Till judarnas försvar

I december brann flera moskeér. I Eskilstuna, Eslöv och Uppsala. När branden blev känd i Eskilstuna var politikerna snabba på avtryckaren. Direkt gick inrikesminister Ygeman och justitieminister Johansson ut och fördömde dåden som islamofobiska utan att man ens visste varför moskén brunnit. På Twitter. Och en mängd andra politiker fördömde omedelbart dådet.  

Men man vet fortfarande inte om det var ett hatbrott. Utredningen är inte klar men just Eskilstuna tror man inte alls var ett attentat.  
 

Inte en enda person skadades i bränderna. Det var bara materiella skador, tack och lov. 

Men för att markera mot det oacceptabla att folk i Sverige ska attackeras på grund av sin tro hölls en manifestation den 3 januari på Mynttorget i Gamla stan. Samhället visade sitt stöd till muslimerna och demokratiminister Bah Kuhnke deltog och sa en massa fina ord.  Bland annat det här – att hon ska träffa företrädare och särskilt prioritera moskébränder och islamofobi. 

 

Att bli attackerad på grund av sin tro eller sin bakgrund är något ett demokratiskt samhälle med religionsfrihet måste markera emot. Kraftfullt. Och det råder ingen tvekan om att även om Eskilstuna-branden inte var anlagd utan förmodligen uppstod naturligt så attackeras moskéer regelbundet. Det är aboslut ett samhällsproblem när religiösa byggnader attackeras vilka de än är – moskeér, kyrkor som synagogor. 

Sedan händer Charlie Hebdot. Då 12 människor mördas. Det var en attack mot yttrandefriheten av islamistiska fundamentalister. Men också en attack mot judar. För samma dag tog muslimen Ahmedy Coulibaly 16 personer som gisslan i en mataffär. Men det var inte vilken mataffär som helst utan en kosher-butik. Dramat slutade med att 4 judar sköts av Coulibaly innan han själv sköts av polisen under stormningen. 

Vad händer då? Jo, Kuhnke skriver en DN Debatt. Och det är ju kanon. Men vad står det egentligen i den?
 

Ser ni avsnittet om anti-semitism?

Nej. För det finns inte. Faktum är att ordet inte ens finns med. 

5500 tecken och Kuhnke lyckas med kirurgisk precision undvika just det ordet. 

Och det här är sprickan blottas. På riktigt. Hur långt relativiseringen gått. Ett fruktansvärt hatbrott mot judar, som mördas bara för att de är judar, och vår ansvariga minister pratar om…..islamofobi. Trots att det alltså var en muslim av anti-semitiska skäl mördat 4 judar som bara var och köpte bröd en vanlig fredag i Paris påtalar ministern behovet av en  nationell strategi mot fobi mot muslimer. Det här är mycket märkligt. Och helt bakvänt. 

Problemet med anti-semitism sopas effektivt under mattan. 

Men hur ser då statistiken ut? Är brott mot muslimer vanligare vad gäller hatbrott och orsaken varför demokratiministern fokuserar 100 %-igt på dem?

Enligt en rapport som Brottsförebyggande Rådet har gjort identifierades 190 hatbrott mot judar 2013. Det bor 20-25 000 judar i Sverige, varav hälften i Stockholm. Upp till 75 % av brotten begås av……nazister?

Nej. Folk med rötter i Mellanöstern, ofta kopplat till Israel-Palestina-konflikten. Det här betyder givetvis inte att muslimer generellt hatar judar eller att alla muslimer begår de här brotten men vi är enögda om vi av rädsla att beskyllas för islamofobi inte ser på hårda fakta. Det ÄR så här det ser ut. Problemet kommer inte försvinna om vi inte pratar om det. 

Det sker ett hatbrott mot judar per 131 judiska personer i Sverige. 
 

Under samma tidsperiod utsattes 330 muslimer för hatbrott. Brott mellan muslimska inriktningar räknas inte in i denna statistik. 

Det bor ca 400 000 personer i Sverige som anser sig vara muslimer, sekulära eller troende. Det sker ett hatbrott mot muslimer per 1 212 muslimska personer. 

Det är 9 gånger vanligare att drabbas av hatbrott i Sverige om du är jude. 

50 % av brotten mot judar var ouppklarade medan 32 % av brotten mot muslimer är ouppklarade. Man undrar varför. 

Alla hatbrott är lika fruktansvärda. Men om det nu är så, varför pratar inte ansvarig minister om brotten mot judar? Och varför fokuseras alla insatser mot det som helt uppenbarligen inte är det största samhällsproblemet just nu? Politiken måste alltid prioritera, så varför prioriterar man då inte det som är värst just nu undrar jag stilla.

Det första regeringen gjorde var att erkänna Palestina och skapa en diplomatisk kris med Israel som inte kommer lösa sig ordentligt förrän vi bytt regering. I regeringen sitter ministrar som är Pro Palestina-aktivister. Gustav Fridolin har själv blivit gripen i Gaza och utvisad av Israel och Mehmet Kaplan, som själv var ombord på Ship to Gaza.  När Stefan Löfven på sin Facebook försvarade Israels rätt att försvara sig fylldes kommentatorsfältet med så många antisemitiska kommentarer att kansliet till slut raderade den. Socialdemokraterna har en del att göra i sitt eget parti. Att kritisera Israel och vara antisemit är två olika saker men man undrar ju om inte regeringens egna starka pro-Palestina-engagemang färgar hela regeringens oförmåga att behandla antisemitism och islamofobi på samma sätt? Svårt att hitta en annan förklaring. De kanske verkligen inte kan ha två saker i huvudet samtidigt. 

Eller så är de bara genuint ointresserade och tycker på allvar att islamfobin är ett mycket större problem. 
 

Sedan händer attentatet i Köpenhamn. Som är en karbonkopia på Paris. En islamist med sympatier hos IS attackerar först yttrandefriheten och avlossar 40 skott mot ett kulturcentrum där Lars Vilks befinner sig på. Sedan går han till synagogan och skjuter en vakt. Han var på väg in i synagogan där en Bar Mitzvah hölls och förmodligen skjuta så många barn han kunde men stoppades av polis och dödads utanför i skottlossning. 

Vad händer då? När judar ytterligare en gång attackarats bara för att de är judar och denna gång i vårt grannland? Skrivs det några debattartiklar eller hålls någon manifestation, som man gjorde för bränder i moskeér där inte en enda person ens blev skadad?

Nix. Men Stefan Löfven gör ett uttalande. 
 

Ser ni avsnittet om antisemitism? Inte? Nej, för återigen nämns det inte ens. 

En person var millimiter från att mörda barn bara för att de var judar och tog livet av en 30-åring vars jobb var att skydda dessa barn från just attacker mot dem för att de är judar. Och vår statsminister låtsas som det regnar. 

Det här det här jag menar. Man sopar helt sonika hatbrottet under mattan och låtsas att han bara var en person som råkade komma emellan. Inte att gärningsmannen dödade honom BARA för att han var jude. Vår regering får understöd av public service som tycker att veckan efter dådet frågan ”vilket ansvar bär judarna för antisemitismen?” är en lämplig fråga att ställa. 

Löfven pratade på 70-årsdagen av befrielsen av Auschwitz och Bah Kuhnke åkte till Krakow för att vara på plats. Fina gester. Utan innehåll. För samtidigt lyser all typ av handlingskraft, markering och politik med sin frånvaro. För mig är det samma hyckleri som när Erdogan hyllar yttrandefrihet i Paris och sen åker hem och förbjuder satirteckningar. Vad betyder närvaron på en manifestation skapad för att inte glömma när man glömmer redan på planet hem?

Vi hyllar Raoul Wallenberg som nationalhelgon för sina insatser i andra världskriget och förra socialdemokratiska regeringen hade både konferenser och gav Forum för levande historia ett särskilt uppdrag att fokusera på anti-semitism. Göran Persson hade ett starkt, eget engagemang för frågan. Det verkar långt borta i socialdemokraterna nu. För nu, när attackerna är verkliga, när anti-semitismen inte längre handlar om saker som händer på betryggande historiskt avstånd från oss utan i vår närmiljö, vårt grannland, då glömmer vi medvetet. När det handlar om våra grannar, våra barns vänner, våra kollegor, då vänder det offentliga bort ansiktet. 

Men judarna är, med rätta, rädda. Militant islamism är enligt Säpo vår största säkerhetshot i Sverige. Och enligt Brå är majoriteten av hatbrotten mot judar begågna av just den gruppen i samhället.

Så istället för manifestationer och fokus på antisemitism är det här nu en daglig syn i landets städer där judiska skolor finns. 

Välkommen till Sverige 2014. 

 

Var är alla spaltmeter som väcker avsky mot brotten mot judar? Var är antirasisterna i media, som annars inte besitter en enda liten chans att skriva om rasism? Var är demonstrationstågen? Var är regeringens kraftfulla markeringar? Var är debattartiklarna och handlingsplanerna?

Jag kommer bara att tänka på två saker: relativisering. Och ryggradslös. 

Så här kommer en passning till regeringen: om ni någon gång skulle känna för att komma ur relativiserings-koman kan ni hitta lite inspiration till hur man ska göra av den franska premiärministern Manuel Valls. Som höll detta fantastiska tal för judarnas försvar den 13 januari i år. 

Tips. Byt bara ut Sverige där det står Frankrike och monarki där han säger republik så får ni en anpassad svensk version.

………

Ladies and gentlemen deputies, the tragic ordeals we’ve just been through have left their mark on us, on our country and on our conscience

However, we must also be capable, each time, of making a swift diagnosis on the state of our society and of its urgent needs. We’ll clearly have the opportunity to hold these discussions.

I’m going to say a few words and excuse me for taking more time than planned. The first subject we must deal with, clearly, is the fight against anti-semitism. History has shown us that a re-awakening is the symptom of a crisis of democracy, a crisis of the Republic. That is why we must adress it powerfully. After Ilan Halimi in 2006, after the crimes of Toulouse, there has been an intolerable rise in acts of anti-semitism in France.

There are words, insults, gestures,  foul attacks, as in Créteil a few weeks ago, which – as I recalled in this house – have not the outrage expected by our Jewish compatriots. There’s the uge worry, the palpable fear we felt on Saturday, in the crowd, outside that kosher supermarket at Porte de Vincennes and at the Synagoge de la Victoire on Sunday evening.

How can we accept in France – the jews land of emancipation two centuries ago but also 70 years ago, one of the lands of their agony. How can we accept that shouts of ”Death to the Jews!” can be heard in our streets? How can we accept the acts I’ve just recalled? How can we accept that French People can be murdered because they are Jews? How can we accept that a Tunisian citizen sent to France by his father to be protected can be killed while going to buy his bread for the Sabbath?

Because he is a Jew? It is not acceptable.

I say to the national community, whose reaction has perhaps been insufficent, and I say to our French Jewish compatriots that this time we can’t accept it. That we must also rebel.

We must make the true diagnosis: there’s an anti-semitism people call historical, going back many centuries but above all there is this new anti-semitism born in our neighbourhoods against the backdrop of the internet, satellite dishes, abject poverty and hatred of the State of Israel advocating hatred of the Jews and all Jews.

We must say this!

We must utter the words to combat this unacceptable anti-semitism

As I’ve hade the opportunity to say

As minister Ségolène Royal said in Jerusalem this morning, as Claude Lanzmann wrote in a magnificent article in Le monde

Yes, let’s say it directly to the world:

Without France’s Jews

France no longer will be France          

It is up to us to proclaim this message loud and clear. We haven’t said it: we’re not outraged enough!

How can we accept that in certain institutions, middle schools and high schools, we can’t teach what the Holocaust was?

How can we accept that a kid aged seven or eight when asked by his teacher ”Who is your enemy?” can answer ”It’s Jews”

When the Jews of France are attacked, France is attacked and the universal conscience is attacked: let’s never forget that! 

      

Samtidigt i Oslo. Muslimer har skapat en ring, en mänsklig sköld, runt synagogan för att visa sin solidaritet. 

Det finns ändå hopp. 
 

8 kommentarer
  1. Jättebra artikel! Några korrigeringar bara: Det är 2015 inte 2014. Tar tid för mig också att vänja mig… ;D
    Gärningsmannen blev inte skjuten utanför synagogan, utan tillbaka nära sitt boende där polisen väntade på honom. Gärningsmannen började skjuta, polisen besvarade elden och han dog.

  2. Bra om än lite rörigt och långt. Koncist är alltid bättre. Dessutom, de muslimska ringen i Oslo var tydligen långt ifrån ‘muslimsk’ och knappt någon ring.

  3. Oroande verklighetsbeskrivning.
    Oslo ringen av muslimer bestod dock av ett 20 tal muslimer vilket i sig är bra men media rapporterar om minst 1000st. 980 var etniska norskar.

    Samtidigt kommer ca 500, många maskerade, och hyllar Köpenhamnsterroristen på dennes begravning. Skrämmande utveckling

  4. Utmärkt grävt!
    Det hela är onekligen skumt. Man kan starkt ana hundar begravda samt lik i garderoben.
    Eller är det så enkelt som att man har impregnerat sig själva med politiska floskler och kulturmarxism. Mycket talar för detta.
    Dock så kommer Verkligheten alltid ikapp och förbi sagan och dikten, och då står man helt tom.

  5. Hej, Stefan Löfvens uttalande är daterat 14 februari och gjordes under kvällen. Attacken där en judisk man dödades skedde strax efter midnatt (och alltså med all sannolikhet *efter* att uttalandet gjordes).

  6. Sverige har ett problem med antisemitism, men vägrar erkänna det. Omvärlden ser dock problemet. Inte för inte skickade Obama sitt sändebud till Malmö och inte för inte besökte han själv en synagoga under sitt Sverigebesök. Faktum är att Göra Persson insåg hur landet ligger när han tog sina initiativ till att motverka antisemitismen (bl.a. grundandet av Forum för levande historia). Dessa har dock inte haft någon större effekt, för tillståndet i Sverige är sämre än vad man vågade föreställa sig. Antisemitismen är snarast institutionaliserad vid högskolor och Aftonbladet publicerar utan vidare antisemitiska tirader. Det kommer dock att bli värre framöver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *