företag startade av kvinnor. 

2010 startades 9 % av alla IT-företag av kvinnor, så utvecklingen går framåt. På bara 5 år har andelen av de nystartade IT-bolagen som grundats av kvinnor ökat med över 30 %, från 9 % till 12 %. Det är 3 %-enheter men motsvaras av en 30 %-ig ökning. 

 

Mina siffror går inte att jämföra med Dagens Industri rakt av eftersom vi har olika källor. De har kollat på sin egen lista, jag har kollat på Tillväxtverkets officiella statistik. 

Men det finns ändå en relevant poäng. 

Enligt Dagens Industri fick bolag startade av män 82 % av investeringarna. Om man kollar på statistiken i Tillväxtverkets databas ägs 87 % av bolagen av män. Eftersom det inte finns statistik på ägarstrukturer med både män och kvinnor i deras databas är det enklast att utgå från statistiken för bara män. 

Om 82 % av investeringarna gick till bolag med enbart män trots att de äger 87 % av dem har alltså företag med enbart kvinnor, eller kvinnor och män, fått en betydligt större andel av kapitalet än de borde om man kollar enbart på proportionerna av ägande.  

Läser man vidare i artikeln bekräftas också gynnandet av bolag med kvinnor som ägare, för det statliga riskkapitalet fördelas i proportion efter deras egen statistik över sökande och kön. Inte i proportion till faktisk andel utan baserat på de som söker, vilket givet att kvinnor har så mycket färre företag gynnar dem. 

Vinnova går i vanlig ordning längre och uppger att 60 % av pengarna gått till bolag som har inte bara har män som ägare. 

 

Statliga Vinnova missgynnar alltså aktivt tech-bolag på grund av fel kön. På något annat sätt kan man inte tolka det. 

Vinnova ger 60 % av pengarna till bolag med minst en kvinna som ägare, trots att dessa bara är 13 % av bolagen. Sannolikheten att du som kvinnlig företagare inom IT ska få pengarna av Vinnova är alltså jättestor, bara du söker. 

För det startas bara drygt 400 nya bolag per år av kvinnor. Om 60 % av pengarna öronmärkts till dessa behöver alltså dessa bolag inte konkurra om pengarna med de 3500 nya företag per år som startas totalt inom IT utan bara med de med enbart kvinnor. 

 Dagens Industris tes att kvinnor inom IT missgynnas stämmer således inte, utan tvärtom gynnas de när det gäller kapital. 

Parallellt med detta har statliga Vinnova en uttalad strategi som direkt missgynnar män.

Varför då? Är inte poängen med statligt riskkaptial att få fram de företag som den privata riskkapitalbranschen inte vågar eller kan investera i? På vilket sätt får vi skattebetalare, för det är våra pengar Vinnova spenderar, mest valuta för pengarna när urvalet inte är bästa företag utan bäst av de få bolag som har rätt kön på ägaren, dvs kvinna?

Det pratas ofta om att det är så viktigt att fler kvinnor startar IT-företag. 

Jag vill invända mot det här. Det är inte alls viktigt.

Könet på företagaren är nämligen inte viktigt. Könet är alltid oviktigt. Det är en sak att se till att förutsättningarna finns.

Men vi har idag redan avgiftsfri skola och universitet, generellt studiestödsystem och hög IT-mognad. Vi är ett av de mest uppkopplade länderna i världen, wifi finns överallt i städer och de flesta har smarta telefoner. En mycket stor andel av befolkningen använder internet, av dessa loggar hälften in på Facebook varje dag. Vi har en kvinnlig befolkning som är bland de högst i delaktighet på arbetsmarknaden, över 80 % av kvinnorna jobbar. 

Och det viktigaste, vi har en kultur i Sverige där kvinnor har exakt samma rättigheter som män och där vi dessutom förväntas utbilda oss och jobba. Fråga den mamma som väljer att vara hemma längre än 18 månader med sina barn och fråga om hon känner sig som ett ufo i det svenska samhället eller helt socialt accepterat av alla. Alla som hört rågångarna om vårdnadsbidraget vet vad jag talar om. 

Förutsättningarna är alltså fantastiska. 

Så varför startar inte fler kvinnor IT-bolag?

För att de inte vill. 

Samtidigt som alla från politiker och Vinnova till Dagens Industri fokuserar på de kvinnor som driver IT-företag, och driver på att de är för få, ägnas det kilometervis med spalt åt att fullständigt göra ner kvinnor som driver företag i två av de tre branscher där de redan idag dominerar: välfärden. 

Om man för en sekund tänker på att IT-företagen ägda av kvinnor är 6 promille av totalt antal företag ser man hur oproportionerligt mycket fokus de får, av såväl politik och debatt som av media.

Visst är det viktigt att hitta fler enhörningar (bolag som värderas till över 1 miljard dollar) och visst är det coolt att Skype, Spotify, Mojang etc är svenska men samtidigt kan inte hela företagarfokuset ligga där. Det är nämligen inte där det stora antalet nya jobb finns och därmed inte heller där de nya skattepengarna till Sverige hämtas, för detta är skälet till all näringspolitik. Jobb och skatteintäkter. 

Enligt en granskning Ny Teknik gjort har de 25 mest hypade tech-bolagen skapat 150 svenska jobb vardera. 

Varför är det så otroligt viktigt för alla att kvinnor ska driva fler IT-företag när det samtidigt är så otroligt oviktigt att ge de kvinnor som redan dominerar företagarvärlden i sina branscher ens rimliga villkor? 

För det är inte rimliga villkor att kalla dessa kvinnor för giriga, parasiter och andra invektiv och dessutom med politisk makt hota att ta ifrån dem möjlighet att göra vinst. 

Så här ser verkligheten ut: vi öser ut skattepengar via bland annat Vinnova, på kvinnor som gillar att programmera eller åtminstone vill utveckla företag inom det. 

Men inte nog med att kvinnor som startar bolag inom vård, utbildning och service inte får en enda krona statliga riskapitalpengar – dessa kölhalas i media och av politiker varje vecka och hotas att via lagstiftning inte ens få göra vinst

Dessa kvinnor är det okej att spotta på, för det är deras livsverk som är ”vinst-i-välfärden”-debattens företag. Dessa kvinnor är det okej att säga att för att du äger ett privat bolag är du en dålig arbetsgivare, en dålig utförare av vård, omsorg eller utbildning och du är dessutom en dålig medborgare i landet eftersom du ”parasiterar” på skattepengar. Dessa kvinnors 60-timmars arbetsveckor, privata lån på villan när de drog igång, sena kvällar och semestrar där det alltid jobbas, är det okej att stampa på. 

Men en kvinna som älskar teknik ska vi inte bara hylla, henne ska vi ösa riskkapital på, skattepengar. Och bära fram i media som stora förebilder. 

Jag har ingen annan förklaring än att traditionellt kvinnodominerande branscher av såväl politik som media betraktas som något fult, något mindre värt. Medan nya, trendiga branscher, som tech (IT) och fin-tech (betalningslösningar online), är de fina. 

Som en 2010-tals virtuell version av skolgårdsmobbningen, där de mesiga, de tjejiga knuffades av de coola i rökrutan som hängde med äldre killar.

Branscher som traditionellt dominerats av män upphöjs alltså fortfarande som finare, av personer som samtidigt i feminismens namn trampar på den stora majoriteten kvinnliga företagare. 

Ser ni inte hur knäppt det här är?

 

Vad håller ni på med?

Beställ min första bok!

Den kom ut i bokhandeln den 7 november men passa på att beställ ert egen ex innan den första upplagan är slut. 

Temat är hyckleri, slöseri och pampfasoner.

Perfekt som julklapp till dig själv eller någon du tror skulle gilla mina texter. 

Här hittar ni länkar till förlagen, klicka på företagsnamnet bara.
Bokus
Adlibris​​​​​​​

 

Per Kornhall och pengarna

En av de högsta rösterna i friskoledebatten tillhör gymnasieläraren och forskaren Per Kornhall som även sitter i Kungliga Vetenskapsakademien. För tillfället jobbar han bland annat på Mälardalens högskola. 

Kornhall ogillar verkligen vinst i välfärden. De flesta av hans debattinlägg fokuserar därför kring det. Han bloggar bland annat på Skolvärlden.se.

2013 skrev han bland annat under en debattartikel som undertecknades med ett flertal ur just Kungliga Vetenskapsakademien där de krävde stopp av skolvalet och de privata välfärdsföretagen, framför allt möjligheten att göra vinst. 

 

Tittar man på Kornnhalls twitterflöde handlar mycket om just vinstförbud och privata välfärdsföretag. 

 

På sin blogg på Skolvärlden fylls sidorna om texter mot vinst i välfärden och olika konspirationsteorier om att Svenskt Näringsliv, Kreab, Timbro och allmänt giriga diverse riskkapitalister i maskopi styr debatten för vinster i välfärden. 

Han avfärdar alla andra åsikter än att vinst är dåligt med att den forskning som visar att friskolorna har bättre resultat är korrumperad, en av hans måltavlor är skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren. Slutsatsen verkar vara att alla som inte tycker som Kornhall är på något sätt köpt av kapitalet, all forskning som stödjer det är också köpt och därmed inte sann.

 

Kornhall själv har skrivit en bok om just korruption. I beskrivningen om boken står det just om lobbyism, kapitalet och välfärdsföretagens maskopi. Boken är utgiven på Leopard förlag, som är Henning Mankells gamla förlag och som profilerar sig med en rad vänsterprofiler, som Maria Sveland, Kajsa Ekis Ekman och Mattias Gardell.

Per Kornhalls politiska hemvist behöver ingen betvivla. 

 

Kornhalls tes är, precis som alla som är emot vinst i välfärden, att privata företag inte borde få varken göra vinst eller ta utdelning och att de inte hör hemma i skolan. 

Hur försörjer sig då han själv? Förutom att han forskar har han ett eget aktiebolag. Och som av en händelse säljer han själv skolutvewckling, undervisning etc. Hans kunder är skolan, finaniserat av 100 % skattepengar. Samma pengar han tycker ska stanna i skolan. När det gäller andra företagare det vill säga. 

Uppdrag han tar är bland annat stöd för kollegialt lärande, systematiskt kvalitetsarbete och naturvetenskap och teknik i skolan. 

 

Men motståndet mot att göra vinst och ta utdelning har Per Kornhall mot andra som säljer saker inom utbildning. Inte att han själv ska låta bli.

För både 2014 och 2015 tog Kornhall själv så mycket utdelning man kan utan att behöva skatta för det som inkomst av tjänst

 

Genom att sälja sina konsulttjänster till skolor finansierade helt av skattemedel tjänade Per Kornhall nästan 1,2 miljoner kronor förra året.  Rörelseresultatet EBIT blev 609 581 kronor, ett jättebra resultat. 

Årets resultat landade på 356 723 kronor, det mesta skulle kategoriseras som övervinst enligt Reepalu-utredningen Kornhall själv gillar så mycket. 

 

Han har själv gjort kraftiga ”övervinster” inom skolan alltså, om man ska definiera det enligt Ilmar Reepalu, vilket vi ska eftersom det är den utredningen Kornhall själv vill ska bli verklighet. 

För ”övervinst” innebär allt över 7 % på operativt kapital, enligt deras definition eget kapital plus skulder. Kornhall har 50 000 i eget kapital och 268 815 kronor i skulder. 7 % på 318 815 kronor blir 22 317 kronor. 

Det är summan Kornhall borde tagit ut istället för 160 000 kronor. Om han nu tycker att det är fel att tjäna pengar på utbildning. 

 

Det är det här som är så svårt att förstå.

Att Per Kornhall och andra likt honom som ägnar kopiöst med tid åt att utmåla andra företag som tjänar pengar på utbildning som skurkar men har inga problem själv med att både tjäna bra pengar på skattefinansierad verksamhet, som att föreläsa och hålla kurser för skolor, och själva ta ut vinst. 

Men det är just det, att det inte är vinst som är problemet.

Det har aldrig varit det. Utan det har aldrig handlat om kvalitet och vad man får för pengarna. Jag är övertygad om att marknaden aldrig gett Kornhall fler uppdrag om han levererat kass kvalitet, alltså får han uppdrag för att han ger valuta för pengarna. 

Och gör han det spelar det ingen roll att pengarna från de skattefinansierade verksamheterna har jobbar för går till vinst till honom själv. 

Tänk om han kunde se andra företag inom välfärden på samma sätt som vi som är för vinst i välfärden ser på hans. 

Uppdatering 161124

En sak jag glömde skriva igår var att Per Kornhall gärna framhåller Kungliga Vetenskapakademien. Men där sitter han inte som ordinarie ledamot för något särskilt forskningsområde. Han är medlem i deras skolkommitté. Han är alltså inte invald för sina forskningsmeriter, det är viktigt att poängtera. Att vara medlem i en kommitté är inte att jämställa med att vara ledamot i några av deras forskningsområden. 

För Kornhall är visserligen doktor, dvs PhD. Men inte inom skolforskning. Per Kornhall är expert på blommor. 

Han är doktor i systemisk botanik och skrev 2004 en avhandling om flenörtsväxter. 

 

Kornhall har själv inga meriter inom skolforskning.

Han är som sagt botanist. Men det hindrar honom inte att försöka läxa upp folk som har. Exempelvis Gabriel Heller Sahlgren, som till skillnad från Kornhall själv alltså forskar på utbildning vid LSE i London.  

 

Personligen tycker jag Kornhall borde ligga lite lågt med att kritisera faktiska forskare inom skola då han själv inte har några egna meriter men fortsätter han ser jag fram emot att Jacob Lundberg, forskare inom nationalekonomi, och Gabriel Heller Sahlgren försöker läxa upp honom om blommor.