Hej martyr

Är det något jag är less på, bland mycket  annat, är det kvinnor som i feminismens röda rum sitter och stickar offerkoftor av garn spunnet av egenupplevd orättvisa. 

Senast men garanterat inte sist i raden är statsvetaren Jenny Madestam som i sin krönika i Expressen kräver statlig styrning för att lösa såväl sin egen känsla av brist på jämställdhet och alla andras, som artikelförfattaren menar finns överallt. 

Den egna besvikelsen över att livet inte blev som man tänkt, de egna tillkortakommandena projiceras på resten av den kvinnliga befolkningen och ska lösas genom att nästa generations kvinnor inte får möjligheten att fatta egna beslut. De ska i detta avseende omyndigförklaras för att artikelförfattaren fattat fel beslut och överlåtas till pappa statens myndiga famn. Politiken kan rädda idealen. Hennes ideal alltså. 

Krönikan börjar med en tillbakablick. På just idealen, innan hon fick barn. 
 

Hon ville leva jämställt men hamnade tio år senare ändå i ”sin 40-talistmammas trista könsmönster”. Exakt vad Madestam menar med det är lite oklart men jag har också 40-talisföräldrar och jag gissar hon syftar på saker som deltidsjobb, vabb, hämtningar på dagis, bakning, disk, tvätt och köpa overaller (vilket är en referens hon använder längre ner i artikeln så att hon är less på overaller står klart). Att kvinnan, det vill säga hon i detta fallet, gör allt detta. Men jag får som sagt gissa här. Något är hon bitter över i alla fall. 

Trots att hon hela tiden praktiserat lyxen av det fria valet. 

En lyx inte alls förunnat majoriteten av världens kvinnor. Tvärtom. 

Hon har fått välja pappan till sina barn och sin partner. Hon har fått studera gratis, och är som bekant en disputerat statsvetare. Hennes avhandling handlade om partiledarval. Hon är så framgångsrik att hon fått en egen plattform i form av en kolumn i Expressen och är flitigt anlitad av såväl TV som radio. Hon har valt att skaffa barn, hur föräldraledigheten ska fördelas och vem som ska göra vad. 

Ändå är Madestam missnöjd hur det blev. Hon blev ändå sin egen mamma. 

Ett problem som hon identifierar är lönestrukturen. Och hon har helt rätt i att ekonomi är en faktor som påverkar exempelvis uttag av föräldradagar. Många kvinnor tjänar mindre än sina män. Men analysen varför är enligt Madestam ”kvinnor är underordnade män”. Eller om det ska tolkas som ett konstaterande i fråga om att lönesumman är lägre. 
 

Kvinnor tjänar i snitt mindre än män för att de väljer, notera ordet nu – väljer – att fortfarande i hög utsträckning jobba i offentlig sektor där lönerna styrs av kollektivt förhandlade avtal. Vård, skola, omsorg. Där hittar du en stor grupp kvinnor, i äldrevården är det exempelvis 80 % kvinnor. Varför nu kvinnor i dessa yrken tjänar mindre än andra branscher där facken förhandlar lönerna får ni fråga facken om. Det LO som säger sig stödja den ”feministiska regeringens politik” har i decennier sett till att prioritera mansdominerade branscher. Ansvaret är deras. Och kvinnorna som väljer dessa yrken. 

Madestam själv har ju inte valt ett kvinnodomerande yrke utan tvärtom valt att bli forskare. Jag är tacksam för att hon inte valde referensen 3,6 miljoner i sin krönika (13 %). Den summan som vi kvinnor påstås tjäna mindre på ett liv än män är nämligen inte rensad från deltid och tar inte hänsyn till ålder, erfarenhet, yrke etc. Saker som påverkar lönen oerhört mycket.

 Enligt Medlingsinstitutet sjunker dessutom den oförklarliga löneskillnaden. 2013 var den 5,8 %, 2014 har den sjunkit till 5 %.

Men den stora boven är alltså inte valfrihet utan ”normer och värderingar”. Hon blev sin egen mamma och det är inte hennes fel. 

Jag tycker att det tydligaste 40-talistsmönstret och idealet som dominerar här är martyren, direkt importerad från en diskbänk för 40 år sedan. 
 

Men den här texten är egentligen inte ny, bara en av alla varianter på samma tema som dagens feminister vevar. En av de mest kända offerkoftorna är Maria Sveland, som till skillnad från Madestam aldrig hävdat att hon gillar frihet och individens ansvar, utan i alla fall kör öppna kort med sin socialism. 

Sveland är också besviken på att hennes liv inte blev jämställt. Jag har läst boken. Där beskriver hon en tillvaro där hon tar allt ansvar för hem och familj medan hennes man gör karriär. Ett liv hon alltså VALT med en man hon VALT. 

Ändå är det inte hennes fel utan ”arvet”.
 

Kvinnor ”vårdar sina egna kärlekslögner”. Föräldraskap är att ”säga upp abonnemanget på en del av sig själv”.

Fint sagt om det här med att bli förälder, att skapa och fostra en ny människa. Det största, reducerat till ett uppsagt abonnemang. 
 

Buskapet Madestam, Sveland och alla andra i Martyrskapets stick-junta vill sända är: 

Alla kvinnor är lurade. De lurade martyrerna är slavar under mönster och värderingar från tidigare generationer så starka att bojorna till spisen inte går att sprängas med någon annan kraft än lagstiftning. Det fria valet finns inte, det är en schimär. Ingen kvinna kan välja själva. Vi är alla slavar. 

Ursäkta men jag kräks lite i munnen av den här fullständiga objektifieringen av mig som kvinna, att jag bara på grund av mitt kön är något viljelöst mähä som inte kan stå emot utan luras att tro att jag väljer när jag i själva verket tvingas av dessa osynliga ”normer”. 

Om ni inte kan prata med era egna män, de ni fått välja helt själva av kärlek och lust, är det ni som är mähän. Men blanda inte in mig i era misslyckanden. 

Alla dessa högläsare ur martyrernas bibel, dessa förkunnare av de viljelösa kvinnornas evangelium, använder sina egna misslyckanden som argument.

Så här kommer lite annan verklighet. Även om jag tycker att debattörer borde avhålla sig att felaktigt bygga sina slutsatser på sin egen upplevelse utan hålla sig till fakta. Men nu är det tydligen detta som är standard så jag vill leverera lite balans. 

En totalt bitterlös betraktelse över ett komplett jämställt liv 2015. 

Jag har inte min egen mamma som förebild. Min 40-talistmamma jobbade inom just offentlig sektor, som förskollärare och förskolechef. Jobbade deltid. Tog alla vabb och var den som var med på alla luciatåg, teaterföreställningar och skjutsade till tandläkaren. Ingen feministisk förebild, precis som kvinnorna ovan alltså konstaterat också. 

Jag bestämde mig tidigt att jag skulle utbilda mig till civilekonom för att ”jag ska aldrig vara ekonomiskt beroende av en man”. Ja, så sa jag som 16-åring tro det eller ej. Sedan valde jag just ekonomi av lust. Hade jag varit intresserad av något annat hade jag valt ett annat högbetalt yrke. Men aldrig offentlig sektor. 

Jag bröt upp från ett tråkigt samboförhållande när jag var 29. Det är helt uppenbart att fler borde ta sådana beslut. Man har bara ett liv. Det kan inte spenderas med att ha tråkigt med fel person. När jag skulle fylla 30 träffade jag rätt person, en person jag fortfrande 10 år senare är ihop med, numera gift med, och som jag planerar att spendera resten av mitt liv med. Vi har överlevt en massa knepigheter, bland annat barnlöshet, IVF och sedan tvillingar. 

Jag kan ärligt säga att jag är 100 % jämställd. Och mycket nöjd. Inte ett dugg bitter.

För jag pratar nämligen med min man. Och jag har valt rätt man

Jag har dessutom hela livet som spelplan. Inte varje enskilt moment som vissa feminister snöar in på. Ett klassiskt ”ser inte skogen för alla träden”. Det handlar inte om att varje enskilt moment varje dag ska delas 50 % utan att hela livet på hela livets sikt ska vara jämställt. 

Jag var föräldraledig 18 månader. Från de föddes tills de började på dagis. Men vi var hemma gemensamt med dem 4 månader och han ensam en månad. Då spelade jag tennis och vilade upp mig. Jag hade nämligen eget företag som låg vilande, han var VD. Och jag hade längtat så länge efter barn, dessutom ville vi inte ha fler barn, så detta var enda föräldraledigheten som skulle finnas. Det var vår gemensamma beslut och ingen av oss ångrar det ett enda dugg. 

För  livet med två bebisar består inte av kontorstid vardagar 9 till 17. Min man gick upp VARJE morgon med dem 04.30 så att jag skulle få sova till 8. Sedan jobbade han 9 till 15.30 för att kunna vara hemma 16. Då tog han barnen en timme eller två själv. Sedan fick han jobba ikapp på kvällen och helgen. Även helgerna tog han barnen själv minst en dag. Så att jag skulle få paus, kunna läsa bok, vila. Och så fort vi slutade mata dem på nätterna tog han väldigt mycket ansvar på nätterna helt själv. Jag fick sova. Jag får fortfarande sova. Varje morgon. 

Vi delade inte föräldraledigheten. Ändå tog vi hälften var av den totala tiden under bebisperioden. 

Vabba gör vi varannan dag eller halva dagar. 

Jag har en hög inkomst jämfört med snittet, och en väldigt hög jämfört med kvinnor. Ändå tjänar jag mindre än min man. Men tänk, det är inte viktigt. Alls. Han har jobbat längre än jag i helt andra branscher. Och livet är ingen tävling. Vi lägger ihop alla pengarna i en hög ändå. Jag driver eget och jobbar 50 h per vecka. Men har å andra sidan ett flexibelt yrkesliv och kan sprida ut jobb 7 dagar i veckan 9 till 23 på kvällarna. 

Jag köper barnens kläder. För att jag vill bestämma vad de har på sig. Det finns inget overalltvång i den meningen att jag bara ”hamnat” där. Jag har valt att köpa kläderna för att jag gillar det. Igår när jag läste Madestams artikel hängde min man blöt tvätt och vek ihop en massa ren. Han tvättar och diskar i vår familj. För att han föredrar det. Ingen av oss grejar med bilen, för ingen av oss kan det. Vi ska till och med övergå till leasing för att slippa bilgrejer ännu mer. Han är väldigt opraktiskt. Och ointresserad. Ingen av oss städar. Vi har haft städfirma sedan 2005. Ja, innan RUT alltså. Vi har barnvakt varje onsdag via en annan firma för att vi ska få ihop yrkesliv och även hinna umgås själva.

Hur ska man orka vara ihop genom allt slit om man inte satsar tid på varandra?

Den jag allra helst vill vara med är min man. Genom att anlita barnvakt får vi varje vecka tid att komma i kapp allt när livet går i 150 km / h. Varje lördag lagar vi fin middag. Till oss själva, om vi inte råkar ha gäster. Och vi har gärna gäster. 

Jag bakar gärna när jag har ork och tid. Jag gräver i trädgården och planterar. Laga mat på vardagarna gör min man men jag handlar maten. På nätet. Vi har köpt så mycket tjänster det går för att vi ska kunna lägga tid på våra barn och på varandra istället för tråkiga saker. Min man betalar räkningarna. Jag är teknisk imbecill så han installerar TVn eller ringer Comhem. Laga mat på helgerna och när vi bjuder på middag gör vi gemensamt, det är ett intresse.  

Vi delar. Och fördelningen har ingenting med mossiga ideal och påtvingade mönster att göra. Vi delar efter preferens. Och hur bra man är på saker. Jag är sämre på att lasta i diskmaskinen. Tycker åtminstone min man. 

Jag bakar för att jag gillar det. Inte för att min mamma och mormor bakade. Jag är ingen slav under traditioner, tvärtom. 

Men i offerkoftornas värld existerar som sagt ingen fri vilja för att de själva inte vill ta ansvar för konsekvenserna av sina fria val. 

Eftersom slutsatsen då blir att det egentligen inte var ett fritt val är deras logiska recept att stoppa detta påhittade val genom lagstiftning. Eller som Lina Thomsgård uttryckte det i en intervju i ETC: 

”Jag skulle gladeligen stödja en lag som tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby”
 

Är det något vi ska lära nästa generations kvinnor och våra egna barn är det att ta ansvar över sina egna val. Att inte skylla ifrån sig. Det är inte det fria valets fel utan ditt val. Med val väljer man också bort. Om konsekvensen av praktiserandet av det fria valet inte blev som man ville är det inte någon annans fel eller fel på systemet. 

Det är ditt fel. 
 

44 kommentarer
  1. En kvinnas myndighetsreglerade jämställdhet är en annan kvinnas djupa förtryck.
    Min älskade fantastiska hustru ville ha så mycket av föräldraledigheten som det bara gick. Skulle jag neka henne det? Hon som burit alla tre.
    Jag gillar att se till att bilen är hel och ren. Skall hon neka mig det? Eller ska jag tvinga henne att tvätta den varannan gång?
    Hon gillar att köpa kläder, tvätta kläder och hålla familjen ren. Jag viker alla strumpor och underkläder. Hon litar inte på mig med ”sin” tvättmaskinen. Ska jag bli kränkt nu?
    Jag älskar att bygga ut huset till oss. Nästan varje kväll under ett års tid. Hon älskar mig för det. Ska jag tvinga henne att dra på sig snickarbyxorna?

    Vi lever i vad ”vänsterfeminister” fördomsfullt kallar ett klassiskt familjeliv med klassisk könsupdelning på sysslorna och vi är nöjda. De ser bara ytan och väljer att döma.
    De väljer att inte se att vi kramar varandra så ofta vi har tillfälle på väg någonstans i huset åt var sitt håll.
    De ser inte att jag pussar henne på nacken när hon lagar mat. Som tack och för att jag vet att hon inte gillar att jag distraherar henne i den situationen. Hon vet att jag vet.
    De ser inte att hon blir arg på mig om jag gör mitt eget morgonkaffe. Jag älskar henne för det.
    De ser inte att jag alltid ställer mig sist i ledet när det är dags att uppdatera innehållet garderoberna.

    De ser att jag tjänar lite mer än henne, men de ser inte att det i slutändan hamnar på samma konto.
    De ser att bilen är min enligt trafikverket. Men de ser inte att hon satt sin personlighet överallt i den och vägrar låta trafikverket avgöra vems bil det är. De ser inte att vi är eniga i det och låter det juridiska ägandet vara på grund av att försäkringen blir billigare så.
    De ser att hon oftast kör dammsugaren. Med de ser inte att jag också ser det och gör mitt bästa för att återgälda det.
    De ser att hon har en bättre utbildning och det gör jag med.
    De ser jag har ringa utbildning och en aning högre lön. Det gör hon också, men hon ser också min spetskompetens inom en osäker branch.

    Vi ser också allt det där som de ser och det fungerar för oss eftersom vi har valt det. Vi samtalar om det då och då efter att någon från vänstern fått utrymme i media angående ojämlikheten i familjestrukturerna och att kvinnor tar på tok förmycket av föräldraledigheten. Innan dess skriker vi på TV’n eller radion. Det hjälper ju, som vi alla vet.

    Att lagstifta bort folks valda vardag vore vansinne och förödande.

    Overaller köper vi tillsammans.

  2. Jag är enig med delar av detta, men jag har ändå vissa frågor. Om nu att fostra en ny människa är ”det största”, varför ska då civilekonomen vara mer välavlönad än förskolläraren och förskolechefen? Jag är helt enig med att man ska få välja sitt levebröd av lust, men tycker att det då är rimligt att om man av lust väljer att bli förskollärare och gör ett mycket bra jobb så ska man kompenseras ordentligt för det, även ekonomiskt, oavsett kön. Där är vi tyvärr inte än. Jag hoppas att framtidens bloggare (manliga såväl som kvinnliga) kan skriva saker som: ”Mina föräldrar jobbade rätt mycket, livet gick ofta i 150km/h som de brukade säga. Så jag valde att bli förskollärare, för att jobba med det viktigaste man kan göra men också för att få en tillräckligt hög timlön så jag kunde jobba deltid och unna mig mer fritid”. Men frågan i vidare mening blir väl vem som enligt ditt resonemang ska vara fattig och nöjd (eller om nu hen inte är nöjd i så fall i första hand självförebrående)? Ingen kan nämligen vara rik utan att någon är fattig, alla kan inte välja höginkomsttagare ens om de hade viljan och förmågan till det, om alla kunde det så blev de istället medelinkomsttagare. Mycket fokus hos Medestam och Sveland ligger alltså på att samhället inte är jämställt, jag tycker ett viktigare fokus är att det inte är jämlikt.

  3. Jag älskar verkligen dina alster! Sylvasst och precis lagom elakt. Själv har jag varit hemmapappa de sex senaste åren – och älskat det! Nu är barnen 10 och 15 år så min betydelse hemma bleknar alldeles för fort. Ut i arbetslivet igen.

  4. Bra skrivet!!! Jag delar dina åsikter till 100 %! Vi lever som du och din man, jag och min sambo, som jag valt! Själv! Och han valde mig!
    Tack för bra inlägg!

  5. Mycket bra genomgång som snyggt belyser den bittra stridslinjen mellan eget ansvar (fast man helst hade sluppit det ibland…i alla fall jag :)) och att skylla på omständigheter. Till er läsare: låt er inte bländas av ordet statsvetare; jag har själv ett par terminer på Statsvetenskapen i Lund bakom mig, och lärde att om du vill ta ner dem på jorden så fråga om de kunde förutse de socialistiska diktaturernas kollaps, eller utfallet av Afrikas avkolonialisering, eller nu närmast ‘arabiska vårens’ faktiska konsekvenser.

    Till Uvell, törs man hoppas att få höra dig som Sommarpratare 2016?

    Kramratliga hälsningar,
    luttrade läraren Rikard

  6. Klokt skrivet. Det jag finner så rent ut tragiskt med Madestams ord, är hur hon fullständigt nerklassar sin egen mammas liv såsom varande misslyckat. Det kanske inte hennes mamma tycker…

  7. Bra skrivet, borde publlceras vidare.
    Snart nog så tillbeder väl vänsterfeministerna den romerska högsta gudinnan Juno, kvinnornas högste beskyddare och gift med Jupiter, med offergåvor av hitills okänt slag.

  8. Tack! Så befriande att se att fler kvinnor än jag reagerar på vänsterfeministernas bakåtsträvande martyrskap.

  9. De här vänsterfeministerna kan inte förstå att var och en är ansvarig för sitt eget liv, de är uppväxta med ”Nånannanismen” där det alltid finns någon som fixar allt eller som man kan skylla sine egna brister på.

    Det de inte heller verkar ha fattat att idag är det unga kvinnor som tar för sig, unga kvinnor skaffar sig utbildning, är duktiga i skolan och sköter sig för att de har fattat att man måste fixa livet själv. Om ett par decennier är det bara kvinnor i bolagens styrelser och på chefsposter, grabbarna har missat tåget.

    Min dotter är ett exempel, idag 30 år och redan från tidiga år bestämde hon sig för att se till att vara helt oberoende och klara sig själv. Hon skaffade sig en riktigt bra utbildning och bor och arbetar i Luxembourg där hon tjänar storkovan. Hon har nått sitt mål med hårt eget arbete och trivs med sitt liv.

    Jag tror också att det stora flertalet av dagens unga kvinnor är i samma situation, de jobbar på i det tysta och märks inte. De som hörs är de som fortfarande sitter och väntar på att livet ska ta en bra vändning och under tiden klagar de på samhällets ”strukturer”.
    ”Tomma tunnor skramlar mest”

  10. Kvinnor äter mer medicin, har fler diagnoser, skattar sitt liv som sämre än mäns och lever längre.

  11. Lägg till att kvinnor till skillnad från män sällan väljer att gifta sig med män med en lägre samhällsställning än den de själva har!

  12. Lysande inlägg. Just den där biten om att ta ansvar för och konsekvenserna av sina egna val och beslut i livet är något som fler skulle behöva lära sig. Istället för att ropa på tvång, lagstiftning och frihet från eget ansvar kanske man skulle behöva lära sig frihet under ansvar så slipper alla att leva efter en förutbestämd mall.
    Vad vi behöver i det här landet är mer frihet och mindre socialism, inte det omvända. Det är dags för alla offerkoftor att bli vuxna…

  13. Jag tycker att du gör det lite enkelt för dig. Personligen skulle jag gärna se mer av eget ansvarstagande, både för sin egen situation och för det man anser vara fel i övrigt. Men, det finns normer och strukturer. Här landar såväl de du kritiserar och du själv i argument utifrån egna upplevelser och drar slutsatser därifrån. Hade önskat ett bredare perspektiv om man nu ska dra konstatera att det handlar om martyrskap. Kvinnor möts dagligen av andra frågor än män vad beträffar barn+karriär, kvinnor ifrågasätts när de jobbar kort efter förlossning, typ ”vem tar hand om barnet?!” och det är otroligt tungt att bryta upp och välja frihet och självständighet när väl barn är inblandade. Nu har inte du gjort det för du gjorde det innan och hittade sen helt rätt. Jag är glad för din skull. Vill bara poängtera att det finns en del starka normer och värderingar utanför köket som är tuffa att gå emot. Dessa bör inte förnekas och förringas utan snarare lyftas, så att fler kvinnor kan och vågar använda sin frihet. Så blir vi ännu mer jämställda och fler kan uppleva den frihet och jämställdhet som du och din familj har skapat.

  14. Kära Uvell! Varför återfinns du inte som kolumnist i AB, Expressen, DN och SVD? Det hade varit så fruktansvärt roligt att se och ta del av när en större population får ta del av dina tankar – som många många många av oss delar och själva reflekterar över.. men säger inget. För man orkar inte längre.

    Tack för en bra blogg och tack för att du tar dig tid att skriva, jag uppskattar verkligen dina texter.

    Mvh
    Fredrik i Stockholm

  15. Det är fantastiskt hur urbota korkad man kan vara. Jag har en dotter. Hon är mitt allt, min glädje i livet och jag skulle offra allt för henne. För mig var det självklart att vabba, vara hemma med henne, ta hand om henne och familjen. Jag satte henne och familjen först och arbetet därefter. Jag använde mycket av de pengar jag tjänade för att se till att vi hade det bra och kunde ha kul, ha något att minnas. Pengar är enligt min mening, något man lätt kan förlora, men även, om man vill, något man kan tjäna ihop igen.
    Mitt ex förde exakt motsatt resonemang. För hennes del sparades det och snålades på precis allt. Så gör hon fortfarande; lägger pengar på hög – och har inget liv. För mitt ex var det inte lika självklart att satsa på familjen och sitt barn. Hon vabbade knappt, var inte hemma lika mycket och i hennes fall kom arbetet först. Ändå klagade hon på orättvisa och vägde allt på en vågskål. Jag har alltså varit gift med en kvinna som hade exakt samma tänk som de du skriver om. Vi pratade inte. Däremot pratade hon om, just det, orättvisa och dåliga val i livet och orättvisa på precis alla plan. Självfallet handlade det om orättvisa mellan könen. Verkligheten överträffade dock dikten (hennes dikt)…

    Idag är jag glad över att jag är singel. Det går bra för mig. För hennes del då? Hon är bitter. Över vad? Jag har ingen aning, men en gissning är väl detsamma som de du skriver om, återigen orättvisa och dåliga val – kanske att hon inte har något liv?
    Jag får rent ut sagt ångest när jag läser att dessa människor på fullaste allvar tycker att staten ska lagstifta om hur vi ska leva, var vi ska bo m.m. Hade dessa bitter…… fått bestämma hade man troligen inte fått släppa en fis på tvären utan att få någon form av sanktion. Allt ska regleras in i minsta detalj!
    Till dem kan jag bara skriva en sak: VÄX UPP! Barn är ett ansvar – och en glädje till dödsens dagar. De är som ett träd. Vårdar du dem blir det vackert. Gör du det inte blir det som det blir, men klaga inte i efterhand när du ser resultatet.
    Även familjen är ett ansvar och kan vara en glädje till dödsens dagar. Man gör det till vad man vill. Att hävda att man inte är intelligent nog, inte klarar att tänka själv är rent nonsens, att skjuta från sig ansvaret och glädjen att tänka själv och se frukterna av detta. De som inte klarar detta får för det mesta hjälp i ett LSS-boende, god man eller förvaltare. Ibland undrar jag om dessa artikelförfattare kvalificerar sig till att få åtnjuta nämnda stöd…

  16. Klockren analys!
    Önskar att fler inser att de kan påverka sitt liv.
    Tyvärr är det så idag att stora krafter jobbar väldigt effektivt för att få andra människor att tro att hur de än gör så kommer de vara förtryckta.

    3,6 miljoners siffran är intressant, för undrar om de i den har med att män oftare än kvinnor är utslagna(=ingen lön)

    // Anders

  17. Jag läste i Björn Noströms krönika i Avpixlat, att Jenny Madestam var beredd att ta emot ett ensamkommande barn i sin villa i Södertälje. Det har Jenny inte gjort och hon svarar sedan inte på frågor från Björn. Sådan är tydligen den verkliga moralen hos en i media hårt lanserad statsvetare. Media som aldrig ifrågasätter sina gullungar.

  18. Tack – äntligen! Trött på bortskämda gnälliga missnöjda unga kvinnor som baktalar sin partner – ja det gör de. Tillhör 40-talistgenerationen och är efter 40 år med samme man – glad att jag valde just honom som också är min bäste vän. Vi har delat allt utan att i varje gång fundera om det är jämställt och rättvist. Tre underbara barn har vi försökt stötta/uppfostra samtidigt som vi båda arbetat heltid. Det har inneburit att ”egen tid” periodvis varit liten. Men väljer man att skaffa barn innebär det att de finns där hela tiden och vill ha uppmärksamhet. Kanske de även visar sämre sidor som kanske är ett arv från mig. Men barnen och senare barnbarnen är själva livets mening. Helt ljuvligt! Låter klyschigt – men så är det!
    Jag brukar se mig själv i spegeln och tänka vilken tur jag haft – att vara älskad trots allt!
    En god relation kräver arbete, tålamod och respekt. Att spy ut sitt missnöje är att skända både sig själv och sin partner. Samhället/staten har ingen skuld åtminstone inte i denna del av världen.

  19. Himmel du ger mig så mycket hopp och framtidstro, som vit man, gift (lyckligt), flera barn av båda sorter och 40+ gläds jag så oerhört när jag får möta, får läsa, får höra tänkande självständiga kvinnor (människor) som inte sitter fast i ankdammsfeminismens Sverige!
    För övrigt brukar min fru ringa t ex Viasat – det brukar lösa sig lugnast på det sättet….

  20. Nä vi är för jävliga vi vita män,förtrycker er stackars kvinnor!Nä ta er en riktig man från nåt jämställt mena land!

  21. Mycket bra inlägg. Jag vill påpeka att JÄMO gjorde en mer noggrann jämförelse (fler faktorer) om löneskillnader som presenterades i ”miljongranskningen” (https://jamstalldhetsfeministern.files.wordpress.com/2014/04/miljongranskningen_etapp2_nov2008.pdf). Ungefär 750 000 st löntagare i Sverige granskades och man fann endast en 0,7% oförklarlig löneskillnad!

    ”5 246 av cirka 703 000 anställda (som finns hos de 548 arbetsgivare vars ärenden avslutats) innebär att 0,7 procent av arbetstagarna fått sina löner justerade.” /sid 43
    ”Av arbetsgivarnas handlingsplaner framgår att det totala beloppet för lönejusteringarna uppgår till cirka 70, 3 miljoner kronor. Totalt har det hos de arbetsgivare som avslutats gjorts lönejusteringar för i snitt 96 kronor per anställd och år.” /sid 43.

    Det jag också ser är att även om JÄMO’s granskning är med på wikipedia-sidan https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%B6neskillnader_mellan_m%C3%A4n_och_kvinnor så ser jag att någon/några ändrat den och tagit bort JÄMO’s undersökning från rutan som jämför olika undersökningar. Resultatet är väl inte vad feminister vill se.

  22. Flykten från friheten….
    Det är vad de sysslar med.
    Vill ge diffusa icke angripbara begrepp som strukturer av olika slag skulden för de val de själva gjort som sen visat sig vara till deras nackdel.
    Man angriper män i grupp men också de kvinnor som är starka nog att inte ge vika för för kvinnokollektivets förtryck. Som vågar stå för egna åsikter, göra egna val och vill se möjligheter istället för hinder.
    Den feminism som vi trodde skulle göra oss fria använder man nu till att tysta och skuldbelägga. Det man inte själv vill eller vågar söker man hindra andra att göra.

  23. Bra skrivet dessutom är Lena Thomsgård en idi*t. Hon kränker alla oss som har bott eller bor i Barkarby. Det är inget fel på Barksrby och att man måste tvingas flytta dit.

  24. Mycket bra!
    Beskriver i hög grad hur vår familj valt att leva. Det är vi och ingen annan som skall bestämma hur vi lägger upp vårt liv!

  25. Hej!
    Bra skrivet! Känner igen mig i mycket, vi lever ganska lika ;-).
    Med vänlig hälsning,
    Camilla Lejon (VD)

  26. Äntligen, enastående bra skrivet. Tänk om vänstern och vissa feminister la energin på din text och tog eget ansvar. Då skulle visserligen deras existens upphöra, men individen skulle förmodligen uppnå det de idag saknar. Risken är dock då att deras frustrerade grundvalar skulle skaka sönder och därmed deras sjävpåtagna offerroller. Tack igen. Jag fick din artikel av min dotter och som och delar vidare!

  27. Bra artikel. Två detaljer bara.

    <em>Enligt Medlingsinstitutet sjunker dessutom den oförklarliga löneskillnaden</em>

    Det skall vara <em>oförklarad</em>. Det betyder alltså inte att det inte går att förklara, utan att man inte kontrollerat för fler faktorer – ofta för att informationen saknas i det använda underlaget.

    <em>Jag bestämde mig tidigt att jag skulle utbilda mig till civilekonom för att ”jag ska aldrig vara ekonomiskt beroende av en man”.</em>

    En sak du kanske kunde ta upp med din man är vad <em>han</em> hade för utgångspunkt? Det skulle inte förvåna mig om hans målsättning var att kunna tjäna tillräckligt för att kunna ta hand om både sig själv och sin familj. Även om båda parter tjänar rätt lika, brukar det vara mannens inkomst som får vara garantinivån, och kvinnan som tillåts vara lite mer kräsen, lite mer flexibel.

    Det är ytterst sällan jag hört någon kvinna säga att <em>hon</em> skulle vilja vara ”primary breadwinner”. Det tycks mycket vanligare att man siktar på att kunna klara sig själv om det behövs, men sedan gärna skaffar sig en man som tjänar mer, som kan erbjuda en annan trygghet.

    En liten fundering bara. Jag vill inte insinuera att ni därför inte skulle vara jämställda.

  28. Jenny Madestam inte bara gnäller; hon visar också sin okunskap (så statsvetare hon är) om de förhållanden som rådde i 40-talistgenerationen, även om en skarp skiljelinje går mellan födda före och efter krigsslutet. Det var under 70-talet som grunden för jämställdhet lades. De sena 40-talistkvinnorna hade möjlighet att välja egen försörjning. Den som ville kunde utbilda sig och det var lätt att få jobb. Dagisplatser fanns och var oftast av god kvalitet. Många 40-talistkvinnor ställde krav på männen att delta i arbetet med hem och barn och när det inte funkade kunde de välja att lämna äktenskap/samboförhållanden. Vilka mönster som skulle föras över till nästa generation handlade alltså mer om individer än om strukturer.
    Annat var det för kvinnor födda på 20- och 30-talen, då samhället var uppbyggt på principen att kvinnor skulle ha totalansvar för hemmets skötsel och barnens uppfostran och få sin huvudsakliga försörjning via äktenskapet. De som ville bryta mönstret hade små eller inga möjligheter. DÅ fanns anledning att efterlysa politiska förändringar, vilket ju också gjordes.
    Dagens föräldrageneration har ALLA möjligheter att själva utforma familjesituation och fördelning mellan hem- och yrkesarbete. Att ge samhället tillbaka makten att bestämma över familjen är ett steg tillbaka. Precis som du, Rebecca, säger, gäller det i stället för kvinnor att ställa krav på sina män hemma, men också på sina lönesättande chefer på jobbet och sina representanter i facket. Att vältra över ansvaret på samhället eller den där märkliga ”någon annan” som alltid förväntas finnas till hands är inget alternativ.

  29. Det är sorgligt om inte ens medvetna kvinnor klarar att bryta mönster de avskyr – och då måste man i så fall fråga sig varför, vad är det som är så starkt att det ej kan brytas? Kan naturliga preferenser faktiskt spela in?

    Frihet och ansvar för individen dock A och O och föräldraparets gemensamma hantering av sin specifika livssituation. Genomsnittlig åldersskillnad mellan par förbises också ofta, liksom fertil åldersgräns. Kvinnor är i regel yngre än män när de får barn, därför ser ekonomi och karriär olika ut, i snitt. Om kvinnor hade valt att få barn med yngre män med sämre utbildning än de själva, så skulle de automatiskt få ett ekonomiskt övertag, men tendensen är nog tvärtom, att man söker en man med något starkare ställning, inte minste just för trygghet inför familjebildning. Fördomar, myter, mönster eller ej, man måste själv kunna ta ansvar för att förändra åtminstone sitt eget liv.

  30. Väldigt enkelt att alltid flytta över ansvaret på andra som Sveland, Madestam med flera sysslar med.

  31. Ja, att det ska vara så svårt att ta genomtänkta livsval och ta konsekvenserna av dem. Vi har i 40 år talat om för flickor att de kan få allt här i livet. Inga konsekvenser, inga trade offs. Du kan både ha makten över hem och barn (kvinnors tävlingsplattform) och göra högbetald karriär. Du kan utbilda dig, resa, jobba, festa. Barn kan du skaffa sen. Du kan både ha ett hem ur inredningstidningarna, ro ihop en Ernst-jul, ha småbarn och vara vd.
    När det sen visar sig att det kunde man inte alls, blir man bitter. Det var ju inte så här livet skulle bli. Det finns ju kostnader med alla val. Då är det skönt att skylla på någon annan. Det är samhället, normerna, strukturerna.
    Var ute i nätdejtingen för några år sedan. Mellan 35-40. Gav upp. Antingen frånskillda småbarnsmammor utan liv eller desperata barnlösa som börjat inse biologins realiteter (har gjort min insats för populationens överlevnad). Få som verkade riktigt trivas med livet.

  32. Denna artikel var så bra. Jag skulle själv kunnat skriva delar av det. Jag hade en mamma som pushade mig och min syster till att vi skulle ha möjlighet att stå på egna ben utan att vara beroende. Hon sa att jag tar gärna hand om barnbarnen, det är viktigt att ni kan sköta era jobb. Sen har jag i min tur ställt krav på de jag levt med. Det blev inget barn förrän vi så gott vi kunde på sjuttiotalet delade lite på de sju månader vi hade då i föräldraledighet. Lite har nog gått i arv för nu har min son varit hemma i 10 månader med sin förstfödde. Det är kvinnornas eget ansvar att ta tag i utbildning och fördelning av hemarbete. Och eftersom kvinnor är det starkare könet – hur svårt ska det vara?

  33. Ja, jösses. Har jag fattat rätt? När kvinnorna du refererar till tycker att karlarna bara bestämmer så så ropar de på de sin pappa (staten) som ska bestämma?!. Bra skrivet R.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *