Varför gick Reinfeldt och vad händer nu?

Många är förvånade, andra sura för att Reinfeldt avgick. 

Varför gjorde han det? Så snabbt?

Han hade redan bestämt sig att inte fortsätta som partiordförande en hel mandatperiod till. Men som alltid när man ska välja ny chef kan man inte ha åsikter om efterträdaren. Däremot tror jag att ett av skälen till hans snabba avgång var att det är enda sättet han kan föra fram sin egen kandidat. För genom att avgå direkt lämnade han över till Anna Kindberg Batra att hantera hela processen fram till ny partiordförande är vald, inklusive hela efter-valsperioden innan regeringsbildningen. Hon får vara partiets talesperson i media samt gentemot regeringen och kan internt visa att hon är redo för ansvaret det innebär att vara partiledare. 

Det andra skälet var att Alliansen redan innan bestämt sig för att inte orsaka nyval utan att sitta i opposition om de blev mindre. Och då var fältet fritt att avgå direkt. Dessutom gör den här situationen att de som är sugna på att bli partiledare, och alltså redan lagt flera års jobb på att bygga relationer med distrikten tills den här dagen kom, mer öppet kan kandidera. Med öppet menar jag inte i media, den processen har inte M. Men mindre dolt bygga förtroendet med distriktens ledningar. För att få deras röster när valberedningen sonderar efter ny kandidat inför stämman 2015. Den person som har mest internt stöd kommer att bli valberedningens förslag till ny partiordförande.

Hade Alliansen vunnit hade Reinfeldt stannat som ordförande. Ett år till. För att nästa partiledare måste få minst 2 år på sig innan nästa val. Ställer man upp i ett val som statsminister sitter man också som statsminister, och han hade inte kandiderat till det 2018. 

Att Catharina Elmsäter Svärd och Anna Kindberg Batra nämnts så flitigt är ingen slump. Men det finns säkert fler vi inte vet har stort förtroende internt och som kan spelas in i processen. För att välja partiledare är en strikt intern process.

MEN, blir det inte Kindberg Batra som tar hem det tror jag att hon är en stark kandidat till att bli Moderaternas finansministerkandidat. Som ordförande i Finansutskottet och hög profil i ekonomiska frågor kommer hon axla Borgs arv ypperligt. 

Vad händer nu?
Alliansen kommer att lägga ner sina röster när Löfven föreslås som statsminister. S och MP kommer lägga en gemensam budget. Alliansen lägger en egen, SD med. Men regeringens budget kommer att gå igenom. För SD kommer trots hot inte att rösta på Alliansens.  

Ingen vill ha ett nyval. Inte ens SD. Och de har lovat sina väljare att inte rösta för en budget de inte fått påverka. 

V är egentligen de stora förlorarna här. För de kommer kunna påverka regeringens budget mycket lite. Eftersom Löfven vet att de inte skulle fälla honom oavsett. V vill varken ha nyval eller Alliansen som regering. Alltså behöver Löfven inte ge V mycket i utbyte alls faktiskt. 

Och sedan, när budgeten är lagd, återstår det att se om Alliansen i efterhand tänkt att göra en Lex Löfven och bryta ur delar. 

Oavsett om det sker kommer makten den här mandatperioden att ligga helt i riksdagen. Och här kommer V blir rejält sido-steppad. De kan glömma ett förbud mot vinster i välfärden. Den frågan ryms inte i budgeten och S + MP kommer inte lägga en sådan proposition i riksdagen. Den hade dessutom ändå fällts av Alliansen och SD, som inte vill ha ett förbud.  

Och regeringen kommer att få igenom propositioner om stärkt arbetsrätt, ändrade regler i sjukförsäkringen, höjd a-kassa etc genom att SD tycker samma sak och kommer att med sina 13 % ge förslagen majoritet. Alliansen kommer att få igenom betyg från årskurs 4, stärkt försvar etc på samma sätt.

Båda blocken kommer att bekylla varandra för att samarbeta med SD trots att ingen gör det. För de har en egen politik och kommer att trycka ja för de förslag de har lovat sina väljare. Oavsett vem som vill prata med dem. 

I alla frågor regeringen inte vill förlita sig på SD tycker samma kommer de tvingas att förhandla med Alliansen. Som redan ställt krav på att fastlagda överenskommelser först måste hedras och ligga kvar. Sedan kommer de givetvis, som i alla förhandlingar, att lägga fram de förslag de vill ha regeringens stöd för. Regeringen kommer att få ge och ta för att få igenom saker de behöver Alliansens stöd för. V kommer att lämnas helt åt sidan här. De kommer säkert att försöka straffa regeringen någon gång genom att inte rösta för något förslag, de måste ju visa för sina väljare att de inte har luft i påsen. Men det kommer inte påverka politiken. V kommer sitta på avbytarbänken i mångt och mycket. För om regeringen ska ha en chans att få med sig Alliansen kommer ett samarbete med V vara marginellt. 

Resultatet av 4 år kommer vara att Alliansen fått igenom i princip lika mycket av sin politik som regeringen. Fördmodligen kommer S att till slut göra upp med Alliansen om kärnkraften. Den frågan vill inte S behöva hantera även i nästa valrörelse. Och LO kommer att ligga på. MP kommer att bli vansinniga men kan inget göra.

LO har som bekant gett sossarna 70 miljoner kronor i stöd inför valet, plus alla egna valfilmer, kampanjer, valarbetare etc. De kommer att kräva att få betalt för detta och betalningen kommer i form av återinförd avdragsrätt för a-kasseavgiften. Och höjd a-kassa. Återinförd arbetsmarknadsprövning skulle S kunna få i genom då både V och SD skulle rösta för, MP är emot. Men då kommer S ha infört en begränsning av invandringen med hjälp av SD och det politiska priset tror jag inte de vill betala. Inte V heller. För kostnaden kommer att komma under valrörelsen 2018. 

SD kommer att ha påverkat politiken i många frågor, utom själva invandringspolitiken. Med det menar jag direkt. Indirekt kommer, kanske, de kunna påverka till viss del. Men inga av deras egna förslag kommer att röstas igenom. Däremot kommer de att få igenom den politik de har och som också antingen regeringen eller oppositionen tycker. 

MEN sedan återstår det att se om alla partier i riksdagen tänker ta 13 procents missnöje med befintlig invandringspolitik på allvar och försöka se vad man kan göra för att förbättra integrationen och minska segregationen. Utan att ge upp sina egna värderingar om fri rörlighet och öppna hjärtan. För det går. Det finns problem och problem är till för att lösas. Eller om det kommer bli ytterligare 4 år som SD bygger upp sin väljarbas och 2018 får 20 %. 

För en sak är säker.

Om de andra partierna lägger även denna mandatperiod på att vägra prata om de problem väljarna upplever, om de istället för att driva egen politik tänker ägna sig åt att ”blockera SD från inflytande” till varje pris, då lämnar de walk-over till samma SD. Som kan skratta hela vägen till vallokalen. 2018 också. 

En kommentar
  1. Det är ett ganska troligt scenario som skissas här, men frågan är också om det är ett för Sverige önskvärt scenario. Det går säkert att navigera runt SD under 4 års tid, men till vilken nytta? Kommer de övriga partierna att fortsätta med den generösa immigrationspolitiken samtidigt som de fortsätter med den misslyckade integrationspolitiken? Att konstatera att det går att göra mer än vad som nu görs innebär varken att det kommer att göras eller att det kommer att ha tillräcklig effekt för att minska utanförskap, segregation och sociala problem. Alla partier utöver SD må vara ense om att fortsätta den ansvarslösa och naiva immigrationspolitiken, men när det gäller integrationspolitiken går åsikterna om lösningar starkt isär. Risken är stor att de politiska låsningarna bara kommer att leda till fortsatta problem, försämrad ekonomi och ökande missnöje bland väljarna. Med SD som enda parti utan direkt inflytande kommer de att samla ännu fler av missnöjesrösterna i nästa val, och det är också ett ganska troligt scenario.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *