Den rosa elefanten i Rosenbad

Något som så tydligt lyser med sin frånvaro hos regeringen men som samtidigt är alldeles för stort för att inte synas är integrationspolitiken. 

Det är den rosa elefanten.

Vad gör integrationsministern? Oj, förlåt. Jag glömde att den posten är avskaffad av Löfven. 

För det första han gjorde var att skicka integrationsposten till…..dit det är lite varmare…. Redan i regeringsförklaringen. Integrationen är en angelägenhet för alla. Fin tanke.  Det kan alla ställa upp på. Men att det skulle vara alla MINISTRARS angelägenhet är däremot lite nytt. 

Ni vet det gamla ”ordspråket”:

”Allas ansvar är ingens ansvar”

Och det brukar ofta sluta så här: 
 

Så hur har det då blivit med den ”feministiska regeringens” gemensamma ansvar över integrationen? Jag har kikat in på regeringens hemsida. Först sökte jag på ”integration” och fick upp det här: 

Jag klickade på länken. Och fick detta. 

Ett stort ingenting. Kanske regeringen vill visa att integrationen är ett oskrivet blad? Hur som helst var ju den här starten inte så imponerande. 

Jag kollade vidare. Läser man exempelvis på Näringsdepartementets hemsida, vars ministrar är infrastruktur, bostäder och näring, hittar man inte en rad om integration. 

Så statsministerns prat om att integration är alla minstrars ansvar gäller såldes inte dessa ministrar. Inte ens bostadsministern. Trots att alltså alla asylsökandens primära behov när de kommer är att……ha någonstans att bo. Istället för integration inom Näringsdepartementets ansvar infrastruktur, bostäder och företagande prioriterar den här regeringen att ge Post-frågor ett helt eget avsnitt. 

”Postfrågor handlar om villkor och förutsättningar för postoperatörer på marknaden”

Jajamensan. Vad kan liksom vara viktigare än Postens varande och framkomlighet 2014, några decennier in i informationsåldern? 

Jag är besviken över att regeringen inte ägnar en enda rad åt faxen. Och personsökaren.
 
Enligt en ny undersökning som Ipsos gjort på uppdrag av DN är nu integration den näst viktigaste frågan för väljarna efter skolan. Ändå satsar regeringen alltså mer på politik för Posten…..
 

Men det här ”allas ansvar” innebär tydligen i praktiken inte allas. Utan det är ändå två ministrars ansvar. Morgan Johanssons, som ansvarar för migration, och Ylva Johansson, som ansvarar för integration. Varför regeringen envisas med att kalla det allas ansvar är en gåta. Det finns ju två utsedda statsråd. 

För det står alltså bara så här på Ylvas presentation och inte på någon annan minsisters. Att integration är ett av ansvaren. En så kallad fintning av Löfven alltså. Ylva Johansson, som bekant är arbetsmarknadsminister, har varit oerhört flitig. Faktum är att hon är flitigast i regeringen och har sprutat ur sig pressmeddelanden, utredningar och förslag. 

Samtliga saker som LO beställt. För är det några Ylva har ett extra gott öga till så är det just LO. Hon la ner utredningen om arbetsförmedlingen, startat nya utredningar om utstationeringsdirektivet (LO-baby), höjd ersättning i a-kassan (LO-baby), ny arbetsmiljöstrategi (LO-baby) och 90-dagarsgarantin. Hon har även skrivit 4 debattartiklar och åker runt på mängder med möten. Lite skillnad mot bostadsministern alltså, vars flitighet lyser med sin frånvaro.

Har hon gjort ett enda, ens litet, utspel om integration? Nix. Noll. 

Några andra som däremot fått eld i baken är Alliansen. På kort tid har parti efter parti presenterat sina skarpa förslag för en bättre integration. Först ut var Kristdemokraterna. 
 

Sedan kom Centern och Folkpartiet med sina förslag. 
 

 

Hur svarar vänstern på det här? Jag syftar på debattörerna. Jo, de klagar. På allt. De har till och med gått så långt att de kallat det att ” stå emot de bruna vindarna”. Brun syftar alltså inte på hudfärg utan på nazister. Trevlig argumentation. Men väntat. 

Killen nedan jobbar på LO.

Bland annat upprörs de över att Folkpartiet dammat av sitt gamla förslag från 2002 med språktest för medborgarskap. Men kollar på exvis vad det socialistiska Frankrike har för krav på medborgarskap hittar man det här: 

Eller USA. 
 

Många länder har både kunskapstest och språktester för att få bli medborgare. Man får inte enligt franska regler inte vara lojal mot något annat land än Frankrike och i USA måste man svara på 100 frågor om historia och kultur och klara 60 %. Annars är det dörren. Oerhört kontroversiellt förslag av Fp alltså, att kräva att man kan svenska.

Verkar vara fler länder som kör en nazistisk approach till det här med medborgarskap. 

Vad tycker då vänsterns eget gäng? Som ju råkar vara regering. 
Jo, där hittar man fluff rom ”en politik som skapar rättvisa”, ”allas lika rättigheter” och ”migration är positivt”. 

Ho ho? Politiken? Var är du? 

Ja, den finns i alla fall inte i Rosenbad. Eller på regeringens hemsida. Allas ansvar är ingens ansvar. 
 

Och medan ansvarig minister fortsätter sitt friarstråt till gubbarna i LO-borgen på Norra Bantorget kommer det fram fler nyheter.

Till exempel att Sverige har OECDs lägsta antal lågkvalificerade jobb. Det här kan man hitta på Ekonomifaktas hemsida. 

Och varför är det relevant med enkla jobb?

Jo, om man sätter det här relation till statistiken kring dels vilka grupper som är på väg hit nu, och utbildningsnivån på de som hittills kommit från de grupperna. Diagrammen är hämtade från Migrationsverket sam från SCB.
 

70-80 % av de som kommer hit har inte längre utbildning än gymnasiet. I bästa fall. Men nästan 40 % av dem har bara förgymnasial utbildning och det kan innebära allt från 1 år till 9 år i grundskola. Eller att de är analfabeter. Validering av högskoleexamen i all ära men de människorna som är på väg hit nu behöver inte det i majoritet. De behöver jobb man kan fixa utan större utbildning. 

Och här är alltså Sverige sämst i klassen. 

Vi behöver fler enkla jobb med låg lön. Vet ni vilka som inte alls vill ha det? LO. Deras policy har alltid varit att alla är välkomna hit som inte vill jobba. För vill de jobba konkurrerar de med infödda svenskar, medlemmar i LO. Och så kan vi inte ha det. Fiffigt att LO nu har en arbetsmarknadsminister som tycker exakt som de. 

Samtidigt har vi alltså en regering som tycker integration är så viktigt att det inte finns en enda person som jobbar med det. Smart. 

Så min fråga till regeringen är: när får vi se något annat är snömos i er politik? När kommer era sakpolitiska förslag på hur vi ska sätta fart på integrationen?

Tills dessa kommer säger jag – lycka till med luftpastejerna. 

// Rebecca Weidmo Uvell
 

De tomma löftenas kung

Det finns ett gammal ordspråk som säger: 

”Tomma tunnor skramlar mest”

Och aldrig har väl det stämt bättre överens på utbildningsminister Gustav Fridolin än någon annan svensk politiker. För finns det något enda exempel på när han faktiskt gjort som han sagt?

Vi börjar med det roligaste tycker jag. Att han lovade att fixa skolan på 100 dagar i en artikel 3 mars 2014 på Aftonbladet Debatt. Det har många hört men kommer ni ihåg vad han lovade?

Har han genomfört en enda sak på listan? Nix. 

Läser man den första punkten om lärarlöner har detta varit ett ämne den gode Fridolin återkommit till många gånger. Till exempel i den här artikeln på DN Debatt från 14 augusti 2014 då han lovade lärarna 10 000 kr mer per månad. 

Bidde det 10 000 kr då? Nä, det bidde 3 miljarder. Vet ni hur jag vet att detta inte är 10 000 kr per månad för lärare?

Låt mig komma med ett räkneexempel:

Vi antar att vi gör en lönehöjning för samtliga lärare med 1000 kr i månaden. 
1000 kr i bruttolön kostar arbetsgivaren 1314,20kr plus semester och pensionsavsättningar men låt oss för enkelhetens skull skippa de två sistnämnda faktorerna och räkna i underkant.

Det finns idag 250 000 inom lärarkåren i Sverige.

250 000 x 1314,20 = 328 550 000 kr. Detta är per månad.

Årskostnaden för den blygsamma höjningen 1000 kr per månad är 3,9 miljarder per år.

Låt oss säga att Fridolin med sina 10 000 kr menar före löneskatt, plus arbetsgivararvgifter. Då blir kostnaden 42 miljarder. Varje år. ((10 000 x 1,4) x 12)). Nu förstår man varför han backade. För läraren skulle det inte heller betyda 7 000 mer i kuvertet för med 10 000 hamnar alla lärare över den gräns för statlig skatt Fridolin tyckte det var så viktigt att stoppa från att höjas att han glatt samarbetade med SD hösten 2013.  

Dessutom säger han så här om själva införandet:

Vad är hans nya påhitt då?

Jo, att han ska besöka alla Sveriges kommuner under våren. Alltså mellan 1 januari och 30 juni, som jag tolkar det. Det sa han på Miljöpartiets kommundagar. 

Vi har alltså som det står 290 kommuner i landet. Om han hade satt igång den 1 januari hade det krävts 1,9 kommuner per dag. Men nu har han alltså inte besökt en enda kommun på hela januari. Så ska han hinna med det han lovat måste han nu besöka 2,5 kommuner per dag. Varje dag. Inte varje arbetsdag. Räknar vi bara med mån-fre handlar det 3 kommuner per dag. 

Kommer bli svettigt. 

Så hur ser hans schema ut då? Tja, när man kikar in på regeringens kalendarium finns inte en enda kommun inlagd ännu. För så här ser hans kalender ut hela våren. 
 

Vi kan alltså sammanfatta Gustav Fridolins löftes-bonanza med en enda bild: 
 

Politik bygger på förtroende. Det verkar Fridolin missat helt. Utan han verkar tro att 1) väljarna är lite dumma så man kan säga vad som helst 2) anything goes för att få uppmärksamhet. 

Han fick mycket kritik för sina tomma löften om skolan. Nu tycker jag vi alla följer upp det här löftet om kommunbesök. 

Håll utkik. 
 

LIta inte på pre-fixet kunglig

 

Kungliga Vetenskapsakademien är väl mest känt för att de utser nobelprissatagaren i fysik, kemi och ekonomi. 

Men då och då skriver någon därifrån debattartiklar om svensk politik. Och då ska man ha vissa saker klart för sig, framför allt det här:

Bara för att det står Kunglig först innebär det inte att det är någon sanning. 

 

Nyligen publicerade ledamöter därifrån en artikel om betyg. Eller artikel, snarare var det en sågning av Alliansens förslag om tidigare betyg. 

Men tittar man på deras hemsida och vad ledamöterna använt som källa till sin tydliga slutsats att tidigare betyg är skit så hittar man bland annat en rapport de stödjer sig på.

Där har de angett två studier för tidiga betyg. Nedan ser ni deras första referens, som alltså stödjer tidiga betyg. Och som konstaterar att framför allt svagpresterande flickor gynnas mest. 

Den andra källan de har med stödjer inte tidiga betyg. Och det är alltså den de drar sina slutsatser i artikeln på.  Trots att 50 % av deras eget data säger något annat. 

Vetenskapsakademien gillar inte fritt skolval.

De har skrivit en rad artiklar om att det fria skolvalet är orsaken till det låga intressset för läraryrket, det leder till minskad likvärdighet och ökad segreation, att avskaffa fritt skolval är en fråga om rättvisa. De har också jämfört fria skolvalet med Pinochet (!). De är alltså milt sagt mycket missnöjda med det fria skolvalet som helhet. 

I den rapport jag hittat på deras hemsida kan man läsa följande:
 

Och det håller nog de flesta med om. Men när jag sedan börjar läsa i deras rapport upptäcker jag att den är…….selektiv. För jag råkar kunna en av de rapporter de citerar bra eftersom jag använder den i mitt jobb som skoldebattör. Exempelvis har de bara valt en enda bild ur den rapporten och det är nedanstående: 

Men de struntar i att ta med att i samma rapport konstaterar Skolverket tillsammans med PISA att den socioekonomiska bakgrundens betydelse INTE ökat sedan 1998, faktum är att betydelsen minskat något sedan 2001 jämfört med idag. Förklaringen varför mellanskolsvariationen ökat (skillnaden mellan skolor i resultat) förklaras istället med dolda faktorer. Främst studiemotivation. Och Skolverket konstaterar att studiemotiverade elever oavsett bakgrund tenderar att välja samma skolor idag i högre utsträckning. Kvar blir de studieomotiverade eleverna. 

I samma rapport konsterarar de avmätt att den framstående skolforskaren Gabriel Sahlgren är ”ensam” om sina slutsatser. 

Sahlgren är nämligen en av de forskare som inte alls drar samma slutsarser som Kungliga vetenskapsakademien. 
 

Det intressanta är att Sahlgren i den första bilden refererar till sin egen bok, som har 800 källor. Apropå vikten av att ha många källor för bra slutsatser menar jag. Och kikar man på källorna han använt till den powerpoint-presentation som bilderna är hämtade ifrån har han 53 referenser. KWA har 19 i sin rapport.  Få av Sahlgrens källor finns med i KVAs rapport.  

Det verkar alltså som att KVA driver en egen agenda som knappast stödjer sig på enad vetenskap utan snarare stödjer sig på den för stunden utvald del av vetenskapen som passar syftet. Det kallas opinionsbildning. Inte vetenskap. 

Debattartiklar skrivna av KVA ska alltså betraktas som vilka debattartiklar som helst, skrivna av folk som vill påverka opinionsen åt ena eller andra hållet. I fallet med skolan vill KVA bilda opinion mot det fria skolvalet och mot tidigare betyg. En klassisk vänsterlinje sett till de partipolitiska uppfattningarna alltså. 

Det också så att flera av ledamöterna i KVA är aktiva socialdemokrater och några är dessutom anknutna till Institutet för Framtidsstudier, IFSS, som startades av den socialdemokratiska regeringen 1987. Och sedan dess härbergerat en hel del  socialdemokrater. Bland annat har Ursula Berge och Yvonne Hirdman (expert på arbetarrörelsen) suttit i styrelsen. 1999 blev Lena Sommestad VD och 2002 tog Joakim Palme över, båda välprofilerade sossar. Jenny Andersson är en av forskarna som är socialdemokrater. Även Bi Puranen, mest känd för att täljt guld med pennkniv på Försvarsmakten. Deras forskningsassitenter är Gustaf Öberg från SSU och Björn Werner vänsterskribent på Nöjesguiden. Och bland de som alltså både är med i KVA och IFSS återfinns Jan O Jonsson, Bengt Gustafsson, Gustaf Arrhenius, John Broome. Och institutet styrs historiskt av just socialdemokrater. Och Bengt Westerberg (I rest my case. Han sitter inte i styrelsen längre). 

Nu säger jag inte att alla vid IFSS är sossar, eller alla vid KVA.  

Men man måste vara medveten om att även forskare drivs av subjektiva preferenser.  

Ingen kan vara neutral och politiska inlägg av forskare ska tolkas som just politiska inlägg, inte absolut sanning. 

Kungliga Vetenskapsakademien är som vilka debattörer som alla andra när de skriver debattartiklar. 
 

Så bara för att det står Kunglig framför – ta det inte för sanning.

/ Rebecca Weidmo Uvell

ps. När jag tog fram bilderna för detta hittade jag det här citatet från en av ledamöterna i KVA om betyg. Så det där om betyg ni läste inledningsvis finns det alltså också lite delade meningar om inom själva Akademien….. 

Den feministiska ballongen

Ja, vad har hänt med FI egentligen?

Den rosa revolutionen. För efter EU-valet blev det tämligen dött och efter riksdagsvalet, när det stod klart att FI bara landade på 3,1 % har det varit tvärtyst. Inte ett ljud. 

För så här självsäkra var FI innan valet. De skulle minsann skriva historia.  
 

Soraya Post är som Feministiskt Initiativs Alice Bah Kuhnke. Hon blev helt enkelt värvad till partiet. Post var vänsterpartist och människorättsaktivist, eller snarare främst romsk aktivist, och drev 4 korvkiosker i Göteborg när Kristin Tran, en av grundarna av FI, började tjata på henne att gå med. Till slut gick hon med. I november 2013. Ni läste rätt, bara 6 månader före EU-valet. Det var också då hon läste deras partiprogram för första gången. 

Klippet nedan kommer från en intervju i Jusektidningen.

Hon belönade Kristin Tran med att ta med henne till Bryssel när FI i valet fick ett eget mandat. 

Direkt efter att Post blev vald kom det fram att hon lät sin dotter sluta skolan som 11-åring på 90-talet och gifte bort henne som 16-åring. Och anmärkningsvärt nog – hon fick inte en enda följdfråga av Niklas Orrenius som gjorde intervjun i DN där detta kom fram. 

Så mycket för den feminismen. Men då satt alltså Post redan säkert. Att detta inte kom fram före EU-valet får vi tacka etablerad media för som helt sonika struntade i den kritiska granskningen utan lät sig charmas av ”det rosa tåget”. Om det har något med att göra att de bland media har många anhängare privat låter jag vara osagt. Faktum kvarstår att de inte granskades en millimeter. 

Klippet är hämtat från intervjun i DN

Vad har hon då pysslat med sedan dess? 

Ja, hon inledde starkt med att nästan direkt göra alla besvikna genom att rösta FÖR den nya ordföranden för EU-kommissionen, Jean-Claude Juncker, en kristdemokrat som röstat nej ny jämställdhetsstrategi och nej till EU-lagstiftning mot våld mot kvinnor. Något som alltså FI tycker är otroligt viktigt. Men Post motiverade beslutet att inte protestera med:

”Jag har inget intresse av att bara sitta i opposition”

Det blev ramaskri i de rosa leden. 

Klippen nedan är hämtade från Feministiskt Perspektiv.

Vad har då Post gjort sedan hon klev in genom dörrarna i Bryssel och inledde så här starkt?

Jag kollade in på Europaparlamentets svenska hemsida. Hon har inte medverkat i några förslag till resolutioner före den 16 december, de övriga är som ni ser för 2015. 

Hon har yttrat sig fyra gånger i parlamentet enligt sin egen hemsida. Den 18 september om EUs årsrapport om mänskliga rättigheter och demokrati, två gånger den 22 oktober – om kommissionens brist på jämställdhet och om den gemensamma polisinsatsen ”Mos Maiorium” samt den 13 januari om människosmuggling.
 

Post sitter faktiskt inte ens i Jämställdhetsutskottet. Utan hon sitter istället i Utskottet för medborgarnas fri-och rättigheter, Underutskottet för mänskliga rättigheter och i Delegationen för förbindelserna med länderna i Centralamerika. Hon har inte heller skrivit några debattartiklar mer än en gemensam med Fredrick Federley och Cecilia Malmström. Om man vill kolla vad Post själv skriver kan man kika in på hennes Facebooksida.

Till exempel kan man läsa att hon vill spela teater. Rock n roll, för att citera henne själv.
 

Man kan också läsa att en redovisning om vad hon pysslar med kommer att läggas upp. Detta skrev hon den 19 juli. Den stora redovisningen lyser fortfarande med sin frånvaro. Vi får väl alltså helt enkelt återkomma till feministen som egentligen är vänsterpartist och som driver i huvudsak romska frågor i EU , röstar på, enligt partiet hon företräder, kvinnofientliga gubbar och inte ens sitter i jämställdhetsutskottet.  

Vad pysslar då resten av FI med kan man undra? Ja, de kom ju tack och lov inte in i riksdagen. Men däremot kom de in i Stockholm stad. FI jobbar ju för jämställdhet och på deras hemsida kan man läsa att givetvis är även män välkomna. 

Det låter ju kanon. Men när man kollar närmare på vilka som faktiskt jobbat åt FI tornar en liten annan bild fram. På partikansliets kontaktinformation för press hittar jag…..bara kvinnor. 

Och kollar man just i Stockholm stad kommunfullmäktige hittar man……kvinnor.
 nbsp;

I höstas utlyste man fyra tjänster för att jobba som tjänstemän med FIs politiker i Stockholm stad. När rekryteringsprocessen var över hittade man följande personer:

 

Kvinnor.

Nu kanske jag har missförstått något men om man säger sig jobba för ett mer jämställt samhälle jobbar man för ett samhälle där kön inte ska spela någon roll. FI i synnerhet pratar ofta om exempelvis kvotering som en lösning på mer jämställd representation. Men har alltså 100 % kvinnor som representanter och anställda. Detta visar rätt tydligt tycker jag att FI inte riktigt ”walk the talk”, som man brukar säga. Och pratet om män ekar tomt. De är ett parti av kvinnor för kvinnor. Punkt. Män – go fuck yourself. 

Nu har alltså FI tre personer i Stockholm stadshus. Tre kvinnor. Vad vill då FI i Stockholm driva för politik? Jag har som bekant redan tidigare intresserat mig för FIs politik, då den nationella politiken. FI Stockholm har en egen hemsida och där kan man läsa följande översikt.
 

Där kan man direkt konstatera att de inte har ett enda avsnitt om företag eller tillväxt. De skriver också att höger-vänsterskalan är inget de förhåller sig. Men på ett annat ställe står det att de stödjer en röd-grön regering. Och de stödjer således fackpampen Löfven, en vit medelålders heterosexuell man (deras favoritgrupp i samhället) och inte den unga kvinnan Batra (gift med den ”rasifierade” David Batra, en utsatt grupp i samhället enligt FI) i kampen om statsministerposten 2018. Bra att veta hur deras feminism praktiseras tycker jag som väljare. 

Det finns faktiskt ingenting om ekonomi heller. Något som däremot finns med är att alla dagis ska utgå från genus och HBTQ-perspektiv bl a och genomsyras av normkritik. Genuspedagoger for everyone alltså. Hurra!
 

Alla ungdomar upp till 21 år, antar att spannet är ca 14 – 21 år eller något liknande, ska erbjudas sommarjobb. Alla. I hela Stockholm. Det blir några hundra tusen sommarjobb alltså.

Staden ska också fixa praktikplatser till ungdomar upp till 25 år. Nu kallar jag 25-åringar för unga vuxna och inte ungdomar men okej.
 

Rätt till heltid och 6 h arbetsdag – här kommer de gamla socialistiska idéerna fram. Som även Miljöpartiet har. 

Alla skolor ska ha feministiskt självförsvar, en heltidsanställd (det är ju ett krav, se ovan) som jobbar bara med diskriminering och all utbildning ska vara könsmakts- genus- hbtq etc. Baserad på normkritik. Inte en rad om….tja….kunskapskrav.

Alla barn på dagis ska lära sig om samlevnad. Ordet sex är struket tydligen, det står i det officiella programmet men helt otippat fick de kritik för det, bland annat i en intervju med Schyman i Aktuellt inför valet.

Jag har två 3-åringar. Mitt fokus är att de ska lära sig att inte äta snor, vakna när de är kissnödiga, äta med bestick och sluta säga dumma bajsmamma. Lära sig om relationer och samlevnad – nej tack. Rita, måla och lära sig bokstäver – ja tack.
 

FI vill också tydligen avskaffa maxtaxan och göra dagis helt gratis. För alla. Även miljonärer. Mmm. En dagisplats kostar idag 10 000 kr per barn och månad ungefär i verklig kostnad. Föräldrar betalar ca 1000 kr. Och det är alltså för mycket. 

Inte en enda läxa ska någonsin delas ut i Stockholm från nollan till nian. Se där, lite gammal politik från Vänsterpartiet har dammats av. Igen. 

Alla barn i hela staden ska också få åka gratis till skolan. Även om man bor på gångavstånd. 

Alla idrottshallar i hela staden ska ha HBTQ-omklädningsrum. 

Alla idrottsföreningar ska också, förutom ett tredje omklädningsrum, betala resa till alla barn som deltar. Oklart hur detta ska gå till. Om de ska tvingas köpa in bussar, ge föräldrarna bensinpengar eller helt sonika ta sin egen bil och åka runt stan och plocka upp alla som ska spela fotboll eller dansa framgår inte.

FI Stockholm har även valt att ta med några andra av mina favoriter från sitt partiprogram. Till exempel den här, att alla äldre ska få bo centralt så att de har nära till allt. Ja, vem vill inte bo centralt liksom?

De vill också tvinga alla barn med särskilda behov, allt från autistiska barn till utvecklingsstörda, att gå i vanliga skolor istället för de specialskolor och trygga miljöer med mindre klasser och specialutformade lokaler de går i nu. Gissar att deras föräldrar, som kämpat för att få rätt utbildning till sina speciella barn, hoppar av glädje av detta. 

Här kommer en annan favorit – 15-minutersstaden. Vi bor i landets största stad. Men FIs politik är att alla ska ha 15 minuter till allt. Fullständig service, jobbet, dagis, skolor, rubbet. Låter det som en dröm? Det är det. Det ironiska är att det finns mer än gott om ställen i landet där det, utan någon FI-politisk intervention, redan är 15 minuter till allt. Kallas landsbygd. Sex miljoner människor idag bor utanför storstäderna. De flesta just i små och medelstora städer. Men nix, nu ska vi modellera Stockholm till småstadslivet. 
 

Förbjud byggandet av gallerior och köpcentrum och alla centrum ska ägas ”av det offentliga”. Ännu lite mer av Vänsterpartiets gamla politik alltså, här en skärva planekonomi.

Nu älskar jag i och för sig att odla. Men återigen, vi bor i landets största stad. Menar FI att vi ska odla potatis i Vasaparken? Ska man tvinga fastigheter att fräsa upp den lilla gården och odla bönor, eller hur ska vi göra det här då? 

Alla bussar, T-bana, tvärbana och pendeltåg ska vara gratis. Det finns det faktiskt en till grupp som driver. Planka.nu. Det är en jättebillig reform. Som inte skapar ett enda problem. Och kollektivtrafiken är redan dimensionerad för att 900 000 boende i Stockholm stad alla ska kunna åka med den samtidigt. 

Och hur ska det gå med alla bilar, tänker ni då kanske? Det har FI redan löst genom att förbjuda alla bilar i hela stan. Vad stadskärnan innebär är lite oklart men antingen menar de Sergelstorg och Stureplan eller så menar de helt sonika allt innanför tullarna. Vilket blir mer logiskt om alla ska cykla eller åka buss. Kommer bli trångt annars. 

Några andra kul grejer de slängde med i sin Stockholmspolitik är att förbjuda alla djur på Cirkus. Och att djurrätt ska ingå i undervisningen på dagis. 

Hur ska då alla dessa önskningar finansieras? Ja, som jag nämnde ägnas alltså inte så mycket text till det. Eller tanke. I vanlig ordning är ekonomi inte intressant. FI verkar tycka att sådant löser sig. Faktum är att jag bara på ett enda ställe hittar en mening om kostnader. Och det är det här meningen: 

Enda tolkningen jag kan ge är att ingenting annat än mäns våld kostar något i samhället.

Nu har det alltså gått snart ett halvår sedan alla dessa kvinnor, för det är ju bara kvinnor, installerade sig i Stockholm stadshus. Vad har de åtstadkommit hittills? Ja, en sak som de kanske fått vara med och bestämma om är den feministiska snöröjningen vi Stockholmare har att se fram emot den här vintern.  
 

En annan sak de säkert är glada för men tyvärr inte fått vara med och bestämma om är landets första HBTQ-certifierade simhall. Den ligger nämligen i Sundbyberg och det är en annan kommun. Men FI i Stadshuset kämpar säkert på med målet att införa detta även på Eriksdalsbadet. Kämpa. 

Något annat verkar de inte hunnit med. Men jag är säkert inte ensam om att se fram emot dem driva några av de fantastiska förslag de har i sitt kommunalpolitiska program. 

Vi får helt enkelt hålla kontakten och se hur det går med den rosa revolutionen. 

/ Rebecca Weidmo Uvell
 

Legitimering

Som ni vet har jag i några inlägg kritiserat bostadsminister Mehmet Kaplan, det första inlägget publicerades den 26 december. Den mest framträdande kritiken har varit påståenden att jag bara är intresserad av Kaplan för att han är invandrare och muslim. Om det vill jag säga det här.

Vi är många som strävar efter ett samhälle där kön, sexuell läggning, härkomst och utseende inte ska spela någon roll. Det är kärnan i många liberalers engagemang, även mitt. Jag vill att alla människor ska ses som de individer de är. Och dömas på grundval av sina handlingar, inget annat. Det är det samhälle jag vill ha och tror är möjligt. 

Det är därför beklämmande att upptäcka att det anses som en acceptabel argumentationslinje även från företrädare för regeringen i form av politiska tjänstemän och företrädare för riksdagen att beskylla seriös kritik som rasism. De sätter sig gladeligen och utan eftertanke i samma domarstol som tokiga bloggare och anonyma twittertroll och pekar med stora intoleransfingret. 

Förstår ni inte att det är ni som förfular och fördummar debatten?

Inte de. Det är ni.

Förstår ni inte att varje gång ni tar denna enkla och förädiska genväg och rundar det demokratiska samtalet helt, häller ni en flaska bensin till på brasan? Den brasa som de verkliga rasisterna värmer sig vid. 

För det ni gör är att ni legtimera deras uppfattning att folk tystas.

Att man inte får kritisera invandrare just för att de är invandrare och att de ska ha någon typ av demokratisk gräddfil, oavsett om de har de högsta ämbetet ett land kan erbjuda. Det vill säga minister. Att en person alltid är invandrare främst även när de styr landet. Alltid främst det. Att det krävs att man idkar självcensur för att inte hängas ut själv. 

Genom att ni behandlar seriösa debattörer på exakt samma sätt som anonyma troll, vars enda livsgnista bygger på hat, och främst hat mot invandrare och muslimer, säger ni till dem att deras åsikter är okej nu.

Ni säger att det är sanning. Ni säger att det inte är okej att kritisera en person som inte är född i Sverige oavsett.  Bara för att de är invandrare. Ni visar att gör man det fulas man ut med ett av de lägsta tricken i boken. Ni bekräftar att det spelar roll var folk kommer ifrån. Hur de ser ut. Vad de tror på. Det är ni som ger rasisterna grönt kort med tyngden av era ämbeten och positioner i samhället.

Det är ni som springer rasisternas ärenden. Marken är full med minor ni grävt ner. Ni. Förstår ni inte det? Det är ni som som viftar med vit intoleransflagg: 

”Kom ut från era hålor. Ni har rätt”. 

Vi som inte är anonyma hatare utan verkar i det demokratiska samtalet kan kräva mer. Ska kräva mer. Av varandra.  Än att hoppa ner i en träskretorik värdig endast kommentatorsfälten. 

Det är vi som måste föregå med gott exempel. Visa vägen. Vi som har som yrke att debattera och jobbar i demokratins och yttrandefrihetens tjänst. Vi måste visa att det är just så här, genom demokratiska samtal, vi kan lösa problem. Och att vi kan hålla diskussionen saklig och levande utan personangrepp och ful retorik oavsett om vi har vitt skilda åsikter. Att vi kan hålla två saker i huvudet samtidigt. Kritik ska bemötas med argument. Inte en klubba i huvudet. 

Det är vi som har ljuset i åsiktskorridoren. 

Det är vi som ska efterleva de stora orden, som är så lätta att säga men så svåra att praktisera. Men det är vi som ska visa att det går. För det går. Det är vi som gemensamt inte ska acceptera att nivån i det offentliga samtalet är så låg att det är okej att trampa på den. 

Det är vi som måste gå före. 

En människa är en människa är en människa. 

Det vet jag. Vet du?

/ Rebecca Weidmo Uvell

 

LO-regeringen

Den här regeringen har, som jag tidigare konstaterat, en kärleksfull relation med lobbyister. Och en flexibel inställning till demokrati. 

De har suttit 3 månader men redan hunnit skriva debattartiklar med Byggnads och IOGT-NTO. Och hållit presskonferens tillsammans med LO

Men LOs fingrar är långa. De tar sig ända in i den lagstiftande församlingen. Utsedd i allmänna val vart fjärde år. Val som LO däremot inte ställer upp i. De släpps in först när S vunnit makten och låser direkt upp bakdörren. 

Här har tidningen Arbetet sammanställt sin egen lista över vilka fackliga som finns representerade i riksdagen. Ni ser vem som står överst. En riktig trofé för Norra Bantorget.

För ni ser ju hur LO själva ser på det här. Det står uttryckligen ”LO-medlemmar i riksdagen”. Här sitter våra gubbar och gummor och jobbar för oss, LO. Alltså. 
 

Och kikar man lite närmare dyker LO upp lite överallt faktiskt. Till exempel i riksdagens Arbetsmarknadsutskott, AU. Där sitter följande sossar: 
 

Till och med suppleanterna i AU för sossarna är…….från LO. Ingen idé att byta ett vinnande koncept. Alla har alltså dubbla mandat. Ett från LO och det förbund de är medlem i, och ett från partiet. Får det plats lojalitet med de som röstat, det vill säga oss väljare? Svårt att tro, det är redan trångt på huvudet med så många olika hattar. 
 

När en utredning startas får varje varje parti utse sina egna representanter. Alla partier väljer då oftast folk som är riksdagsledamöter eller har varit. Vilka väljer S? Jo, folk från LO. 
Det är Janne Rudén kunde hamna i Utstationeringskommittén.
 

Ni vet inte vem Janne Rudén är? Han jobbar till vardags som förbundsordförande för SEKO. Gammal kollega med Löfven själv alltså.  
 

En annan snubbe från LO som just nu sitter på S-mandat i en statlig utredning är Lars-Anders Hägglund. Han avgick som förbundsordförande för Handelsanställdas förbund i juli 2014. Ytterligare en av Löfvens tidigare kollegor alltså.  Han sitter för sossarna i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. 

Visst är det konstigt att partierna får välja vem som helst på sina platser?

Att det inte är ett krav att man till exempel ska sitta i riksdagen. Hoppas någon skriver en motion om det här snart så det kan bli ändring. Gissar att även SD skulle vilja stoppa sossarnas LO-dominans faktiskt. 

Men förutom att sitta och hålla handen med LO så har regeringen passat på att utse lite gamla polare till utredare. En flitens lampa som har lyst är på Ylva Johanssons kontor. För först la hon ner utredningen om Arbetsförmedlingen, som tillsattes 6 februari 2014.  Utredningen hade 4-5 personer heltidsarvoderade. Som nu lagt ner jobb förgäves ett helt år. De var även i Almedalen och pratade. Också bortkastat. De skulle ha presenterat sina förslag i januari 2016. Så här har en massa skattepengar alltså bara slängts i sjön av en politisk nyck. 

För är det någon som tycker att Arbetsförmedlingen fungerar? De som förmedlar i genomsnitt 1 jobb per förmedlare i månaden? Nej, jag tänkte väl det. 
 

Men det ligger ju in linje med regeringens övriga inställning. För så fort de kunde tog de bort SCBs uppdrag att mäta sysselsättningsmål. Regeringen tillträde den 4 oktober. Den 16 oktober tog de beslutet. Första veckan på jobbet alltså. 

Och marschen att åter gömma och glömma folk i siffror och åtgärdsprogram med klipp-och-klistra-tema har alltså inletts. 

När Johansson gjort det här passar hon på att starta några nya utredningar. Och utser först sin gamla statssekreterare Lil Ljunggren Lönnberg till utredare. Hon har förutom det bland annat varit direktör för AMS och suttit i styrelsen för Bah Kuhnkes gamla kneg Ungdomsstyrelsen. Hon jobbar nu som PR-konsult på sossebyrån Rådhusgruppen. Intressant nog har ett av hennes uppdrag varit att jobba just med privatisering av Arbetsförmedlingen. Gissar att hon får sluta med det nu när hon giggar för Ylva. Hon har även haft Ylva sittande i sin egen bolagsstyrelse, för ett företag som just haft en massa departement som kunder. 

Nu jobbar alltså Ylva gamla polare Ljunggren Lönnberg som ordförande i delegationen för att minska ungdomsarbetslösheten. Fast den ska ju inte minska genom att Arbetsförmedlingen görs om, den utredningen lades ner. Och det ska alltså bli lättare att gömma dem i SCB-s statistik. Alltid en början alltså. 

En annan person Ylva Johansson hunnit utse är Marie Granlund som ny ordförande i Utstationeringskommitén. Den förra ordföranden, Elisabeth Svantesson fd arbetsmarknadsminister för M, sparkades. Granlund har länge drivit LOs frågor i riksdagen och är vän med Ylva sedan länge.  
 

En till grej de håller på med att skapa en ny myndighet. Såklart, vi har ju inte många nog. Och med en ny myndighet, vips, öppnar sig nya möjligheter att utnämna gamla polare. Till GD men också till utredare. En person som är gammal vän till partiet, Hans-Eric Holmqvist, får nu utredningsuppdraget för att utreda Uppphandlingsmyndigheten. Holmqvist har jobbat åt både regeringen Carlsson och regeringen Persson tidigare. 
 

Shekarabi hade ju presskonferens ihop med Byggnads om att tvinga all offentlig upphandling att kräva kollektivavtal, något LO och deras internationella gren ILO krävt sedan 50-talet. Det är detta den nya myndigheten ska pyssla med. 

Klippet från DI kommer från en artikel fd arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin skrev nyss just med anledning av detta. En annan som älskar ILO är Ylva Johansson. De pratade väl om just det som hände nu kan jag tänka, på det där mötet i maj 2015. Att äntligen skulle ILO94 införas i Sverige. Om Ylva blev minister, vilket hon blev den 4 oktober. 
 

En annan sosse som gillar ILO är Mona Sahlin. Den förra regeringen nominerade faktiskt henne till ordförande när ny skulle utses. Hon blev inte vald. 
 

Det är ett demokratiunderskott att vi har landets största lobby-organisation som bokstavligen sitter med makten i Sverige, genom att de både sitter med dubbla lojaliteter och genom direkta och öppna samarbeten. 

Det är Sverige 2014. 

LO sitter och bestämmer i den demokrati de inte ställt upp att väljas till. För LO är inget parti och väljarna kan inte rösta på dem. Det innebär att inget ansvar heller kan utkrävas av dem. De har ryggen fri och full handlingsfrihet. 

Att en enskild intresseorganisation, som historiskt kunna beställa lagstiftning direkt av socialdemokraterna, sitter i statliga utredningar om just socialförsäkringar och arbetsmarknad. Med sina ordföranden. Och alltid sitter i mäktiga AU i riksdagen. För där hamnar du inte om du inte har LO-bakgrund, så har det alltid sett ut. 

De håller presskonferenser och utser sina polare, lägger ner utredningar och bygger system för att dölja statistik. 

Alla i sossarna försvarar det här uppläget med ”det har alltid varit så” och ”det sker öppet”. Som om korruption inte är korruption för att det sker framför ögonen på folk. För jag tycker faktiskt att det är en form av det. LO har ett egenintresse att viss typ av lagstiftning och regler införs, till exempel lag på kollektivavtal i offentlig upphandling. Som då utesluter alla företag som de inte har kontroll över. Fiffigt. Och det egentinresse de har får de alltså använda för direkt påverkan genom att bland annat sitta i statliga utredningar. 

Det är bara att gratulera LO till kommande 3 år. Ni kommer hinna få mycket gjort. 

 

Tips till Sveriges Radio

Jag gissar att Sveriges Radio ungefär nu, eller snart, kommer sätta sig ner och göra listan på vilka sommarpratare som kunde vara aktuella. Den långa listan. Som de sedan både stryker själva ifrån och får nej på när de frågar, och måste göra om. Värdarna brukar presenteras i början av juni. 

Under 2014 var den mest kontroversiella värden utan tvekan poeten Athena Farrokhzad, som är kommunist och körde ett mycket politiskt inlägg med musik av sina polare i stil med ”mörda borgare”. Mycket revolutionskramande. 

Lite i linje med att Sven Wolter på bästa sändningstid nyligen i SVT fick sitta och hylla Stalin alltså. 
 

Reaktionerna blev kraftiga. Men jag tycker att det är helt okej att P1 har en bredd i sin repertoar, jag är ju som ni vet en stor yttrandefrihetsförespråkare och tycker att Public Service roll inte är att begränsa utan snarare bjuda in. 

Men hur är det med bredden egentligen?

​Jag har kikat på 2010-2014 års upplagor av Sommar i P1. Totalt pratar 58 stycken varje år. Och så här ser fördelningen ut.

2014

  • 25 kulturarbetare
  • 6 media
  • 4 vetenskap
  • 5 sport
  • 4 näringsliv (varav 1 inom media, 1 bokförlag)
  • 2 religion

 samt en fotomodell, en äventyrare, en Youtube-gigant, en syster till Raoul Wallenberg, en kock, en filantrop, en skogsbiolog, en kommunikatör, en generalsekreterare, en designer

2013

  • 28 kulturarbetare
  • 8 media
  • 3 vetenskap
  • 3 sport
  • 4 näringsliv
  • 3 politiker (fp, M, S)

samt en modist, en kock, en präst, en antikexpert, en universitetslärare, en föreläsare, en ambassadör, en grundare av föreningen organdonation, en fotograf

2012

  • 24 kulturarbetare
  • 7 media
  • 3 vetenskap
  • 8 sport
  • 5 näringsliv (varav 1 inom media,
  • 3 politiker (MP, S, S)

samt en IT-kommunikationsminister Afganistan, en fotomodell, en designer, en bagare,
en volontär, en meditationslärarare, en travtränare,

2011

  • 27 kulturarbetare
  • 7 media
  • 4 vetenskap
  • 4 sport
  • 4 näringsliv (varav en var Bah Kuhnke)
  • 5 politik (S, V, Fp, Mp, M)

 

samt en byggnadsantikvarie, en promotor, en chef för Vinnova, en jägmästare, en kock, en förskollärarare, en generalkonsul

 2010

  • 26 kulturarbetare
  • 4 media
  • 5 sport
  • 4 vetenskap
  • 5 näringsliv (varav en media,
  • 1 religion

samt grundare Glada Hudik, en storviltjägare, en eventarrangör, en lärare, en kock, en uppfinnare, en diplomat, arkitek/sambo till Stieg Larsson, en fd kriminell

 De gillar också att anlita samma personer. Mustafa Can har varit med 2003, 2005 och 2014. Alice Bah Kuhnke 2001 och 2011, Sissela Kyle 1994, 2000, 2005 och 2013, Klara Zimmergren 2008 och 2012. För att nämna några. 

Andelen kulturarbetare varierar mellan 41 % och 48 %, det vill säga nästan hälften. Andelen media 7-14 %. Andelen näringsliv ligger konstant på 7-8 %. Trots att samhället just bygger på framför allt duktiga företagare. 

Dessutom lyser de borgerliga med sin frånvaro. Det är helt enkelt rätt tunnsått med borgerliga röster, för ni vet alla att om kulturarbetare pratar politik så är de i majoritet till vänster. Och många kulturarbetare blir det alltså i just Sommar i P1. 

Balansen är alltså lite si så där med. Tycker jag. 
 

Så för att bredda programmet och låta andra balansera Farrokhzads 50 minuter av kommunistisk revolutionsromantik har jag här en lång lista av mycket intressanta borgerliga personer att bjuda in till Sommar i P1 2015: 

Johan Norberg, liberal debattör
Alice Teodorescu, liberal debattör
Paulina Neuding, chefredaktör för borgerliga magasinet Neo
Roland Poirier Martinsson, filosof, konservativ debattör
Per Gudmundsson, ledarskribent SvD, bloggare om jihadism
Hanna Wagenius, CUF-ordförande
Annie Lööf, partiordförande C
Fredrik Segerfeldt, liberal debattör, författare
Thomas Idergaard, fd MUF-ordförande, nu konverterad katolik och jesuit
Marie Söderqvist, fd kolumnist Expressen och borgerlig debattör, VD Livsmedelsföretagen
Maria Rankka, fd VD Timbro, VD Stockholms Handelskammare 
Dick Kling, nationalekonom, fd statssekreteterare Finansdepartementet, författare
Gunnar Hökmark, fd partisekreterare M, EU-parlamentariker M
Christoffer Fjellner, fd MUF-ordförande, EU-parlamentariker för M
Tove Lifvendahl, fd ordförande MUF, politisk chefredaktör SvD
Ulrika Schenström, fd statssekreterare statsrådsberedningen, PR-konsult, debattör
PJ Anders Linder, fd politisk chefredaktör Svd, VD Axess
Theres Boman, borgerlig kulturskribent
Johan Lundberg, fd VD Axess, författare, kulturskribent
Andreas Johansson Heinö, statsvetare, liberal debattör 
Per Westerberg, fd talman, företagare
Urban Bäckström, fd VD Svenskt Näringsliv, fd Riksbankschef, fd statssekreterare Finansdepartementet
Jan-Erik Larsson, fd vice VD Svenskt Näringsliv, mottagare av Stora journalistpriset, författare etc
Ivar Arpi, borgerlig debattör
Sakine Madon, borgerlig ledarskribent Norran och kolumnist Expressen
Nyamko Sabuni, fd jämställdhetsminister/integrationsminister, riksdagsledamot Fp
Maria Arnholm, fd jämställdhetsminister, riksdagsledamot Fp
Maria Abrahamsson, fd ledarskribent SvD, riksdagsledamot M
Anna Kinberg Batra, partiordförande M
Lars-Anders Johansson, liberal kulturdebattör, trubadur
Jenny Sonesson, fd politiskt sakkunnig Birgitta Ohlsson, liberal feminist och fantastisk poddare i Borgarbrackor
Markus Persson, politisk redaktör Östersundsposten och deltagare av det mycket omdiskuterade Virtanen-Josefsson-fajten i september (han var med i programmet med dem)
Linda Skugge, entreprenör, skribent
Per T Ohlsson, borgerlig debattör, skribent Sydsvenskan
Johan Hakelius, skribent
Thomas Gür, borgerlig debattör, egen företagare
Nima Sanadaji, forskare, liberal debattör
Mikael Söderlund, fd stadsbyggnadsborgarråd Stockholm M, PR-konsult
Marika Formgren, fd ledarskribent Corren, bloggare och ingenjörsstudent
Kringlan Svensson, komiker, poddare och inte vänster (åtminstone)
Eli Göndör, mellanösternvetare och debattör
Adam Cwejman, liberal debattör
David Eberhardt, psykiater, författare och debattör
Hanne Kjöller, ledarskribent DN
Erik Helmersson, författare och ledarskribent DN
Bawar Ismail, liberal debattör
Per Ström, debattör jämställdhet
Maria Ludvigsson, ledarskribent SvD och feminist
Anna Dahlberg, ledarskribent Expressen
Hanif Baili, riksdagsledamot M
Lars Adaktusson, journalist och EU-parlamentariker KD
Sanna Rayman, ledarskribent SvD
Karin Svanborg-Sjövall, VD Timbro och kolumnist Dagens Samhälle

Thomas Engström, författare
Csaba Perlenberg, regissör och politiker Fp, Landskrona
Ebba Busch, kommunalråd KD, Uppsala
 

Och här kommer tips på folk från näringslivet att bjuda in: 

Anneli Telfjord, VD och ägare av Debaser
Carola Lemne, VD Svenskt Näringsliv, fd VD Praktikertjänst, läkare
Carl-Fredrik Sammeli, grundare av PR-byrån Prime, nu köpt av Weber Shandwick

Jeanette Bohman, Skivarps Gästgivaregård
Christer Andersson, Campeon frigymnasium Helsingborg
Kicki Theander, Middagsfrid
Sofia Hagelin, Heart of Lovikka
Ayad al-Saffar, Axcent
Gustaf Douglas
Douglas Roos, nyheter24, fd Ladbrokes Sverige och speldebattör
Christina Wahlström, Mama Mia
Anders Ström, Unibet
Monika Lindstedt, Hemfrid
Dan Olofsson, Sigma
Annelie Peters’en, Bonvings skor
Michaël Prising, Feskarn i Uppsala
Mikael Pawlo, Mr Green
Ola Ahlvarson, Result
Johan Sjöberg, Svenssons i Lammhult
Patricia Olby Kimondo, Lärarförmedlarna
Pelle Lydmar, Lydmar Hotell
Gudrun Abascal, BB Stockholm
Markus Persson, Mojang
Fernando di Luca, Zetas/Di Luca & Di Luca
Jens Spendrup, Spendrups
Ulf Spendrup, Spendrups
Ida Backlund, Rapuzel of Sweden
Isabella Löwengrip, bloggare och multientreprenör
Karl-Johan Persson, HM
Stefan Persson, HM
Sebastian Siemiatowski, Klarna
Mika Kjellberg, Mikas
Bicky Chakraborty, Elite Hotels
Curt Bergfors, Max hamburgare
Anna Omstedt Lindgren, Tasteline
Signhild Arnegård Hansen, VD och ägare Lantchips, fd ordförande Svenskt Näringsliv
Salvatore Grimaldi, Grimaldi Industri

Bara att plocka och mixa. Varsågoda.

Inför 2015 års sommarpratare hoppas jag att vi kan få se en mycket större bredd än tidigare. Med flera olika röster. Exempelvis skulle jag, som stor abortförespråkare, ändå kunna tycka det vore intressant om Pro Life-aktivisten Ruth Nordström fick prata något år. 

Mer bredd, bättre balans. Tack. 

Och kan ni sluta ha nästan hälften av gästerna från kulturbranschen vore det kanon. Jag är definitivt inte ensam om att tycka att det är väldigt tjatigt. Att ni bara har 7 % från näringslivet är jättekonstigt. 

Samhället består av betydligt fler, och viktigare saker än bara kulturarbetare

// Rebecca Weidmo Uvell

 

Regeringens mörkläggning

Vissa saker i detta inlägg kan vara en upprepning av saker som framgått i mina tidigare inlägg men behövs för den kronologiska ordningen. 

Idag skriver jag en krönika i Dagens Samhälle om vikten av offientlighetsprincipen. Och använder mina egna erfarenheter under arbetet med inläggen om Kaplan som exempel på den usla respekt för offentlighetsprincipen regeringen uppvisat. 

Framför allt har jag haft kontakt med Näringsdepartementet, samma departement som fälldes av JO när Expressen anmälde den 2012. 

 

Från min första kontakt med Näringsdepartementets administrativa avdelning som sköter registratoruppgifterna, det vill säga begäran om offentlig handling, har de förhalat, ignorerat, obstruerat, låtsas inte förstå – mörklagt.

För att skydda statsrådet och regeringen.

Mot sina egna medborgare som med stöd i lagen kräver sina rättigheter att granska makten. 

För så här står det på regeringens egen hemsida om offentlighetsprincipen: 
 

Allmänheten har rätt att ta det av handlingarna. 

Offentlighetsprincipen regleras i Tryckfrihetsförordningen kap 2.  Det är en av Sveriges grundlagar

”En grundlag, konstitution eller författning, är en lagsamling som utgör de grundläggande formella normerna i en stat, beslutade av den eller de som innehar den politiska makten. Grundlag skiljer sig från lag genom att i allmänhet vara kringgärdad av sådana procedurregler att ändring är omständligare att få tillstånd. Ofta uppfattas också grundlagen som mer legitim av statens medborgare eller undersåtar, varför den allmänna opinionen försvårar förslag till förändring”

Så viktig är offentlighetsprincipen. Vår demokrati vilar på den. Och yttrandefriheten, för den ska ”frjämja ett fritt meningsutbyte och allsidig upplysning” som det står i lagen. Att inte respektera den är alltså i förlängningen en bristande syn på såväl demokratin och yttrandefriheten. 

Detta har hänt. 

Den 17 januari skickade jag via regeringens hemsida och registratorn på Näringsdepartementet in ett webbformulär där jag begärde ut Mehmet Kaplans utlandsresor. Nedan ser ni mailet jag skickade. Som ni ser är jag väldigt tydlig med vad jag behöver, för att undvika missförstånd. Jag har nämligen tyvärr haft med andra registratorer att göra under hösten och vet att finns det en enda möjlighet till kryphål att svara på fel fråga tas den. Så min begäran var alltså glasklar. 
 

Det enda beröm Näringsdepartementet får under hela den här processen är att det bara tog dem 2 dagar att svara på mitt första mail. Visserligen fick jag inte det jag begärde men det svarade i alla fall. Så det levde upp till en punkt i Tryckfrihetsförordningen – skyndsamt hanterande. 

För dsen 19 december fick  jag svar med en PDF-fil. Fint, tänkte jag och la den på hårddisken utan att tänka mer på det. Jag tänkte kolla på det under julhelgen. Så den 26 december öppnar jag PDF-en och hittar……hälften. Dessutom upptäcker jag att det tagit bort vissa saker. När jag går tillbaka till mailet ser jag att de hänvisar till sekretess
 

Jag är helt ny på det här området så jag hade ingen aning spontant vilken typ av sekretess hon hänvisat till. Så jag blev tvungen att kolla upp det. Detta är 15 kap 2 § i Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) som registratorn hänvisar till i sitt mail. 

Vad här det då som är rikets säkerhet enligt Näringsdepartementet? Jo, var statsrådet befann sig mellan ca 12 och resten av dagen den 17 november när Mehmet Kaplan var i Ankara och representerade Sverige på en officiell tjänsteresa. 

Jag mailade tillbaka till Carina Eklund den 26 december. 

Som ni ser reste alltså Mehmet Kaplan innan sin delegation, som kom först på kvällen den 17 november. Men det är ”fara för rikets säkerhet” att avslöja vad han gjorde. Och det skrev jag i mitt första blogginlägg där jag ifrågasatte sekretessen. Det inlägget lästes av över 50 000 personer och blev viralt i sociala medier. Näringsdepartementet blev stressade och hans tjänstemän mailade mail, miljöpartisterna fick panik och började twittra, blogga och anklaga mig för rasism. Det ledde till att Näringsdepartementets expeditionschef Fredrik Ahlén tyckte sig känna sig tvungen att ta över kontakten och mailade mig själv den 30 december.

Som ni ser står det ingenting om att detta var en delleverans och att resten av handlingarna kommer senare. Utan det framgår att detta är svaret på min begäran. Men jag fick bara hälften av handlingarna jag begärt. De chansen kanske och tänkte att jag inte skulle märka det. Men vips, efter mitt framgångsrika blogginlägg dimper det ner ett mail till i boxen. Från exepeditionschef Fredik Ahlén, som säkert tyckt att läget började bli besvärligt och tog över själv. Han låtsas nu som om det hela var väldigt tydligt att vissa saker skulle levereras nu, 13 dagar senare. Mmm. 

Men även han hänvisar till rikets säkerhet. Och därför fick jag inte ut Kaplan och hans 7 man starka delegations alla kostnader för resan till Hong Kong. Jag har bara fått se flygbiljetterna och vissa hotellkostnader. Men inte ett enda papper om representation och inte fullständigt. För rikets säkerhet hotas om vi fattar exakt hur mycket dollares Kaplan brände i Hong Kong.

Gissar jag. 

Det är något skumt här. 
 

När Kaplans politiska sakkunniga Sussanne Åkesson intervjuades i Dagens Opinion efter julhelgen, den 8 januari, om mitt inlägg fick jag chansen att svara i en egen intervju. Och chansen att igen ställa frågor om sekretess. Alltså ytterligare en vecka efter Ahléns mail. 
 

Den 8 januari mailar jag Fredrik Ahlén och kräver svar på mina frågor. 
 

Jag fick då ett mail från en person med kunskaper om departementen och offentlighetsprincipen som tipsade om att kräva överprövning av sekretessen. För då tvingar man upp ärendet på regeringsnivå. Så den 9 januari begärde jag överprövning av sekretessen angående bland annat Kaplans förehavanden den 17 november. 
 

Och bingo. 

Nu fick Fredrik Ahlén fart under galoscherna och plötsligt var det inte alls sekretess i Ankara. Samma dag som jag begär överprövning, den 9 januari,  skickar han det här mailet: 
 

Med andra ord körde Mehmet Kaplan en sådan här

Det tog alltså mer än 3 veckor för Näringsdepartementet att svara på frågan. Och de har låtsas som det regnar, inte svarat på frågor, förhalat, obstruerat, hittat på sekretess som inte skulle hålla för överprövning – allt för att mörklägga för regeringen. 

Men frågetecken kvarstår. Tyvärr. För de har än så länge fortsatt vägra att svara på frågan när Kaplan reste till Hong Kong. För enligt programmet avreste Kaplan den 1 december från Istanbul. Men han bor inte i Istanbul, han bor i Stockholm. Och biljetten bokades Arlanda-Istanbuld-Hong Kong. 

Först igår fick jag svar. Från en ny person. Och plötsligt går det inte att lämna ut informtationen. Med hänvisning till bilagan nedan. 
 

Men det här är skitsnack. Vet ni varför jag vet det? För att nedanstående ingick i de första handlingarna de skickade till mig. 

Ser ni vad jag ser? Japp. Specifikation av flight.  
 

Så nu har jag kompletterat min begäran om överprövning, som alltså även gällde Istanbul, med beviset ovan på att de visst diarieför den typen av handlingar. 

Parallellt med det här har jag försökt ut att få reda på vilka assistenter Kaplan haft under hösten. Först mailade jag den 5 januari men fick ingen kopia. Så jag mailde igen den 7 januari, och den 9 januari. Då fick jag svar av……trumvirvel…..Fredrik Ahlén. 

Nu ska ni jämföra vad jag begär med det Ahlén svarar. Finn fem fel. Exakt, han svarar alltså inte på frågan. 
 

Så jag svarade direkt och protesterade mot att han inte svarat på frågan. 

Då låtsas han som att han inte sett min fråga (!). Och nu levererar han tre namn. Bra, tänker ni kanske. 
 

Men när man googlar de här personerna hittar man lite mer information. Och bevis på att desa personer ingalunda har varit anställda assistenter till Kaplan utan jobbat på andra funkationer, kanske åt Kaplan tills hans ordinarie stab kommit på plats. De jobbar åt Miljöpartiet på riksdagen. Alla tre. Jag mailar igen och påpekar det här.

För några dagar sedan dyker det här mailet upp i boxen. Från en helt ny person. Cecilia Aste jobbar som HR-chef. Och bifogar handlingar. Bingo, tänkte jag och öppnade filen. 

Och hittar ETT anställningskontrakt. På en tjej som anställdes den 7 januari. Hittar ni felen, igen? Ja, hon har ju knappast jobbat under hösten. Vilket var min begäran. Utan hon har alltså jobbat en vecka när detta blogginlägg skrivs. 

Suck. Så jag mailar IGEN (så otroligt tjatigt) att de inte svarat på frågan och att jag vill ha informationen. Då tror Aste att jag överprövar. Hur ska jag kunna överpröva en begäran som inte ens lämnats ut?
 

Ska jag sammanfatta min kontakter med Näringsdepartementet och min första ordentliga erfarenhet av offentlighetsprincipen blir det följande ord:

                                    MÖRKLÄGGNING

I varje kontakt med Näringsdepartementet, i_varje_kontakt, har de obstruerat, tänjt på sanningen, igonrerat, medvetet missförstå, förhalat, ja, gjort precis ALLT för att inte leva upp till grundlagen och tryckfrihetsförordningen kapitel 2. Som ger oss medborgare möjlighet att granska regeringen. 

Jag är förbannad. Och bedrövad.

 För det här visar så tydligt att regeringen och dess hantlangare inte är speciellt intresserade av yttrandefrihet och medborgarnas grundlagsstadgade rättighet till insyn. Extra tragiskt blir det här i skuggan av dåden i Paris, där 12 människor mördades för att de praktiserat sin rätt att granska, och i det här fallet, förlöjliga, makten och annat i samhället. 

Det här också samma regering som skriver debattartiklar med stora lobbyorganisationer (Wiksröm/IOGT-NTO, Ylva Johansson/LO och Ardalan Shekarabi/Byggnads), håller presskonferenser (!) ihop med Byggnads (Shekarabi) och försöker runda demokratin gällande remissinstanser genom att i proposotionen om att förbjuda LOV ha endast 10 dagars remisstid. Tack och lov var Lagrådet vaket och satte ner foten. Men de försökte. 

Det är ynkligt. Och ni borde skämmas

Slutade det med att jag protesterade via mail då? Nä, givetvis inte. Det är inte min grej. 

Så idag JO-anmälde jag Näringsdepartementet. Två gånger. En gång för hanteringen av min första begäran, och den andra för soppan med assistenterna. 

Game on
 

Uppdatering 16 jan kl. 9:47: när krönikan publicerades la Dagens Opinion upp följande på sin sida
 

Avgå

Här kommer ytterligare bevis på att vår bostadsminister Mehmet Kaplan inte är intresserad av bostäder. Eller sitt jobb. 

Varför skriver jag igen?

För att jag faktiskt tycker att bostadssituationen som råder, framför allt i ljuset att vi kommer hjälpa så många flyktingar kommande åren, är minst sagt alarmerande. Vi saknar över 200 000 bostäder i landet. Och det är därför otroligt viktigt att vi har en politik som fungerar. Det har vi inte om vi har en bostadsminister som varken kan eller vill jobba med bostäder. DET är mitt största fokus här och inget annat.

Sverige förtjänar en politik och en politiker som tänker lösa bostadsproblemen. Kan jag påverka det måste jag försöka.  

(och att varje förspilld chans att nita Miljöpartiet är tjänstefel)

Att Kaplan hellre reser och tar semster har vi redan rett ut. Men hur står det till med sakfrågan, bostädser? Jag har kollat upp det. 

2006 kom han in i riksdagen för Miljöpartiet. Sedan dess har han skrivit 362 motioner. Vilka var de senaste motionerna har skrev innan han utsågs till bostadsminister?

Totalt skrev han 14 motioner under hela 2014, fram till valet. Ingen om bostäder. Noll.

2013 då? Då skrev han 55 motioner, det var ju inget valår. Hur många skrev han om bostäder? En. Totalt bland alla hans motioner har jag kunnat hitta 5 motioner om bostäder. 

                                          1,4 %.

Det här är Mehmet Kaplans samlade intresse för bostäder. För det är andelen bostadsmotioner av totalt antal motioner han lagt sedan 2006, det vill säga två mandatperioder och 8 år. 

Över lag har han under sin tid i riksdagen intresserat sig mest för vapen, rättsfrågor, Palestina-Israel, kvotering och…..kultur. För  just om kultur har han skrivit 72 motioner. Varför blev inte Kaplan kulturminister istället? Det är ju uppenbarligen något han VILL jobba med. För bostäder är inte hans grej. Uppenbarligen. 

Så hur det då varit med intresset sedan han blev bostadsminister?

När jag kollat runt står det inte på någon av de stora byggbolagens hemsida att de träffat Mehmet Kaplan, eller om man googlar. Jag har mailat de stora byggbolagen och några har svarat att de inte träffat honom ännu. 

Den 25 november höll NCC ett seminarium med titeln ”Hur ska regeringen få fart på byggandet?”. Då kan man ju anta att just regeringen, i form av Kaplan, borde vara med och samtala. Men var Kaplan med? Nix. Istället satt Mona Sahlin där och kommenterade i egenskap av före detta partiordförande. Och talespersonen i bostadsfrågor för socialdemokraterna, Johan Löfgren. Han hade alltså inte skickat någon annan heller, exempelvi sin statssekreterare.

 

Den 26 november ordnade Bofrämjandet sitt årliga stora bostadseminarium och Mehmet Kaplan tackade ja. 

Vad händer? Han avbokar, till många deltagares besvikelse. 
 

Den 11 december ordnade Sveriges Byggindustrier ett seminarum som klippt och skuret för en miljöpartist: ”Finns det gröna byggmaterial?”. Deltog Kaplan? Nej. 
 

Han gjorde i själva verket bara två framträdande under hösten, om  man inte räknar Arkitekturgalan. Som är som det låter, en gala för arkitekter med finmiddag i Blå Hallen. Visst är arkitekter viktiga. När bostäderna redan är beslutade att byggas. Men Kaplans jobb är ju just det där innan och det handlade inte den här galan om. Alls. Men okej,  då blir det tre. Det ena var på Bostadsdagen den 11 november. 
 

Det vi hittills vet om Kaplans inställning till bostäder är alltså att ”han ska vara en blåslampa i baken på de som säger att det inte går att bygga på vissa ställen”. Jag har ju sammanställt hur hans parti ser på bostäder. De gillar inte bostäder. Överhuvud taget. Kan de säga nej säger de nej, just med hänvisning att ”det inte GÅR att bygga just där” på grund av naturen. Oftast. 

Menar Kaplan att han ska vara blåslampa i sitt eget parti är ingen mer än jag mer tacksam. Och fler som sett Miljöpartiets stora NEJ-turné landet runt sedan de bildades på 80-talet. I Stockholm röstade de som sagt nej till 30 % av de planerade byggena 2006-2010. Samtidigt satt Kaplan och….inte skrev motioner i riksdagen om just bostäder alltså. Vilket jag konstaterade inledningsvis. 

Han pratade även på Building Sustainability – Norden största konferens om hållbart byggande, dagen innan. 
 

Några som också haft svårt att få tag i Kaplan är tidningen Arkitekten

Vad skriver då Miljöpartiet själva på sin hemsida? Ja, när man kollar där har de lyft fram endast tre saker. Och endast en av dessa handlar om bostäder – miljonprogrammen. Inte så konstigt med tanke på att han varken skrivit motioner, debattariklar eller varit med på seminarium under hösten. Förutom ett alltså. 
 

Över lag kan man säga att den enda bostadspolitik Miljöpartiet någonsin fört fram, förutom prata om klimatsmarta bostäder, är just upprustning av miljonprogrammen. Fridolin upprepade just detta många gånger under valrörelsen, som partiets enda bostadsmantra. 

Och det finns en särskild anledning till varför Fridolin är så otroligt intresserad av just miljonprogrammen tror jag. Hans fru jobbar nämligen med just det på NCC. 
 

Jag har som ni vet kritiserat Kaplan i ett tidigare inlägg apropå hans resor.  Varför han reste till Istanbul i höst svarar hans politiska tjänsteman så här på i Dagens opinion:

Att titta ut i Europa när man har asmycket problem hemma man behöver titta på verkar onekligen som en rätt kreativ lösning på våra problem. Men som sagt, han var väl uttråkad. Hela sex veckor på nya jobbet med de urtrista bostadsfrågorna. Bäst att dra. Och ta semester. 

Efter min kritik började det tydligen bli panik på Näringsdepartementet. Så den 8 januari gjorde Kaplan det här politiska utspelet tillsammans med infrastrukturministern.

2 miljarder till så kallade ”stadsmiljöval”. Städer ska kunna söka medfinansiering av staten för kollektivtrafikprojekt. Ni läste rätt, utspelet handlar alltså om bussar. Främst, eftersom tåg och tunnelbana inte är det vanligaste kollektivtransportmedlet i landet vad gäller inom städer. Men om det kommer ge några bostäder vet man inte.  Man har ingen aning utan hänvisar till Trafikverket och Boverket. 

Två miljarder till snömos alltså. Tack. 
 

Hur ser då kalendern ut för Kaplan framöver? Han kan kanske ändå ta igen lite frånvaro med att öka tempot och vara med på saker. En sak vi vet är att han inte tänker delta i bostadsseminarium i Alvesta den 16 januari. Dit skickar de istället Karin Svensson Smith från Miljöpartiet i riksdagen. 
 

Över huvudtaget ser det rätt tunnsått ut i hans kalender på regeringens hemsida faktiskt. Ett enda arrangemang finns inbokad i januari. I februari, och resten av året, ser det ut så här:

Vilket på ett fint sätt sammanfattar Kaplans intresse för bostadsfrågor. 
 

 

Så här kan vi inte ha det. 

Vi kan inte ha en bostadsminister som är till 1,4 % intresserad av bostäder. Som inte deltar på arrangemang i Sverige som branschen ordnar och som avbokar de få han tackat ja till. Och istället åker utomlands tre gånger, varav minst en gång på semester på tjänsteresan. 

Och vars tjänstemän när han får kritik bemöter kritiken med rasism. 

Det är bara för bedrövligt. 

Jag tycker Mehmet Kaplan ska avgå. 
 

Statsråd på vift

För vill jag bara säga mitt förra inlägg om Mehmet Kaplan genererade 50 000 unika besök på bara det inlägget och har gjort att bloggen nu ligger stadigt på över 100 000 unika besökare per månad. Beröm strömmar in på mailen. Jag är överväldigad. Tack!

Sedan, på förekommen anledning, vill jag rikta en särskild kommentar till Miljöpartiet: om ni inte hade mörklagt, obstruerat och reagerat så barnsligt utan bara lagt korten på bordet hade jag släppt det här och gått vidare. Men det är omöjligt nu. Ni har kallat ett enskilt inlägg ”kampanj”. Då har ni inte sett mycket. 

Håll i hatten, nu åker vi

Jag tänkte inleda med just några av barnsligheterna. För Miljöpartiet har bemött min kritik som…….rasism. 

Låter det absurt? Se själva. Följande skrev Jakop Dalunde, riksdagsledamot och ledamot i Försvarsutskottet, på sin blogg bara dagen efter mitt inlägg publicerades. Jag väljer att inte länka till bloggen utan vill ni läsa hela inlägget får ni bara googla. Dumparna kommer från den. 

Och Mehmet Kaplans politiska sakkunniga, som mailade mig redan dagen efter inlägget publicerades, sa så här i en intervju med Dagens Opinion så sent som förra veckan, med den här jätteroliga rubriken (eftersom hon ägnar hela sidan åt att just ge mig uppmärksamhet).
 

Jag är alltså bara intresserad av minister Kaplan för att han är född i Turkiet.

Mmm. Den här responsen säger mycket om mognadsnivån i partiet som också hela hösten demonstrerat just den i en rad uttalanden och utspel. Vad tyckte jag om intervjun? Tja, den gav mig en hel sida själv i Dagens Opinion, inklusive en intervju. Så tack för det. 🙂

Att ens insinuera rasism är…….jag vet inte vad. Jag kunde inte bry mig mindre om folks hudfärg, religion eller födelseland. Jag är intresserad av politik. 
 

Så till sakfrågan: vad gjorde egentligen Kaplan i Turkiet?

Jag har ju försökt att få reda på detta sedan den 17 december, då jag först mailade in min begäran om att få se statsrådets förehavanden under hösten. Hur väl detta gick vet ni ju redan men nedan ser ni alltså när jag fick första svaret från registratorn på Näringsdepartementet.
 

Och mycket riktigt, i dokumentet som medföljde är saker borttagna. Med hänvsing till ”rikets säkerhet”. Bland annat det här: 
 

De hänvisar till sekretessen enligt 15 kap 2 § i Offentlighet- och sekretesslagen (2009:400). Nedan ser ni vad detta innebär. De hänvisar alltså till rikets säkerhet och försvarssekretess (!) gällande vår bostadsminister och hans resande. 

Ni förstår varför jag blev nyfiken? Här flyger statsrådet på morgonen, när hans crew kommer först på kvällen. Och förutom ett kort möte med ambassadören spenderar han hela dagen med……blank. Hemligt. Även vad de gjorde på kvällen, när hans folk kommit, är sekretessmärkt. 

Vad händer sedan? Jo, mitt blogginlägg rusar runt i sociala medier. Miljöpartiet kommenterar tjurigt på Twitter, mailar, skriver blogginlägg. Och fortsätter i Dagens Opinion 2 veckor senare, vilket var förra veckan. Jag har fortsatt kommunicera med departementet. Och vad händer efter min intervju i Dagens opinion?

Jag får detta, hela 3 veckor efter mitt första mail och otaliga påtryckningar senare:
 

Nu är det plötsligt inte sekretess ”med hänvisning till rikets säkerhet” längre. Utan nu är informationen offentlig. 

Och vad skriver han?

Jo, att Mehmet Kaplan, som alltså blev utsedd till bostadsminister bara 6 veckor tidigare, passar på att ta en dags SEMESTER i Ankara. På en officiell resa när han representerar Sverige väljer han att lägga 12-24 timmar (oklart, eftersom kvällen också är sekretessmärkt) på att ”träffa släktingar”.

Vi saknar 230 000 bostäder ungefär i Sverige, och bostadsministen tar semester?

Vad är då Miljöpartiets officiella inställning till detta med semester på arbetstid? Ni vet, partiet som gjort till sitt varumärke att få vara mer ledig (friår, medborgarlön, 35 h-arbetsvecka etc). Och som dansade fuldans till Melodifestivalen-hiten ”Busy do’in nothing” på EU-valvakan. Ingen låt kunde vara mer passande för övrigt. 

Så här kommenterar deras riksdagsledamot detta officiellt. För så här skriver han i sitt blogghuvud – han bloggar alltså just som representant för Miljöpartiet och inte privatperson. Alltså måste detta kunna betraktas som partiets officiella inställning också, annars vore det klädsamt om Dalunde skriver det.  
 

Det är alltså bättre för ”statskassan och miljön” om våra statsråd, som har ca 120 000 kronor per månad i lön alltså ”passar på att ta semester” när de är på tjänsteresor.

Eftersom blogginlägget är skrivet innan de till slut erkände att Kaplan faktiskt tog semester i Ankara handlar det inte om det. Utan om hans resa till Hong Kong, där det fortfarande återstår frågetecken. För enligt programmet reste han från Istanbul. Fast biljetten bokades från Arlanda. Ni kan se själva det enda jag fått ut gällande hans flygande – fakturan från regeringskansliets resebolag och det officiella programmet.

Så NÄR reste då Kaplan till Istanbul inför den resan? 

Det är mycket lätt att tro, med nu Ankara-semestern utredd, att Kaplan även här passade på att åka i förväg. 

Det vore kanonlätt för dem att reda ut det här frågetecknet genom att bara ge mig avgångstiderna genom den specifikation som numera också är själva biljetten och som resebolaget måste ha skickat ut innan resan. 

Men om det vore så att han tog semester över helgen, även denna flygbiljett betalad av skattebetalarna, är det alltså bara bra, tycker Miljöpartiet.

Det tycker inte jag. I själva verket tycker jag att folk ska jobba på jobbresor. Och får betala sina semestrar själva istället för att skicka notan till skattebetalarna.

Även om det inte inneburit merkostnader är det omoraliskt. För detta innebär att statsrådet sparar sina egna pengar för sina semesterar. Detta visar också på en rätt flexibel inställning till vad skattepengar ska gå till från deras sida, anser jag, som dessutom är Slöseriombudsman på uppdrag av Skattebetalarna och har som uppdrag att granska just missbruk med skattpengar. 
 

Men tydligast säger detta inte att Kaplan var utarbetad och behövde vila.

Utan att han helt enkelt inte är speciellt intresserad av sitt jobb – bostäder. 

Vet ni vad detta också visar?

Att granskningen av Mehmet Kaplan är rättfärdig och rimlig. Och att etablerad media borde haka på, för här finns garanterat mer. 

// Rebecca Weidmo Uvell