S-propaganda köpt av bistånd

När landet med ett av världens högsta skattetryck tar ett stort ansvar för flyktingkatastrofen finns stor anledning att titta extra på vad vi lägger pengar på. Framför allt vart våra biståndspengar går, vars syfte just är att hjälpa i katastrofer bland annat. 

Varje svensk ger via skattsedeln ca 11 kronor per person och dag. Oavsett inkomst. Det är ca 4 000 kronor per person. Värt att ha i minne när vi nu pratar om att alla måste bidra menar jag. Sedan menar jag inte att folk inte ska ge själva utöver det, bara att retoriken att folk måste bidra haltar.

Alla bidrar redan med 4 000 kronor per år, från den ensamstående mamman i förorten till miljonären. 

I ett nytt samarbete med tecknarna ”I fablernas land”.

2014 var lilla Sverige med sina 9 miljoner invånare en av världens största humanitära givare. 
 

Vi kom på andra plats över den rika världens utvecklingspolitik enligt Sidas hemsida. 
 

2015 är biståndet 27,5 miljarder kronor.

Det är en enorm summa, vilket förklarar varför vi hamnar så högt upp i all ranking varje år. 
 

Pengarna ska går till sex olika områden.

Notera att ingenstans står det något om politik, organisering eller facklig opinionsbildning.

Ni kommer förstå varför lite senare. Istället ska det gå till bland annat stärkt demokrati, utbidlning, hälsa och rädda liv. 
 

Hela 1,6 miljrader av biståndet går till svenska organisationer ”genom avtal om rambidrag”.

För att kanalisera Sidas stöd till såväl utveckling av det civila samhället i samarbetsländer som kommunikationsinsatser i Sverige.” 

Vad Sidas tolkning av just ”utveckling av det civila samhället” betyder kommer jag visa senare. Vad kommunikationsinsatser i Sverige betyder är dock solklart – opinionsbildning. 
 

Vilka 16 organisationer har då förmånen att blivit utvalda till dessa lukrativa ramavtal? Tittar man i Sidas verksamhetsberättelse hittar man den här listan. 

Av 16 organisationer är hela 3 stycken del av Arbetarrörelsen: Olof Palme Internationella Center, LO/TCO biståndsnämnd och We Effect (tidigare Kooperation Utan Gränser = KF). De kammar varje år hem 358 miljoner kronor. 

Hela 22 % av ramavtals-budgeten går alltså till Arbetarrörelsen (socialdemokraterna och LO). Varje år. 

På en mandatperiod har dessa tre organisationer alltså fått ca 1,4 miljarder kronor att spendra.

Det är ingen nätt liten summa. 
 

Jag har i det här inlägget valt att bara kolla upp Olof Palme Internationella Center.

Det är väldigt mycket vad det låter faktiskt. Och de som jobbar där och de som sitter i styrelsen är bara socialdemokrater, förstås. Samt folk från deras medlemsorganisationer. 

Vilka är då dessa?
 

Styrelseordförande är Lena Hjelm Wallén, som bekant också varit med i styrelsen för IDEA. Chef är fd socialdemokratiska statsrådet Jens Orback. Han har den här åsikten om Sveriges demokratis historia, hämtat från Palmecentrets verksamhetsberättelse:
 

Provocerande självgott och dessutom fel. Tack och lov har vi aldrig varit en enpartistat på riktigt nämligen, även om S länge hoppades det. Fler andra partier har varit mycket viktiga delar i formandet av den svenska demokratin. 

Deras uppdrag är alltså att vara samarbetsorgan i internationella frågor för den svenska arbetarrörelsen. Som man förväntat sig. 

Så vad har de gjort med våra pengar då undrar man? Kanske har de en biståndsverksamhet som faktiskt ändå platsar i Sidas sex olika verksamhetsområden, vilket facklig opinionsbildning inte gör?

Nä. Det handlar faktiskt uteslutande om att se till att så många länder som möjligt har:
1) socialdemokratiska partier (helst ledande)
2) ett eget LO.

Ju fler länder man kan ”socialdemokratisera” desto bättre. I sann progressiv anda. Varför hålla på med vanligt bistånd när man hålla på med politisk indoktrinering betalad av lurade svenska skattebetalare menar jag.

Vi som inte är med i deras parti får glatt hosta upp minst 65 miljoner kronor om året för att svenska S och LO ska kunna skapa nya S och LO-förbund i så många länder som möjligt. 
 

Exempel på denna  så kallade ”biståndsverksamhet”, som snarare är opinionsbildning på global nivå med fokus på gräsrötter och organisering, finns många, på såväl deras hemsida som i verksamhetsberättelsen. 

Som ”kreativ facklig organisering på Filippinerna”. Eller stödja de progressiva krafterna i Turkiet. Eller Hyrestgäst samarbetar över gränserna. 
 

I verksamhetsberättelsen beskriver de till exempel om hur de hjälpt fackliga organisationer och tecknat kollektivavtal i Zimbawe.
 

I Latinamerika har man också varit för att stärka fackens makt och ”minska klyftorna”, en av socialdemokratins allra käraste slagord. 
 

Man har också varit med och organisaserat ett 1-maj tåg i Manilla.
 

Och se där, de finns bara i Palestina. I hela Mellanöstern och Nordafrika har man valt att förlägga 16 av 17 projekt där. Som av händelse har samma parti som alltså både styr landet och Palme-centret nyss erkänt Palestina och ökat vårt direkta bistånd dit. Snyggt. 
 

Missförstå mig inte. Det är jättebra att fler länder har föreningsfrihet och rätt att bilda vilka föreningar man vill, inklusive fackföreningar och vara medlem i dem. Det är jättebra att de som vill organisera sig i fack och förhandla kollektivt gör det. 

Men det är inget vi svenska skattebetalare ska betala.

Det nöjet får S och LO betala själva. Med de pengar de får av människor som alltså är medlem i dessa föreningar och partier.

Jag tycker nämligen att världen vore ett bättre ställe utan en massa LO-förbund och socialdemokrater i varje hörn och att den istället befolkades till majoritet av liberaler, som värdsesätter frihandel, fritt näringsliv, frihet för individer etc högst. 

Så här ser det alltså ut. Sossarna får pengar från EU (skattepengar), Sida (skattepengar), medlemmar (mycket blygsamma intäkter) och insamling/gåvor (också blygsamma). Sedan går dessa via Palmecenter ut till egna LO/S-projekt i världen, medlemsorganisationernas projekt (också LO och S) samt partistödsprojekt med S. Enkelt. 
 

Sådant här erbjuder de sina 27 medlemsorganisationer, som alla tillhör arbetarrörelsen. 
 

Varför gör de så här?

Man kan ju tro att medlemsorganisationers främsta syfte är att betala medlemsavgifter. Och det är det. Men för att skapa lite mer incitament lockar man alltså med att sedan betala tillbaka en del pengar i olika ”projekt”. Varför då? Varför snurrar man runt pengar så här?

För att man ska kunna få skattebidrag. Sida kräver nämligen 10 % i egen insats för medlem man söker. Smart upplägg, eller hur?

Betala medlemsavgift och du kan få bidrag av oss, när vi lurat av skattebetalarna sina pengar. 
 

I deras årsredovisning för 2014 kan man läsa om nya framgångar. Sida har tecknat ett nytt avtal  och de fick extra pengar för kommunikation. Det vill säga opinionsbildning. 
 

De får inte bara pengar från Sida kan man också läsa. Även andra skattemedel lägger de vantarna på, via Svenska Institutet och Universitet- och högskolerådet. 
 

Tydligen är också Palme-centret den enda organisationen som samtidigt är ramorganisation och en partianknuten organisation. 

Varför då?

Och de skriver uttryckligen att de tre arbetarrörelseanknutna ”bistånds”-organisationerna har nära samarbete. Förstås. Mycket smart att dela upp det i tre separata för att maximera mängden skattemedel de kan lägga på opinionsbildning för S och LO. 

Andra partier har också biståndsorganisationer som sysslar med partiaktiviteter globalt men ingen kommer över huvudtaget i närheten av sossarnas bidragsintäkter och ingen har ramavtal. Givetvis tycker jag att även dessa partier kan betala sin globala aktivitet på det partibidrag vi redan betalar. Centern är dessutom överlägset rikaste partiet med någon miljard på kontot, de har råd att själva opinionsbilda utomlands om de vill. Inget parti ska få bistånd för denna typ av verksamhet. 

Andra saker de bränner skatt på är Palmecenter Academy. En spets-utbildning för ”unga personer från socialdemokratiska systerpartier”. Kursen körde de på Bommersvik och fokuserade enbart på kommunikation. För att utbilda fler opinionsbildningssoldater i arbetarrörelsens tjänst globalt. För att se till att så många människor av världens 7 miljarder blir socialdemokrater. 

De ordnar också Anna Lindh-seminariet varje år tillsammans med S. 2014 tog Stefan Löfven initiativet att LO skulle vara med på temat ”A new global deal between capital and labour”.
 

Deras omsättning 2014 var 142 miljoner kronor. 132 av dessa har du och jag betalat via skatten.

Det motsvarar 94 %. 
 

För de pengarna har de inte bara ordnat seminarier och utbildat sossar, de har även renoverat sina lokaler så att personalen fått enhetliga möbler. Trevligt. 
 

Bidrar de då till samhället genom att betala skatt åtminstone?

Nej.
 

Samtidigt har de mer än 33 miljoner i eget kapital. Pengar de alltså hellre sparar än lägger på socialdemokratisk opinionsbildning eftersom den betalar ju skattebetalarna. 
 

Vi är en av de länder som ger aboslut mest i bistånd. Varje år. Vi ger mer än betydligt större länder. 27,5 miljarder per år. 

Världen brinner.

Vi tar också emot mest flyktingar per capita i hela EU. 

Är det då rimligt att vi lägger 350 miljoner kronor för att LO och S ska opinionsbilda globalt för att befolka planeten med fler socialdemokrater? Är det rimligt att bara Olof Palme Center, som alltså enbart sysslar med detta, ska panga runt 132 miljoner totalt av våra skattepengar?

Bara kostnaden för vad de tre ramorganisationerna som alla är socialdemokratiska får av Sida per år räcker till att anställa 761 nya lärare ett helt år. 

Sossar och LO får hemskt gärna arbeta globalt med att skapa fler socialdemokrater och fackförbund. På egna pengar. Det ligger nämligen inte alls i allmänhetens intresse. Och framför allt inte när vi har betydligt angelägnare områden pengarna kan gå till: flyktingar. 

Att hjälpa folk från fattigdom. Jag hittade nämligen inte ett enda projekt i deras bunt som inte gick ut på opinionsbildning och organisering. Inte något som handlade om akut humanitär hjälp.

60 miljoner människor på flykt och arbetarrörelsen sitter i konferensrum för 132 miljoner kronor och utbildar folk i den socialdemokratiska läran runt om i världen?

Ursäkta men det här får mig att må illa. 

Om de menar allvar med solidariteten ska de genast avstå sina pengar till förmån för verkligt bistånd. Fackligt och socialdemokratiskt maktövertagande globalt kan liksom vänta. 

 

Med handen i bistånds-burken

I tider av humanism, när människor skänker pengar till olika hjälporganisationer och biståndet är viktigare än någonsin, finns det anledning att titta närmare på hur vårt bistånd fungerar. 

Ett ställe där våra skattepengar verkar få åka runt fritt utan någon koll är Utrikesdepartementet och den del som hanterar biståndet.

De fick svidande kritik för något år sedan av en före detta revisionsdirektör, som sa att de har så dålig koll att de inte borde få hantera pengar. Skarpa ord från en granskare alltså. 
 

Även biståndsorganet SIDA har regelbundet fått kritik, senast 2013 kritiserade Riksrevisionsverket deras biståndshantering. Brist på insyn och att många miljoner hamnar i bankernas kassor på grund av dålig valutväxling och annat var en del av kritiken. 
 

En av de organisationer som får sina pengar av UD är biståndsorganisationen IDEA. Den startades i mitten av 90-talet av den socialdemokratiska regeringen, på inititativ av ambassadören Bengt Säve-Söderbergh. Han har varit anställd på SIDA, jobbat på UD, jobbat på det som nu heter Olof Palmes internationella center och dessutom varit politiskt sekreterare. För socialdemokraterna. 
 

IDEA är förkortningen för The International Institute for Democracy och Electoral Assistance och är en så kallad ”intergovermental organization” vilket innebär att den finansieras av flera länder. Den ska bland annat granska korruption och val. 
 

Men bara några år efter att IDEA var på plats och Bengt Säve-Söderbergh dess första generalsekreterare (givetvis) hamnade de i blåsväder. De beskylldes för otroligt höga ersättningar på oklara grunder samt en massa andra förmåner. Söderbergh fick därefter sluta och gå tillbaka till UD, vilket man kan läsa i före detta Slöseriombudsmannen Martin Borgs blogginlägg från 2012 då han gick igenom en del av turerna.

Stormen föranledde att Moderaten Henrik Järrel ställde en fråga till dåvarande utrikesminister Anna Lindh i riksdagen. 
&nbsnbsp;

Även SVT rapporterade om skandalerna, som föranledde inte bara att han fick sluta utan han fick pension samtidigt som han jobbade på UD. Förutom sin lön på 53 000 kronor fick han under 10 år en skattefri inkomst på 35 000 kronor i pension. Han hade högre lön som chef på IDEA än statsministern hade. 
 

För fiffigt nog såg Säve-Söderbergh till att organisationen när den bildades betraktades som samma typ av internationella organisation som FN och därmed också fick samma förmåner. Bland annat skattefrihet och immunitet. Anställda på IDEA kan alltså inte åtalas oavsett vad de gör.

De fick även gratis lokaler. Saker som de ville få men inte fick var subventionerad barnomsorg, gratis skola etc enligt regeringens Värdlandsutredning 2006. Säve-Söderbergh blev alltså kompenserad, ur biståndsbudgeten, för att han när han gick tillbaka till UD inte längre fick skattefri inkomst. Rimligt. 
 

Gratis hyra fick IDEA av Stockholm Stad och det socialdemokratiska finansborgarrådet Mats Hulth, som förnekade att det skulle ha något alls att göra med att IDEA startades och drevs av sossar i en intervju med Aftonbladet.

Lokalen de erbjöds? På Strömsborg, ett stenkast från slottet, Rosenbad och riksdagen. En mycket central adress alltså. 
 

Skälet till varför just IDEA skulle få gratis hyra som enligt Finanstidningen kostade 10 miljoner per år (i 90-talets penningsvärde)?

”Många internationella organisationer bjuds på hyran”.

Men han kunde inte ge några exempel. 

Långt in på 2000-talet lyckades Stockholm Stad omförhandla avtalet så att det numera är regeringen (andra skattepengar alltså) som betalar hyran för IDEA. 2012  gjordes en renovering för 8 miljoner kronor. Det kan man läsa via ett tjänsteutlåtande från Stockholm stad 29-10-2012 och som jag hittat via Insyn Sverige, en mycket bra tjänst som samlar offentlig information. 
 

Om man räknar ut hur mycket skattebetalarna betalat för IDEAs lokaler, pengar staden kunnat få in via en privat hyresgäst, är vi 1995-2015 uppe i hisnande 114 miljoner kronor. Bara i hyra som vi skattebetalare subventionerat.  

2400 kr/kv x 2000 = 4,8 Mkr per år. 3300 kr/kv x 2000 = 6,6 Mkr per år (från 2007). Snittkostnad: (4,8 Mkr + 6,6 Mkr)/2 = 5,7 Mkr/år i snitt. 20 års hyra ger 114 Mkr.

Vilka har suttit i styrelsen?

Från Sverige – mestadels socialdemokrater. Förstås. Margot Wallström (utrikesminister) och Lena Hjelm Wallén (fd utrikesminsiter, nu ordförande för Olof Palme Internationella Cente, . Nu sitter Pierre Schori där (fd biståndsminister).
 

Den korrumperande historien som IDEA har hindrade inte den borgerliga regeringen från att förnya avtalet med IDEA 2011. 
 

Bara ett år senare, 2012,  stormade det igen kring IDEA. Då kom det fram att chefer bott på lyxhotell trots att organisationen hade tillgång till lägenheter. Då frös dåvarande biståndsminister Gunilla Carlsson bidraget. 
 

Men tydligen fick de behålla sitt bidrag. Så att de kunde satsa lite mer på sig själva. För 2014 skrev SIDAs tidning Omvärlden om att dåvarande chefen Vidar Helgesen inte bara tjänade 120 000 kronor per månad skattefritt utan också fick räntor och amorteringar på sin bostadsrätt betalade av biståndspengar. Bostadsrätten sålde han sedan och tjänade 3,7 miljoner kronor på. 
 

2015 var det dags igen. Då konstaterade återigen tidningen Omvärlden att IDEAs chef tjänade mest, den nuvarande Yves Leterne. Han tjänar 133 200 kronor per månad. Skattefritt. Sveriges statsminister tjänar 160 000 per månad, som han betalar skatt på sedan.
 

5 maj i år gick IDEAs tidigare kommunikationschef Susan Wood ut som ”whistleblower” och avslöjade vänskapskorruption, där konsulter fått 126 000 euro (1,1 Mkr) för en intervjubok som inte har något med verksamhetens uppgift att göra. En bok som redan innan kostat skattebetalarna 660 000 euro till författarna (5,9 Mkr). 

 

Så nu måste UD, igen, granska IDEA. Hur många gånger ska detta behövas innan man drar in bidragen permanent? 
 

Bara 2013 fick de 92, 2 miljoner kronor enligt SIDA, varav ett kärnstöd på 48,9 miljoner kronor. 2015 fick de ett kärnstöd på 42,6 miljoner. 

Ni förstår vilka enorma mängder skattepengar de konsumerat på 20 år? Först hyror på 114 miljoner kronor i subvention, sedan deras anställda som inte betalat skatt här och därmed inte bidragit till samhället alls och dessutom 50-100 miljoner kronor i biståndspengar per år. Det handlar alltså om miljardbelopp denna genomkorrupta socialdemokratiska institution tagit emot under tjugo år. 
 

Det ironiska är att IDEAs idé är att just jobba mot korruption. 

Eller som det står i IDEAs årsredovisning från 2013 då Vidar Helgesson var chef:

”When money is not regulated carefully in politics, it is a major challenge to democracy”.
 

Årsredovisningen kan man hitta på SIDAs hemsida Openaid som förra regeringen öppnade för att öka transperensen, ett mycket bra initiativ. Där kan man bland annat läsa hur mycket skatt dessa skattefri-fräsare som jobbar på IDEA fick tillbaka på skatten. Eftersom de inte betalar skatt får de nämligen tillbaka den, och som tidigare beskrivits sätts den direkt in som pension. Nästan 9 miljoner skattekronor blev det 2013. 
 

Jag letar för övrigt efter den där boken de gjorde och som vi betalat över 7 miljoner kronor för. Den fanns inte som bok att beställda utan bara nerladdningsbar som PDF via deras hemsida. Den finns inte heller att köpa i någon av de svenska online-bokhandlarna. Så mycket för den dyra lanseringen. 
 

Yves Leterme, som i förordet skriver att han är stolt och tror att denna bok kommer bli värdefull för politiska ledare och medborgare undrar jag lite grann vad han nu tycker. Tror han fortfarande det?

Formeln verkar enkel. 

Ha makten i landet och i staden. Starta en biståndsorganisation med internationell status så att din lön blir skattefri och se till att få jobbet själv. Och dessutom immunitet så att ingen av er kan åtalas för något brott. Sedan är det bara att köra. 

Få gratis hyra av din kompis som styr staden, sedan se till att regeringen tar över notan och dessutom renoverar. Använd pengarna till landets högsta löner för cheferna, låt skattebetalarna betala amorteringar och räntor till deras bostäder, låt dem på lyxhotell och anlita bara dina egna vänner som konsulter. Och se till att du hela tiden har en mäktig socialdemokrat i styrelsen för att se till att det inte blir knas om du granskas. 

Och lura skattebetalarna år efter år på enorma belopp.

Du vet att ingen någonsin skulle lägga ner dig. Du är ju en biståndsorganisation. 

 

Landstinget och särintresset

I Stockholms läns landsting styr som bekant Alliansen men även oppositionen har arvoderade landstingsråd. Och en av dessa heltidsarvoderade oppositionslandstingsrådstjänsterna har miljöpartisten Susanne Nordling. 

I den rollen är hon med och fattar viktiga beslut om sjukvården i hela länet. Det är mycket pengar, 53 miljarder är budgeten till sjukvården och 9 miljarder för lokaltrafiken som också sköts av landstinget.

Nordling brinner extra mycket för kroniskt sjuka. 
 

Men samtidigt som hon är heltidsarvoderad politiker med ett arvode på 97 000 kronor per månad har Susanne Nordling aktiva egna företag – inom vårdbranschen. Nordling är nämligen så kallad naturläkare, vilket är ett annat ord för homeopat. Ingen riktig läkare alltså. Men hon sysslar med vård. 
 

Alternativ medicin är något Miljöpartister vurmat för länge, framför allt att Vidarkliniken, som har statligt stöd, ska få ökade befogenheter etc. Nordling har själv tagit upp just Vidarkliniken på ett av SLL:s möten. 
 

Det är just det här. När man har en högt uppsatt politiker inom vård som själv har ett mycket stort intresse att en del av vården gynnas på olika sätt och dessutom äger två företag inom branschen, hur kan man vara säker på vilka intressen hon företräder? Stockholmarnas eller sina egna? Apropå debatten som vänstern håller liv i nu, om karenser för politiker på väg ut ur politiken. 

Vad gör vi med politiker som idag jobbar med ett område de har intressen i, där de redan är stake-holders?

Redan 2005, långt innan hon blev oppositionslandstingsråd, var hon inblandad i att just alternativmedicin utreddes för SLL: 
 

Miljöpartiet i Skåne har till exempel detta som politiskt förslag – att alla i vården ska utbildas inom alternativmedicin. Kommer Nordling driva på för sådant även här kan man till exempel undra. 

Vad är då alternativ medicin? På sajten som heter just det kan man hitta en massa roliga behandlingar. Till exempel Bachs blomstermedicin: 

Det är det särskilda vibrationsmönstren i blommor man alltså vill åt. 

Eller denna tyska (vad annars?) metod: Baunscheidt-metoden som går ut på att en homeopat, helst tysk (allra helst en tysk med mustasch), slår dig med en hammare bestående av nålar. 
 

När man bankat färdigt kan man gå vidare med ”integrative primal terapi” som helt enkelt går ut på att du försöker födas på nytt genom dramatisk musik, gruppterapi och så lite sovande (drömmande).
 

Man kan också köra bönerådgivning.  Det går helt enkelt ut på att…..be kort och gott. 
 

Radiestesi är ett krångligt namn och innebär att man tar blod, hår etc, lägger det på ett papper med ett diagram och sedan håller en slagruta ovanför (pinne med klyka ungefär) och ser vad som händer. 

En massa problem kan också lösas genom att man helt enkelt skickar ut fler joner i luften, helst negativa joner (som om det inte finns för mycket negativitet i världen redan). Det gör man med en jonisator, som någon byggde 1930. Detta här kan bota lite allt möjligt, bland annat tumörer och högt blodtryck. 
 

Andra saker man kan hitta på homeopatiska sajter är läkemedel. Till exempel öronljus, man stoppar dem i öronen och tänder helt enkelt på. Vem inte ha ljus i öronen för 95 kronor?
 

Andra läkemedel verka bestå av en obehadlig ingrediens och sedan en massa socker. Notera att de alltså är registrerade hos Läkemedelsverket. 

En medicin är kaffe och socker. Varför man nu ska äta de som piller och inte istället dricka en kopp kaffe med socker är högst oklart. 

Det är sådant här Nordling sysslar med som naturläkare och i sitt företag. Och hon har alltså länge drivit på för att öka alternativmedicinens roll i sjukvården, senast för ett år sedan bara. 

Långt innan det och under lång tid var hon lobbyist för just alternativmedicinen
 

Trots att det gång på gång finns forskningsevidens på att det inte fungerar, senast en studie från Australien. Det har en placeboeffekt, inget annat. 
 

Är det rimligt att en av våra högsta politiker, som kostar nästan 100 000 kronor per månad där budgeten är 63 miljarder inte bara var utan är lobbyist och dessutom har stora egenintressen inom den sektor hon ansvarar för?

Skulle vi tillåta att ett borgarråd i Stockholm samtidigt äga några friskolor eller fria förskolor och kommer direkt från Friskolornas Riksförbund? Absolut inte. 

Jag tycker de som skriker på karantän borde rikta sina blickar hit istället för att försöka göra halmgubbar varje gång en borgerlig politiker får ett jobb.

Det är när du HAR en politisk position du kan gynna särintressen. 

Som Susanne Nordling nu har chansen att göra, med lön från dig och mig. I tre år till. 

Tack Miljöpartiet. 
 

Så surfar Fairtrade systemet

Fairtrade är alltså gamla Rättvisemärkt, en märkning för produkter som ägs av LO och Svenska Kyrkan gemensamt men som i allra högsta grad är en aktiv del av arbetarrörelsens opinionsbildning. Från början var det bara en lokal märkning här i Sverige som LO ägde, sedan kopplade man det till Fairtrade och bytte namn men det är alltså samma sak fortfarande. Annan kostym bara.

Detta skrev jag om i ett inlägg för knappt ett år sedan. 

Men frågan om Fairtrade har akutaliserats i och med den nya regeringen. Per Bolund, som tydligen också är Konsumentminister (!) berättade i en intervju att Sverige ska bli en Fairtrade Nation. I höst ska han bjuda in civilsamhället och näringslivet – vilka som åsyftas här är dock mycket oklart – för att diskutera möjligheten.

Här ser ni beviset för att vi har en Konsumentminister.

Att Miljöpartiet länge velat detta är ingen nyhet. Att socialdemokraterna vill detta kommer inte heller som någon nyhet, givet vad jag vet om Fairtrade. För i förlängningen gynnar detta sossarna, och LO.

Jag ska strax förklara varför.

Men först ska vi reda ut vad Fairtrade-nation i praktiken innebär. Inget land har hittills blivit det men Skottland och Wales har hittills uppnått detta mål. De är som bekant delar av Storbrittanien men med visst självstyre.

Först och främst ska all statlig verksamhet, det vill säga inte bara riksdag och regering utan dessutom alla statliga myndigheter och företag använda sig av rättvisemärkta produkter. Men de förbinder sig också att ”erkänna rättvis handels roll i utvecklingspolitiken”. Staten ska opinionsbilda för Fairtrade. Mycket smart av Fairtrade att kräva detta.

Redan den 3 oktober 2014 förutspådde debattören Diana Van i Svensk Tidskrift att detta skulle komma, och i samma artikel konstaterar hon att nästa krav för att bli Fairtrade nation är att alla kommuner blir så kallade ”Fairtrade cities”. Alla kommmuner i hela Sverige alltså. Då måste kommunen själv välja Fairtrade-märkt men också se till att det lokala näringslivet erbjuder en viss andel rättvisemärkt.

Några kommuner av de 70 som hittills certifierat sig, och alltså betalat massa pengar direkt eller indirekt till Fairtrade AB är Norrköping, Västerås,  Sundbyberg och Karlstad.

Slutar det där? Nej, 75 % av befokningen ska välja dessa produkter varje år.

Hur minister Bolund tänkt sig detta är oklart. Det framgår kanske på mötet han tänkt att ha. Jag ser verkligen fram emot att få telefonsamtalet från Miljöpartiet eller telemarketingsäljaren på uppdrag från regeringen att jag från och med nu måste köpa rättvisemärkt vare sig jag vill eller inte.

Som alla kan se kommer det här kosta pengar. Mycket pengar. Skribenten Maria Eriksson, som i somras skrev för Svenska Dagbladet, konstaterade att bara kaffet kommer kosta skattebetalarna 20 miljoner kronor extra per år. Då har vi inte ens börjat med bananerna.

Många hundratals miljoner kommer alltså slängas iväg på denna märkning, i en tid då landet skriker efter bostäder, har problem med skolan och så vidare. Rimligt. 

Och de mesta pengarna kommer inte bönderna till del, de går till Fairtrade själva för kostnaden för licensen betalar givetvis konsumenterna samt till återförsäljarna, enligt forskaren vid Göteborgs Universitet Dick Durevall. Mycket smart.

Dessutom kräver Fairtrade att varje kommun ska ha en styrgrupp om de vill certificeras. Ytterligare skattepengar som bränns iväg alltså.  Här kan ni läsa handboken för dessa styrgrupper.

Men försäljningen ökar. Mycket. Bara under 2014 ökade den totala försäljningen av Fairtradeprodukter med 37 %. Faktum är att försäljningen ökat varje år sedan 2010 med minst 17 % per år.

Diagrammet kommer från www.expertvalet.se

Ska Sverige bli Fairtrade-nation kommer försäljningen explodera så jag förstår varför de nu gnuggar händerna av förtjusning. På framför allt på Fairtrade, där socialdemokraten Magadelena Streijffert är generalsekreterare. De har enligt hemsidan hela 20 anställda, men de är inte så vidare tydliga med att vissa jobbar i bolaget Fair Trade Sverige AB och andra i föreningen Fair Trade. Men även på LO. Ännu ett av regeringen sanktionerat förslag som syftar till att ge LO mer makt. Och pengar.

För detta är en mycket finurlig konstruktion. 

LO äger alltså Fairtrade Sverige AB tillsammans med Svenska kyrkan. Företaget säljer märkningen av produkter och VD är Morgan Zerne. Streijffert leder föreningens verksamhet. Och föreningen, den jobbar uteslutande med opinionsbildning. För att företaget Fairtrade ska kunna tjäna mer pengar. Men också för att bilda opinion för facket LO de ägs av.

”Schyssta villkor” är de villkor som LO definierar som schyssta. Fairtrades affärsidé är alltså att bilda opinion för det som LO gillar, via märkning på produkter.

Det här är Fairtrades medlemsorganisationer. Ser ni något mönster? En massa fackförbund.
Och givetvis kompisarna ABF, Coop, LO etc.

Det står också uttryckligen i Fairtrade Sveriges årsredovisning för 2014 att föreningens syfte är att öka utbud och efterfrågan på Fairtrademärkta produkter i Sverige. De betalar därför mediainvesteringar (med licenspengarna) och betalar ”vissa tjänster”.

Så här funkar det alltså:

LO och SAP (socialdemokratiska arbetarpartiet) är olika grenar på trädet Arbetarrörelsen. SAP bildades ur LO. LO äger Fairtrade, för att bilda opinion för deras uppfattning om villkor på arbetsmarkanden. För att få mest ut av skattebetalarna har de valt att separera licensförsäljningen från opinionsbildningen, för har man en ideell förening istället kan man få skattebetalarnas pengar.

Föreningen Fairtrade omsätter 6 miljoner per år, varav 5 miljoner kommer från skatt.

Pengarna använder sedan föreningen för att:

1) få fler konsumenter att köpa Fairtrade-produkter. Ju högre efterfrågan desto fler som vill köpa licens. Ju fler som köper licens, desto mer intäkter till FÖRETAGET Fairtrade AB.
2) Öka antalet licensierade produkter.
3) Bilda arbetsmarknads-opinion ur ett fackligt perspekt, vilket är uppdraget från ägaren.

Ju bättre föreningen lyckas, där bränselt är mina och dina pengar, desto mer pengar tjänar företaget. Och så går det runt runt på det här sättet. Varje år söker föreningen nya sätt att kräma ur skattebetalarna pengar för att kunna fortsätta bilda opinion för LO och för sitt eget företags resultat räkning. Under en snygg flagga av godhet.

Otroligt smart. 

Facket använder alltså marknadamekanismerna ”utbud och efterfrågan” på ett mycket proffsigt sätt för att tjäna pengar. Och har via uppdelningen i en förening – där det jobbar en hel del människor från olika delar av arbetarrörelsen som LO, fackförbunden, ABF etc – och ett bolag kan de maximera intäkterna från skattebetalarna.

Bilden är hämtad från deras verksamhetsberättelse för 2013.

Bidragen kommer från olika ställen olika år. 2012 fick de till exempel 400 00 kronor från min favoritmyndighet MUCF (fd Ungdomsstyrelsen).

Varför inte licenspengarna kan gå till deras opinionsbildning är ju tydligt – de vill inte. De vill hellre lägga dessa pengarna på hög. Varför betala för något du kan få gratis liksom, det fattar jag.

Men det är givetvis helt orimligt.

Fairtrade ska inte få en enda spänn av dina och mina pengar så länge bolaget drar in pengar.

Förresten inte alls, LO kan betala sin egen opinionsbildning med egna pengar. Som ni såg i förra blogginlägget har de en hel del deg.

Företaget Fairtrade Sverige AB omsatte 2014 över 22 miljoner kronor. Resultatet blev 3,1 miljoner kronor, det vill säga halva föreningens omsättning.

Vad gjorde då Fairtrade AB med dessa pengar nu när de inte köpte opinionsbildning av föreningen utan lät andra betala det?

De sparade de pengarna. Faktum är att företaget Fairtrade har samlade tillgångar på över 30 miljoner kronor.

Och som man säger: the only way is up.

För nu har de alltså av sina ägares allra bästa vänner, socialdemokraterna, men levererat av Miljöpartiet fått en sådan här:

Om regeringen ska tvinga alla kommuner att blir Fairtrade cities kommer omsättningen i LO-företaget Fairtrade AB slå genom taket.

Och värdet av den opinionsbildning nu LO får helt gratis av S och MP för sina ”schyssta villkor” (även kallat ”inte skitvillkor” och ”inte skitliv”) går inte ens att värdera i pengar.

LO har nämligen inte monopol på definition vad ett bra villkor är på arbetsmarknaden. Även om de vill ha det. 

Vill du verkligen bidra till en bättre värld och inte bara sponsra LO:s kassa ska du hålla dig helt borta från allt vad Fairtrade heter och istället kämpa för frihandel. Det finns en märkning för det: Freetrade.

Garanterat LO-fritt. 

 

Arbetarrörelsen och påverkan

En väl underhållen myt hela arbetarrörelsen vårdar öm likt en nyfödd bebis är att näringslivet lägger otroligt mycket mer pengar på opinionsbildning.

Det här är inte sant och jag ska bevisa varför. 

Arbetarrörelsen består av Socialdemokraterna, LO, samtliga LO-förbund och en rad olika organisationer och företag. Inga andra partier har en lobbyorganisation i sin partistyrelse och som stor finansiär förutom SAP. Nej, Moderaterna tar inte ens emot en enda krona från juridisk person enligt stadgarna så föreningar etc är uteslutna. 

Nedan kan ni se denna opinionsbildning in action, den som syftar till att underhålla myten. Kawa Zolfagary skrev detta på sin Facebook i veckan, han är anställd av fackförbundet Kommunal samt skriver på bloggen Genusfolket som är en del av Politism. Han är alltså en av dessa opinionsbildare som ingår i den jättesumma ni nedan kommer hitta. 

Han kallar det ”samhällsinformation”.

 

Så här kommer min samhällsinformation:

Det är ett otroligt stort och komplicerat nät av aktörer som byggts upp under alla dessa långa och många decennier socialdemokraterna hade makten. För makten framför allt – det har den socialdemokratiska regeringen direkt bevisat genom att den enda politik de lagt fram syftar till att stärka LO (dvs sig själva i förlängningen, bortom parlament). Inte mindre än 4 förslag har lagts för att stärka LO:s makt genom offentliga upphandlingar. Ingen kan någonsin anklaga SAP för att vara dumma. Eller LO. 
 

LO är paraplyorganisation för 14 olika fackförbund som totalt har 1,3 miljoner medlemmar, som sjunker stadigt varje år sedan minst ett decennium tillbaka. Varje fackförbund har egna kommunikationsavdelningar som alla jobbar delvis med opinionsbildning. Centralt arbetar det 6 personer på LO Kommunikation. Dessutom arbetar 19 personer med utredningar och som ekonomer. 

Men det är inte bara där LO arbetar med opinionsbildning. De har en rad separata varumärken som de finansierar helt eller delvis, ibland ihop med vissa fackförbund, andra med SAP. 
 

  • Politism
  • Skiftet
  • Opinionsverket
  • Tankesmedjan Tiden
  • Arena-gruppen
  • Katalys

Desstuom äger de Fair Trade, som jobbar med opinionsbildning för fackliga villkor. PRO utger sig vara opolitiska men har aldrig haft en ordförande som inte kommer från LO eller S och även idag är både kansli och styrelse fullproppat med aktiva socialdemokrater. 

Arena-gruppen är en rätt stor historia och har många olika delar som tillsammans alla syftar till att bilda opinion. 
 

De består av en rad aktiebolag och det är via deras respektive årsredovisningar jag hittat summorna. Arena-gruppen finansieras i huvudsak av dels LO och deras fackförbund, dels till dem närstående organisationer som facket TCO, Hyresgästföreningen, Folkets Hus, ABF etc.

Arbetarrörelsen har även en hel uppsjö med tidningar. 

Dels har LO en egen tidning – Arbetet (tidigare LO-tidningen), som enbart sysslar med opinionsbildning. Dels har alla fackförbunden medlemstidningar som informerar om fackliga verksamheten men också bildar opinion, framför allt i valrörelsen. 

LO har beslutat att 5 medlemstidningar ska bilda LO Mediehus och i våras anställdes VD. Mediehuset består av Kommunalarbetaren, SEKO-tidningen, Arbetet, Handelsnytt, och Fastighetsfolket och beräknas omsätta 100 miljoner kronor per år samt ha 900 000 prenumeranter. Syftet är just att satsa mer på grävande, rapporter och opinionsbildning. 

Dessutom äger LO Aftonbladet Ledare. Tankesmedjan Tiden, som finansieras av SAP och LO gemensamt, har också en tidning – Magasinet Tiden. Magasinet Arena ges ut av Arena-gruppen, liksom webbtidningen Dagens Arena. Aktuellt i Politken är SAPs egen tidning, liksom Stockholmstidningen. Dessutom har de SSU-tidningen Tvärdraget, men den har jag valt att inte ta med. 

Totalt har arbetarrörelsen 1 800 000 prenumeranter. Plus Aftonbladet Ledare. 

Dessa kan de framför allt mobilisera i valrörelsen, då alla tidningar har betydligt mer opinionsmaterial än annars. 
 

Vad blir då totala summan arbetarrörelsen har till sitt förfogande ett icke valår för opinionsbildning?

En enorm summa pengar. 

350 miljoner kronor per år.

Så nästa gång någon från LO, S eller deras närstående/ägda organisationer och varumärken hävdar att näringslivet lägger mest pengar, när de försöker ta underdog-rollen, tänk på den summan. Tänk också på att ett företag inte är homogent. Alla möjliga människor med alla möjliga politiska åsikter är företagare, bland annat en del i LOs branscher. 

Arbetarrörelsen däremot är extermt homogen. Den består av socialdemokrater, och säkert en och annan vänsterpartist. 

 

Beräkning: schablon för lön per person – 35 kkr/mån exkl sociala, vilket är genomsnittslön 2014 enligt Sveriges Kommunikatörer. Lönekostnaden/år har sedan tagits gånger 3 för att beräkna total budget. Vidare har utredare och ekonomer beräknats lägga 50 % av tiden på opinionsbildning. Fair Trade är föreningens omsättning per år, som utgörs av bidrag. Fair Trade AB är inte medräknat. Politism har för närvarande en burnrate på 14 Mkr per år men givet att en del kostnader är tagna redan (totalt 14 Mkr) beräknar jag att de måste få in hälften för att nå break even. Omsättningen är alltså 7 Mkr per år. LO Mediehus beräknas lägga 20 % av sina resurser på opinionsbildning totalt sett, därav siffran 20 Mkr. Stoppafusket.se har jag utgått från årsredovisningen för förra året för grundaren, vilket var 300 000 kr.