Kränkthets-lexikon

Känner du dig vilsen i dagens debatt? Orolig att trampa på alla dessa minor som den identitetspolitiska frontlinjens soldater placerat? När du bara vill göra rätt. Men inte vet hur. 

Jag har lösningen för dig.

Kränkthets-lexikon – ditt ljus i åsiktskorridorens mörker. 
 

  • Kulturell appropriering = maskerad.

Eller som vänstern säger – ”lajvar”. Maskerad finns inte. Ingenting sker någonsin numera på skämt utan allt är politik. Nu ler du du kanske. Sluta direkt jäkla rasist. 

Exempel: Börje Salming klär ut sig till indian i en kalender. Id-vänstern rasar. Salming lajvar förtryckt minoritet = rasist. Moderaten Bodil Sidén klädde ut sig till Malala. Id-vänstern rasar. Sidén lajvar pakistan/muslim = rasist. Ni fattar. 

Och har ni trampat på en sådan här mina, kan ni få det här mycket slagkraftiga argumentet från id-vänstern kastat i ansiktet  (källa Politruck…förlåt, Politism. Denna oändliga källa av visdom att ösa ur):
 

Är du ”vit”, definitionen är ju lite flytande, får du alltså från och med nu låta bli att i alla sammanhang utklädnad efterfrågas – kalas i olika former sammanfattar väl samtliga tillfällen – får du alltså INTE klä ut dig till följande: 

Indian, Malala, araber, asiater, över huvud taget någon känd person som inte är vit. Det är fortfarande okej att klä ut sig till sexig sjuktsköterska, french maid eller katt. Men du riskerar att beskyllas för att spä på sexism. Är du man och klär ut dig till tjej gör du det på egen risk och får skylla dig själv om du framstår som transofob. Judar är okej att klä ut sig till, Israel är onda. Och det är samma sak. 

Om du är icke-vit får du än så länge klä ut dig till vad du vill. Tror jag. Du är ju förtryckt. Och en minoritet kan inte lajva sin förtryckare, det kallas bara maskerad. Så knock yourself out, klä ut dig till vilken vit person du vill. Du är bara skojig. Det är ju m-a-s-k-e-r-a-d. Egentligen är Salming delvis same och kan därför inte beskyllas att lajva minoritet – han ÄR ju minoritet – så Börje har koll. Respekt Börje. Keep walking. 

Lösning: 
Tacka nej till alla maskerader. Eller gå dit med bara en Venetiansk ansiktsmask. De är fortfarande the safe zone.
 Eller djävulshorn, även kallat ”att lajva liberal”. 

Nedanstående bild publiceras trots risken att Identitets-polisen knackar på dörren när som helst. Eller Afrosvenskarnas riksförbund. 
 

 

  • Normkritik – det nya svarta

Överallt pratas det normkritik och normkritiska projekt står högst upp på prioriteringslistan när exempelvis alla mängder med olika bidrag ska delas ut. Bara hos Vinnova har en stor mängd bidrag delats ut särskilt till just normkritiska projekt. 
 

Vad är då normkritik?

Ja, eftersom en norm är att tillhöra något som anses vanligt och därmed förväntat – exempelvis är 90 % heterosexuella, alltså utgår de flesta från att folk de möter är straighta tills motsatsen är bevisad – är normkritik att ”synliggöra de fördelar personer får för att de tillhör majoriteten”. För att tillhöra normen, det förväntade, ger tydligen personer fördelar. Oklart vilka. Man kan väl förmodligen hitta på allt eftersom, en så kallad ”gummibandsretorik”. 

I grunden bygger normkritiken på den marxistiska maktanalysen där människor förutsätts vara fast i strukturer beroende på kön, klass, sexualitet etc. Och kan liksom aldrig ta sig därifrån. Rätt hopplöst sätt att se på tillvaron kan jag tycka

Den mest populära normen att vara kritisk emot är ”vit heterosexuell man”. Gärna medelålders, då uppnår du bingo i normkritiktävlingen. 

Lösning: om du är vit medelålders heterosexuell man skulle en lösning vara att klä ut dig till något annat. Om inte det innebar ”appropriering” så tyvärr, den dörren är numera stängd. Istället kan du, för att bidra till att ”normerna” försvinner ta på dig lite kajal och låta håret växa. Så att det inte blir så tydligt vilken sexuell läggning du har (nu svor jag i den normkritiska kyrkan, kajal är inte alls gay. Men bättre med kajal än utan, det blir åtminstone en rökridå). Och du slipper alltså kränka folk med din blotta uppenbarelse. Försök också att inte se så medelålders ut, det kan hjälpa.

Kalla inte heller någon för något annat än ”hen”. Eller ”hörru”. It may look like a guy, sound like a guy…. Men nix.  Normen i samhället är även att vara vuxen så för att inte kränka barnen, kalla dem också hen. Eller hörru. 

Vill du lite enkelt bryta normer säg en lördagkväll? Gå baklänges, normen är ju framåt. Ät frukost till middag och sluta hälsa på folk eller titta dem i ögonen. 

 

 

 

  • Rasifierad = du ser ut som en invandrare (inte född i Sverige)

Här fokuseras enbart på utseende. Som en omvänd Fröken Sverige – ser du inte ut som en svensk ÄR du rasifierad vare sig du vill eller inte. Vilket alla adopterade i Sverige regelbundet får känna på. De är liksom tvångsanslutna till id-vänsterns rasifieringsklubb vare sig de vill eller inte, oavsett om deras politiska åskådning inte alls är vänster. 

Är du själv rasifieriad?

Grattis, ingenting som händer eller inte händer dig är ditt eget fel.

Det är bara för att du ser ”osvensk” ut som du missade bussen, inte fick tjejen/killen/killtjejen, inte fick jobbet du vill ha etc. Det har ingenting med det faktum att du har värdelösa betyg som du inte kom in på universitet. Det är för att antagningsenheten (som aldrig träffat dig, bara kollat på din ansökan) är rasister. Och anledningen till att du fick värdelösa betyg har ingenting med det faktum att du spenderade största delen av din gymnasietid på caféer. Lärarna var rasister. Och böckerna. 

Nu är det dessutom fritt fram att använda uttryck som ”husneger” och skriva saker som att ”alla vita män som är gifta med asiatiska kvinnor är egentligen pedofiler”. Och du tillhör nu den lilla skara som får lägga ut identitetspolitiska minor åt alla andra. Kul va? Du är dessutom en av få som faktiskt får diskutera invandring, kultur, mångkultur etc. I själva verket är du nu en del av åsiktspolisen. Grattis. Igen. 

Är du rasifierad men vill inte vara medlem? Är du dessutom inte vänster? (OMG!)

Sorry. Nu är du officiellt Onkel Tom. Eller så kallad ”husneger” (ja n-ordet får användas här. Men ingen annanstans.) 

Lösningen: kräv att få allt du tycker du ha rätt till. För att du har ett visst utseende. Inte är född här, är född här av utländska föräldrar, är född utomlands men kom hit som bebis. Det spelar ingen roll. Du ser inte ut som Emil i Lönneberga. Punkt. (förresten är Emil rasistisk, det finns inte en enda rasifierad person i dom där skitböckerna. Och Emil kör blackface när han klättrar upp i skorstenen). 

Är du inte rasifierad?

Lösning: bara det faktum att du inte rasifierad gör att du är privilegierad. Och vit. Och därmed kollektivt ansvarig för bland annat den amerikanska slavhandeln på 1700-talet (och alla andra skitgrejer den vita rasen uppfunnit, som dansbandsmusik, pölsa, fågeldansen, hockeyfrillan och foppatofflan). Den skulden blir du aldrig av med. Men du kan underlätta genom att kliva åt sidan och ge upp dina privilegier. Vet inte riktigt vad det betyder men jag antar att de menar att du ska ge ditt jobb till valfri rasifierad. Och ditt hem. Och din katt. 

Och det spelar ingen roll att din vita rumpa ligger i en tunnel på en pappkartong du kallar ditt hem och fryser för att du faktiskt är hemlös. Du är vit och tillhör ändå de priviligierade. Tough shit. Även om just hemlösa inte har något att ge bort. Men i teorin. Alltså. 

Vill du diskutera politik? Glöm det. Eller vänta, du får diskutera ”vita” grejer, som ekonomi och arbetsmarknadspolitik. Men ge fan i invandring, integration, flyktingpolitik, jämställdhet, migration. Du är inte rasifierad – talk to the hand. Du fattar ingenting. 
 

  • Diskrimineringsombudsmannen = de kränktas helgon, även kallad Sankt DO

Lösningen på kränkthet är att åberopa Sankt DO. Eller lagen om hets mot folkgrupp. Går inte det, skriv en artikel på Nyheter24 och kalla personen eller företaget rasist.

Är du fortfarande inte nöjd?

Starta en separatistisk sajt. Ordna separatistiska seminarium och möten. Där du väljer ut de som får vara med efter utseende (tänk välja lag till brännboll i skolan). Som jag nämnt tidigare, ordna alltså en omvänd Fröken Sverige-tävling. Utan baddräktsmoment. 
 
.

Punkare eller pamp?

Vi har fått en ny rikspolischef. Det är Dan Eliasson, före detta generaldirektör för Försäkringskassan. 

Om Eliasson säger inrikesminister Anders Ygeman, som utsett honom:

Han är en modern chef, en kommunicerande chef. Inte en sådan som tror att man kan styra med dekret och beslut, sade inrikesminister Anders Ygeman (S).

Ygeman kunde inte ha mer rätt. Om han hade sagt att man liksom inte kan styra Eliasson, med dekret och beslut. Det kommer framgå när ni läst resten av min granskning. 

En gång i tiden var Eliasson punkare i bandet Bad Boo Band, som gjort den fantastiska låten ”Knulla i Bankok” med bland annat den här textraden: 

Så jag tog flyget 
Flyget till Bangkok
 Jag skulle knulla
Knulla i Bankok
 Och jag fick knulla
 Knulla i Bangkok
 Hela tiden

Ett mästerverk. Han tycker att han fortfarande är mer punkare än pamp. Trots att han enligt en artikel i DN är den bäst betalade generaldirektören av alla, med 147 000 kronor per månad. Ungefär samma lön som statsministern har. 

Det tycker inte jag. Snarare är det så att nästan ingen lever upp till epitetet pamp mer än just Dan Eliasson.

Men det har mindre med lönen att göra och betydligt mer med attityden och handlandet. För att med en bild illustrera vad en fackpamp är har jag hittat denna, som är tagen på Gran Canaria på en dåvarande LO-förbundsordförande.

För gemene man blev förmodligen sossen Dan Eliasson (dåvarande GD för Försäkringskassan) mest känd för allmänheten i år, när han under valrörelsen från sitt Twitterkonto fällde detta numera berömda citat:
 

Han blev JO-anmäld direkt.  På grund av att anmälaren ansåg att han brutit mot regeringsformens krav på myndigheters opartiskhet. Vilket man faktiskt kan hålla med om. 

Eliasson själv har en…hrm…bredare uppfattning av vad en GD får och inte får göra.
 

Men andra personers rätt till åsikter verkar han ha lite mer rigid inställning till.

När Eliasson var GD för Migrationsverket förflyttade han en av sina chefer, Lennart Eriksson, till en lägre befattning på grund av sina åsikter. Han drev nämligen en Israelvänlig blogg, som även kritiserade Hamas.  Eriksson anmälde verket för ogiltig placering, och vann. Men när han kom tillbaka från julledigheten sparkades han även från den nya tjänsten. Och valde att återigen stämma verket. Under processen anförde Migrationsverket på 3 av 5 punkter Erikssons åsikter som skäl för avskedet  men trots detta förnekade  Eliasson i media senare att detta var det egentliga skälet utan framhärdade att det var för att Eriksson var en dålig chef. 

2006 var Eliasson statssekreterare åt dåvarande justitieminister Tomas Bodström. Han anklagades då av Justitiekansler Göran Lambertz att försöka tysta honom när han kritiserade rättsväsendet ett flertal gånger. Dessutom anklagades han vid ett annat tillfälle för ministerstyre då Eliasson ska ha fört samtal med den amerikanska musikindustrins intresseorganisation MPAA, precis innan  Pirate Bay-razzian drog igång. Men Eliasson hade iiiingenting med det faktum att polisen valde att jaga och fälla Pirate Bay precis då, företaget som MPAA avskydde mest av allt. Ingenting alls. Nix. 

Så redan när han arbetade åt förra sosse-regeringen visade han alltså upp sin rätt flexibla inställning till befogenheter och vad som är rätt och fel. 

Eliasson var generaldirektör för Migrationsverket mellan 2007 och 2011. Bland annat genomförde man under hans tid där ett projekt som skulle förena 480 ensamkommande flyktingbarn med sina familjer. Egentligen fanns det 800 barn men målet var 480. Resultatet av detta projekt efter 2 år var…… noll återföreningar. Men på Migrationsverket tyckte man ändå att projektet var värdefullt: ”det gav oss struktur på hur vi ska tänka (….) att redan vid ankomsten fråga om kontaktuppgifter till familjerna”.

Två års projekt och Migrationsverket kommer fram till att man borde fråga barnen om föräldrarnas telefonnummer? Det här är så dåligt att jag faktiskt tappar andan. 

I en rapport till Justitiedepartementet förklarar Eliasson fiaskot med att projektet visade sig vara mer komplicerat än man trott. 

2011 utsågs han till GD för Försäkringskassan. Och här hände det grejer minsann, under Eliassons styre. 

2013 avslöjade Expressen att Försäkringsdirektören Dani Razmgah anställt sin svärdotter (sonens sambo). Tjänsten hade dessutom inte blivit utlyst och ingen annan kunde söka jobbet. Detta avslöjades när interutredningen gick igenom mailen. Då hittade man också bevis för att Razmgah försökt anställa sin fru genom att skicka mail till sina underlydande med frågan om ”det fanns något som passade” samt bifogat hennes CV. Han försvarade sig med att han ”trodde att det var okej eftersom en annan chef precis anställt sin fru”. 

Fallet lades ner utan disciplinåtgärd trots omfattande bevis samt stöd i lagen. Istället, hör och häpna, meddelade Dan Eliasson att han ”med stor glädje” utsett Razmgah till Försäkringsdirektör och höjt hans lön med 12 000, till 107 500 kr per månad. Han fick även ansvar över 4500 medarbetare och ingick i ledningsgruppen.

Anställ dina släktingar, få nytt jobb och högre lön. Minsann. 

En annan som levde efter devisen att det var okej att anställa sina anhöriga var kommunikationsdirektören Jonas Lindgren, som anställdes 2012. Han gjorde direkt en omorganisation och…..anställde sin flickvän. Hennes titel blev chef över Kundkommunikation och han passade också på att höja hennes lön från 38 450 kr till 47 500 kr per månad. Inför rektryteringen hade han och Eliasson kommit överens om att HR-chefen skulle skriva på avtalet och formellt vara kvinnans chef, för att undkomma jäv-anklagelser. Operativt var dock Lindgren sin flickväns chef och attesterade bl a hennes reseräkningar. Han köpte en extern kurs till henne för 193 750 kr och hon åkte på semester med Lindgren utan att behöva ta ut semester (hon fick lön som vanligt).

När Expressen avslöjade hela soppan skrev Eliasson brev till alla 13 400 anställda och kallade uppgifterna ”direkt lögn” och ”lätt parodiska”. Samtidigt avslöjade sex internutredare att de fick order av Eliasson att hela utredningen om jäv skulle avslutas

Expressen avslöjade jävet efter tips och efter några veckor sa Lindgren upp sig själv med dessa ord: 

”Den senaste veckan har tidningen utövat folklig domstol där många känt sig manade att agera domare – däribland en liten grupp av medarbetare. Det tycker jag är orimligt och ovärdigt”

Vi andra tycker att det enda ovärdiga och orimliga i den här situationen är att anställda sin tjej

Eliasson fick till slut pudla och erkänna alla misstag som begåtts på myndigheten. Detta kom i samband med att de skulle ha invigningsfest av det nya kontoret, utrustat med bland annat hamockar. Men partyt i hammocken uteblev alltså då Eliasson tvingades erkänna för personalen vad som hänt. 

Efter avslöjandena om jäv var medarbetarna, helt naturligt, mycket missnöjda
Även Eliassons chef, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, var missnöjd. Milt uttryckt. Och kallade Eliasson till utfrågning. Eliasson JK-anmäldes dessutom. 

En annan sak ministern ville fråga om, förutom internkulturen att cheferna anställer sina fruar, var varför den säkerhetsansvarige på Försäkringskassan i sin utredning försökt få fram vilka anställda som läckt uppgifterna till Expressen. Detta är ett brott mot meddelarfriheten.

Tänk om det slutade där. Men härvorna kring Dan Eliasson bara fortsätter. För under utfrågningen ville man också få en förklaring till varför Eliasson lagt 38 miljoner av skattebetalarnas pengar på en PR-byrå. Bland annat kostade text och bild till en Facebooksida 18 500 och ”kommunikation kring Fars dag” för 72 500 kr. Uppdateringen om fars dag på Facebook genererade 52 likes.  Eliassons svar var: 

” för att stötta personalen i förvandling att bli mer inkännande gentemot människors behov”.

Jag är säker på att skattebetalarna är oändligt tacksamma för att deras 38 miljoner spenderats så klokt, fyllt av värme och omtanke. Solklart värt det. Eller så hade de hellre velat att miljonerna gick till sjukersättning och annat som är Försäkringskassans faktiska jobb. 

När interutredningen kring Jonas Lindgren väl var klar uppgav Försäkringskassan att man inte tänkte anmäla honom till Statens ansvarsnämnd trots bevisen,  ”för att han redan sagt upp sig”. HR-chefen hade känt till jävet hela tiden, även Dan Eliasson och den här lösningen passade säkert dem båda utmärkt. Detta ändrar de bara dagar senare då det framkommer att Lindgren, trots att han alltså sagt upp sig själv, krävde att få 6 månaders uppsägningstid och lön under tiden. Lite specialregler för Lindgren alltså. Igen. 
 

Nu har Dan Eliasson, mannen som är inblandad i samtliga av dessa skandaler, alltså blivit högste chef över polisen. Men innan han blev det passade han på att göra en grej till: 

Han beslutade att samtliga 13 000 loggade mail på Försäkringskassan skulle raderas

Internutredarna på Försäkringskassan kallar beslutet katastrof och att det nu kommer bli betydligt svårare att avslöja oegentligheter och fusk inom myndigheten. 

Får jag påminna om att det var just via mail avslöjandena om jäv-historierna kom fram, de som Eliasson själv sanktionerade? Det har säkert ingenting alls med detta att göra. Eller så kallas just sådant här beteende för att sopa igen spåren. En term mycket användbar i jobbet …..som polischef. 

Anledningen till att Eliasson raderade alla mail vet bara han men gissningsvis ligger här en hel kennel begravd. Och vi kommer aldrig få veta. 

Nu är Eliasson JO-anmäld. Igen. 

Det känns som en dålig film. Att en person som blivit JO-anmäld två gånger, inblandad i en JK-anmälan mot Bodström, JK-anmäld själv, sanktionerat jäv, slösat bort nästan 40 miljoner på PR, mörkat jäv, raderat mail för att sopa igen alla spår efter andra eventuella oegentligheter etc nu är rikspolischef. 

Är det här verkligen Sverige eller har vi hamnat på Sicilien?

.

Budgetleken

I denna tid av dragkamp och du-är-dum-retorik när det gäller budgetar tänkte jag att det vore bra att påminna alla om vad som hände förra året. Och åren innan.

Regeringen kräver att Alliansen inte ska rösta på sin egen budgetmotion. Eller inte lägga någon alls, utan helt sonika antingen lägga ner sina röster eller rösta på regeringens. Eller rättare sagt, regeringens samt Vänsterpartiets. Under tiden det här bråket pågår har Sjöstedt poppat popcorn och lutat sig tillbaka. Han har allt att vinna – budgeten är redan förhandlad och V är nöjda med sitt inflytande, vilket han definitivt har fog att vara. Den enorma bonusen vore givetvis borgerlig förnedring. 

Hur brukar sossarna göra då? Brukar de rösta på andras budget? Det har ju ändå varit 8 år av opposition, varav de sista 4 med en regering som suttit i minoritet. Precis som nuvarande regering alltså gör. 

Jo, hösten 2013 la man den här motionen. En egen skuggbudget. Som hela sossegruppen alltså röstade på. Hösten 2012 la man också en budgetmotion mot regeringen budget. Och vad hände 2011? Ni fattar. Sossarna har faktiskt lagt samt röstat på sin egen budget varje år i 8 år i opposition. Tänka sig. Så konstigt. Precis som Miljöpartiet gjort. Varje år, senast förra hösten. Trots att regeringen regerade i minoritet och alltså var beroende av SD eller blocköverskridande överenskommelser. Under de fyra senaste åren var ingen i rödgröna blocket ett dugg intresserade av att ”ta ansvar”. Detta lämnade de helt sonika till regeringen. 

Mellan 2010 och 2014 hade Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet (dvs nuvarande regering) 137 mandat i riksdagen. Regeringen Reinfeldt hade 172 mandat ihop och var alltså beroende av röster från antingen S, V, MP eller SD för att få igenom alla propositioner (175 krävs för bifall). Och fick hoppas att SD la ner sina röster när man skulle rösta på skuggbudgeterna och inte röstade på sossarnas. Hade SD tillsammans med MP och V röstat på sossarnas budget något år hade Alliansens budget fallit och därmed utlöst en….regeringskris. 

Detta läge passade de rödgröna utmärkt i valrörelsen, då de och alla vänsterdebattörer inte missade ett enda tillfälle att påminna om att regeringen fått igenom sin politik till mestadel för att SD röstat för regeringens propositioner. 

Hur ser det ut nu? Tja, ungefär likdant faktiskt. Förutom att SD är många fler. Och Alliansen färre.

Precis samma situation som nu alltså uppstått: regeringen Löfven + gröna gubbar är alltså beroende av att SD eller Alliansen, eller båda, röstar för deras förslag. Annars går de inte igenom. Kallas demokrati. Man måste ha en majoritet av rösterna i riksdagen för att kunna få igenom sina förslag. 

Men nu låtsas man plötsligt att läget är heeelt annorlunda. På en punkt är det inte samma: nu sitter vänstern i regering. Där slutar olikheterna från förra parlamentariska läget.  

Den här låtsas-leken regeringen håller på med i sitt ”ta-ansvar-för-landet-bingo” är tröttsam. Ursäkta men var någonstans var den här ansvarskänslan att hålla SD utanför inflytande när Löfven knackade på Åkessons dörr tillsammans med Fridolin och Sjöstedt och gemensamt bröt ut samt fällde en enskild budgetpost? Ja, ni läste rätt. I just det fallet hade rödgröna ett öppet samarbete med SD. Det var inte bara så att de råkade lägga ett förslag som SD också gillade, de skapade situationen tillsammans och samarbetade. Tillsammans med SD gladde sossarna sig över framgången i media. Joje, så mycket för att ”hindra SD från inflytande”. 

Och det ansvar som nu utkrävs är följande: vänstern med sossarna i spetsen kräver alltså att landets samlade borgerlighet ska låta bli att föra sin egen politik och släppa fram en politik byggd på socialism. Bara häromdagen framförde Löfven detta orimliga krav igen. 

Men vad är det han säger egentligen? Jo, att samtliga borgerliga partier ska svika alla sina väljare. 

Löfven kräver att: 

  • Moderaterna ska svika 1 453 517 personer
  • Centern ska svika 380 937 personer
  • Folkpartiet ska svika 337 773 personer
  • Kristdemokraterna ska svika 284 806 personer

Det är dig och mig Löfven kräver att partierna ska svika för att HAN ska få igenom sin politik. Det är din och min röst på en borgerlig politik som han vill kasta bort. 

Totalt vill han att 2 457 033 personers röster ska bli värdelösa. 

Det är nästan hela Stockholms län, Västra Götaland och Skånes län tillsammans. Alla våra röster vill nu Löfven, för att kunna driva socialistiskt byggd politik, ska betyda….ingenting. Vi hade lika gärna kunnat strunta i att rösta. Om Stefan Löfven får bestämma. 

 

Jag tycker att det är bedrövligt vilket förakt mot demokratin Löfven och hans regering uppvisar just nu.  

Drömmen om ett land bestående bara av socialdemokrater kunde inte illustrerats tydligare. Problemet är bara att de har 30 %. Sedan flera val tillbaka. 

Och apropå ansvar visar Löfven hur väldigt illa lämpad han är för att vara statsminister. Helt utan att nämna all amatörmässighet i andra områden – 30-40-50 haveriet i EU-nämnden, schabblet med namnen på nordiska kollegorna etc. 

Det är verkligen dags för sossarna generellt och Löfven samt statsråd i synnerhet att kasta bort dagsikläderna och ta på sig ansvarskostymen. För att vinna val är något mer än att plötsligt få en tjusig titel, nya visitkort och en massa assistenter. 

Det handlar just om att axla ansvaret för landet. Oavsett hur det parlamentariska läget ser ut. Man spelar med den kort man har blivit givna. Punkt. 

Grattis, nu är just det ansvaret ert. 
 

Grattis Anna Westberg!

Det här är Anna Westberg. Hon jobbar för Skiftet, som jag skrev om nyss. 

GRATTIS ANNA!

Du vann priset Veckans Anka, som delas ut av mig till barnsligaste i debatten. 

Om det inte vore så att Skiftet finansieras av arbetarrörelsen med tid skulle jag nästan kunnat gå på att de faktiskt drivs av 16-åriga arga SSU-are och inte proffs. 

Varför vinner just Anna priset? 

Jo, för att hon skickade ut den här nyhetsbrevet till de cirka 32 personer som sympatiserar med Skiftet. 

Mycket roligt att de tror att engagemang MOT MIG ska få folk att sponsra deras webbsida. Om detta lyckas kommer jag själv att kunna ta bättre betalt som opinionsbildare, så mycket impact verkar jag ha, så lycka till. 🙂 Hoppas det går vägen. 

Men allra roligast i det här är att föreningen Skiftet inte har koll på att föreningen Skattebetalarna, som finansierar ett deltidsuppdrag jag har som SlösO är en medlemsförening. Till skillnad från Skiftet alltså. Så är de verkligt ideella. Allt betalas av medlemsavgifter och crowdfunding etc. Detta är alltså ”storföretaget” de syftar på i artikeln. När Skattebetalarna var som störst hade man över 100 000 medlemmar, nu är det nere på några tiotusen mindre.  

Och medan barnen i Skiftet berättar sagor om Storpotäter och Lillstrumpa fortsätter vi vuxna jobba på. 

Trevlig helg. 
 

Vem betalar Skiftet och vad är TTIP?

TTIP – vad är det? Ni har säkert hört förkortningen många gånger. 

TTIP står för Transatlantic Trade and Investment Partnership och ett frihandelsavtal som förhandlas just nu mellan USA och EU. 

Vill du lära dig mer om frihandel och TTIP, följ Frihandelsbloggen

Socialdemokraterna är för TTIP,  Alliansen med. Miljöpartiet är helt otippat emot, de älskar ju att säga ja till saker annars menar jag. I EU stödjer majoriteten av våra svenska parlamenteriker TTIP. LO är också för liksom de övriga fackförbunden. Före detta Alliansfritt, numera Skiftet, som driver opinion för sossarna och LO, är emot. Extremt mycket emot både TTIP och ISDS kan man säga.  Och LO har även de en linje emot, de är för med en reservation – de vägrar accepterar den tvistemålslösning som idag finns och som kallas ISDS – Investor-state dispute settlement.

Det är över huvudtaget faktiskt främst ISDS som har skapat debatt och en massa vänsterröster kastar nu påstående runt omkring sig om att det är odemokratiskt, att amerikanska jätteföretag nu kommer att stämma Sverige för biljoner med dollares. Ja, vi släpper liksom fram alla möjliga typer av ”mörka” krafter med det här avtalet. I vanlig ordning är detta i bästa fall hetsiga överdrifter, i värsta fall rena lögner skapade av den socialistiska vänstern som är emot all form av globalisering och marknadsekonomi.

Som Sjöstedts påstående att TTIP skulle skada folkhälsan (!). Ni får inte heller missa när Kajsa Ekis Ekman med stor konspirationsteoretisk skicklighet påstår att TTIP är fascism. 

Tur att samhället inte bara består av folk som ”känner” saker utan att det finns en och annan med kunskaper. Som Anne Ramberg, VD för Advokatsamfundet och som på sin utmärkta blogg reder ut begreppen kring ISDS och TTIP. 

Den mest effektiva och beprövade formen för detta är att ta tvisten till skiljeförfarande i ISDS form. Detta är en ”privat” tvistlösningsform där parterna själva väljer sina domare. I investeringstvister krävs det av dessa domare att de är väl insatta i internationell rätt, något som ordinarie domstolsdomare mycket sällan är. För att ordna detta har man slutit flera internationella överenskommelser, bl.a. ICSID-konventionen från 1966 varigenom man genom Världsbanken tillskapade ett institut, International Centre for Settlement of Investment Disputes (ICSID). ICSID har varit mycket framgångsrikt. 150 stater har numera ratificerat konventionen. Mål tillströmningen är f.n. ca 40 mål per år. Erfarenheterna av detta är överlag goda. Ibland får investeraren rätt, ibland staten. I 46 procent av målen har investeraren fått framgång helt eller delvis. Det kan inte med fog hävdas att något statsfientligt mönster har utvecklats. En ICSID-dom kan verkställas över i stort sett hela världen.

Officiellt är alltså arbetarrörelsen, bestående av S och LO officellt för TTIP och enig. 

Ändå driver den av arbetarrörelsen finansierade opinoinssajten Skiftet en kampanj mot hela TTIP. Det är just nu deras enda stora projekt.

 Varför? Och hur hänger det här ihop? 

Skiftet är det som tidigare kallades Alliansfritt Sverige. De påstod då och de påstår nu att de inte alls är finansierade. Av någon. De får bara lite frivilliga donationer. Och alla jobbar graaaatis. Jajamensan. De vill förtydliga det här SÅ mycket att de till och med skrev ett helt blogginlägg bara baserat på några små frågor jag mailade dem. Man tackar.

Men smicker biter inte på mig. 

Varje gång någon frågor om pengar fladdrar de fram det här pappret. Som visar att inkomsterna var blygsamma 20 000 förra året. Jag tror på att Alliansfritt, som startades av Björn Fridén 2006, bara var en liten blogg. Då. Men det var länge sedan. Och länge sedan det drevs enbart ideellt utan pengar. 

Nu tror jag att människorna på Skiftet tror att vi andra är lite dumma i huvudet. 

För om man får blogga och skriva åt Skiftet på arbetstid ÄR man finansierad. Tid är pengar. All finansiering handlar inte om kontanter som byter ägare, att finansiera med tid är lika värdefullt. Och det finurliga är – det finns inga lätta bevis. Som exvis transfereringar via fakturor och i årsredovsningar. Fiffigt va? Då kan man dessutom beskylla folk som lägger ihop två och två för konspiratoriska. Som de försöker beskylla mig för. 

Men, det finns bevis 🙂

Björn Fridén jobbar idag med bloggar på S-kansliet = arbetarrörelsen. Robin Zachari jobbar med bl a sociala medier på tankesmedjan Tiden = arbetarrörelsen. 

Sanna Schiller är frilansjournalist. Inte så svårt att tänka sig att hennes uppdragsgivare skulle kunna varit bland annat Socialdemokraterna och LO. Hon har tidigare skrivit i ETC bland annat. Hon uppger på Twitter att hon numera jobbar för Vänsterpartiet, så ju ligger sååå långt ifrån arbetarrörelsen i alla frågor. 

Och själva inititativtagaren till Skiftet, Anna Westberg arbetar enligt egen uppgift som omvärldsanalytiker på Socialdemokraterna = arbetarrörelsen. Visst finns det några skribenter som är studenter och säkerligen skriver åt dem helt gratis. Men långt ifrån alla. 
 

Alla dessa personer som jobbar åt arbetarrörelsen får skriva på arbetstid, ergo är Skiftet finansierat. Med tid. Av arbetarrörelsen.

Men det är solklart att det finns pengar också. För Skiftet skriver inte bara. De annonserar. Joje. Och annonser på Google är som bekant inte gratis. Jag är dessutom svårt att tro att just Google skulle vara en sponsor. 
 

Skiftet är en förening. Registrerad på Badstrandsvägen i Stockholm. På Lilla Essingen. 
 

Så långt ser inget skumt ut. Men, tittar man på en annan sida dyker en c/o-adress upp. 
 

Nu blir man ju nyfiken. Eller hur? Vem är den här Robert Johansson? Som inte finns på Alla Bolag-bilden. Jag kollade runt lite och hittade den här killen: 
 

En landstingspolitiker för socialdemokraterna = arbetarrörelsen.  Och som av en händelse är Robert även kassör i just Skiftet. *

Som bekant jobbade Alliansfritt mest med sociala medier, så även Skiftet. Och på lördag håller de utbildning på ABF. Givetvis GRATIS åt ABF, jag menar de är ju ideella. Mmm. 
 

Som ni ser kan ni strunta i vad Skiftet själva påstår om att de bara är ideellt drivna studenter och sossar vars hjärta brinner för att tjäna det goda. Givetvis får de betalt. För att driva sajten, annonsera etc. 

Skiftet finansieras av arbetarrörelsen med tid framför allt. Men någon betalar annonserna. Gissningsvis skickas fakturan till någon del av arbetarrörelsen. 

För det finns EN sak som Skiftet vägrar svara på i sitt lilla blogginlägg  – min fråga om var folk jobbar. Svårt att räkna ut varför. Jättesvårt. 

Varför är nu frågan. Varför finansierar arbetarrörelsen Skiftet och deras smutskastarprojekt mot TTIP? 

Jo, för att de finansierade Alliansfritt på samma sätt. Fiffigt sätt att ha en organisation vars enda jobb är att med fula metoder kasta skit på motståndaren, en kampanjbyrå för Dirty Campaigning. Nu när socialdemokraterna vann valet vill man ändå hålla liv i satsningen, som ju ändå genererade en del följare på både Twitter och hemsidan. Och därför låter man dem nu driva frågor, som ISDS, på ett mycket mer skitigt sätt än LO och S kan göra själva. Varför ändra ett ”vinnande” koncept liksom. 

 Skiftet är fortfarande Alliansfritt – en av arbetarrörelsen finansierad dirty campaigning-byrå för sossarna. 

Uppdatering (se bilderna nedan):
Och så här ARGA blev minsann Skiftet minuterna efter detta inlägg publicerades: 

Uppdatering 2: 
Robert Johansson på Schibstedt säger att han inte är samma Robert som är kassör i Skiftet och som registrerat föreningen Skiftet. Jag inväntar belägg för detta nu från Skiftet så att vi kan reda ut det. 

Uppdatering 3:
Kl. 22.36 fick jag belägg för att det var fel Robert och jag bytte då ut bilden. Skiftet eller dess medarbetare har fortfarande vägrat svarat. Bilden fick jag en vänlig twittrare. Skiftets tystnad om detta och annat jag frågat, deras ovilja att maila mig utan istället lägga upp mitt mail på nätet tillsammans med ett blogginlägg samt deras reaktioner på detta blogginlägg stödjer bara tesen. 

 

Och det roligaste av all: här kallar Politisms starke man att bli associerad med Skiftet…..trumvirvel…..
 

Kvinnors villkor blir bättre med valfrihet

Jag har idag varit med i God Morgon Sverige för att tillsammans med Sonja Schwarzenberger från Arena diskutera om deltid är en kvinnofälla.

Klippet kan ni se här.

Bakgrunden är att Britta Svensson på Expressen skrev en krönika att kvinnor som jobbar deltid får skylla sig själva om de sedan får lägre livsinkomst, sämre pension, sämre karriärer etc. Denna krönika svarade sedan Sonja på. Eller svarade, hon skrev egentligen en helt annan artikel. För Brittas krönika bygger främst på kvinnor i karriären som går ner i tid när de får barn, antingen jobbar de inte lika mycket som sina manliga kollegor eller så går de de facto ner i arbetstid och jobbar deltid. Men Sonja, som jobbar på Arena Idé som finansieras av LO och alltså driver opinion för just LO, skrev om  kvinnor i arbetaryrken som jobbar deltid men vill jobba heltid, många av dem har sökt just en deltidstjänst dessutom. Inte som de kvinnor Britta skrev om gått ner i tid.

Sonja blandar alltså medvetet ihop äpplen och päron här. På ena sidan finns arbetarkvinnor som har deltid, många har sökt den tjänsten och vill uppgradera. På andra sidan finns karriärkvinnor, akademiker som jobbat heltid men som går ner i deltid när de får barn.

Låt oss börja med några fakta.

 Sverige har OECDs högsta sysselsättningsgrad bland kvinnor, knappt 80 %. Attityderna till kvinnors jobb och vem som ska göra hushållsarbete är dessutom i jämställda Sverige betydligt bättre. Men kvinnor jobbar fortfarande i majoritet i kvinnodominerande yrken i offentlig sektor, som inte har individuell lönesättning utan kollektivavtal och därför små möjligheter finns för att påverka lönen själv. Och de utgör fortfarande bara 28 % av de egna företagarna. Enligt SCB jobbar 10 % av kvinnor i tjänstemannayrken deltid och 30 % i arbetaryrken, inte som Sonja hävdar, 50 %. Det enda undantaget i statistiken är äldreomsorgen, där män faktiskt jobbar nästan lika mycket deltid som kvinnorna.

Sonja implikerar, som brukligt är i LO-sammanhang, att människor på något sätt skulle vara livegna. Ofria att välja sin arbetsplats, lämnade åt ett förutbestämt öde. 

Flash: vi lever i en demokrati. Och vi tillhör de aboslut mest fria länderna i världen. 

Folk kan byta jobb när som helst om de inte är nöjda. I teorin. För i praktiken håller jag med Sonja om att det är svårare. Det är nämligen så att LAS-regeln sist-in-först-ut leder till att folk inte vågar säga upp sina fasta anställningar. Även om de vantrivs, blir mobbade eller vill ha en heltid istället för deltid. För då hamnar de sist. Och händer något är det de som blir av med jobb och försörjning. Så blir det när arbetad tid på just den arbetsplatsen alltid trumfar kompetens och total arbetslivserfarenhet. Visst räknas detta även idag i förhandlingar men då kallas det ”tillräcklig kompetens” och den bedömningen gör bland annat facket. Då kan en person bedömas ha tillräcklig kompetens även om de totalt jobbat några år i yrket och trumfar ändå med sina bättre LAS-poäng. Detta skapar inlåsningseffekter.

 Och folk som inte trivs på sitt jobb blir lättare sjuka. Sedan 2011 har psykiska diagnoser varit den vanligaste diagnosen bland kvinnor. Och dessutom orsakar det långa sjukskrivningar.

 Så även Kommunals medlemmar och resten av LO-kollektivet som Sonja jobbar för skulle tjäna på en mer flexibel arbetsmarknad där det är lättare att byta jobb, antingen för att man inte trivs eller för att man vill ha heltid.

 Men istället driver man Rätt till heltid.

 Detta har socialdemokraterna drivit i över 15 år men trots att de satt i regeringsställning 1994-2006 infördes det aldrig.

Vad beror det på? Jo, för att det skulle vara en resursmässig katastrof för alla kommuner. Redan idag har deltidsanställda företräde till fler timmar om det fungerar. Med en lagstiftad rätt skulle alla kommuner och landsting tvingas att göra om alla deltidstjänster till heltid, enligt Sonjas artikel så många som 240 000 tjänster skulle bli göras om. Eller snarare skulle en del försvinna. Givetvis. För om man ökar en persons arbetstid blir det ju totalt färre tjänster. Så inte bara skulle folk bli uppsagda, dessutom skulle man göra det ännu svårare för de nyexade som söker jobb och som redan idag har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Vidare skulle alla försvunna deltidstjänster leda till att unga och studenter skulle ha betydligt svårare att hitta extrajobb. I en perfekt värld skulle alla få jobba exakt när de vill. Problemet är att det inte fungerar så. För många av de offentliga jobben är skiftjobb. Hur ska kommuner och landsting kunna schemalägga vården och äldreomsorg med bara heltider? Detta är också främsta skälet till varför S aldrig infört rätt till heltid – kommunerna skulle få jättestora problem. Samtidigt vill man helst förbjuda RUT, en reform som ökat kvinnors företagande enormt, gjort kvinnors svarta jobb vita och som underlättar för framför allt kvinnor att kunna jobba mer och inte gå ner i deltid. 

 Och det är här retoriken från vänstern aldrig går ihop.
 

  • Å ena sidan hävdar de fackliga rättigheter och rätt till heltid, deltid är en kvinnofälla. Vi ska jobba mer. Å andra sidan pratar de om att dela på jobbet, införa 35-timmarsveckor, att vi ska spendera mer tid och mindre pengar. Konsumera mindre. För klimatet.  
     
  •  Å ena sidan kämpar man sig blå för att karriärkvinnorna ska kvoteras i bolagsstyrelser och jobba ännu mer, de ska inte gå ner i deltid och inte hämta barnen tidigt från dagis. Inte heller vara hemma mer än 6 månader med barnet.  Å andra sidan ska man ta bort RUT som möjliggör bland annat för karriärkvinnor att kunna jobba så mycket det krävs för att göra just karriär.  Och att dessa kvinnor, som då jobbar så mycket, ska ändå inte tjäna mer pengar. För det är orättvist. 
     
  • Å ena sidan sliter kvinnor ut sig för att de jobbar för mycket, tar hand om hushållet, barnen och sina föräldrar. Å andra sidan ska de jobba mindre. Fast inte deltid. Mer, fast mindre. Och RUT, för barnvakt och barnpassning, ska bort. Även om de med lägst lön är de som gynnas av RUT, höginkomsttagarna har alltid kunnat köpa tjänster även utan RUT. 
     
  • Å ena sidan har de skitvillkor på skitjobb. Å andra sidan förhandlar LO villkoren och alla har kollektivavtal. Ingen kvinna kan förhandla själv. Å ena sidan har de skitvillkor på skitjobb, å andra sidan ska man förbjuda alla alternativ till en offentlig arbetsgivare så att de har ännu färre valmöjligheter att byta jobb om de vantrivs.

För en viktig faktor för att kunna byta jobb om man inte är nöjd, t ex med tiden, är att kunna välja arbetsgivare. Och med inträdet av de privata välfärdsföretagen har offentligt anställda, bland annat just Kommunals medlemmar, fått en mängd olika arbetsgivare att välja på. Men det här vill Arena och LO tillsammans med regeringen alltså ta bort. För i och med att förbjuda vinst i välfärdssektorn kommer man effektivt samtidigt ta bort möjligheten för folk att välja en annan arbetsgivare än kommunen eller landstinget. 

Men fakta kvarstår att idag trivs anställda i privat sektor bättre än  i offentlig välfärd.  Och de är mindre sjuka, 5,7 % istället för 7 %. De tjänar dessutom 2 % mer. Inte ens Kommunals egen rapport kan påvisa att anställda trivs sämre på privata företag trots att de gjorde ett gott försök i våras. 

Visst är antal deltidsanställda något fler i privat sektor. Men hur sjutton skulle företag som i åratal hotats med att bli förbjudna, och som nu i realiteten riskerar just detta, våga heltidanställa? Om LO är intresserade av långsiktighet får man låta bli att hota företag. Ett tips inför framtiden. 

 Sonja tar också upp livslönen – att kvinnor påstår tjäna 13,4 % mindre under en livstid än män. Den där siffran är jag så trött på. Det är den som ligger bakom påstående om 3,6 miljoner kronor som till och med borgerliga debattörer svänger sig med. Men den tar inte hänsyn till yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid. Helt uteslutande de mest väsentliga för löneutvecklingen. Att Medlingsinstitutet ens mäter utan dessa faktorer är en gåta för det säger ju absolut ingenting. I själva verket är skillnaden 5,8 %. Så nej Sonja, det skiljer inte 4000 kr per månad mellan kvinnor och män med samma yrke. 

Varför jobbar då kvinnor deltid och inte män?

Bra fråga, de vill väl umgås med sina barn kan jag tänka. Att under några år få mer tid när barnen är små för att de är det så liten tid. Alla val man gör leder till konsekvenser.

Jag ogillar verkligen den är dummifieringen som framför allt vänstern håller på med, nu senast Sonja i sin artikel, som målar ut kvinnor som offer som inte förstår något.

 Vi är inte dumma. Vi är inte oinformerade, det är 2014 och det har aldrig varit så mycket information och så lättillgängligt som nu. Och vi är sannerligen inga offer. Vi tar beslut och tar konsekvenserna, som att vi tillfälligt halkar efter i karriären, i pension, i lön. För att vi föredrar att vara med våra barn när de är små.

Det finns saker som är viktigare än jobb och pengar. Tid. Och kärlek. 
 
Varför gör inte männen det här då? Vill inte de vara med sina barn? Säkert. Men i många familjer är det omöjligt att ha två deltidsarbetande. Och då trumfar väl kvinnans vilja mannens. Gissar jag. Men det kan bara varje enskild familj svara på. 
 

Samvetsfrihet – foten i dörren för pro-life

Det här är Elinor Grimmark. En arg barnmorska som stämt ett sjukhus för att hon nekas anställning på grund av sin tro. 

Eller? 

I själva verket är Elin Grimmark del av något mycket större. Och fallet är betydligt mer komplicerat än hon och media vill göra gällande. 

Grimmark är sjuksköterska och jobbade i Jönköpings landsting, som erbjuder studielön för vidareutbildning. Barnmorskeutbildningen är just en sådan och det krävs att du jobbat några år som sjuksköterska innan du kan vidareutbilda dig. Hon fick alltså lön och behövde inte låna, i gengäld måste hon arbeta i landstinget som betalar en viss tid efter examen. Men när hon i slutet av utbildningen meddelade att hon inte tänker arbeta med aborter drogs erbjudandet om jobb in.  Intressant nog hävdar hon att hon inte ens kände till att man inte kan vägra vissa arbetsuppgifter som barnmorska. Som om arbetsvägran är okej i något jobb.

Hon har alltså fått en utbildning betalad mot löfte att hon ska arbeta i landstinget utan att informera de som betalar att hon vägrar aborter. Då DO-anmälde hon landstinget, som dock inte tog upp fallet utan valde att gå på landstingets linje. Hon har inte behandlats annorlunda på grund av sin tro. Det är däremot något hon själv kräver och det är inte diskriminering. 

Rimligtvis borde detta nu leda till att Elin Grimmark blir återbetalningsskyldig. Hon vägrar nämligen att utföra de arbetsuppgifter som ingår för att arbeta i Jönköpings landsting och det var ett krav för att få utbildningen betald. Men frågan kvarstår, jag har inte sett någon ännu från landstinget i Jönköping kräva detta. 

Så här yttrade sig landstingets direktör i DO-ärendet: 

”Alla barnmorskor måste vara beredda på att möta kvinnor i olika abortsituationer. De kan dyka upp på mottagningen, vårdenheten och på förlossningen. Att ha en barnmorska som endast jobbar på BB är inte möjligt ur ett bemanningsperspektiv”.

Men det här fallet egentligen inte bara handlar om Grimmark utan om hela frågan om samvetsfrihet och i förlängningen inskränkning av aborträtten. Och därför backas Grimmark upp av juristen Ruth Nordström, aktiv i Livets ord  och Ja till Livet. Hon är även VD för stiftelsen Provita, som står den mäktiga amerikanska Pro Life-rörelsen nära. Provitas anmälde fallet till Europarådets kommitté för sociala rättigheter och dom kommer vintern 2015.  

Kostnaderna betalas i slutändan av Pro Life-rörelsen. 

Deras mål är att inskränka aborträtten. 

Provitas strategi följer en tydlig trend inom den europeiska anti-abortrörelsen; att driva rättsfall med hänvisning till de mänskliga rättigheterna. Syftet är att via EU tvinga Sverige att införa samvetsfrihet, som ett första steg mot att sedan jobba vidare för att begränsa aborträtten.

Ruth Nordström ligger även bakom organisationen Scandinavian Human Rights Lawyers, som bland annat samlar en grupp jurister, frikyrkopastorn Stefan Swärd, kristdemokraten Tuve Skånberg och Ja till livets tidigare ordförande Tomas Seidal i arbetet för »mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet« i Skandinavien. För det här är den nya fronten för abortmotståndet – mänskliga rättigheter. 

Ni känner kanske igen namnet? Det var de som ville ge Drottning Silvia ett pris som hon, när hon förstod organisationens syfte, tackade nej till och det blev en rätt stor debatt på grund av detta. De säger sig jobba emot trafficking, men har gett priset två gånger tidigare till kända abortmotståndare. Scandinavian Human Right Lawyers använder inte ordet abort, smart nog. Utan skriver om ”human rights and human dignity” istället. Men deras syfte blir klart när man bara skrapar lite på ytan. 

Här är ett exempel, från ett seminiarum de arrangerade i Almedalen i somras: 
 

Och på en presskonferens i februari i år med Elin Grimmark står inte bara Ruth Nordström utan också Roger Kiska, som är jurist på Alliance Defending Freedom – en resursstark pro life-organisation med säte i Arizona som samarbetar världen över med affialited lawyers. Bland andra Ruth Nordström.  Av en händelse fick samme Roger Kiska Scaninavian Human Rights Lawyers pris Dignity Award 2012, det pris de alltså ville ge till drottningen i år. 
 

Nu har de vädrat morgonluft i och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. För bland Sverigedemoraterna finns flera som vill begränsa aborträtten, bland annat Julia Kronlid. Hennes svärfar är ordförande för Kristna Värdepartiet som helt vill förbjuda abort. De har i sin tur en nära relation till Ja till Livet, som har 18 500 betalande medlemmar. Ja till Livet driver frågan att sänka abortgränsen till vecka 12 men har en nollvision kring aborter. Även om dessa personer inte officiellt är associerade med Scandinavian Human Right Lawyers är det givetvis bra för frågan de driver att det nu finns ett riksdagsparti som tydligt är emot abort. 

Så tro inte för en sekund att fallet Grimmark och samvetsfriheten bara handlar om henne. Det är en mycket större fråga. Och ställer helt andra krav på respons. 

Aborträtten är en feministisk seger när den infördes och den är nu under attack. Men inte av galna demonstranter som skriker mördare till abortläkare utan av slipade jurister som kallar det mänskliga rättigheter och använder både smarta juridiska och PR-mässiga trick för att flytta fram sina positioner. 

Vissa liberaler hävdar att samvetsfrihet skulle kunna införas om inga arbetsgivare kan krävas att anställa. Att individens rätt att vägra arbetsuppgifter likställs med arbetsgivarens rätt att neka arbete. Och så kan man se på det, om det bara handlade om det. Detta är idag tillåtet – det finns inte ett förbud mot att anställa abortmotståndare. Utan arbetsgivare och arbetstagare kan komma överens om alla möjliga begränsningar i arbete. Men det är frivilligt. Samvetsfriheten vi diskuterar nu är något annat. 

Dels så ser varken Grimmark eller Provita på detta, annars hade de inte stämt landstinget. De vill tvinga arbetsgivare att anställa folk oavsett arbetsvägran. Och dels så måste man se den stora bilden. 

I en artikel  konstaterar Läkartidningen att bakom kraven på samvetsfrihet ofta just finns ett bakomliggande syfte att begränsa aborträtten. 

–  Det har dragit iväg otroligt långt i andra länder. Farmacevter åberopar sin samvetsfrihet för att inte lämna ut akut-p-piller, ambulansförare för att inte köra kvinnor till abortkliniker och läkare för att inte remittera till abortmottagningar.

Enligt dem bör den läkare som inte vill utföra aborter välja en annan specialitet än gynekologi och obstetrik. 

Vi ska inte luras av andra etiketter och en smart taktik. Aborträtten är de facto under attack och måste försvaras. 

Nu.

Säg nej till samvetsfrihet

Uppdaterad information: i en artikel i Svenska Dagbladet 15 nov tar RFSU och motsvarande i Norge upp hur samvetsfrihet fungerat i andra länder sedan det infördes. Och det visar tydligt hur det främst handlar om att begränsa aborträtten, vilket också blivit följden i alla de länder samvetsfrihet införts. 

Uppdatering 2015-02-19: Ruth Nordström hörde av sig med synpunkter på faktafel som på vissa ställen därefter uppdaterats. Hon ville även ha med synpunkter inklusive att jag skulle inkludera repliker på vissa av de länkade artiklarna etc men driva opinion för sin sak från hon liksom andra jag granskar göra via egna kanaler. Jag driver ingen tidning. 
 

Det handlar om anständighet

Ja, vart tog den vägen?

Anständigheten. Det var länge sedan vi såg den

Den tekniska revolutionen har puttat demokratin framåt flera steg på kort tid. Alla kan få information, alla kan uttrycka sina åsikter. Det är inte längre reseverat för en elit med kunskap. Alla med en dator kan idag inhämta all kunskap de vill på kort tid och delta i det demokratiska samtalet. Och de kan få delta i samtal med journalister, politiker, kändisar. Det är fantastiskt. 

Men har den snabba utvecklingen gjort att vi glömt bort vad demokratin, samtalet och yttrandefriheten vilar på? Anständighet. Respekt för varandra. Acceptans för olika åsikter. 

För hur kan vi annars förklara att en debattör som Marcus Birro, när han uttrycker en åsikt om islam på Twitter, blir fullständigt nerdrevad av hatare i flera dagar? Att det kulminerar i dödshot? Att han, när beskriver hur hans familj gråter, utsätts för mer hån? Jag önskar innerligt att detta var ett undantag, en avart. Men jag måste bedrövad konstatera att det är mer regel. 

Har anständigheten gått helt förlorad?

Vi är olika människor. Vi har olika åsikter. Vi lever i en demokrati. Med rättigheter och skyldigheter vi tyvärr helt tar för givna. Rättigheten att få tycka vad du vill utan att misshandlas, torteras, kastas i fängelse är en av dem. 

Yttrandefrihet. Är det någon som ens vet vad det betyder längre?

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor (2 kap. 1 § RF). I regeringsformens portalparagraf finns vidare det nära sambandet mellan det demokratiska styrelseskicket och yttrandefriheten tydligt formulerat: ”All offentlig makt utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt” (1 kap. 1 § RF).
……….

En begränsning av bl.a. yttrandefriheten får endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Begränsningen får inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte heller göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan åskådning (2 kap. 21 § andra stycket RF).

Vi tar det igen: En begränsning får inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. 

Ändå. 

Ett samhälle är inte starkare än sin svagaste länk. En demokrati inte starkare än varje människas beslut att respektera den. Vi är demokratin. Vi är samhället. 

Varje gång vi bestämmer oss för att besudla yttrandefriheten med hat och hot tar vi ett beslut. Ett individuellt beslut att just denna gång pissa på en annan människas frihet att uttrycka sin åsikt. Och vi tar ett steg närmare att kanske denna gång lyckas ta människans röst ifrån henne. Tysta henne. Tysta en människa i taget. 

Ni pratar om att samhället dras isär. Ni pratar om klyftor. Ni pratar om att samhället blivit kallt. När det i själva verket är ni som hackar sönder det. Ord är kraft. Och för varje gång ni i vrede över att en människa tycker något ni inte gillar istället för att använda det demokratiska samtalet väljer verbal misshandel drar ni sönder landet lite till. Ord för ord, bit för bit. Ord är kraft. 

Det är det som gör Sverige kallt. Förstår ni inte det?

Det pratas om åsiktskorridoren. Men en korridor, hur lång och mörk den än är, har ett ljus i slutet av tunneln. Jag ser inte ljus här. Just nu ser jag bara ett lock ovanför oss, som en verbal misshandel i taget, stänger in oss i ett komplett åsiktsmörker i vår lilla låda.

De rättfärdigar sig med att det är ett krig. Det är ett krig mot fascism, nazism, rasism, alla -ismer i boken. Och det rättfärdigar att alla anständighetens spelregler är satta ur spel. Tydligen. Jag ser inte kriget. Jag ser en pågående demokrati. Men låt oss bara leka med tanken att det är sant att det är ett krig. 

Krig helgar inte medlen. Det är just i krig som anständigheten är så viktig. För att den är så svår att behålla. Förstår ni inte att det är när den saknas som de mest fruktansvärda sakerna i historien och nutid händer? När inte bara vardagen utan mänsklighetens alla regler hur vi beter oss mot varandra är satta ur spel. Alla regler. Det är då människor förvandlas till djur. Tror ni anständigheten finns när Daesh förslavar kvinnor, hugger huvudet av journalister? Var fanns anständigheten i Ruwanda när barn tvingades mörda sina grannar, när folk högg bebisar i småbitar?

Ni har glömt att det var anständigheten som gjorde att vissa tyskar inte sveptes med i nazismen. Glömt att det var anständigheten som gjorde att gränsvakterna vid muren inte sköt de som gick över när muren sedan föll. Det var anständighet som gjorde att människor i alla länder under andra världskriget tog risken och räddade judar.

Anständigheten är ljuset som lyser upp det mest kompakta mörker. 

Ser ni inte det paradoxala? Ni kallar folk vedervärdiga saker. Som att de värderar människor efter hudfärd, sätter människovärdet där. I er jakt på att alla ska vara toleranta. Och öppna sina hjärtan.

Hur ska det gå till? Det är som att slå en hund till lydnad. Till slut får du lydnad. Eller en död hund. Eller slå sin partner. Till slut tystnar de. Till slut tycker de som du. Säger de. Respekt och kärlek får du inte. Inte ens vänskap. Du får någon som är kuvad. Någon som är tyst och väntar på revolt, på flykt.  Men du har inte övertygat någon. Du har inte vunnit. Det är du som är förloraren. 

Ska vi kunna bekämpa intoleransen i samhället måste vi börja med oss själva. Vi måste ta tillbaka anständigheten.

Annars har vi förlorat. För evigt. 
 

Ansvar = gör som vi vill

Sedan det stod klart att inte fler än 31,2 % röstat på sossarna och 6,8 % på MP, och att vi därmed fått den svagaste regeringen någonsin som bara samlar 38 % av rösterna har den samlade vänsterns kritik varit: 

– Alliansen, nu får NI ta ansvar. 

Fy fan för er som ser på när det går åt helvete, skrev Schulman och fick örti-fjorton tusen delningar. Fina medieeliten och vänsterdebattörer nickade och höll med. Han har så rätt. Han är klok den där killen. Jäkla egoistiska borgare. Ni bara sabbar. 

Men killen fattar inget ett skit om politik. Det är mitt problem. 

Mest höll sossarnas partitidning Aftonbladet ledare med. De som håller i den där jättestora megafonen de fått av sossarna. För deras och partiets plan har ju i åratal varit att knäcka det enda framgångsrika borgerliga samarbetet som funnits i historien. Alliansen som sådan har varit en nagel i ögat på partistrategerna sedan badtunnan i Högfors. Anledningen? Att sossarnas makthegemoni endast kunnat möjliggöras av att borgerligheten bara bråkat sins emellan. En samlad borgerlighet har alltid varit sossarnas största hot.  

Och nu öppnade sig bästa möjligheten på 8 år: en valförlust. Och ett svagt parlamentariskt läge. Nu kräver vi att Alliansen bryter upp samarbetet. För landets skull (host…..för sossarnas skull men det säger vi inte högt). 

För med ”ansvar för landet” menar de:

Lägg er platt. Rösta på vår politik. Ert enda jobb nu är att ansvarfsfullt lägga er ner och bli maktpartiet Socialdemokraternas dörrmatta att torka skiten av stövlarna på i fyra år. 

Fy fan för er som står och kräver att borgerligheten ska ge upp hela sin politik och svika varenda en av dem som röstade på Alliansen för att sossarnas ska få igenom sin politik. 

De menar inte ett dugg med ordet ansvar. Gå inte på den lätta. 

En sosse anser att ansvar för landet är lika med driva deras politik. Att en borgerlig regering framgångsrikt i 8 år baxat landet genom den värsta finanskrisen sedan 30-talet och lämnar över landet med mindre underskott än när de tog över skiter de i. 

De är BARA intresserade av att den där jäkla stenen i skon kallad Alliansen för evigt ska försvinna. För om Alliansen är borta kan sossarna fortsätta att regera i all tid och evighet. Är tanken. 

Fy fan för er som går på det där skitsnacket om ansvar. 

För landet kommer visst inte gå åt helvete med en minoritetsregering som med V bara samlar 159 av riksdagens 349 mandat. Det enda som kommer hända att de kommer tvingas driva delar av Alliansens politik. 

Att jämföra Alliansens politik med helvetet är visserligen en del som gör men knappast majoriteten av väljarna. Inte ens de som inte röstat på Alliansen. 

Och när det efter den 3 december visar sig att det inte blev nyval – varför skulle SD ge bort sina röster till Alliansen när de inte fått något för det, och orsaka kaos? – kommer riksdagen bli stället där besluten tas. 

SD har 49 mandat. Så de förslag de gillar av Alliansens kommer att gå igenom och tvinga regeringen att genomföra det riksdagen beslutat. Eller de förslag som Alliansen kan förhandla med S. Såg ni nyckelordet här? Förhandla. 

Det är så Alliansen tar ansvar. Inte att lägga sig platt. Utan att ta ansvar för den politik de gick till val på och de väljare som röstade på dem. Deras ansvar är och förblir att driva sin egen politik. Beklagligt att så få verkar fatta. Och se igenom kampanjen.

För det är ju det här Löfven och polarna vet. Att om drevet om ansvar inte funkar kommer han bli tvungen att 1) driva Alliansen politik 2) bara lägga förslag som SD gillar 3) kohandla om politiken. You give some, you lose some. Kallas alltså förhandling. 

Mycket roligare, och enklare, att försöka tvinga sig till blind lojalitet. Men den gubben fungerade alltså inte. 

Vi utanför riksdagen kan poppa popcorn och luta oss tillbaka i fåtöljerna för att framöver se regeringen i fråga efter fråga åka på däng. Med start av skolpolitiken, där regeringen redan nu kan förbereda sig på att få driva Alliansens politik. 

Vem har sagt att sitta i opposition är tråkigt?

 

Politikerförakt in the making

Från en regering med en statsminister som har fått högre förtroende än någon annan statsminister genom tiderna och en finansminister som valts som bäst i EU till…..eh, något helt annat. 

Att välja en amatör som Löfven till statsminister, som inte ens suttit i riksdagen själv, ja inte ens varit brevskrivare, kunde blivit dåligt. Men det blev sämre. 

För det räckte liksom inte med att välja en kulturminister utan vare sig expertis på sakområdet eller tidigare politisk erfarenhet. Nej, att under ett par år jobbat på tankesmedja kvalar inte som partipolitisk merit. Och hennes amatörmässigthet har ju direkt visat sig, genom att ha avverkat 3 pressekreterare (!) hittills. Kan förklara varför hon inte ställer upp på intervjuer. Senast idag sökte Kulturnytt henne för en kommentar men…

Kulturnytt har sökt kulturminister Alice Bah Kuhnke för en kommentar men hennes pressekreterare hälsar att hon är på resande fot och kanske kan lämna en kommentar i nästa vecka

Den första artikeln hon publicerat som minister, som svar på kritiken, hade bland annat följande oslagbara formuleringar:

Litteraturen och lyriken ger människans inre liv språklig dräkt, och när orden inte räcker till tar musiken vid.
…….
Ett levande kulturliv tillhör grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle.

Floskler och substanslöst lull-lull, var bara en av många sågningar av den artikeln. 

Det räckte inte heller att anställa en 69-åring som Framtidsminister, med erfarenhet av tidigare liv. Syftar då inte på att hon levt majoriteten av sitt liv redan utan tidigare liv som bland annat levt på medeltiden.  Nej, jag har inga som helst problem med att äldre jobbar. Det är bara bra. Men att ha en person på 69 som Framtidsminister, som alltså på frågan om sociala medier svarar:  

– Vi håller på att titta på om hon som statsråd ska vara aktiv i sociala medier, men vi har bara inte landat ännu, säger Kristina Perssons pressekreterare Pezhman Fivrin.

Well. 

Löfven har även valt att rekrytera en högskoleminister. Utan högskoleutbildning. Smart. Och en sjukvårdsminister som kommer direkt från ungdomsförbundet SSU och alltså inte har en enda merit i vare sig privata näringslivet eller andra jobb förutom SSU och ett kommunalpolitiskt uppdrag i Västerås. Han har givetvis inte någon erfarenhet av sitt område, han heller. 

Och Stefan har dessutom, förstås,  en infrastrukturminister som på denna fråga svarar så här: 

Under din politiska tid i Göteborg har du varit engagerad i många andra frågor, vad har du för meriter inom infrastruktur?
– Där har jag inga meriter alls faktiskt.

Inga. Meriter. Alls.

Anar ni ett tema för regeringen? Jag med. 

Men allt detta räckte inte för Stefan. Så han toppar med att i en av de mest försvarmässigt oroliga tiderna, med invasion av Ukraina, framfart av Daesh och kränkningar av både svenskt luftrum och vatten av rysk militär välja……ta-da…..en försvarsminister som vapenvägrat.

Som om politikerförraktet inte var stort nog redan.